Jag börjar tro att NT+AS inte funkar. Min och min sambos situation blir bara värre. Snart går det inte längre. Han verkar inte kunna acceptera mig som jag är, och jag kan inte förändra mig och jobba med mig själv så som jag borde. Jag vet inte vad jag ska göra. Vi verkar vara för olika. Situationen är ohållbar. Jag börjar undra om det inte är så här: NT+AS=KATASTROF

Tråkigt att det inte funkar. Det kan ju i o f s hända mellan NT+NT och AS+AS också. Men om ni är för olika och ingen av er kan anpassa sig tillräckligt till den andre så låter det ju rätt kört.

silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!

Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!

Hm, jag kan gilla att kramas en stund, men ganska snart så känner jag mig instängd och trött på det. Inte så kul för den jag är ihop med således. Det är väl ödets ironi som gör att jag alltid brukar fastna för just sådana där NT-iga hemmasittarmystyper!

Likaså har jag svårt för att säga samma saker flera gånger. Kan låta ungefär så här: Men, tycker du om mig då? Ja, men det vet du väl? Det har jag ju redan sagt...

Har lättare att visa på andra sätt att jag tycker om någon än att säga "jag älskar dig" stup i kvarten. Tycker om att ge små presenter, laga mat som den gillar eller hitta på något kul som man kan göra ihop istället.

silvercloud skrev:Ni som lever i AS - NT-förhållanden där ni har olika syn på närhet och förhållandet - hur får ni det att fungera? Går det? Vad kan man göra för att få det att gå så smidigt som möjligt?

Jag har AS och var ihop med en NT kvinna i 11 år. Sambo i 10 år. Jag ville kramas och vara nära mer än henne. Så att han inte vill ha närhet beror inte bara på hans AS.

Jag är nog den gosigaste kramfjanten på jorden.

AAA skrev:Men vad är kärlek då? Att se att den andra är helknäpp ibland, men ändå precis som just den ska vara?

Usch, jag tycker kärlek är jobbigt att spekulera i.

Äkta kärlek är att behandla den andra med respekt, ömhet, hänsynsfullhet, vara icke-dömmande och acceptera den andra PRECIS som den är.

Om man inte accepterar den andra som den är så är det inte äkta kärlek.
Äkta kärlek innerymmer ingen "brist" på någonting.

Men sen finns det ju "jag vill ha *** med dej" kärlek me. Men det är inte äkta kärlek.

treeman skrev:

AAA skrev:Men vad är kärlek då? Att se att den andra är helknäpp ibland, men ändå precis som just den ska vara?

Usch, jag tycker kärlek är jobbigt att spekulera i.

Äkta kärlek är att behandla den andra med respekt, ömhet, hänsynsfullhet, vara icke-dömmande och acceptera den andra PRECIS som den är.

Om man inte accepterar den andra som den är så är det inte äkta kärlek.
Äkta kärlek innerymmer ingen "brist" på någonting.

Men sen finns det ju "jag vill ha *** med dej" kärlek me. Men det är inte äkta kärlek.

Jag tycker inte det är så enkelt. Man kan ju älska en person även om man vill att den skall ändra på vissa saker.

Normalt sett (i bra förhållanden) brukar ju sådant lösa sig av sig själv - viljan att förändra sig själv är ungefär lika stor som den andre personens önskan att man skall förändras och det brukar bli en bra kompromiss i slutändan utan diskussion.

Problemet är när man inte har samma syn, när det som för den ena partern är en stor förändring bara är en liten förändring för den andra. Det gäller naturligtvis inte bara AS, utan kan vara vad som helst. En klassiker är ju killen som äntligen städar eller lagar mat och förväntar sig jätteberöm för det, trots att tjejen gör det hela tiden (bara ett exempel). HAN tycker att han gjort en stor insats som lagat en middag, hon tycker att det är en ganska liten insats eftersom hon lagar middag alla andra dagar.

Precis på samma sätt upplever jag att det blir när det gäller ömhet/närhet, och därmed även respekt och hänsynsfullhet därför att begreppen betyder olika för oss. För mig är ömhet att ofta ta i varandra, för min partner är det att sitta bredvid varandra (och inte på armlängds avstånd) i soffan. Samma sak med respekt och hänsynsfullhet... vi har olika "nivåer" på det, där jag förväntar mig mer än han gör eller spontant känner sig beredd att ge.

Jag försöker att acceptera honom som han är, så gott jag kan, men samtidigt så undrar jag vad som blir kvar av förhållandet när man minimerar ömheten, närheten, gemenskapen, känsloutrycken och den fysiska kontakt som i alla fall jag känner är en väldigt stor del av definitionen av ett förhållande.

Jag vet inte.

VaiSing skrev:

silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!

Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!

Japp, visst är det så.

Problemet är väl när man älskar någon men den inte riktigt kan ge en vad man vill. Vad gör man då? Stannar och hoppas att det blir bättre och njuter av att ändå få vara nära den personen, även om det är på bekostnad av lite av en själv, eller går och hoppas på att hitta någon som passar en bättre? Jag tycker inte det är så självklart var den gränsen går.

silvercloud skrev:

VaiSing skrev:

silvercloud skrev: Det stora problemet för oss är våra olika behov av ömhet, närhet och gemenskap. Han har betydligt mindre behov av sällskap, närhet och samtal än vad jag har, och det skapar otroligt mycket frustration och får mig att må dåligt. Jag blir ju ledsen av att han aldrig vill krama mig, och jag känner mig ofta osynlig hemma.

Det här med att man har olika behov och olika förväntningar i en relation verkar vara vanligt, även om det inte finns någon med AS inblandad! Det kan vara så enkelt att man faktiskt är OLIKA och det finns ju inget facit som säger hur mycket närhet en relation ska innehålla??!

Jag upplever att killar lättare kan växla mellan att vara upptagna med "egna projekt" och att ägna tid åt relationen. Verkar en kille frånvarande behöver det inte betyda att något är fel. Jag har valt att acceptera att män och kvinnor ibland tänker olika. Vissa behov av tex. att prata och känna samförstånd är lättare att få med tjejkompisar!

Japp, visst är det så.

Problemet är väl när man älskar någon men den inte riktigt kan ge en vad man vill. Vad gör man då? Stannar och hoppas att det blir bättre och njuter av att ändå få vara nära den personen, även om det är på bekostnad av lite av en själv, eller går och hoppas på att hitta någon som passar en bättre? Jag tycker inte det är så självklart var den gränsen går.

Jag håller med om att det är ett svårt beslut. Det finns ju inte nåt givet svar...men jag tycker du sammanfattar det bra, 1. stanna och acceptera din kille som han är 2. göra slut och träffa nån ny.

Nu blir det ett sådant där "jag-kan-inte-sova-inlägg".. Men det får ni stå ut med.

Jag (aspie, 23 år) har ett EXTREMT behov av närhet och kramar. Även av samtal och att prata igenom allting grundligt. Min sambo, förmodad NT (26 år), har inte samma behov, men är klart aspie-kompatibel då han accepterar det mesta. Han är även mer kontaktsökande än många andra killar, och vi får höra att vi fortfarande ser "nykära" ut, då vi konstant håller hand eller kramas.
Detta blir värre så fort jag känner mig obekväm. Som t.ex. om folk oväntat skulle börja prata med mig, då börjar det med ett krampaktigt tag i hans hand, sedan ett hårt grepp om hans arm med båda mina händer, till sist sitter jag nästan på hans axlar i ren panik. Men jag blir bättre.

Vad gäller samtal är det dock värre. Jag vill prata om allt, lösa allt via samtal så fort som möjligt. Han är mer "ignorera så försvinner det"-typen, vilket gör mig galen av frustration. Han klagar även ofta på att han måste fylla alla "roller" för mig, då jag i stort sett saknar kompisar och har närmsta familj 60 mil bort.

Kan även tillägga att närhetsbehovet inte endast sträcker sig till sambon, utan så fort jag känner någon tillräckligt bra så vill jag kramas och vara nära och gosig hela tiden. Var likadan som barn, var mina föräldrar upptagna med mina bråkiga bröder så sökte jag mina kramar annorstädes, föredragsvis av äldre herrar på parkbänkar. Detta gillades inte av föräldrar.

guilliotine skrev:Jag (aspie, 23 år) har ett EXTREMT behov av närhet och kramar. Även av samtal och att prata igenom allting grundligt. Min sambo, förmodad NT (26 år), har inte samma behov, men är klart aspie-kompatibel då han accepterar det mesta. Han är även mer kontaktsökande än många andra killar, och vi får höra att vi fortfarande ser "nykära" ut, då vi konstant håller hand eller kramas.

Mycket intressant. Verkar som om vi NPF:are alltid tycks befinna oss i ena änden av skalan eller den andra: antingen har man högre behov av fysisk kontakt än normalt eller så tål man knappt att någon tar i en ö h t.

Detta blir värre så fort jag känner mig obekväm. Som t.ex. om folk oväntat skulle börja prata med mig, då börjar det med ett krampaktigt tag i hans hand, sedan ett hårt grepp om hans arm med båda mina händer, till sist sitter jag nästan på hans axlar i ren panik. Men jag blir bättre.

Är man extra lättstressad så är det klart att det är en trygghetsfaktor att ha någon att hålla i.

Vad gäller samtal är det dock värre. Jag vill prata om allt, lösa allt via samtal så fort som möjligt. Han är mer "ignorera så försvinner det"-typen, vilket gör mig galen av frustration.

Låter mer som typisk "Kvinnor är från Venus, män är från Mars"-problematik än något som har med NPF att göra.

Han klagar även ofta på att han måste fylla alla "roller" för mig, då jag i stort sett saknar kompisar och har närmsta familj 60 mil bort.

Det kan jag faktiskt förstå att han tycker är lite jobbigt. Det blir ju ett väldigt stort ansvar.

Kan även tillägga att närhetsbehovet inte endast sträcker sig till sambon, utan så fort jag känner någon tillräckligt bra så vill jag kramas och vara nära och gosig hela tiden. Var likadan som barn, var mina föräldrar upptagna med mina bråkiga bröder så sökte jag mina kramar annorstädes, föredragsvis av äldre herrar på parkbänkar. Detta gillades inte av föräldrar.

Autistisk gränslöshet? Min syrra var lite så också när hon var yngre. Bra iofs att kunna tillgodose sina behov där det faller sig, men risken att man råkar illa ut ökar ju ganska markant med sådant beteende.

Det är väl ofta så med oss med AS som grupp att vi är extremer åt de flesta hållen. Politiskt har jag märkt få som menar sig stå i mitten, känslomässigt, perception... det mesta från himmel och jord.

Ett tips är boken "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman.
http://ordton.com/Gary-Chapman/Bocker/F ... fem-sprak/
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9179996876

Den här boken är skriven av en NT-person för NT-personer, men den har lärt mig som har Asperger en massa om hur jag själv fungerar och varför jag mår som jag mår.

Poängen med boken är att de flesta människor har behov av att känna sig älskade, men att det finns olika sätt att visa det på. Och att de flesta tror att deras fru/man vill bli älskade på samma sätt som de själva. Trots att mannen/frun ständigt påpekar att de vill att deras partner visar det på ett visst sätt så fattar ändå inte partnern poängen. Och kom då ihåg att boken är skriven för NT-människor!!

Jag kan inte lova att boken hjälper dig men den har betytt massor för mig.

Mvh Daniel

Jag är dålig på att ta en kram men att få en av min man som är NT brukar fungera bra. Jag behöver närhet det är ju så för alla men när jag är upptagen med mitt specialintresse har jag svårt för att bli störd.

När jag växte upp klarade jag bara av kramar om det var JAG som ville kramas, alltså på mina villkor. I tonåren tvångskramade mina kompisar mig tillsdess att jag lugnade ner mig, egentligen kan man väl säga att jag lärde mig att stänga av. Jag KAN kramas, eftersom det ingår i det sociala t.ex med släkt och vänner, samt att det är ett sorts ömhetsbevis. Men VILL jag kramas? njaaae... tja, varför inte, men ja skulle hellre göra något annat många gånger.
Min karl sedan tre år tillbaka är NT men äldre änn mig och utav den gamla generationen så han är inte heller så kramig utav sig. Ibland vill han dock kramas, till mitt förtret för jag klarar inte jämt utav att stänga av mig själv när han ska hålla på.. då blir jag förbannad, ärligt talat.
Min mamma är mitt livs stora kärlek men jag har jättesvårt för att kramas med henne.. egentligen vill jag men jag klarar inte av det, så det brukar bli en hej och en hejdå-kram.
Allmänt så är jag ingen hejjare på att vara fysisk, i tanken är jag väldigt intim och kramig, t.om kelig och ömsint, men i verkligheten sker det väldigt sällan. Den som får ta emot mest gos är min hund, det är en nivå som är lagom för mig
I mitt liv är allting antingen eller, så antingen blir jag som en ispinne om någon ens tänker tanken på att ta i mig, eller så kastar jag mig över folk, vilket oftast blir min sambo, men då känner jag mig som en klängranka.. och det gillar jag inte.
Många gånger skulle det kännas skönare, lättare att leva med en människa som var mera lik mig, NT eller inte.