Jag har alltid haft lite svårt för att förstå skillnaden på ett meltdown och en ångestattack/panikattack. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det lite bättre.

Sist jag hade vad jag tror är ett meltdown så hade jag precis pratat med mina föräldrar om hur jag mår och hur svårt mitt liv är. Jag kände att de inte riktigt förstod vad jag sa och jag kände att jag inte riktigt kunde kommunicera det tillräckligt bra. Jag är en person som alltid håller alla känslor inom mig, för mig själv, tills dess att jag inte klarar av det mer. Då är det alltid en specifik händelse som triggar ett meltdown (konversationen med mina föräldrar i detta fall).

Så, när jag hade pratat klart med mina föräldrar kände jag tårar rinna ner för mina kinder. Jag började gunga fram och tillbaka medan jag hade ansiktet i händerna. Efter ett tag ställde jag mig upp och gick frenetiskt runt i rummet. Kände att jag inte kunde andas ordentligt och jag började slå mig själv i huvudet. Jag hade extrem ångest. Sen förlorade jag kontrollen totalt. Kommer ihåg att jag kastade mig själv på sängen och började slå huvudet i sängen samt kasta kuddar. Efter ett tag började jag slå baksidan av soffan (den hårda delen) vilket jag gjorde ett tag. Sen slutade jag med det och satt på sängen och fullständigt hyperventilerade. Hyperventilerade tills jag mådde fysiskt illa. Sen slutade det. Efteråt upptäckte jag att jag råkat ha sönder min mobilladdare samt att jag hade blåmärken på knogarna efter att jag slagit soffan så hårt och så mycket.

Sist jag hade var jag tror är en ångestattack så hade jag varit "obsessed" av något. Något negativt. De tankarna gick på repeat i min hjärna och jag började känna som om jag var en fånge i mitt egen huvud. Det kändes även som om jag var på väg att förlora kontrollen över mitt liv. Jag började gunga fram och tillbaka, slå mitt huvud och gråta. Höll på i 10-15 minuter och sen var det över.

Det finns uppenbarligen vissa likheter mellan de två situationerna. Var båda panikattacker eller var den först situationen faktiskt ett meltdown? Vad är egentligen skillnaden?

Har upplevt båda två.

Jag vill påstå att du uppfattat situationerna korrekt. Haft ett liknande sammanbrott som triggats av hög känslomässig belastning som slutar i tantrum och extremt mycket tårar och som att allt försvinner i huvudet på en.

Panikattack är något som inträffar utan att man är beredd på det. Det triggast oftast av att man missuppfattar vissa kroppsliga signaler som leder till att flera uppenbarar sig och man fullbordar attacken genom t ex extrem rädsla.

Båda ser ut att vara en form av panikattack, men den mer våldsamma episoden kan tyda på sammanbrott. Jag bara faller i hop på golvet när jag får ett sammanbrott.

Vid en panikattack hos mig uppträder yrsel, extrem rädsla (dödsskräck), muntorrhet, kraftig hjärtklappning, tryck över bröstet, mini-kramper i bröstmusklerna och armarna för att jag spänner mig så, "fight or flight"-responsen aktiveras, bränner i huden.

Det är vanligt att man tror att man håller på att dö eller förlora kontrollen över sin kropp/hjärna vid en panikattack.

earlydayminer skrev:Panikattack är något som inträffar utan att man är beredd på det. Det triggast oftast av att man missuppfattar vissa kroppsliga signaler som leder till att flera uppenbarar sig och man fullbordar attacken genom t ex extrem rädsla.

Mina panikattacker överraskar mig oftast inte. När jag väl tänkt på någonting om och om och om igen och jag börjar känna symptom som till exempel en obehaglig känsla i bröstet/magen/maggropen så vet jag att attacken är på väg. Är det vanligt?

earlydayminer skrev:Vid en panikattack hos mig uppträder yrsel, extrem rädsla (dödsskräck), muntorrhet, kraftig hjärtklappning, tryck över bröstet, mini-kramper i bröstmusklerna och armarna för att jag spänner mig så, "fight or flight"-responsen aktiveras, bränner i huden.

Det är vanligt att man tror att man håller på att dö eller förlora kontrollen över sin kropp/hjärna vid en panikattack.

Vid panikattacker hos mig upplever jag även en obehaglig känsla i bröstet/magen/maggropen som jag nämnde tidigare, hjärtat slår ofta fortare än vanligt, jag svettas ibland samt blir rastlös. Det allra värsta är dock känslan av att vara fångad i sitt eget huvud och känna att man är på väg att förlora kontrollen totalt.

EDIT: För övrigt så kan jag känna en skillnad mellan vad jag tror är ett meltdown och vad jag tror är en ångestattack. Båda situationerna innehåller ångest, men mina meltdown är alltid mer våldsamma. I det jag tror är ett meltdown är jag både våldsam mot mig själv samt objekt (inte människor) i min omgivning (kastar saker, slår saker osv) men under en ångestattack är jag bara våldsam mot mig själv.

Jag vet inte om det är vanligt att man vet vad som ger en panikattack och får en panikattack p g a det man vet. Däremot så kan man uppfatta vissa signaler (som kommit i samband med en attack) i förstadiet, känna igen och "veta att det kommer" och därför utlösa en panikattack. Förstår du hur jag menar?

Tillägg: Men jag tänker om och om på det jag är rädd för efter jag fått en panikattack.


Det du beskriver låter som en panikattack. Det som skiljer sig är att du är rädd för att "förlora kontrollen" och jag för att dö i hjärtfel. Man brukar ha en viss typ av rädsla, en form av "top predator", som "tar över" ens tänkande.

earlydayminer skrev:Jag vet inte om det är vanligt att man vet vad som ger en panikattack och får en panikattack p g a det man vet. Däremot så kan man uppfatta vissa signaler (som kommit i samband med en attack) i förstadiet, känna igen och "veta att det kommer" och därför utlösa en panikattack. Förstår du hur jag menar?

Det är det jag menar. Tror jag. Eller, vad jag menar är att jag alltid får panikattacker av samma skäl: att jag övertänkt vissa saker (tankarna har gått på repeat osv). Sen blir det som du säger, jag uppfattar vissa signaler i förstadiet och det utlöser ibland en panikattack. Förstår du vad jag menar? Jag får dock inte panikattacker så ofta. Jag har alltid ångest men den ligger på en konstant och jämn nivå. Jag övertänker alltid saker men panikattackerna kommer endast ibland.

Fast jag förstår fortfarande inte skillnaden på en panikattack och ett meltdown.

Låter i princip som jag. Jag har också ångest på en konstant och jämn nivå, men med bubblande under den nivån. Panikångesten ser jag som ett vulkanutbrott. Jag "övertänker" vissa sker jag med, men vill du vara mer specifik? Du behöver inte berätta vad det är du tänker, men är det likt följande:

1. Du har/får lite vardaglig ångest.
2. Du börjar tänka på om <valfri tanke>
3. Ångesten ökar, tänkandet på det <valri tanke> intensifieras
4. Symtomen bli allt klarare, din ångest ökar väldigt hastigt
5. Panikattacken utlöses

Hur länge har du fått sådana här panikattacker?

earlydayminer skrev:Låter i princip som jag. Jag har också ångest på en konstant och jämn nivå, men med bubblande under den nivån. Panikångesten ser jag som ett vulkanutbrott. Jag "övertänker" vissa sker jag med, men vill du vara mer specifik? Du behöver inte berätta vad det är du tänker, men är det likt följande:

1. Du har/får lite vardaglig ångest.
2. Du börjar tänka på om <valfri tanke>
3. Ångesten ökar, tänkandet på det <valri tanke> intensifieras
4. Symtomen bli allt klarare, din ångest ökar väldigt hastigt
5. Panikattacken utlöses

Hur länge har du fått sådana här panikattacker?

Kan börja med att säga att det som jag är "obsessed" över för tillfället är min psykiska hälsa. Det har till och med blivit lite av ett specialintresse för mig (ett som dock inte är nyttigt för mig). Jag spenderar säkert åtminstone 10 timmar om dagen med att läsa om samt titta på dokumentärer om AS samt ångest - och personlighetsstörningar. Allt för att lista ut vad som är "fel" med mig (plus att det är intressant). Jag har alltid vetat att något inte står rätt till i mitt huvud. Så anyway, det är ofta det jag tänker på. Ser ut ungefär som du beskrev det.

1. Börjar tänka på min psykiska hälsa och vardagliga orosmoment så fort jag vaknar på morgonen.
2. Har jämn och konstant ångest pga det (och pga andra vardagliga saker).
3. Börjar övertänka. Ångesten ökar.
4. Får klarare symptom, ångesten ökar hastigt.
5. Panikattack.

De gånger jag inte få en panikattack stannar jag ofta på nr 3 på listan. Ångesten jämnar då ut sig. Har fortfarande ångest hela tiden men det blir aldrig någon riktig peak om du förstår vad jag menar?

Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Tror nog den började när jag var 10 eller 12 eller något (är snart 22 nu). Panikattacker kommer inte så ofta som sagt så jag vet inte riktigt när de började. 6 år sedan kanske?

Låter som generaliserat ångestsyndrom med panikattacker, om panikattacker finns med i 6 år så kan det vara panikångest. Det sägs att det ska börja utan egentlig orsak och det kanske man kan säga. Du är rädd för att förlora kontrollen, men ändå behåller du kontrollen. Trots detta återkommet det, även om det inte är ofta.

Generaliserat ångestsyndrom dyker upp i unga år.

Mitt förslag är att du kontaktar psykiatrin och förklarar det. Jag har också lite som specialintresse psykologi och psykiatri i viss mån. Men du behöver professionella synpunkter.

Om du läser en del kanske du har lust att kolla upp "Ingen Panik" av Per Carlbring och Åsa Hanell.

Du kan gå in här http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/ ... gen-panik/.

Och här: http://www.nok.se/nok/allmanlitteratur/ ... /Formular/

I andra länken finns formulär med vilka du kan göra en hyfsad självbedömning.

Vet inte om jag haft panikattacker i 6 år. Det kan mycket väl varit depression jag känt av. Tror jag var deprimerad i gymnasiet. Men jag vet inte. Jag tycker det är jättesvårt att veta eftersom allt går ihop (overlap). Förstår du? Det blir extra jobbigt eftersom jag inte riktigt vet exakt vad det är jag känner.

Men jag misstänker att jag har Generaliserat Ångestsyndrom. Misstänker även Social fobi.

Jag ska ta kontakt med psykiatrin nu i slutet av augusti. Både angående ångest (eller vad det nu är) samt misstanke om AS.

Gör så. Det blir mycket överlappningar, tyvärr. Generaliserat ångestsyndrom kan öka risken för panikångest.

Förstår att det är jobbigt att inte veta vad som är vad. Jag känner likadant när jag hamnar i sådana situationer, men det finns oftast alltid ett svar på frågan. Om man är nöjd med svaret eller inte är ju upp till en själv att bedöma. Oroa dig inte alltför mycket, dock. Hjälp/lösning finns.

Jag bryr mig allvarligt talat inte om vad svaret/diagnosen blir till slut så länge jag får hjälp. Kan inte hantera mitt liv på ett bra sätt.

Jag vet att hjälp finns, men det tar tid att få den.

Det gör tyvärr det. Det kan ta väldigt lång tid innan man får rätt tid.

Du kanske kan ansöka om utredning och terapi via något privat företag om väntetiden är för lång.

Men alltså, det kan väl inte ta mer än 4 månader eller så för att få tid hos en vanlig psykolog som kan utreda om ångest/personlighetsstörningar? Det kan jag vänta på.

Har varit i kontakt med de som ska utreda för AS och de sa att kötiden är ungefär 2 år just nu. Det ger mig ordentligt med ångest kan jag tala om. Privat utredning kostar dock mycket pengar, vilket jag inte har. Så jag måste nog vänta.

Neutrino skrev:Men alltså, det kan väl inte ta mer än 4 månader eller så för att få tid hos en vanlig psykolog som kan utreda om ångest/personlighetsstörningar? Det kan jag vänta på.

Har varit i kontakt med de som ska utreda för AS och de sa att kötiden är ungefär 2 år just nu. Det ger mig ordentligt med ångest kan jag tala om. Privat utredning kostar dock mycket pengar, vilket jag inte har. Så jag måste nog vänta.

Kan du inte få ekonomiskt stöd från något håll?

Nja, men det är svårt att säga. Du kan gå till en psykiater och beskriva ditt tillstånd. En psykiater kan hjälpa dig avgöra vad som är mest sannolikt när det kommer till olika psykiska tillstånd, skriva ut medicin eller/och vidarebefordra det du beskriver till en psykolog/ett team och det är det. Du kan även ha kontinuerlig kontakt med psykiatrin. Försök att få samma läkare hela tiden.

Jag gjorde ingen utredning för min panikångest. Det behövs egentligen inte. Finns inget fysiologiskt fel och har inträffat ett antal tillfällen i mer än en månad är panikångest mest sannolikt och adekvat behandling påbörjas omgående.

Jag ska till en psykiater idag (efter en månad med medicin), så jag svarar senare.

Finns nog ingen chans till ekonomiskt stöd tyvärr. Jag vet ingen som skulle kunna hjälpa mig med det.

Ja, skriv gärna hur det gick idag sen när du är tillbaka

Ok. Du har inte ens möjlighet till avbetalningsplan? Ursäkta att jag är ohyfsad och frågar om det, men en del privata som är specialiserade kan ge intrycket och även leva upp till en annan typ av professionalism.

Det gick bra. Behöver inte höja dosen på just SSRI, men jag skulle fortsätta medicinera. Skulle även skicka remiss för KBT-behandling, men jag ska försöka få det till privat med en psykolog med särskild kunskap. Det kan i vissa fall vara avgörande.

Det känns inte direkt aktuellt med avbetalningsplan. Jag blir student nu till hösten så jag kommer nog inte ha jättegott om pengar då.

Apropå ångest så måste jag bara berätta för någon om detta förresten! Jag läste precis det här: http://www.ocfoundation.org/uploadedFiles/MainContent/Find_Help/Just%20Right%20OCD%20Fact%20Sheet.pdf?n=3487

Beskriver väldigt mycket av mitt vardagsliv. Säger inte att jag har det, men det är inte omöjligt.

Bra att det gick bra för dig idag för övrigt. Hur menar du att det kan "i vissa fall vara avgörande"?

Hm, ok. Du tror inte att du är så fokuserad på att få ett svar angående dina problem att du har det mesta just nu? Förlåt om jag låter ifrågasättande, men jag kan känna igen mig i att jag var både psykopat, hade borderline och OCD innan jag bestämde mig för att reflektera järnet över alla mina tankar.

En sak. Det är generellt sett väldigt svårt att separera sin personlighet från t ex sitt NPF. Båda påverkas av varandra och det blir en gråskala.

Det kan i vissa fall vara avgörande på så viss att man kanske inte får någon hjälp alls om terapin inte är skräddarsydd efter patientens behov. Det är väldigt viktigt att vara fullkomligt ärlig också. Berätta allt. Allt.

Surt att det är svårt att få privat, men det kostar ju pengar genom landstinget också. En stund i alla fall, och du vill absolut inte beblanda dig med socialförvaltningen eller?

Ska ut och cykla MTB nu (mycket bra mot ångest), svarar lite senare.

earlydayminer skrev:Hm, ok. Du tror inte att du är så fokuserad på att få ett svar angående dina problem att du har det mesta just nu? Förlåt om jag låter ifrågasättande, men jag kan känna igen mig i att jag var både psykopat, hade borderline och OCD innan jag bestämde mig för att reflektera järnet över alla mina tankar.

Du, så kan det mycket väl vara. Hittills har jag misstänkt Asperger, OCD, GAD, SAD och OCPD. En jag känner (som är psykolog) håller med i min misttanke om AS samt GAD (vilket är de enda två diagnoser vi diskuterat). Men jag vet inte som sagt. Jag låter en professionell avgöra det hela.

"... innan jag bestämde mig för att reflektera järnet över alla mina tankar." Vad menar du?

earlydayminer skrev:Det kan i vissa fall vara avgörande på så viss att man kanske inte får någon hjälp alls om terapin inte är skräddarsydd efter patientens behov. Det är väldigt viktigt att vara fullkomligt ärlig också. Berätta allt. Allt.

Yes, jag planerar att vara helt ärlig. Jag har till och med, för att inte missa något, skrivit en 16 sidor lång lista på mina beteenden och hur de skapar problem i min vardag.

earlydayminer skrev:Surt att det är svårt att få privat, men det kostar ju pengar genom landstinget också. En stund i alla fall, och du vill absolut inte beblanda dig med socialförvaltningen eller?

Fast det finns väl ett högkostnadsskydd eller vad det nu heter?

"... innan jag bestämde mig för att reflektera järnet över alla mina tankar."

Jag menar att jag "satte mig ner och tog tag i saker". Jag tänkte och tänkte på vad som var mest sannolikt och hur jag varit från år till år. Sedan OM man öppnar sig för nära familj eller vänner så kan man få en del bekräftat därifrån också.

Ja, högkostnadsskydd finns. Tänkte om socialförvaltningen kunde sponsra dig med privat utredning. De sponsrade min utredning.

Neutrino skrev:16 sidor lång lista på mina beteenden och hur de skapar problem i min vardag.

Riktigt bra!!!

Jag förstår.

Ja, jag har börjat öppna upp mig lite nu. Har aldrig pratat om mina problem förrän nu i våras då jag tog tag i det. Mest öppnat upp mig för min pojkvän samt hon jag känner som är psykolog. Provat att prata lite med mina föräldrar men de förstår inte allvaret i situationen.

Förresten, måste man inte ha diagnos för att få hjälp av socialförvaltningen? Jag är inte insatt så jag kan mycket väl ha fel.

Jag ser fram emot att få ge min lista till en psykolog. Jag hoppas då att någon kanske förstår hur svårt mitt liv är. Jag är ganska rädd dock. Rädd att de ska säga att inget är "fel" på mig. Då vet jag inte vad jag gör.

Det är bra att det börjat lossna för dig. Öppna dig i din takt så ska det lösa sig alldeles utomordentligt. Föräldrar kan vara svårare, men inte omöjliga.

Nej, du måste inte ha en diagnos. Jag hade ingen diagnos. Be om att få träffa en handläggare för att få finansiera en utredning. Något i den stilen borde definitivt gå att ordna.

Om en psykolog säger att det inte är "fel" på dig så får du gå till en annan och få en andra åsikt. Det är drygt, men bra att träffa fler än en om man är missnöjd.