Nykomling på forumet, men hoppas på lite tankar och hjälp...

Är sedan 6-7 år tillsammans med en kille som antagligen har Aspergers syndrom, dock är han högfungerande och det är egentligen inte så noga huruvida han skulle uppfylla alla kraven i en diagnos eller ej, för det är tillräckligt mycket som stämmer.

Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det verkar vara ett klassiskt problem i den här typen av relationer, så det kanske finns fler med liknande erfarenheter:

Ni som lever i AS - NT-förhållanden där ni har olika syn på närhet och förhållandet - hur får ni det att fungera? Går det? Vad kan man göra för att få det att gå så smidigt som möjligt?

Här är en NT och en med autismliknande tillstånd (nästan AS med uppfyller inte alla kriterierna). Det är jag som har autism.
Jag är ganska kramig av mig ändå, så det är nog väldigt olika. Kanske kunde du tala om för honom att du vill kramas oftare? Det gäller att tala klarspråk, för det är inte säkert att han alltid förstår underförstådda budskap (också individuellt).

svartamolnet skrev:.... Kanske kunde du tala om för honom att du vill kramas oftare? Det gäller att tala klarspråk, för det är inte säkert att han alltid förstår underförstådda budskap (också individuellt).

Tack för svar!

Jag har talat om det och han är medveten om det, men jag antar att eftersom han inte känner behovet själv så blir det helt enkelt inte av. Själv har jag svårt att förstå varför det inte blir det, för för mig är det relativt enkelt att bara bestämma mig för något och sedan komma ihåg att göra det och på så vis lära mig ett nytt beteende, men jag antar att det inte är det för honom.

Vi har pratat om det, massor, men jag känner inte att det hjälper alls.

silvercloud skrev:Nykomling på forumet

Välkommen!

Jag har AS, min man är NT. För oss fungerar det bra men ibland går jag med på kramar fast jag inte själv har behovet. Jag brukar göra andra till lags, har alltid varit så, vet ej om det hör till min diagnos.

Jag är kramigare än min man, och det jag som har diagnos... Och min lilla (som är elva) är kramigare än jag, och har samma diagnoser (AS och ADHD).

Rekommenderar läsning av förslagsvis Konflikter, missförstånd, ensamhet- återspeglingar av Aspergers syndrom hos vuxna, av Karin Stadler, och ännu hellre (om man läser engelska obehindrat) Alone together- making an Asperger marriage work, av Katrin Bentley (om jag minns namnet rätt. Titeln stämmer, så du kan googla den).

Det lustigaste med den senare (som var väldigt bra på många sätt) var att jag kände igen min man mer i beskrivningen av den aspige mannen i boken än vad jag kände igen mig själv. Men boken är bra. Och ganska kort.

Lycka till!

silvercloud skrev:Nykomling på forumet, men hoppas på lite tankar och hjälp...

Välkommen!

Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.

Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.

alfapetsmamma skrev:Jag är kramigare än min man, och det jag som har diagnos... Och min lilla (som är elva) är kramigare än jag, och har samma diagnoser (AS och ADHD).

Tack för boktipsen, skall kolla upp dem.

Jag inbillar mig att tjejer ofta (oavsett om man har någon diagnos eller ej) ofta är kramigare än killar, mycket pga samhällets förväntningar. I det här fallet är det inte bara AS som spelar in utan även vana hemifrån och liknande, men även om jag kan förstår varför det är så, vet jag inte hur jag skall få det att fungera.

Det är inte bara kramarna, utan även det här med att uppmärksamma den andre med komplimanger, att tänka och prata om "oss" och inte bara "du och jag" (hoppas ni förstår skillnaden) och att verkligen sätta förhållandet i första rummet.

Allt är säkert inte pga AS, men här på forumet kanske finns personer som har liknande erfarenheter och kan komma med några tips om hur man rent praktiskt kan få det att fungera. Alla artiklar verkar så deprimerande, man får lätt känslan av att det inte alls går.

Även när det gäller är jag lååååångt bättre på det och också mer krävande/frustrerad än maken. Tror det handlar minst lika mycket om sociala konventioner/fostran osv som "bokstäverna"...

Ursäkta att jag frågar och hurdumt det än må låta,
men vad är exakt NT?

Oculi skrev:Ursäkta att jag frågar och hurdumt det än må låta,
men vad är exakt NT?

Har jag också undrat, men min gissning är neurotypisk (?)

ståochglo skrev:

Oculi skrev:Ursäkta att jag frågar och hurdumt det än må låta,
men vad är exakt NT?

Har jag också undrat, men min gissning är neurotypisk (?)

Ja. Ledsen att det var oklart. Jag har stött på det på flera ställen och trodde att det var ett ganska vedertaget begrepp för "vanliga människor" (missförstå inte, det är ingen värdering lagd i det), ungefär som aspergers förkortas AS.

barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.

Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.

Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru

Nu är jag kanske ensam om det, men jag tycker inte om att kramas överhuvudtaget, varför vet jag inte, men jag tycker att det är rätt obehagligt, sen är det en sådan sak som är ganska svår att uppfatta när det är lämpligt, och hur länge man ska kramas. Jag skulle väl inte direkt bli förvånad om han bara inte vet när du vill kramas, det är inte alltid så lätt att förstå folks intentioner.

Själv är jag kramig, ömsint och känslofull - och har AS. Och skulle verkligen vilja dela de bitarna, och livet, med en likasinnad tjej...

Fast det känns ju rentav som att det är just det som är felet - kanske just i kombination med att ha en av AS förvrängd utstrålning.

Jag tror fler än jag skulle vilja ställa följdfrågan varje gång det startas sådana här trådar (för det kommer en och annan sådan tråd någon gång varannan månad eller så): Hur träffades ni, hur kom det sig att du föll för honom, hur gick det till? Vad är hemligheten, liksom?

Roach skrev:Nu är jag kanske ensam om det, men jag tycker inte om att kramas överhuvudtaget, varför vet jag inte, men jag tycker att det är rätt obehagligt, sen är det en sådan sak som är ganska svår att uppfatta när det är lämpligt, och hur länge man ska kramas. Jag skulle väl inte direkt bli förvånad om han bara inte vet när du vill kramas, det är inte alltid så lätt att förstå folks intentioner.

Jag tror det är samma sak för honom, dvs att han inte gillar att kramas (med kramas menar jag nästan all fysisk kontakt).

Finns det någonting som skulle kunna få dig att känna att det var trevliga att kramas, eller är det någonting du aldrig kommer att vilja?

Chilehead skrev:

barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.

Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.

Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru

Hur gjorde era fruar för att få er mer "kramiga"?

Pemer skrev:Själv är jag kramig, ömsint och känslofull - och har AS. Och skulle verkligen vilja dela de bitarna, och livet, med en likasinnad tjej...

Fast det känns ju rentav som att det är just det som är felet - kanske just i kombination med att ha en av AS förvrängd utstrålning.

Ja, vem vet. Jag tycker rent spontant att det verkar vara många som har svårt att hitta någon, AS eller ej. Framförallt inbillar jag mig att det är svårare ju mer man tänker på det, dvs det verkar gå bäst för dem som bara "går ut och träffar någon", hur de nu gör. Men det är bara helt privata spekulationer och löser ju inga problem.

Pemer skrev:Jag tror fler än jag skulle vilja ställa följdfrågan varje gång det startas sådana här trådar (för det kommer en och annan sådan tråd någon gång varannan månad eller så): Hur träffades ni, hur kom det sig att du föll för honom, hur gick det till? Vad är hemligheten, liksom?

Vi träffades via jobbet och det var nog lite av detta med "den tystlåtna, mystiske främligen" (det brukar stå med som ett vanligt skäl i en hel del AS-böcker har jag märkt). Det är svårt att säga exakt vad som gör att man faller för en viss person, men han ÄR ju världens mest underbara person, det är bara visst beteende (eller avsaknad av beteende kanske) som gör det jobbigt. Det som gör det så bra är ju att han är fantastiskt snäll, sällan säger nej, är intelligent och kan få mig att skratta. Klassiskt.

AS var ingenting som märktes i början, och även om vi rätt tidigt hade gräl om detta med fysisk kontakt så påverkade det inte så mycket då. Vi var ganska unga och ingen av oss hade nog särskilt stora krav på förhållandet utan tog det som det kom. Jag är extremt frihetsälskande och tycker ofta det är skönt att inte ha någon som låter mig göra det jag vill utan några uppslitande gräl eller diskussioner - men det är en svår balansgång mellan det och att inte ha någonting alls tillsammans.

Om du vill får du hemskt gärna länka till gamla trådar. Jag försökte söka men hittade inte några.

silvercloud skrev:

Chilehead skrev:

barracuber skrev:Jag tänkte också rekommendera Karin Stadlers bok.

Jag är aspig (dock utan diagnos) och min fru är NT. Dock är vi båda ganska kramiga av oss (om vi ska hålla oss till det). Innan jag träffade henne var jag dock inte lika kramig av mig - jag kommer från en ganska "känslotorftig" och "flodhästen i vardagsrummet-familj". Det är min fru som gjort mig mer kramig.

Ovanstående är en ren kopia av mig o min nt-fru

Hur gjorde era fruar för att få er mer "kramiga"?

Genom att hon bara varit sig själv, skulle jag säga; hon är en väldigt varm och känslofull person. Att träffa henne är mitt största lyckokast i livet. Och hela hennes familj är kramiga typer.

Lite beror nog på mina egna förutsättningar också. Min pappa var en väldigt varm person vilket har gynnat mig. Det är min mamma som är flodhästen i vardagsrummet pga epilepsin. Hon fick anfall när hon var upprörd eller stressad; därför fick vi tassa på tå runt henne och hålla nere våra egna känslor; resultatet blev en ganska torftig och tråkig uppväxt.

silvercloud skrev:Jag tror det är samma sak för honom, dvs att han inte gillar att kramas (med kramas menar jag nästan all fysisk kontakt).

Finns det någonting som skulle kunna få dig att känna att det var trevliga att kramas, eller är det någonting du aldrig kommer att vilja?

Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit i ett förhållande heller, jag är bara 17, men ändå. Jag har bara svårt att uppskatta det, och tycker mest att det känns jobbigt.

Jag vet inte om jag skulle kunna lära mig att uppskatta det, men det kanske vore möjligt. Just nu känner jag inte att jag någonsin skulle vilja göra det, men man ska väl inte utesluta att man kan förändras.

Har funderat lite under dagen på den här tråden.
Tror att alla förhållanden kantas av divergerande förväntningar, vi får inte heller glömma att män och kvinnor i allmänhet har olika sätt att kommunicera sina behov. I det avseendet är det här ingen Aspergergrej.

Som vi ser av flera inlägg kan men måste inte ovillighet till fysisk kontakt vara en följd av AS.

Själv upplever jag att med fysisk beröring når jag längre än med orden, och kan alltså kommunicera det jag känner på detta underbara sätt.
Och i detta instinktiva, jordnära, sensuella finns för mig frihet från aspergerrelaterade kommunikationsproblem. Det är även oerhört välgörande för min egen sinnesstämning och hur mycket vissa AS-drag håller sig lugna i stället för att slå igenom.

Men jag vet att de jag varit tillsammans med tyvärr upplevt att det saknats andra former av bekräftelse och att bli sedd och förstådd.

(inte så mycket svar på frågeställarens fråga, men...)

Som ni förstår är jag en bimbo...

barracuber skrev:Att träffa henne är mitt största lyckokast i livet.

Vad fint!

Kramar är ett väldigt märkligt område. Min mor har på senare år blivit väldigt kramig, något jag tycker är synnerligen obehagligt och jag blir oftast ganska lik en död sill som respons på det hela. Däremot kramar jag gärna min väninna. Jag är oerhört dålig på att bekräfta min sambo med en kram. Vill han spontankramas kan det gå åt båda hållen, antingen blir det en kram eller så blir jag stel och väntar till han är klar, typ och går sedan vidare (i värsta fall blir jag alldeles störd och viker undan helt). Däremot tycker jag om att själv smyga in i hans famn, och det är jätteskönt om han håller om mig när vi ska sova. Jag tar gärna på folk, för att understryka ord och sådant (har jag lärt mig på senare år att många tycker om - kalas!) men att ge upp hela mig själv och min kropp, som man ju gör när man kramas på riktigt, det gör jag bara med väninnan och med sambon.

Jag skattar min lyckliga stjärna att jag har en sambo som jag kan prata med om dessa små... besynnerligheter om man uttrycker det milt. Att han inte bara tröttnar och går, menar jag. Moderskapet har jag gett upp att försöka relatera till, men hon verkar inte bry sig så mycket om det. Hon tar emot den döda sillen...