Jag har under lång tid kämpat för att få terapi och samtal och det har visat sig att trots att jag själv tidigare har goda erfarenheter av psykodynamisk terapi så motsätter sig landstinget detta då jag har diagnosen PDD NOS. Då jag gjorde utredningen mycket för att just få tillgång till samtalsstöd och terapi har diagnosen istället blivit till det omvända, dvs hindrar mig att komma vidare och få samtal.

Jag blir själv orolig och undrar vad det är som anses att jag inte klarar av i en terapi då det aldrig någonsin talats om. Jag blev dessutom beviljad psykodynamisk terapi inom landstinget och gick ett år men personkemin var inte tillräckligt bra och jag fick kommentarer av terapeuten som inte gick att gå vidare från. Jag har sen blivit fast och nu vänds alltså diagnosen mot mig och som en anledning att jag överhuvudtaget inte ska försöka få mer terapi, så uttalade läkaren det.

Som många i terapi nämner så är det svårt att öppna upp sig och att spontant dela känslor men så som en av mina läkare beskrivit det så är det något extra svårt för personer inom autismspektrum. Han talade då mer ur en generell synvinkel men jag är ändå orolig över att just ett känslomässigt djup inte kommer att gå att nå?

Det jag själv känner är en skam, att jag känner mig sämre än terapeuten, att jag är rädd att avslöja för mycket och att detta är anledningen till att jag också ofta resonerar mer än delar känslor.

Finns någon här som kanske upplevt något liknande, som kan ge lite stöd/tankar vidare?

terapeuter är sällan begåvade, så det blir sällan bra.

jag har aldrig träffat någon terapeut som gjort nån nytta.

och känner mej känslomässigt och mentalt understimulerad under långa perioder.
ibland träffar jag på nån som är på "samma våglängd" och det är ju kul

Även när jag hade en snäll psykodynamisk terapeut så delade jag inga känslor direkt. Jag tror jag kanske lättare kan det nu, men det är enbart verbalt. Då var det bara jobbigt och pinsamt, hade ingen lust alls att dela med mig. Undrar om det beror på att jag är för mycket "djur" och för lite människa. Att berätta om känslor är att visa svaghet, och som djur blir man då en måltid åt ett annat djur. Jag har ett känslomässigt djup men delar det med ytterst få.