Jag har två vänner utöver min underbara syster som jag brukar umgås med. De är så oootroligt olika varandra, men jag tycker om dem båda lika mycket. Den ena är vild, utåtriktad, uttrycksfull, blond, skrattar gärna och högt, bryr sig inte vad andra skall tycka eller tänka, storbystad å visar gärna lite "cleavage". Hon är väldigt andlig och alternativ i sin tro vilket hon gärna pratar om och diskuterar med andra (mig har hon gett upp hoppet om, hon klagar på att allt jämt ska vara baserat på vetenskapliga grunder för att jag ska kunna ta till mig det). Oftast använder hon väldigt starka och överdrivna uttryck som ”hata” om hon tycker illa om någon/något, ”dra åt helvete” när hon menar gå härifrån ett tag. Hon är väldigt rak, ärlig och tydlig med vad hon tycker och tänker, man behöver aldrig liksom fundera, analysera eller tolka henne. Hon känner inga gränser eller någon spärr för vad som kan anses vara lämpligt att prata om med olika personer, vilket gör att många kan känna sig lite obekväma i hennes sällskap. Det är en tjej som älskar att vara i centrum och jag tror att hon i mångas ögon ses som en snygg tjej.

Min andra väninna, hennes raka motsats, är lugn, har hög integritet, håller sig gärna i bakgrunden, är lite pryd, hon tycker tex att det är oerhört pinsamt om hennes man tutar i trafiken för att tex hejja på någon - hon vill inte ha den typen av uppmärksamhet (och tänk om någon ser dem eller känner igen deras bil; Gud så pinsamt!). Hon är brunett och tycker inte om att visa sina former. Hon läser av omgivningen och anpassar sig en del för att det inte ska bli obehagligt och är lite försiktigare i sin framtoning.

Det de båda har gemensamt är att de är oerhört varma, accepterande och omtänksamma människor, som lysstnar och har mycket empati. De har många kompisar och vänner, och är hellre tillsammans med någon än att sitta ensam. De har humor och trots deras olika livsfilosofier har de ändå samma värdegrund. De två har aldrig träffat varandra, då de har bott i olika städer, men nu har den ena flyttat hit på orten. Jag tycker väl att jag är lika mycket mig själv när jag är med var och en av dem, men min sambo upplever att jag är mer "tillgjord och speedad" när jag är med den utåtriktade. Och även ett av mina ex tyckte det. Det har gjort att jag har börjat analysera mitt beteende ännu mer och jag har bara kommit fram till följande: Jag vet inte hur jag ska vara för att vara mig själv när jag är tillsammans med andra människor. Jag vet vad jag tycker och vilka värderingar jag har och står för, men beroende på vem jag socialiserar med, så anpassar jag mig efter denna och letar efter den Owl i mitt "kartotek av roller" som passar bäst in med den andra människan i den aktuella situationen och för fram mina åsikter och värderingar på det sätt som den rollfiguren skulle kunna tänkas göra det på. Det är tragiskt, jag vet. Och det kan nog verka falskt, men jag vet inget annat sätt att bete` mig på tillsammans med andra. Så jag vet faktiskt inte när jag är mig själv mest.

Känner igen. Tror till viss det att det är allmänmänskligt.

Jag kan ofta känna mig tom. Det gör att livet blir uppgivet och meningslöst.

jag tappar också bort mej själv bland roller. tog faktiskt upp exakt just det med min psykolog nyss. jag hade såna problem med vänner/att bli accepterad som yngre att jag aktivt började registrera hur andra förhöll sej till varandra, för att sedan kunna göra likadant. ingen märker nog att jag agerar "medvetet" nu; att jag ställer frågor därför att jag vet att man "ska", att jag tittar rakt in i ögonen för att jag vet att man "ska"/för att jag vet att det får personen att känna sej hörd och uppmärksammad. men jag, jag är ju inte där. jag är undanträngd av regissören/förnuftet som redigerar mina meningar och åskiter och pauser, och som dikterar mitt sätt att titta inkännande på min samtalspartner. jag är så rädd för att göra fel att jag glömmer att vara närvarande. jag har också för ovana att föreslå träffar för att avsluta samtal. jag vill inte träffas, men av nån anledning har jag fått för mej att det är ett sätt att visa uppskattning, och det ger mej också en chans att "ta tempen" på vänskapsstatusen. "har mötet gått tillräckligt väl för att du ska vilja fortsätta att vara min vän?", betyder det nog... sen ställer jag in och skjuter upp, för jag ville ju inte ens träffas från början fastän det var MITT förslag. hur slutar man med sånt?

jag har lärt mej att få vänner, men jag vet inte hur jag ska underhålla vänskapen på ett sätt som passar mej. ett annat problem är att fastän jag vet hur man är "attraktiv", vet jag vet inte vad jag ska göra med dom jag attraherar:

jag vet hur man "spelar" social, rollen är inlärd, men svarar inte mot mina behov. jag trivs ju med att ha ett par nära vänner, inte mer. jag har ett stort behov av att vara ensam, och trivs inte alls i röriga miljöer/hemma hos andra. jag gör alltså "reklam" för något som inte finns - den sociala prick.

jag vet inte hur man kommer ur det här. det känns som en rävsax. jag började spela rollen därför att jag inte fungerade som jag var. vad händer då om jag slutar? jag vet inte ens om jag kan...

nu har jag en vän som jag kan vara helt avslappnad med. det är en f.d. pojkvän, och han är min bäste vän och helt underbar. men anledningen till att jag kan slappna av med honom är ju just att han har sett ALLT som står på min repertoar. alltifrån humor till intellektuellt resonerande till knasiga rutiner till insnöanden till adhd-utbrott till plågsam blyghet till kärleksfullhet och omtanke till inläggningar på psykiatrisk avdelning till skaparglädje till... och han låter mej få ta plats. han respekterar mina rutiner och kan hantera den oro som uppstår hos mej så fort något oförutsett inträffar. han vet att jag ofta blandar ihop mina känslor med hans, att han måste vara väldigt tydlig, att jag ibland måste fråga och fråga för att få klarhet. han skyddar mej, han ringer mej och småpratar för att se att allt är okej. han ger och ger, och jag TAR, och det är det som inte känns okej. jag undrar:

kan man vara som man är utan att vara påfrestande och samtidigt kunna ge tillbaka?

jag vandrade off topic... ville ändra/ta bort när jag insåg det men lät 15 min passera. hade ingen aning om att det fanns tidsgräns för sånt... förlåt...

Jag är olika beroende på vem jag umgås, det är nog alla, utan att vara "någon annan". Det är nog snarare så att man visar olika delar av sig själv. Enkla svaret. Du känner själv i vilken roll du trivs bäst.

prick skrev:jag tappar också bort mej själv bland roller. tog faktiskt upp exakt just det med min psykolog nyss. jag hade såna problem med vänner/att bli accepterad som yngre att jag aktivt började registrera hur andra förhöll sej till varandra, för att sedan kunna göra likadant. ingen märker nog att jag agerar "medvetet" nu; att jag ställer frågor därför att jag vet att man "ska", att jag tittar rakt in i ögonen för att jag vet att man "ska"/för att jag vet att det får personen att känna sej hörd och uppmärksammad. men jag, jag är ju inte där. jag är undanträngd av regissören/förnuftet som redigerar mina meningar och åskiter och pauser, och som dikterar mitt sätt att titta inkännande på min samtalspartner. jag är så rädd för att göra fel att jag glömmer att vara närvarande. jag har också för ovana att föreslå träffar för att avsluta samtal. jag vill inte träffas,

skulle kunna varit jag som skrivit detta.... Jag gör precis likadant; avslutar med att bestämma att vi ska ses, eller att jag ska komma förbi, att vi ska göra det å bla-bla-bla... sååå himla puckat! Jag blir lika arg på mig själv varje gång!
Hm, vad lustigt att det finns fler som är så knäpp som jag

prick skrev:jag har lärt mej att få vänner, men jag vet inte hur jag ska underhålla vänskapen på ett sätt som passar mej. ett annat problem är att fastän jag vet hur man är "attraktiv", vet jag vet inte vad jag ska göra med dom jag attraherar:

jag vet hur man "spelar" social, rollen är inlärd, men svarar inte mot mina behov. jag trivs ju med att ha ett par nära vänner, inte mer. jag har ett stort behov av att vara ensam, och trivs inte alls i röriga miljöer/hemma hos andra. jag gör alltså "reklam" för något som inte finns - den sociala prick.

Oj, oj oj vad jag känner igen mig!

prick skrev:jag undrar:

kan man vara som man är utan att vara påfrestande och samtidigt kunna ge tillbaka?

Jag är nästan för shockad och fashinerad över att du finns, för att kunna koncentrera mig och svara seriöst på dina frågor, men den sista där ska jag försöka svara på: Alltså... ... Eftersom jag brukar ställa den frågan till mig själv och svaret brukar bli "vet inte", så är jag ju tvungen att svara samma sak till dig. Jag kan faktiskt inte svara på det eftersom jag aldrig har varit som jag är, med någon. Bara med mig själv...
Men du skriver att du kan vara dig själv med ditt ex. Tycker han att du är för påfrestande som vän? Han måste ju känna att du ger honom något tillbaka, eftersom han fortsätter att vilja vara med dig? Han kanske kan ge dig lite vägledning? Kanske måste börja där...

Det där med att anpassa mig till den jag umgås med känner jag igen, även det där att blanda ihop den andres känslor med mina. Jag tänker ibland att jag skulle kunna säga nästan vad som helst eller gå med på vad som helst utan att reflektera över det förrän efteråt därför att jag på något sätt suggereras av blotta närvaron av en annan person och hela deras känsloregister. Själv blir jag tom, vet inte vad jag vill, känner, tänker, tycker etc. Jag har inte det problemet med mina barn eller med några få nära vänner utan där är jag trygg och som jag upplever det mig själv.
Jag tror det kan ha att göra med hur beredd den andre är på att lyssna på mig, för det är helt klart så att jag har svårare med människor som har en "agenda", dvs de vet vad de vill, men skiter rätt blankt i om det är vad jag vill och de använder gärna härskartekniker för att nå sitt mål.

Tack Prick, du beskriver det jag inte kunnat formulera. Jag tror att man kan vara sig själv o att det är positivt för den man umgås med. Kanske ska man välja att umgås med de som klarar av hela ens personlighet, även om det är i små doser Men jag tycker att det är svårt att bryta mina egna mönster- att gå in i nån roll bara för att passa in. Annars tror jag att alla spelar roller mer eller mindre- ingår i socialisationen antar jag.

Jag vet att de flesta använder sig mer eller mindre av olika roller/delar av sig själva för att socialisera. Men jag måste alltid göra så; JÄMT! Det är det som är ett av mina sörsta problem, och det är så jävla tröttsamt att få höra att så gör ju de flesta, mer eller mindre. Jag har fått höra det gång på gång av läkare, psykiatriker, psykologer... Det är som att ingen tror mig när jag förklarar att jag i varje möte med en människa letar upp den mest och bäst anpassade rollen (i mitt kartotek) som kan fylla det syftet "mitt jag" vill uppnå med just det mötet. Jag har mina grundläggande värderingar och min övertygelse om vad jag anser vara etiskt och moraliskt "rätt & riktigt", men det är det enda som jag inte behöver koncentrera mig för att plocka fram. Men sedan hur jag agerar för att föra fram dem är helt och hållet beroende på mötet och den andra människan.

Detta är absolut inget jag är stolt över eller något som jag ser som en förmåga, snarare tvärtom. Och egentligen borde det därför heller inte vara så viktigt för mig att få fram sanningen, kan man kanske tycka; "faan vad bra att ingen lyssnar på vad du säger, för det verkar ju verkligen helt vrickat! Så jävla lågt och ointelligent beteende kan väl ingen människa ha. Att vara så falsk och överjävligt manipulerande som du påstår att du är vill väl ingen människa erkänna för någon?!" Men av någon anledning blir jag arg när andra inte tror på vad jag säger. Det gör så ont när ett sådant stort problem som det är för mig viftas bort och inte tas på allvar...

Jag menade verkligen inte att såra dig Owl, men uttrycker mig klumpigt Jag känner oxå att jag ALLTID är i en roll. Försökte beskriva skillnaden mellan det och andras sätt att kliva in och ut ur roller. Misslyckades totalt! Förlåt!

Jag började skala av mig min roll när AS började komma på tapeten. Nu är det ett år sen min diagnos och först nu känns det som jag kan skilja ut vad som är jag, vad som är min "persona" och vad som helt enkelt var att jag lurade mig själv. Det tar tid. Men kort sagt lärde jag mig nog att spela mina roller lite för väl, för jag började tro att det var jag och när jag sedan insåg att så inte var fallet tappade jag helt känslan för min egen personlighet och identitet.

Nu är jag nog mig själv i stort sett fullt ut, ibland väldigt aspig, ibland inte, men framför allt har jag fått grepp om mig själv igen.

Men nu när jag skalat av mig mina extra lager är det mödosamt att trä på dem igen när jag måste bete mig som folk. Och inte hjälper det att jag verkar framstå som en rätt konstig prick numera. Nåväl, jag satsar på ett liv där det är acceptabelt att vara konstig så jag slipper personlighetsklyvning så mycket som möjligt.

Dessutom har jag skurit ned på onödigt umgänge och jobbiga sociala situationer rätt ordentligt nu när jag vet vad som är annorlunda med mig och det tror jag kommer löna sig i längden.

Men jag känner igen det där med att verka speedad i utåtriktade människors sällskap. Om jag trivs med dem går jag upp i varv och blir alldeles odräglig, medan jag kan vara ganska lugn och sansad med människor som är mer reflekterande.

Jag antar att vad jag försöker säga är att det är en lång process att komma tillrätta med sig själv efter diagnosen och det tar tid att lära känna sig själv igen när man tvingat in sig själv i olika socialt accepterade mallar efter ett liv av utanförskap :/

Tant Grön skrev:Jag menade verkligen inte att såra dig Owl, men uttrycker mig klumpigt Jag känner oxå att jag ALLTID är i en roll. Försökte beskriva skillnaden mellan det och andras sätt att kliva in och ut ur roller. Misslyckades totalt! Förlåt!

Ok! Då förstår jag... Det är lugnt och jag är lugn och hoppas att du också bli det!

Owl skrev:Jag vet att de flesta använder sig mer eller mindre av olika roller/delar av sig själva för att socialisera. Men jag måste alltid göra så; JÄMT! Det är det som är ett av mina sörsta problem, och det är så jävla tröttsamt att få höra att så gör ju de flesta, mer eller mindre. Jag har fått höra det gång på gång av läkare, psykiatriker, psykologer... Det är som att ingen tror mig när jag förklarar att jag i varje möte med en människa letar upp den mest och bäst anpassade rollen (i mitt kartotek) som kan fylla det syftet "mitt jag" vill uppnå med just det mötet. Jag har mina grundläggande värderingar och min övertygelse om vad jag anser vara etiskt och moraliskt "rätt & riktigt", men det är det enda som jag inte behöver koncentrera mig för att plocka fram. Men sedan hur jag agerar för att föra fram dem är helt och hållet beroende på mötet och den andra människan.

Detta är absolut inget jag är stolt över eller något som jag ser som en förmåga, snarare tvärtom. Och egentligen borde det därför heller inte vara så viktigt för mig att få fram sanningen, kan man kanske tycka; "faan vad bra att ingen lyssnar på vad du säger, för det verkar ju verkligen helt vrickat! Så jävla lågt och ointelligent beteende kan väl ingen människa ha. Att vara så falsk och överjävligt manipulerande som du påstår att du är vill väl ingen människa erkänna för någon?!" Men av någon anledning blir jag arg när andra inte tror på vad jag säger. Det gör så ont när ett sådant stort problem som det är för mig viftas bort och inte tas på allvar...

Ja, jag vet. Exakt det där har jag också varit igenom och är långtifrån färdig med än.

Men herregud vad du verkar ha oförstående människor omkring dig. Fackfolk också - sedan jag fick min diagnos och kom i de rätta "kretsarna" har jag träffat folk på alla nivåer i vården som kan mer om AS än sådär. Tänker att det måste gå att hitta för dig också.

Angelic Fruitcake skrev:Jag började skala av mig min roll när AS började komma på tapeten. Nu är det ett år sen min diagnos och först nu känns det som jag kan skilja ut vad som är jag, vad som är min "persona" och vad som helt enkelt var att jag lurade mig själv. Det tar tid. Men kort sagt lärde jag mig nog att spela mina roller lite för väl, för jag började tro att det var jag och när jag sedan insåg att så inte var fallet tappade jag helt känslan för min egen personlighet och identitet.

Nu är jag nog mig själv i stort sett fullt ut, ibland väldigt aspig, ibland inte, men framför allt har jag fått grepp om mig själv igen.

Men nu när jag skalat av mig mina extra lager är det mödosamt att trä på dem igen när jag måste bete mig som folk. Och inte hjälper det att jag verkar framstå som en rätt konstig prick numera. Nåväl, jag satsar på ett liv där det är acceptabelt att vara konstig så jag slipper personlighetsklyvning så mycket som möjligt.

Dessutom har jag skurit ned på onödigt umgänge och jobbiga sociala situationer rätt ordentligt nu när jag vet vad som är annorlunda med mig och det tror jag kommer löna sig i längden.

[...]

Jag antar att vad jag försöker säga är att det är en lång process att komma tillrätta med sig själv efter diagnosen och det tar tid att lära känna sig själv igen när man tvingat in sig själv i olika socialt accepterade mallar efter ett liv av utanförskap :/

Känner igen mig här också. Och blir så glad när jag ser en ung människa skriva så praktiskt insiktsfullt om sig själv.

Angelic Fruitcake skrev: Men kort sagt lärde jag mig nog att spela mina roller lite för väl,

Det tror jag bidrar, för min del, till att ingen i min omgivning tror mig. Jag får ofta höra att jag verkar så himla avslappnad och hjärtlig och är så öppen och smittsamt glad . Jag förstår att de säger det som en komplimang och att de menar det. Men när jag öppnar mig totalt och blottar mina, dessa hemska sidor hos mig själv, som jag känner en sådan skam inför, och detta tas emot som något jag bara inbillar mig eller kanske tom hittar på? Då gör det förbannat ont!

Angelic Fruitcake skrev:Nu är jag nog mig själv i stort sett fullt ut, ibland väldigt aspig, ibland inte, men framför allt har jag fått grepp om mig själv igen.

Härligt!

Angelic Fruitcake skrev:Nåväl, jag satsar på ett liv där det är acceptabelt att vara konstig så jag slipper personlighetsklyvning så mycket som möjligt.

Skön inställning.

Angelic Fruitcake skrev:Om jag trivs med dem går jag upp i varv och blir alldeles odräglig, medan jag kan vara ganska lugn och sansad med människor som är mer reflekterande.

+1... eller är det "lol" man skriver om man känner igen sig massor? Kanske bara så enkelt att man skriver igenkänning? Help, please.

Angelic Fruitcake skrev:Jag antar att vad jag försöker säga är att det är en lång process att komma tillrätta med sig själv efter diagnosen och det tar tid att lära känna sig själv igen när man tvingat in sig själv i olika socialt accepterade mallar efter ett liv av utanförskap :/

"Lära känna sig själv igen"... Hoppas att det funkar även utan att man har kännt sig själv tidigare?

Zombie skrev:

Owl skrev:Jag vet att de flesta använder sig mer eller mindre av olika roller/delar av sig själva för att socialisera. Men jag måste alltid göra så; JÄMT! Det är det som är ett av mina sörsta problem, och det är så jävla tröttsamt att få höra att så gör ju de flesta, mer eller mindre. Jag har fått höra det gång på gång av läkare, psykiatriker, psykologer... Det är som att ingen tror mig när jag förklarar att jag i varje möte med en människa letar upp den mest och bäst anpassade rollen (i mitt kartotek) som kan fylla det syftet "mitt jag" vill uppnå med just det mötet. Jag har mina grundläggande värderingar och min övertygelse om vad jag anser vara etiskt och moraliskt "rätt & riktigt", men det är det enda som jag inte behöver koncentrera mig för att plocka fram. Men sedan hur jag agerar för att föra fram dem är helt och hållet beroende på mötet och den andra människan.

Detta är absolut inget jag är stolt över eller något som jag ser som en förmåga, snarare tvärtom. Och egentligen borde det därför heller inte vara så viktigt för mig att få fram sanningen, kan man kanske tycka; "faan vad bra att ingen lyssnar på vad du säger, för det verkar ju verkligen helt vrickat! Så jävla lågt och ointelligent beteende kan väl ingen människa ha. Att vara så falsk och överjävligt manipulerande som du påstår att du är vill väl ingen människa erkänna för någon?!" Men av någon anledning blir jag arg när andra inte tror på vad jag säger. Det gör så ont när ett sådant stort problem som det är för mig viftas bort och inte tas på allvar...

Ja, jag vet. Exakt det där har jag också varit igenom och är långtifrån färdig med än.

Det är så otroligt läkande på något vis att höra att andra känner igen sig och känner likadant och varit med om samma processer, om än det inte är något man önskar någon annan.

Zombie skrev:Men herregud vad du verkar ha oförstående människor omkring dig. Fackfolk också - sedan jag fick min diagnos och kom i de rätta "kretsarna" har jag träffat folk på alla nivåer i vården som kan mer om AS än sådär. Tänker att det måste gå att hitta för dig också.

Jo, jag har faktiskt haft den enorma turen att efter alla dessa år fått träffa en helt fantastisk psykiatriker och människa, flera gånger i rad och därför tillräckligt för att kunna säga "min psykiatriker". Och hon håller tydligen på att "röra om i grytan" uppe på den tungrodda psykiatriska enheten, som är ökänd bland vårdpersonal tom för sin tröga inställnig att hantera nya rön och en alternativ syn och inriktning än det freudianska. Och så länge hon blir kvar här som stafettläkare så får jag träffa henne åtminstonde en gång i kvartalet. Så jag står inte helt själv.

Zombie skrev:

Angelic Fruitcake skrev:Jag började skala av mig min roll när AS började komma på tapeten. Nu är det ett år sen min diagnos och först nu känns det som jag kan skilja ut vad som är jag, vad som är min "persona" och vad som helt enkelt var att jag lurade mig själv. Det tar tid. Men kort sagt lärde jag mig nog att spela mina roller lite för väl, för jag började tro att det var jag och när jag sedan insåg att så inte var fallet tappade jag helt känslan för min egen personlighet och identitet.

Nu är jag nog mig själv i stort sett fullt ut, ibland väldigt aspig, ibland inte, men framför allt har jag fått grepp om mig själv igen.

Men nu när jag skalat av mig mina extra lager är det mödosamt att trä på dem igen när jag måste bete mig som folk. Och inte hjälper det att jag verkar framstå som en rätt konstig prick numera. Nåväl, jag satsar på ett liv där det är acceptabelt att vara konstig så jag slipper personlighetsklyvning så mycket som möjligt.

Dessutom har jag skurit ned på onödigt umgänge och jobbiga sociala situationer rätt ordentligt nu när jag vet vad som är annorlunda med mig och det tror jag kommer löna sig i längden.

[...]

Jag antar att vad jag försöker säga är att det är en lång process att komma tillrätta med sig själv efter diagnosen och det tar tid att lära känna sig själv igen när man tvingat in sig själv i olika socialt accepterade mallar efter ett liv av utanförskap :/

Känner igen mig här också. Och blir så glad när jag ser en ung människa skriva så praktiskt insiktsfullt om sig själv.

NU kan jag väl skriva +1 för att jag fullständigt håller med Zombies uttalande?

Owl skrev:Det är så otroligt läkande på något vis att höra att andra känner igen sig och känner likadant och varit med om samma processer, om än det inte är något man önskar någon annan.

Ja, visst är det

Owl skrev:Jo, jag har faktiskt haft den enorma turen att efter alla dessa år fått träffa en helt fantastisk psykiatriker och människa, flera gånger i rad och därför tillräckligt för att kunna säga "min psykiatriker". Och hon håller tydligen på att "röra om i grytan" uppe på den tungrodda psykiatriska enheten, som är ökänd bland vårdpersonal tom för sin tröga inställnig att hantera nya rön och en alternativ syn och inriktning än det freudianska. Och så länge hon blir kvar här som stafettläkare så får jag träffa henne åtminstonde en gång i kvartalet. Så jag står inte helt själv.

Det var en lättnad att få höra. Utnyttja den kontakten, bygg vidare på det, ta upp den här oförståelsen från närstående som det stora problem den är, och att du inte minst därför kanske behöver bra mycket tätare kontakt med bra och kompetent folk! (Eller vad liknande som passar - är ju inte meningen att jag ska styra och ställa )

Owl skrev:+1... eller är det "lol" man skriver om man känner igen sig massor? Kanske bara så enkelt att man skriver igenkänning? Help, please.

+1 brukar betyda "här finns en till" (= en som instämmer). lol är nätslang för "laughing out loud" = gapskratt.

Här är ett ställe som brukar ha förklaringar på nätslang - kanske finns bättre, men:
http://www.urbandictionary.com

Zombie skrev:

Owl skrev:Det är så otroligt läkande på något vis att höra att andra känner igen sig och känner likadant och varit med om samma processer, om än det inte är något man önskar någon annan.

Ja, visst är det

Owl skrev:Jo, jag har faktiskt haft den enorma turen att efter alla dessa år fått träffa en helt fantastisk psykiatriker och människa, flera gånger i rad och därför tillräckligt för att kunna säga "min psykiatriker". Och hon håller tydligen på att "röra om i grytan" uppe på den tungrodda psykiatriska enheten, som är ökänd bland vårdpersonal tom för sin tröga inställnig att hantera nya rön och en alternativ syn och inriktning än det freudianska. Och så länge hon blir kvar här som stafettläkare så får jag träffa henne åtminstonde en gång i kvartalet. Så jag står inte helt själv.

Det var en lättnad att få höra. Utnyttja den kontakten, bygg vidare på det, ta upp den här oförståelsen från närstående som det stora problem den är, och att du inte minst därför kanske behöver bra mycket tätare kontakt med bra och kompetent folk! (Eller vad liknande som passar - är ju inte meningen att jag ska styra och ställa )

Jag har faktiskt tagit upp det med min psykiatriker, och hon har förstått att det är så och anser att det inte är hållbart med en sådan oförstående omgivning, och därför vill hon hålla en träff för de närmaste i min omgivning och informera om att kravet utifrån måste minska.

Zombie skrev:

Owl skrev:+1... eller är det "lol" man skriver om man känner igen sig massor? Kanske bara så enkelt att man skriver igenkänning? Help, please.

+1 brukar betyda "här finns en till" (= en som instämmer). lol är nätslang för "laughing out loud" = gapskratt.

Här är ett ställe som brukar ha förklaringar på nätslang - kanske finns bättre, men:
http://www.urbandictionary.com

Tack för lektionen och tipset! Måste kolla in den sidan lite så att jag inte svävar ut och hittar på egna tolkningar och drar egna slutsatser om vad kommentarer som dessa betyder. Kan lätt bli en lite för konstig stämning om jag skulle börja skriva lol för att jag känner igen mig i andras depressiva och mörka tankar tex, när jag egentligen menar +1...

Fan, fan ,fan! Telefonen ringer och stressnivån skjuter i höjden direkt! Och när jag ser att det är en kompis, som i detta fall, så får jag sån jävla ångest! Det brukar nästan alltid kännas och bli så fel när jag pratar med någon i telefon. Jag har ingen möjlighet att läsa av den andra personen visuellt, utan jag blir mer begränsad till att lyssna på tonläget i rösten, hastigheten på snacket, hur de låter när de svarar mig (med eller utan tvekan?), hur de låter när de ställer en fråga (seriös eller ironisk?), om frågan är retorisk eller om de verkligen vill att jag ska svara, låter personen närvarande i samtalet eller inte? Finns det någon/något i bakgrunden som verkar störa? Och så måste jag jämföra detta med hur personen i fråga brukar låta när den tex är avslappnad, närvarande, stressad, ledsen osv, osv... samtidigt som jag måste fundera ut vem av "mina jag" som passar bäst vid ett tillfället som just det här. Och detta för att veta vad jag ska säga, vad jag vill förmedla, hur jag säger det och hur det kan tänkas uppfattas. Sedan måste jag också verkligen tänka på att inte föreslå och hitta på en massa saker som jag vet att jag får svårt för att hålla.

Jag svarade inte...

Zombie skrev:+1 brukar betyda "här finns en till" (= en som instämmer). lol är nätslang för "laughing out loud" = gapskratt.

Aha, jag har alltid tänkt mig att det betyder "sant", som det gör i vissa programmeringsspråk (utan plustecknet). Båda fungerar, men jag tror mer på din förklaring.

Owl skrev:Jag vet att de flesta använder sig mer eller mindre av olika roller/delar av sig själva för att socialisera. Men jag måste alltid göra så; JÄMT! Det är det som är ett av mina sörsta problem, och det är så jävla tröttsamt att få höra att så gör ju de flesta, mer eller mindre. Jag har fått höra det gång på gång av läkare, psykiatriker, psykologer...

Det är förstås att inte ta på allvar, som du skriver (inte citerat). Självklart är det så att graden av hur mycket man rollspelar varierar något enormt, och att befinna sig långt på den ena sidan av skalan innebär att vara fullständigt självutplånande. Väldigt självdestruktivt.

Kan det verkligen vara så att en del vårdgivare inte känner till det? Otroligt i så fall, ungefär som en läkare som inte känner till hjärtats funktion.

De verkar ofta utgå från att patienter bara får för sig saker, och att deras roll sedan är att "lugna" patienten och förklara att det, vad det nu än är, är helt normalt och inget man ska oroa sig för. Personer med svår utmattning får ofta höra saker som att "alla är trötta ibland" och "ta en promenad så ska du se att du känner dig piggare". Senast igår pratade jag med någon vars syster hade blivit utsatt för det, men hon stod på sig och till slut upptäckte man att hon hade MS. Många med svår utmattning orkar förstås inte kämpa (för att få provtagningar mm) och blir därför fullständigt överkörda, och utan både vård (förutom antidepp) och sjukskrivning.

Altus skrev:

Owl skrev:Jag vet att de flesta använder sig mer eller mindre av olika roller/delar av sig själva för att socialisera. Men jag måste alltid göra så; JÄMT! Det är det som är ett av mina sörsta problem, och det är så jävla tröttsamt att få höra att så gör ju de flesta, mer eller mindre. Jag har fått höra det gång på gång av läkare, psykiatriker, psykologer...

Det är förstås att inte ta på allvar, som du skriver (inte citerat). Självklart är det så att graden av hur mycket man rollspelar varierar något enormt, och att befinna sig långt på den ena sidan av skalan innebär att vara fullständigt självutplånande. Väldigt självdestruktivt.

Kan det verkligen vara så att en del vårdgivare inte känner till det? Otroligt i så fall, ungefär som en läkare som inte känner till hjärtats funktion.

Jo då! Den psykoterapeut jag fick träffa efter det att jag hade fått min AS - diagnos, och precis hade börjat smälta och acceptera det faktumet, blev arg och frustrerad när jag pratade om bla hur krävande jag tyckte att det var att behöva spela alla dessa roller. "Du spelar inga roller! Du är ju du!", sade hon högt och bestämt till mig, samtidigt som hon spännde ögonen i mig.
Men samma människa ifrågasatte ju även mig (och det väldigt mycket) för den AS - diagnos jag precis hade fått och börjat acceptera, så jag visste varken in eller ut till slut.
Hon ifrågasatte även mig för min medicinering av främst benso-preparaten och föreslog att jag skulle söka info och läsa om lågdosberoende, och sluta ta dem med detsamma! Och så gav hon mig rådet att jag inte skulle köpa allt läkarna/psykiatrikerna säger när de ställer sina diagnoser och skriver ut mediciner vind för våg, dvs jag skulle alltså inte lita på min psykiatriker som efter en lång och mkt genomgripande neuropsykiatrisk utredning ställde min diagnos. Och jag skulle alltså inte heller köpa hennes prat om att jag under period kan behöva äta dessa mediciner för att överhuvudtaget orka med.
När jag hade täffat henne en gång i veckan i ett halvår, så fick jag åter en ny tid hos min psykiatriker och då vällde min skepticism mot henne ut, och även om hon försökte hålla det väldigt professionellt så märkte jag att hon blev mkt upprörd över att psykoterapeuten hade ifrågasatt hennes trovärdighet och handlande via mig. Så jag beslöt mig för att avsluta kontakten med den terapeuten.

Altus skrev:De verkar ofta utgå från att patienter bara får för sig saker,

Precis...

Altus skrev:och att deras roll sedan är att "lugna" patienten och förklara att det, vad det nu än är, är helt normalt och inget man ska oroa sig för. Personer med svår utmattning får ofta höra saker som att "alla är trötta ibland" och "ta en promenad så ska du se att du känner dig piggare". Senast igår pratade jag med någon vars syster hade blivit utsatt för det, men hon stod på sig och till slut upptäckte man att hon hade MS.

Fy faan! (hittar tyvärr inget bättre ord just nu)

Kan bekräfta vad Altus skriver. Ja, fy faan!

Och för det Owl berättar också. (Vet från all min ökenvandring hur hårt den psykodynamiska begreppsvärlden sitter i systemet... Och synd att den misskrediterar sig så när den faktiskt kan vara väldigt bra då den tillämpas med omdöme och yrkesmässig allmänbildning där den passar.)