Har insett att jag alltid haft svårt för att komma ihåg ansikten på personer man talat med, jobbat med osv?
Har även svårt att minnas namn....
Det är oftast helt enkelt inte intressant och ngt som jag anser överflödigt och då försvinner det....
Har hänt att ngn kommit fram och börjat prata med mig och jag känner ju igen personen men jag kan inte minnas vem det är; vad h*n heter och i vilket sammanhang jag känner denna person??
Brukar ändå försöka hänga på på gott det går och hoppas att inte verka allt för konstig...
Vill ju inte direkt plötsligt fråga: du förresten, vem är du nu igen?
Ofta kommer jag på vem det var långt senare, men inte alltid.

Tror att det helt enkelt är pga ointresse jag glömmer folk!
Vad hemsk jag är...

Folk är ointressanta. Känner man en så känner man alla. Oftast.

Parvlon skrev:Folk är ointressanta. Känner man en så känner man alla. Oftast.

De flesta människor är faktiskt ointressanta.

Men de få som är något intressanta brukar ändå vara svårigenkännbara för mig. Det är svårt att träffa folk utanför vanliga situationer och att känna igen människor på stan är helt hopplöst.
Jag brukar bara träffa/se människor, när jag rör mig i folkmassor, som jag för närvarande är i kontakt med inga andra (även om jag egentligen känner dem).
Namn kan jag inte komma ihåg. Men det finns ett väldigt bra knep för att få reda på namn utan att den personen som man bör känna ska bli ledsen..

Jag har svårt att känna igen ett ansikte första stunden och minnas hur det såg ut efteråt. Men det kan lika gärna bero på att jag inte tittar som att jag är dålig med ansikten. Jag har också svårt med namn, brukar känna till det mesta om persornen utom just namnet.

Jag glömmer inte ansikten men det händer att jag inte kan placera dem. Jag känner igen mig i det du beskriver TS. Haha det är jättepinsamt när någon kommer fram och hälsar och så står det still i huvet. Det har hänt att detta skett även då jag är i sällskap med någon annan för tillfället och presentationen har blivit: Ja det här är....ja...(hälsa då för fan!)

Ibland har psykisk trötthet gjort att jag plötsligt slarvat bort namn på mer välbekanta ansikten. Då övergår det nästan från pinsamt till wierd. Nyligen besökte jag en butik där självaste butiksägaren konfronterade mig. Vi hade gått på samma skola och han var en grabb från hemtrakterna. En annan gång hälsade en söt tjej glatt över gatan på mig och jag kände igen henne väldigt väl, förmodligen från nån kurs eller något.

Nja jag är inte säker på att det är av ointresse detta inträffar, men jag kan ju bara prata för mig själv. Haha den där är ju klockren du förresten, vem är du nu igen?

Usch ja, det händer ... fast jag kanske bara är senil ...
Och så råkar man ut för att träffa en som man inte sett på 13 år och bara känt i 1½ månad - och den människan känner igen MIG!!!!! Hjälp ....

Jag är mer eller mindre ansiktsblind. Jag känner inte igen folk när jag är ute, finns bara 1 jag känner igen oavsett vad. Känner inte ens igen mina föräldrar ute på stan.

Jag är utomordentligt bra på att känna igen ansikten, men namn är det värre med.

Jag har inte svårt att känna igen ansikten, men tycker det är ganska svårt att komma ihåg namn

Har svårt för ansikten men lätt för frisyrer.

En nödlösning med namn är att fråga vad personen heter. När man får förnamnet säger man "Jo, jag vet det, men i efternamn"