Är det vanligt att barn oroar sig över att deras föräldrar ska dö?
Jag har inte så många föräldrar i min umgängeskrets (som har barn i min dotters ålder) så jag tänkte fråga er andra här.

Min dotter pratar ofta om att hon är "rädd att mamma ska dö". Nästan varje kväll, på sistone, har hon tagit upp detta.
Jag undrar om det är normalt eller om det är p g a att hon känner på sig att jag är lite annorlunda?
Jag har givetvis svarat att jag inte är sjuk men att man ju aldrig vet när man dör, men att jag hoppas att jag får leva länge till.

Vet inte riktigt hur man ska bemöta detta. Någon som har några synpunkter/ råd, så vore det tacksamt.

Hej!

Berätta för din dotter om döden. Förklara vad döden är, och varför man dör. Berätta också att de flesta som dör är gamla, och de dör tidigare har antingn någon sjukdom eller råkar ut för en olycka. Berätta att du är frisk och mår bra. Låna ev. en bok på bibliotket och läs tillsammans. Det finns böcker som handlar om döden, till exempel bilderboken "Adjö, herr Muffin" som beskriver när en gammal hamster dör.

Det är det enda råd jag kan ge. Prata, prata, prata. Till sist försvinner säkert oron.

Hälsningar

Lilla Gumman

Hur gammal är hon? Barn som precis börjat förstå vad döden är (nåja, förstår att människor inte kommer fnnas för evigt), brukar vara fulla av frågor. Just gällande döden så är det någonting som man som barn kan ha svårt att greppa, därför är dödsrädslan ofta högre hos tonåringar och barn än hos vuxna. Oroa dig inte, det går över

En sak som jag tror kan spela in är hur stor familjen är. Om barnet bara har en förälder och inga syskon så hänger hela världen på denna person. Barnet kan ha svårt att tänka sig vad som skulle hända om den enda föräldern försvann, och oron för förälderns död blir större eftersom den då kopplas ihop med oro för vad som skall hända en själv om det händer. Om det är så kan det hjälpa barnet att det vet att det finns en plan för hur livet skulle se ut om olyckan var framme, samtidigt som barnet får hjälp att förstå vad döden är och att risken är liten kan det kanske hjälpa.

Jag minns att jag gått igenom sådana perionder när jag var barn. Jag tror man skall ta barnet på allvar och låta det tala och hjälpa det förstå så mycket det har behov av. Inte vara pådrivande, men inte heller dämpa, låta barnet sätta tonen. Men jag vill påpeka att det bara är tankar, jag har varken expertis eller egna barn.

Mina killar säger också saker som "jag vill inte dö" och "jag vill inte att du ska dö". Det är nog rätt vanligt.

Skulle tro att alla barn tänker så från och till.

Alla föregående sätter nog ord på ungefär vad jag också har i huvudet. Och som jag minns det från när jag var liten. (Har heller inga barn själv.)

Lilla Gumman skrev:Berätta för din dotter om döden. Förklara vad döden är, och varför man dör. Berätta också att de flesta som dör är gamla, och de dör tidigare har antingn någon sjukdom eller råkar ut för en olycka. Berätta att du är frisk och mår bra. Låna ev. en bok på bibliotket och läs tillsammans. Det finns böcker som handlar om döden, till exempel bilderboken "Adjö, herr Muffin" som beskriver när en gammal hamster dör.

Det är det enda råd jag kan ge. Prata, prata, prata. Till sist försvinner säkert oron.

Hälsningar

Lilla Gumman

Tack för rådet! Jag tror att min dotter vet på ett ungefär vad döden "är".
Jag har förklarat så mycket jag har kunnat, och försökt att förenkla det så mycket som möjligt så hon ska förstå.

Blir dock ofta häpen över hur mycket barn själva har räknat ut (eller kompisar berättat).
Jag har svårt för att berätta något som jag själv inte förstår riktigt..Men som sagt; jag har försökt förklara.

Tack för boktipset. Ska bege mig iväg till bibblan och låna den, så får hon läsa den själv.

Charley? skrev:Hur gammal är hon? Barn som precis börjat förstå vad döden är (nåja, förstår att människor inte kommer fnnas för evigt), brukar vara fulla av frågor. Just gällande döden så är det någonting som man som barn kan ha svårt att greppa, därför är dödsrädslan ofta högre hos tonåringar och barn än hos vuxna. Oroa dig inte, det går över

Hon är åtta (och ett halvt ).

Det jag oroar mig mest för är att hon tror att jag är "sjuk" för att jag är annorlunda mot andra mammor.
Jag blir ofta trött av anledningar som jag tror att hon har svårt att förstå, och vissa dagar måste jag "sova middag" för att ta igen min sömnbrist (eftersom jag har så oregelbunden sömnrytm).
Jag tror att bl a detta har väckt tankar hos henne att jag kanske inte mår bra. (?)

Ibland så frågar hon mig om vi ska gå till parken eller stan, men då kanske jag inte orkar för att jag har svårt för för mycket människor (och /eller är för trött).
Givetvis gör jag mycket saker för att min dotter ska ha det bra, men jag är verkligen inte som andra föräldrar.
Saker som kanske är svåra för andra mammor är lätta för mig, och vice versa (detta ser jag tydligt).
Det man har gemensamt är väl (förhoppningsvis) att man vill vara en så bra förälder som möjligt, och att ens barn ska må bra.
Jag ser ju på min dotter att hon inte vantrivs med livet, hon är nästan alltid glad och framåt och låter ingen sätta sig på henne..

Men hon har alltid varit "känslig" när det gäller mig. Hon försvarar mig alltid om någon ställer en fråga som berör "varför jag är som jag är".

pH skrev:En sak som jag tror kan spela in är hur stor familjen är. Om barnet bara har en förälder och inga syskon så hänger hela världen på denna person. Barnet kan ha svårt att tänka sig vad som skulle hända om den enda föräldern försvann, och oron för förälderns död blir större eftersom den då kopplas ihop med oro för vad som skall hända en själv om det händer.

Jag tror det kan ligga mycket i det du skriver.
Min dotter är enda barnet och hon bor hos mig varannan vecka så om något hände mig skulle ju hela hennes tillvaro ändras.

pH skrev:Om det är så kan det hjälpa barnet att det vet att det finns en plan för hur livet skulle se ut om olyckan var framme, samtidigt som barnet får hjälp att förstå vad döden är och att risken är liten kan det kanske hjälpa.

Det tror jag kan vara bra.

pH skrev:Jag minns att jag gått igenom sådana perionder när jag var barn. Jag tror man skall ta barnet på allvar och låta det tala och hjälpa det förstå så mycket det har behov av. Inte vara pådrivande, men inte heller dämpa, låta barnet sätta tonen. Men jag vill påpeka att det bara är tankar, jag har varken expertis eller egna barn.

Så sant.
Jag är mycket för att man ska lyssna på sina barn.
Själv har jag respekt för alla människor, oavsett ålder och tycker att alla ska ha rätt att få bli hörda.
Jag tar mycket tid till att prata med min dotter, och lyssna på henne.
Tycker det är oerhört viktigt (och grundläggande i ett föräldra-barn förhållande).

(pH: Man skulle kunna tro att du själv har barn, med tanke på dina genomtänkta råd. Tack!)

Du verkar vara en jättebra mamma missbutterfly!

Jag har läst någonstans att aspergare är mer intresserade av döden än andra. Jag själv har varit rädd att min mamma ska dö så länge jag kan minnas. Hon har ganska svår reumatism, men det dör man ju inte av. Jag tycker enormt mycket om henne!

När min man och jag separerade i våras började vår dotter, då drygt fyra år, att tala väldigt mycket om döden. Om vad som skulle hända om pappa eller mamma dog. Det kan ha betydelse att vi föräldrar numera bor i olika länder. Klart att tösen känner sig mer sårbar.

Det låter sunt att tala mycket om döden och på så vis avdramatisera, som nämndes ovan. Tack för tipset att låna en barnbok om döden på biblioteket.

Utan att läsa alla tidigare inlägg skulle jag vilja säga att det först och främst är vanligt och normalt att undra över döden, det är nog vuxna som talar för lite om den.

Försök prata om det på ett rakt och ärligt sätt, säga sånt du kan stå för och säga Jag vet inte om du inte vet eller tänker nåt särskilt (som vart man tar vägen och om himlen finns osv). Samtidigt är det nog bra att möte frågor när man får dem men inte göra en för stor grej av saken, och inte plantera en massa tankar som hon INTE har i huvudet på henne.

Adjö, herr Muffin som du fick tips om är helt ljuvlig men bered dig på att gråta! Jag gör det varje gång vi läser den! Och så är Dödenboken av Pernilla Stalfelt bra, fast i en helt annan genre.

Om mina barn talar om det (inte den stora, bara den lilla, som är filosofiskt lagd) så säger jag att risken för att jag skulle dö nu inte är överhängande, att jag gör vad jag kan för att inte dö i förtid (typ ta hand om sig så gott det går) och att jag hoppas jag inte dör snart, av olika skäl, men att jag inte kan garantera nåt, eftersom t ex min mamma dog när jag var liten, så det är fullt möjligt att överleva sina föräldrar med råge. Det brukar räcka, för henne (trots att hon antagligen är märkt av att båda mina föräldrar är döda).

alfapetsmamma skrev:Adjö, herr Muffin som du fick tips om är helt ljuvlig men bered dig på att gråta!

Vill bara ge ytterligare bifall till det tipset. En av de bästa barnböckerna jag har läst på ämnet död. Jag har mycket svårt med separationer, något som tydligen är vanligt hos högfungerande autister. Adjö, herr Muffin läste jag för ett av mina vänners barn och konstaterade snabbt att den boken hade behövts när jag var barn (och annars också). Astrid Lindgrens Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta i all ära, men Adjö, herr Muffin tar tag i ämnet utan att dra in en massa irrelevant kringhandling och utan att tassa runt de svåra frågorna som dina barn tvivelsutan kommer att ställa när ni läser den (för den är nog bäst att läsa tillsammans). Mycket bra bok!

missbutterfly skrev:Är det vanligt att barn oroar sig över att deras föräldrar ska dö?
Jag har inte så många föräldrar i min umgängeskrets (som har barn i min dotters ålder) så jag tänkte fråga er andra här.

Min dotter pratar ofta om att hon är "rädd att mamma ska dö". Nästan varje kväll, på sistone, har hon tagit upp detta.
Jag undrar om det är normalt eller om det är p g a att hon känner på sig att jag är lite annorlunda?
Jag har givetvis svarat att jag inte är sjuk men att man ju aldrig vet när man dör, men att jag hoppas att jag får leva länge till.

Vet inte riktigt hur man ska bemöta detta. Någon som har några synpunkter/ råd, så vore det tacksamt.

Det är nog något som kommer och går, jag är 21 år och jag kan ibland till och med få såna tankar änny idag....
ingen vill ju förlora sina föräldrar men det är bara något man måste lära sig att leva med men det är nog bara att prata bra saker om döden (kan låta konstigt men det fungerade för mig då jag var mindre)

Hörde någon barnpsykolog på knattetimmen rekomendera att fråga barnet "om jag trots allt skulle dö, vem skulle du vilje att tar hand om dig då?".
Kan ju också vara bra o berätta det för den som barnet önskar bli omhändertagen av också.

Du kan vara lugn, jag har precis lärt mig att vid ca 9 års ålder så kommer dem in i en ålder när dem plötsligt inser att vi inte lever för alltid, den kallas något speciellt som jag inte kan minnas, men jag lärde mig det från den antroprosofiska skola min dotter går i.

Jag har hört att när barn är mellan åtta och tio år så börjar dem kunna tänka mer abstrakt. Jag menar inte att det håller på två år utan att någonstans under den tiden sker en förändring. (Spontant kan man tänka att Din dotter har problem men förmodligen är det tvärtom, att hon kanske är ovanligt mogen.) Detta kan göra att tankar om liv och död förstärkts. Det gör även att om ett barn mister någon närstående under den fasen så kan sorgen bli värre.

Off Topic;
Jag förlorade min mormor och morfar med tre veckors mellanrum precis i den fasen.