Jag lyssnar på radio. En serietecknare säger att hon inspirerats mycket av små rådgivande seriehäften som delas ut til guetamalska bönder.

Reportern frågar: "Hur kom du över dem över huvud taget!?"

Genast börjar jag reflektera över vad han menar men hjärnan väljer att tolka det som

"Hur lyckades du komma över den inspirationen?", "Hur lyckades du bryta dig loss och börja skapa något annat?"

Samtidigt känner jag mig en aning tjockskallig, som om jag tolkar fel och som om jag gör det på någon slags trots. Att jag tolkat fel framgår mycket riktigt när intervjun fortsätter. Jag låter bli att skriva ut vad reportern egentligen menade.

Varför i all världen gör de dumma grå så? Jag vet ju nånstans att jag tolkat fel.

Jag tror förklaringen är att just aspiga jag hinner upptäcka alla möjligheterna innan automatiseringsprocessen gör sitt val men de konstigaste alternativen riskerar förstås att glömmas bort om man inte drar fram dem i medvetandet ordentligt. Därför drar jag fram dem, för att inte missa någon av de extra chanser till insikt som just jag har. Nåt sånt.

Tyvärr ställer det här till det i sociala situationer. Kan man träna bort problemen utan att förlora det fina i kråksången? När man ofta gör såna korkade misstolkningar när det gäller vanliga samtal och när det gäller kroppsspråk och när man ofta väljer just den kommentar som folk tar illa vid sig av eller väljer att lägga kommentaren just på en plats i samtalet där den inte passar, så går det knackigt, socialt.

Några opassande kommentarer, någon? Nån som lyckas missförstå mig?

Nä...jag tror vi bara har det så bara med vårt tänkande. Ibland är det bra ibland mindre bra....

Jag verkar inte lära mig ens...

Jag har lärt mig att acceptera det som en del av mig och jag är OK ändå.

Hehe, ja, du utvecklade mitt tolkningssyndrom fint exemplifierat där...

Min svensklärare sa att jag borde bli jurist.

Jonsch, du kanske helt enkelt lider av en viss positiv tilltro till människor? Det är i så fall en gåva om man lyckas behålla det.

Så kan jag också tänka Kanske vi AS analyserar för mkt ibland just därför att vi vet att vi så lätt blir misstolkade.Det är svårt tycker jag.

Bjäbbmonstret skrev:Jonsch, du kanske helt enkelt lider av en viss positiv tilltro till människor? Det är i så fall en gåva om man lyckas behålla det.

Ah, du menar att jag skulle misstolka till det bättre! Mja, det händer nog att jag gärna tror att det är förklaringen.

Annars, gusgus och Bjäbbis: Tyvärr, det är nog värre än så. Misstolkningar är nog oftast lika entydigt fåniga som i exemplet.

/ J

För min del är det ofta så att jag är så van vid, och inställd på, att jag måste tolka allt, analysera, väga in faktorer jag av erfarenhet vet jag missar och så vidare att jag tenderar glömma bort att "ibland är en cigarr bara en cigarr"...

Jag önskar att jag kom på att jag ska analysera....att komma ihåg att folk kanske har andra tankar bakom sina ord...Då skulle jag nog ha det mycket lättare.

Hur gör ni? Tala om så jag kan lära mig!!!!!

För både pH och mig är väl avspända miljöer/sammanhang vad vi måste börja med och kanske har jag redan haft turen att hitta mer sånt än vad pH har gjort. tingeling kanske behöver något i stil med det motsatta?

Om situatutionen är så skön att man kan reparera sina misstolkningar innan folk hinner börja tro att man inte kan bättre, så blir jag tillräckligt avspänd för att våga träna. För pH gäller kanske att tolkandet skulle glömmas allt oftare om man ofta är i såna sköna situationer där folk inte tolkar så mycket alls.

tingeling, är du kanske litet av en impulsiv person? Inte försiktig i överkant som jag? Kanske du borde börja med (äkta i så fall) teater eller med någon farlig sport som kräver psykologisk insikt från instruktörens och/eller ledarens sida? Du kunde ju i så fall sikta på att snarast möjligt bli instruktör. För all del finns kanske någon mindre dramatisk träningsform som vore mer lämplig för dig.

Idé, någon?

Skratt....tja kanske det..... Inte för att jag förstår hur att bli tränare i bergsklättrning ska utveckla min Theory of Mind......men ska fundera på saken......

För mig så poppar det alltid upp så många olika alternativ på vad <random> betyder, att det är som om jag står i ett grymt stor bibliotek och försöker välja ut en bok som jag vill ta med mig till en ö jag aldrig kommer tillbaks från. Förvirrande.

För det mesta håller jag tyst eller så tänker jag väldigt länge nu för tiden.. Jag har jobbat mycket med att inte vara alltför impulsiv med att säga det första jag tänker på, och då ser jag ut som en mad scientist. Eller så frågar jag "hur menar du?".

Mycket tror jag har med vilket ord i meningen som dom betonar en aning att göra.

T ex: "VEM är du", "vem är DU"

Och jag kan säga att de "normala" är inte så speciellt bra på det.
Det är som en ostämd gitarr, det blir helt enkelt fel vibrationer.

JAG VET JAG VET. Ibland är det helt sjukt hur man tänker efter.. "Sa jag verkligen rätt?" Enda sättet för mig att verkligen förklara hur jag egentligen menar är att skriva en text.

Som nu t ex.. Nu sitter jag och funderar på om jag ska posta eller inte, men hey det är ju värt ett försök.

När jag var liten, förstod jag inte riktigt vad "östanvinden" betydde det. Betydde det att vinden blåste mot öster el från öster? Min mor blev arg för hon trodde jag gjorde mig dum med flit. Det var ju självklart att det betydde "från öster"! Men för mig var det inte självklart.

Likaså har jag svårt att förstå symboler och blir alldeles förvirrad av knappar på fjärrkontroller och mobiler. Och när jag ska åka hiss och ser en pil uppåt och en nedåt, så undrar jag: Menas det varifrån hissen ska komma el vart den ska gå sen? Om hissen är högst upp och jag längst ner, var det logiskt för mig att trycka på nedpilen; jag ville ju att hissen skulle komma ner till mig. Men jag skulle alltså trycka på uppilen för att jag ville uppåt.