Min förälder har Aspergers syndrom

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Inläggav Zombie » 2010-09-26 21:14:55

rdos skrev:Är du adopterad? Annars förstår jag inte hur du kunnat undgå att få deras drag och därmed fungera i denna miljö du oxå?

Herregud. Jag är aspergare och jag tycker en uppväxt enligt Hawaiis beskrivning låter dysfunktionell, inte aspig i någon som helst positiv mening. Tror jag många aspergare skulle tycka.

Vad jag undrar är hur h@n lyckades klara sig såpass helskinnad och känslomässigt klarsynt som det ändå verkar. Vet inte om jag skulle ha gjort det. Bland annat just därför att jag är aspergare. Men ta det inte som en fråga om det är för privat, Hawaii.
Zombie
 
Inlägg: 18093
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav rdos » 2010-09-26 21:24:51

Zombie skrev:Herregud. Jag är aspergare och jag tycker en uppväxt enligt Hawaiis beskrivning låter dysfunktionell, inte aspig i någon som helst positiv mening. Tror jag många aspergare skulle tycka.


Säkert, men det är ena partens version. Vi kan inte veta om denna är korrekt. Vad som framförallt frapperar mig är om två föräldrar inte kan kommunicera med kroppsspråk och saknar empati, så förväntar man sig inte att deras biologiska barn ska kunna se detta redan som barn. Det låter väldigt konstigt, om det handlar om ett biologiskt barn. Själv så upptäckte jag inte att det fanns någon mening i ansiktuttryck förrän på högstadiet, för att någon berättade detta för mig.
rdos
 
Inlägg: 14159
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Inläggav Hawaii » 2010-09-26 21:29:21

Jag är inte adopterad. Och när det gäller mina syskon så har de blivit skadade av uppväxtmiljön med varierande grader av låg självkänsla, att inte veta sina rättigheter och vad som gäller i relationer. Men ingen är sådär socialt oförstående som min mamma är. Hon verkar för övrigt inte heller ha behov av någon relation, och har sagt att hon gifte sig för att det var något man skulle göra när man blev vuxen, typ.

Jag tycker faktiskt det är konstigt att inget syskon har AS. Däremot så har min systerson lätt autism. Min far blev skadad av en uppväxt med misshandel och elände, så hos honom är det något annat.
Hawaii
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2010-09-09

Re: barn till förälder med AS

Inläggav NoteToSelf » 2010-09-26 21:58:47

Hawaii skrev: Det handlade om att trycka ner sina känslor.


Jo, det där känns igen. Eftersom jag aldrig fått lov att ha känslor och åsikter som inte min pappa delat, eller som "störde" honom, fick jag anpassa mig för att slippa misshandel. Idag känner jag ofta att jag inte duger, och jag tror det har mycket med detta att göra. Och jag har fått veta att min pappa inte haft nån direkt bra uppväxt han heller.

Men jag har känslan av att min pappa uttrycker sina känslor till min mamma, tex har hon berättat att han sagt att han älskar mig till henne, men aldrig till mig. Så jag skulle väl tro att hon är den enda han pratar om sina känslor med, och att min mamma vetat att han gör så gott han kan, och försvarat honom.

Hawaii skrev: jag var ett osynligt barn.


Detta känner jag dock inte igen, jag har mer känt att jag VELAT vara osynlig, för att slippa misshandel och utskällningar. Har gjort allt jag kunnat för att inte bli märkt; anpassat mig och dragit mig tillbaka.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav Safek » 2010-09-26 22:07:20

Fjutten och andra som har skrivet om liknande ämnen:

Jag fick as diagnos för två dagar sen, så har inte helt hunnit sjunka in än.
Däremot är jag småbarnförälder, har en son på 19 månader, och en baby på väg.

Kring kramande så har jag personlig extremt mycket lättare för att krama min son än jag t.ex har med att krama min fru. Jag kan inte helt se jag har samma svagheter som du delar med dig kring din mamma fjutten. Däremot har jag andra svagheter.
T.ex vi bor i en liten 2:a, jag håller på att bli helt galen eftersom jag aldrig för någon ensamtid, något som skapar en fruktansvärd ångest för mig. När jag brottas med hård ångest, så försöker jag mitt yttersta att inte låta detta gå ut över min son, jag försöker fortfarande ta mig tid att t.ex leka med honom, eller se på "drömmarnas trädgård" vilket är hans favorit på TV.
Däremot måste jag ärligt erkänna, att jag har inte kraft och energi för att ge honom den värme och omsorg jag tror han behöver. Inte så ofta jag orkar ta med honom till parken så han kan leka ute, inte så ofta jag har tålamod med hans "bus", och en del andra områden kan också vara svårt.

Relationen mellan min fru och mig, är kanske lite lik den relation du har med din mamma.
Min fru "maler och maler" samma saker om och om igen, så mycket att jag inte sällan för migren. Och jag förstår aldrig vad hon babblar om, vilket ledar till att jag känner mig stressad och otillräcklig- vilket i sin tur skapar mer ångest- som i sin tur ledar till att jag bli en ännu sämre make, lite av en ond cirkel. Äktenskapsrådgivningen vi går till är inte så mycket bättre den, eftersom jag förstår inte vad rådgivaren pratar om...ja många saker som gör den onda cirkeln svårare....Sist men inte minst, barnet som är på väg- även det, jag känner mig inte som en utmärkt pappa, jag önskar vara en utmärkt pappa- och jag är rädd för att ta hand om två barn, kommer försämra de saker som jag redan brister i....

Det jag skulle behövt av min fru, är att hon säger saker rakt ut- och förklarar konkret vad hon önskar eller inte önskar. Det skulle ha underlättat mycket.
Och jag tror det kan vara värt ett försök från din sida, att inte tala med din mamma som en vuxen person- utan försök förklara hur du känner dig- till din mamma som om du skulle försöka förklara det för en 7 åring, alltså konkret och i sak. Det tror jag kan underlätta mycket...åtminstone fungerar jag så.
Så om du inte har testat det än, så testa.
Safek
 
Inlägg: 169
Anslöt: 2010-09-10
Ort: Lund

Inläggav Hawaii » 2010-09-26 22:35:10

jag fick också utskällningar av min mamma som handlade mycket om moral och skam. men jag kände samtidigt att hon inte kunde förstå mig, se vem jag var. tex blev hon förvånad över mitt yrkesval som varit mitt största intresse och verkligen en del av mig sedan jag var 8 år. eller alla presenter jag fått på födelsedagar som var något som hon själv skulle vilja ha - en scarf, eller en brosch som passar bättre på en tant än en 19-åring tex. :)

för henne räckte det med att finnas i huset, att laga mat, köpa födelsedagspresenter, för att visa att hon älskar sina barn. aldrig att hon skulle säga det.

jag tror att AS yttrar sig lite olika för män och kvinnor och hos olika individer framförallt. och jag tror att det också handlar om generationsfrågor. föräldrar med AS som är i 70-årsåldern hade ju en helt annan social miljö.

jag vill förmedla till andra som har liknande erfarenheter att de inte är ensamma. att fler ha fått kämpa för att förstå och må bra.
Hawaii
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2010-09-09

Inläggav NoteToSelf » 2010-09-26 22:39:17

Min pappa visste ofta inte när jag fyllde år eller hur gammal jag är.. Han vet sällan vad jag fått för presenter heller, det är mamma som köper dom. Så ja, han har aldrig stått mig sådär nära. För mig har det ofta bara känts som han inte bryr sig..
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav Zombie » 2010-09-26 22:43:43

rdos skrev:
Zombie skrev:Herregud. Jag är aspergare och jag tycker en uppväxt enligt Hawaiis beskrivning låter dysfunktionell, inte aspig i någon som helst positiv mening. Tror jag många aspergare skulle tycka.


Säkert, men det är ena partens version. Vi kan inte veta om denna är korrekt.

Korrekt för den som upplevde det så lär den nog vara, och det ligger i hur jag uttryckte mig. Så om inte annat klarade inte Hawaiis mor av att anpassa sig till sina barn, men nog tycker jag det verkar som om hon inte hade något vidare eget liv heller.

rdos skrev:Vad som framförallt frapperar mig är om två föräldrar inte kan kommunicera med kroppsspråk och saknar empati, så förväntar man sig inte att deras biologiska barn ska kunna se detta redan som barn. Det låter väldigt konstigt, om det handlar om ett biologiskt barn.

Kanske inte om man har såpass kontakt med omvärlden att man på något sätt kan jämföra. (Och suga i sig vad man kan av den näring man inte får hemifrån?)
Zombie
 
Inlägg: 18093
Anslöt: 2007-12-26

Re: barn till förälder med AS

Inläggav Hawaii » 2010-09-26 23:34:27

NoteToSelf skrev:"Eftersom jag aldrig fått lov att ha känslor och åsikter som inte min pappa delat, eller som "störde" honom, fick jag anpassa mig för att slippa misshandel. Idag känner jag ofta att jag inte duger, och jag tror det har mycket med detta att göra. Och jag har fått veta att min pappa inte haft nån direkt bra uppväxt han heller."


Jag hoppas du får bra hjälp med att bygga upp en stark och trygg självkänsla efter sådana erfarenheter. Och att du kan ta en paus från din pappa för att få perspektiv. Din kropp måste ju spänna sig bara han kommer nära? För egen del så har självförsvarsträning, eller body combat på gymmet hjälpt mig att få ut kroppens spänningar och aggressioner.

Själv fick jag som Zombie skrev, lära mig från kompisar hur man skulle vara i relationer. Jag önskar man kunde ha ett ämne i skolan där man lär ut att alla människor har samma värde, och där man fick veta något om barns rättigheter. Det hade kanske hjälpt mig att försöka få hjälp långt tidigare.

Det viktiga att förstå är också att ens föräldrars tillkortakommanden och problem inte har något med ens eget värde som människa att göra. När man är liten bygger man ju sin självkänsla utifrån hur man blir bemött. Men antaganden man gör som "jag är inte värd att älskas" för att pappa hatar mig och slår mig, är falskt. Alla är ju värda att älskas. Din pappa gjorde helt fel som slog dig och fick dig att känna dig dum. Det är ett kränkande och riktigt illa beteende. Det är tom olagligt.

Stå på dig! Kram!
Hawaii
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2010-09-09

Inläggav Zombie » 2010-09-26 23:54:21

Så sant som det var skrivet.
Zombie
 
Inlägg: 18093
Anslöt: 2007-12-26

Re: barn till förälder med AS

Inläggav NoteToSelf » 2010-09-27 21:13:37

Hawaii skrev:Jag hoppas du får bra hjälp med att bygga upp en stark och trygg självkänsla efter sådana erfarenheter. Och att du kan ta en paus från din pappa för att få perspektiv. Din kropp måste ju spänna sig bara han kommer nära? För egen del så har självförsvarsträning, eller body combat på gymmet hjälpt mig att få ut kroppens spänningar och aggressioner.


Jo, jag hatar när både min mamma och pappa rör mig, även om dom bara kramar mig eller så. Om nån rör mig i nacken dyker det upp en del minnen.. Min pappa "tvingade" mig och mina syskon att gå combat jujutsu ett tag, för han ville att vi skulle kunna försvara oss ifall någon gjorde något mot oss. Ja, vilken ironi.. Men jag har aldrig tyckte det var särskillt givande, tycker inte om träning i största allmänhet.. Känner mig alltid dum och dålig när jag håller på med fysiska aktiviteter.

Varken han eller min mamma ville mig något illa, dom visste bara inte hur dom skulle hantera allt antar jag. (Min mamma misshandlade mig mest psykiskt, mycket skrik och skäll, ibland drog hon mig i armen. Men värst var allt skrik, jag är nämligen känslig för ljud, speciellt bråk.) Men sen är det andra erfarenheter som liksom "bekräftat" känslan mina föräldrar gett mig, att jag inte duger. Men jag vet inte om min pappa har AS, och jag vet inte om jag har AS heller, ska antagligen göra en utredning, men det är konstaterat att jag har svårt för andra människor, svårt för känslor och så.

Jag är 16, har alltså ingen direkt möjlighet att komma hemifrån än.. Men som sagt, det har blivit bättre hemma.

Men tack för svaren, känns bra att veta att någon där ute bryr sig
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Re: barn till förälder med AS

Inläggav NoteToSelf » 2010-09-27 21:22:24

Hawaii skrev:Själv fick jag som Zombie skrev, lära mig från kompisar hur man skulle vara i relationer.


Förresten, jag har aldrig känt nån samhörighet med någon, kunde aldrig känna att jag liknar någon och därmed inte kunnat relatera till någon.. Har aldrig lärt mig hur man ska vara i relationer, jag har alltid bara varit "för snäll", försökt stå upp och kämpat så mycket jag kunnat för personen eftersom jag varit rädd för att förlora denne och därmed blivit ensam. Och sist men inte minst har jag fortsatt att anpassa mig, sett till att inte ge någon en anledning att vara arg på mig. Har länge kämpat med den rädslan, att någon ska bli arg på mig och skada mig.

Den person som stått mig närmast lämnade mig också, så känns extra ensamt.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Är mamma och har Asperger

Inläggav Lady Victoria » 2010-10-19 11:56:52

Hej
Jag är själv mamma och har diagnosen Aspberger och ADHD. Själv är jag tvärt emot din mamma väldigt kramig och har alla känslorna utanpå kroppen. Det kan inte ha varit lätt för dig innan ni fick svar på vad som gjorde henne så. Den beskrivning du har gett här påminner mig om min mormor. Kallare människa får man nog leta efter...

Har du andra funderingar kan du höra av dig så ska jag försöka att svara på dina frågor efter bästa förmåga.
Lady Victoria
Ny medlem
 
Inlägg: 11
Anslöt: 2010-10-19
Ort: Umeå

Inläggav viealive » 2011-01-28 16:55:19

KrigarSjäl skrev:Det här är ett forum för aspergare mer än ett forum för anhöriga.


det håller jag inte alls med om

detta forum är väl för allt som har med aspergers att göra och för dem som vill veta mer eller fråga och diskutera runt detta.

alla som skriver här förtjänar väl samma respekt

du kan ju inte "kasta ut/fördöma" en tråd/ämne
:-e
viealive
 
Inlägg: 31
Anslöt: 2011-01-27
Ort: Göteborg

Inläggav emer2 » 2011-01-28 21:16:10

Lite gammal tråd. Undrar om fjutten är kvar här?

Som gammal tolvstegare kan jag tipsa om ACOA (adult children of alcoholics), där även vuxna barn till "svåra" föräldrar utan uttalade alkoholproblem är välkomna.

Kännde i alla fall igen mig en hel del. Mamma har med stor sannolikhet asperger, plus en del annat. Och även om jag älskar min mamma så tycker jag inte att hon vart en lämplig förälder. Ganska känslokall och det där med kramar var det jag som började med för en tio år sen. Fast pappa gillar kramar, så en del närhet fick man. Jag gillar kramar själv, om jag är trygg och hinner förbereda mig.

Jag har ju både asperger/adhd och min dotter har nog åtminstone en släng eller två av npf-diagnos. Vi är dock alla tre ganska olika som personligheter. Och har olika erfarenheter som har färgat oss som människor.

Tror också att det finns en självläkande verkan av att aktivt vara med på ett sånt här forum.
emer2
 
Inlägg: 520
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Sthlm

Inläggav NoteToSelf » 2011-01-28 22:36:25

Som lite uppföljning av min egen historia kan jag berätta att min terapeut nu konstaterat att jag har anknytningsproblematik. Jag är, rent känslomässigt, på samma nivå som en bebis. Men anknytningsbristen fanns där långt före misshandeln, och orsakades antagligen pga att jag helt enkelt från födseln varit så olik mina föräldrar, att de inte kunnat tillgodose mina behov.

Familjesituationen har blivit bättre nu, nästan aldrig några bråk. Dock har jag märkt hur otroligt lite mina föräldrar vet om mig, och hur felaktig uppfattning de har, något som gör mig upprörd.

Men som sagt, har blivit bättre hemma. Men det kommer ta lång tid innan ankytningsproblematiken "försvunnit", och jag kan må bättre.
NoteToSelf
 
Inlägg: 321
Anslöt: 2010-09-22

Inläggav AdamF » 2011-02-11 2:41:28

NoteToSelf:

Du är inte ensam om din erfarenhet!
Jag är äldre än vad du är men kanner igen det du beskriver till 90-95% lätt. Jag har också en "knepig" pappa.
Min pappa var aldrig våldsam rent fysiskt men uppväxten var bitvis mycket påfrestande rent psykiskt.

Det är först i vuxen ålder, och framför allt på senare tid som jag har kommit till insikt om att pappa inte fungerar som vanligt och att han förmodligen har AS. Han stämmer in mycket väl på alla beskrivningar..
AdamF
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2011-02-10

Inläggav AdamF » 2011-02-11 3:19:39

Jag har vuxit upp med en far som är mycket intellektuell och välutbildad, men privat är han ibland som ett barn. Han är mycket fyrkantig och han ser allting i SVART eller VITT!

Hela tillvaron i föräldrahemmet kretsade kring min pappa och hans uppmärksamhetsbehov och fixa idéer runt hur vissa (oväsentliga) saker skulle vara. Han tål inte kritik och en stor del utav hans vakna tid går åt till att hitta saker att reta/störa sig på.

Från tid till annan kan han gå in helt i sig själv och vara "frånvarande och "disträ". När någon annan människa koncentrerar sig starkt på en syssla och pappa vill ha uppmärksamhet eller säga något, då kan han bli mycket aggressiv och upprörd om den personen inte omedelbart, på sekunden upphör med sitt. Han kan bli arg för ingenting och man vet aldrig riktigt var man har honom eller vilket humör han är på. Det kan vända snabbt!

I sociala sammanhang har pappa två olika sidor. Med människor han tycker om eller när han gör någonting som intresserar just honom så är han en mycket glad, utåtriktad och givmild person. I andra sammanhang kan han vara nästan totalt frånvarande!

Han stämmer väl in på mängder av AS beskrivningar. Han har svårt för att just läsa mellan raderna, han uppfattas som kall och hård och han har svårt för just ömhet och finkänslighet, trots att han allt som oftast menar väl! Han använder sig själv utav ironi (även när det inte passar) men han förstår sedan inte andras skämt. När jag var yngre skämdes jag för hans konstighet i sociala sammanhang.

Hela mitt liv har jag bara fått kritik av honom. Jag kan knappt komma på ett enda tillfälle då jag har fått riktig beröm under snart 30 års tid. Till andra människor kan han dock säga att han är stolt och att han älskar mig. Detta har gjort och gör mig fortfarande ledsen och förvirrad!

Ju äldre jag blir desto sämre mår jag när jag tänker tillbaka på min uppväxt och vår relation.
Under uppväxten trodde jag att alla hade en pappa som var som min och att det var jag som var konstig.
AdamF
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2011-02-10

Förälder med Asperger?

Inläggav HannahJG » 2011-02-25 22:13:12

Hej allihop!

Jag är ny medlem i detta trevliga forum. Läst lite i forumet innan, tjuvkikat kanske man kan kalla det, men inte blivit medlem själv förrän nu.

Jag undrar om här finns några medlemmar som har föräldrar med Asperger? Själv har jag en pappa med Asperger, men jag har själv inte någon diagnos. Har känt mig lite ensam i detta då jag inte träffat någon som delar dessa erfarenheter (vad jag vet). Det verkar vara få personer med Asperger som har barn som inte själva har diagnoser inom autismspektrat. Finns ni här tro?


Alien
Slog ihop två trådar med samma ämne.
------------
Nyttig läsning: Forumregler | Netikett
.
HannahJG
Ny medlem
 
Inlägg: 9
Anslöt: 2011-02-25
Ort: Göteborg

Inläggav Miche » 2011-02-25 22:19:48

Jag har diagnostiserad Asperger men jag tror inte att något av mina två barn har det (även om det finns enstaka drag av Asperger, men inget som jag tror räcker till för att uppfylla diagnoskriterierna).

Barnen är båda i yngre tonåren och en av varje kön.
Miche
 
Inlägg: 28799
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Inläggav HannahJG » 2011-02-25 22:36:20

Hej Miche!

Kul att du svarade så snabbt :)

I vilken ålder var dina barn när du fick din diagnos? Tycker du att det förändrade ditt föräldraskap på något vis?

"Autistiska drag" som det så fint kan kallas har eventuellt både jag och min bror också, men vi har aldrig haft något behov av att bli utredda så hur det är med den saken förblir ett mysterium.
HannahJG
Ny medlem
 
Inlägg: 9
Anslöt: 2011-02-25
Ort: Göteborg

Inläggav Miche » 2011-02-25 22:50:39

Jag fick diagnosen för drygt tre år sen och den äldsta blev tonåring ungefär samtidigt.

Jag har blivit mer medveten om mina problem men tyvärr har det nog inte förbättrat mitt föräldraskap, kanske snarare tvärtom, men det kan även bero på att jag blev arbetslös ett halvår efteråt och gått in i depressioner m.m.
Miche
 
Inlägg: 28799
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Re: Förälder med Asperger?

Inläggav lar66 » 2011-04-13 11:20:36

Hej!
Jag diagnostiserades för ca 4 år sedan, och har en son på 14 som också har AS.

Min pappa (> 75 år) har garanterat Asperger, men jag får nog släpa honom till vården om det ska bli utrett... Min mamma kallade honom för det "femte barnet" i familjen, långt innan någon diagnos fanns på kartan.

Min lillasyster tvivlar tyvärr på min diagnos, hon tror att mitt "beteende"/tänkande har mycket att göra med min hustru (som har (extremt) svåra fysiska och mentala problem). Jag tror iofs att lillasystern inte alls tror på några diagnoser, förutom mongolism, sockersjuka, ...
lar66
 
Inlägg: 385
Anslöt: 2007-02-10
Ort: Stockholm

Re: Förälder med Asperger?

Inläggav alfapetsmamma » 2011-04-13 11:55:59

HannahJG skrev: Det verkar vara få personer med Asperger som har barn som inte själva har diagnoser inom autismspektrat. Finns ni här tro?


Att AS och andra npf är starkt ärftligt betingat betyder ju inte att alla som har AS får barn med det, om de nu får barn, eller att alla barn med det har en förälder som har det. De siffror jag läst sa, om jag minns rätt, att när man diagnostiserar ett barn med något npf, så finns 70-80% chans/risk att det finns någon nära anhörig med npf. Dvs ett barn med AS-diagnos har troligtvis någon släkting med t ex ADHD, dyslexi, Tourettes eller AS.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in