Fler än jag som vill leva som Ghandi, Mandela, Moder Theresa, Rosa Parks eller Jesus?

Är det ett drag i min personlighet eller rent av aspiedrag?
Jag har en pärm med de regler som gäller för FN:s mänskliga rättigheter för funktionshindrade och andra trevliga lagar. Lagar jag kämpar för att realisera.

Skriver ofta insändare, debattartiklar, viker ut mig i pressen eller skriker i radio - för att bevara resterna av den svenska välfärdsmodellen. Vet ju att det inte går, är ju bara en liten individ, som inte fixar föreningsarbete. Men ändå kan jag inte sluta bråka....

Det senaste var nedläggningshotad sluten psykiatrisk vård. Ok, fler brukare engagerade sig och nedläggningen är uppskjuten tills vidare, men den kommer OCH jag vill förhindra det till varje pris. Brevväxlar just nu med en Printz på Socialstyrelsen och en journalist. Försöker dra fram de dolda självmorden och självmordsförsöken i ljuset; människor som nekas akut slutenvård vid sammanbrott.

Kämpar igen mycket konkret för min autistiske sons överlevnad på arbetsmarknaden.

En tjej sa: "Vem skulle Debbido vara utan sina krig?" Tja, det är frågan? Neurotyp kanske?

Jag kämpar inte mot krig eller så, men jag kämpar för att de personer med funktionshinder ska ha det bra här i kommunen.
Det är lite svårt när man har en kommun som styrs av gubbar som hellre lägger 6 miljoner kronor på en utsällning om Pompeji

Dunderbar skrev:Jag kämpar inte mot krig eller så, men jag kämpar för att de personer med funktionshinder ska ha det bra här i kommunen.
Det är lite svårt när man har en kommun som styrs av gubbar som hellre lägger 6 miljoner kronor på en utsällning om Pompeji

Nej, jag talade inte om att kämpa mot krig utan att kämpa för de mänskliga rättigheterna, i Sverige, idag, där jag bor. Civil olydnad kan eventuellt komplettera detta med att gå ut i massmedia eller skriva till olika makthavare.

Ghandi var jurist och tillbringade en tid i Sydafrika. Där blev han diskriminerad p g a sin mörka hudfärg. Varje gång det hände tänkte han: Om jag nu protesterar och gör en skrivelse till högre ort, kommer det då bara att gynna MIG eller också att gynna ANDRA? Sedan agerade han uitfrån det svar han han fann inom sig.

Många funktionshindrade diskrimineras idag, men många orkar nog inte protestera. Själv har jag inget val. Jag drivs att klaga och överklaga. Denna drivkraft att övervinna sociala orättvisor - kan den ha med AS att göra?

Jag menar inte att jag är som Ghandi, även om han är en förebild eller att aspergare skulle vara en samling helgon, naturligtvis inte.

Men jag menar: somliga av oss har ju hög intelligens, teoretiskt, verbalt, förmåga att se samband och lösa problem. Dessutom kan somliga av oss bli rejält förbannade över orättvisor och hyckleri.

Denna kombination av egenskaper borde ju kunna leda till aspergare som inte bara reagerar utan också agerar? Eller? HALLÅ?

Många Aspiesar verkar ju helt klart ha ganska starka åsikter om vad som är rätt och fel och hur saker och ting ska vara. Det är inte så svårt att tänka sig att det kan leda till situationer där en Aspie kämpar mot orättvisor bara för att det känns viktigt och rätt.

Oavsett om engagemanget härrör ur AS eller ej, hyser jag enorm beundran för de som jobbar mot orättvisor i samhället. Det är skillnad på att faktiskt göra något och att bara prata vackert, som de flesta gör. Och varför är det så? Jo, för att det krävs mod för att på allvar engagera sig. Och för att fegisar & medlöpare är så enormt mycket vanligare än modiga människor.

Debbido: gör man det du gör är man en människa i Gandhis led.

svar både nej och ja

Jag tycker om de mänskliga rättigheterna, det är grymt bra men jag lever helst mitt liv. Och lika glad är jag för det men gladast det är nog världen.

Och som KrigarSjäl skrev, jag håller med honom på den biten. Tack.

Och som en liten gest: NO NUKES! NO NUKES! NO NUKES!

Mkt. gör jag inte, men en sak gör jag som är väldigt värdefull o. fler sådana behövs. Många som kan göra det gör tyvärr inte det trots man får ersättning för det. Känns kanske torftigt i denna tråd, men jag skriver det iaf. Jag lämnar blod! Ursäkta OT.

Hm, jag har åsikter om det mesta, har varit engagerad både i politik och annan org, jag har jobbat ideellt på teater och festivaler, jag har haft fadderbarn, betalat bussen åt nån utan pengar och lämnat blod dock är jag nog ingen "aktivistmänniska"...

Jo, vilja skulle jag nog. Finns hur mycket som helst som är fel, fult, korkat och gör folk illa, bara att hugga i någonstans!
Försökt har jag väl också. (Lagom ibland? För ibland?) Men...
... har "alltid" "haft nog med mig själv", som klyschan lyder.
Får man då låta bli att leva som man lär? Eller är man en hycklare till, som det liksom inte behövs fler av?

På senare tid har jag lagt ned en del tid på att kämpa för att bli bättre på poker, för att tjäna ihop pengar till en sjysst LCD-TV. Kanske tom en Popcorn Hour och en Playstation 3.



Alla har vi nåt vi kämpar för.

sommar skrev:Mkt. gör jag inte, men en sak gör jag som är väldigt värdefull o. fler sådana behövs. Många som kan göra det gör tyvärr inte det trots man får ersättning för det. Känns kanske torftigt i denna tråd, men jag skriver det iaf. Jag lämnar blod! Ursäkta OT.

Jag med. Började nästan så fort jag hade fyllt 18 och var välkommen att göra det, så jag har regelbundet och oregelbundet gjort det i över 20 år.

Under några år försökte jag ge plasma nästan så ofta man kunde (var fjortonde dag), men då och då föll jag ur längre tider. Men jag närmar mig 200:e tappningen, ligger på ca 180 idag.

Debbido skrev:[b][color=blue]Fler än jag som vill leva som Ghandi, Mandela, Moder Theresa, Rosa Parks eller Jesus?

Nä, hugaligen! Jag gillar inte när det blir för jobbigt eller ansträngande.

Däremot blir jag upprörd över orättvisor och allt jag tycker är fel (en rätt lång lista... ) och beundrar verkligen dem som är kapabla att åstadkomma stora förändringar till det bättre.

Har sen jag var typ 11 drömt om att själv kunna förändra välden men är så introvert, opraktisk, fysiskt ömtålig, socialt clueless samt bekväm av mig att det inte blir alltför många knop i realiteten. Jag har alltid haft visioner om stort och smått men skulle behöva någon som kunde genomföra dem, gärna ett helt team.

Jag e för omänskliga rättigheter! Att kämpa för männskliga rättigheter e som att veta var nålen i höstacken e innan man börjat leta.

Ja. Jag försöker att kämpa för dom mänskliga rättigheterna. Varit medlem i Amnesty sedan 1989. Skriver brev och kort till "fula gubbar" som inte följer dom mänskliga rättigheterna.
Prenumererar på Amnestys kortkampanj och är SMS-aktivist.
Skriver även på brev och kampanjer som jag får i nyhetsbrev från Amnesty.

http://www2.amnesty.se/sms.nsf

http://www2.amnesty.se/registret.nsf/kkzope

Jag var nära att gå med i Amnesty, fram till jag märkte att de tycker det är ok att vissa hamnar i fängelse pga politiska åsikter...

...så nu är jag med i www.luf.se istället Enda jobbiga med LUF är att de stör sig på att jag jämt har palestinasjal; "Du ser ju ut som en j-a kommunist!" ("Tack så mycket" svarade jag, jag tror det var fel svar). Jag har funderat på att köpa en orange sådan sjal för att ha på LUF-mötena bara för att få tyst på dem

Va bra! flera av er är verkligen engagerade i något världsförbättrande projekt! Det var väl det jag trodde. Att lämna blod är ju en sådan sak. Jag tror på detta att många människor gör lite för att förbättra världen. Sammanlagt blir det ändå mycket.

Ett problem som kom upp här är att somliga av oss är för introverta för att "gå ut" och somliga har svårt för att smälta in i grupper, organisationer, föreningar, som arbetar för något gott.

Det senaste är mitt problem. Har varit kristen i många år men allt mer fallit ur ramarna för den traditionella kristendomen. Känt mig sviken av de kristna då jag har huset fullt av uteliggare och bokhyllan fylld med utrudningar, avhandlingar, överklaganden etc, medan de kristna söker två sitt samvete rent genom att servera soppa två dagar i veckan. Tja, då har de väl gjort sitt då? Välgörenhet kan vara ett sätt att avskärma sig från de utslagna. De får sin soppa och jag får sinnesro. Men så lätt lurar jag inte MIN hjärna. De behöver mer än soppa; någonstans att bo t ex.

Andliga människor borde öppna sina hem, hjärtan och plånböcker och finansiera egna behandlingshem när nu inte stat eller kommun ställer upp längre.

Jag ensam orkar inte arbeta på det sättet jag gjorde under tidigare år.

Gick ner på sta´n igår för att uträtta några ärenden. Två alkoholister behövde min hjälp på olika sätt. Jag älskar att lösa rent konkreta, praktiska probelm. Jag älskar att använda alla mina hjärnceller för att hitta lösningar för utslagna människor. Jag har ju fått en otroligt fin gåva av skaparen, nämligen ASPERGERS syndrom. Den där logiska, analytiska, verbala överintelligensen är en otroligt bra tillgång när man försöker överlista myndigheterna.

Har fått en bra bok som heter "den oemotståndliga revolutionen". Den är skriven av en man som försöker LEVA SOM Jesus. Han anser som jag att det knappt finns några kristna idag om man nu definierar begreppet kristendom som: att LEVA som Kristus, inte tro att han fanns/finns eller följa syndakataloger. Jesus var själv en tämligen anarkistisk, hemlös, fattig person.

Jag hörde talas om utilitarismen nyligen. Kanske kan va ett bra tankeknep i jakten på rätt och fel. Utilitarismen menar ungefär att man bör tänka på värdet av konsekvenserna av ens handlande ungefär.

Isse skrev:Jag hörde talas om utilitarismen nyligen. Kanske kan va ett bra tankeknep i jakten på rätt och fel. Utilitarismen menar ungefär att man bör tänka på värdet av konsekvenserna av ens handlande ungefär.

Nej, utilitarismen innebär "största nytta för flertalet", och att det ändamålet helgar medlen. Exempel; utilitarismen tar inte avstånd från folkmord så länge det stora flertalet gagnas av det.

KrigarSjäl skrev:Nej, utilitarismen innebär "största nytta för flertalet", och att det ändamålet helgar medlen. Exempel; utilitarismen tar inte avstånd från folkmord så länge det stora flertalet gagnas av det.

Det verkar finnas olika riktningar inom utiliarismen, i alla fall enligt en filosof som berättade för mig om den för några år sedan. Många eller de flesta utliarister har principen att maximera den totala nyttan/lyckan i samhället, vilket väl ungefär torde innebära att maximera medelvärdet för medborgarna. Då kan t.ex. folkmord rättfärdigas om medelvärdet av lyckan/nyttan stiger efteråt. Andra utiliarister ser problem med den hållningen och har istället principen att maximera den minimala nyttan/lyckan, dvs. de olyckligaste ska bli så lyckliga som möjligt etc. Då kan inte rimligen rättfärdiga folkmord, eftersom det nog måste ses som att man gör de avrättade människorna maximalt olyckliga eller nollställer nyttan för dem eller något sådan. Gissningsvis finns utiliarister som även laborerar med mått däremellan och kanske helt andra mått.

Folmordsexemplet är kanske lite pedagogiskt besvärligt eftersom det är så extremt att vi måste göra antaganden om hur man mäter. Om vi bara mäter lycka efteråt och betraktar de döra som borta och inte en del i uträkningen så kan folkmord rättfärdigas även i det andra fallet. Det verkar dock lite orimligt, så ett vettigare antagande förefaller vara att man även räknar med de avrättade personerna och sätter lägsta möjliga värde på dem. I det andra fallet blir folkmord då omöjligt att rättfärdiga. I det första fallet kan det rättfärdigas om man totalt ökar nyttan/lyckan mera för de kvarvarande än man minskar den för de avrättade.

Försöker väl leva lite efter mottot "Alla kan göra något - ingen kan göra allt.". Förr hade jag ständigt dåligt samvete för att jag inte gjorde tillräckligt. Nu tänker jag istället att jag gör så mycket jag orkar och att det får räcka. Det är bättre än noll... Är med i Djurens Rätt, Greenpeace och har en fadderspäckhuggare. Det händer att jag skriver insändare eller debattartiklar, men inte så ofta numera. Försöker stötta personer i min närhet som har det jobbigt så gott jag kan. Hade önskat att jag haft en massa energi så jag kunnat kämpa mer för att få till en bättre värld. Beundrar de som har kraft, vilja och förmåga att lägga ner arbete på att bekämpa orättvisor och annat. De behövs verkligen, och är en inspirationskälla för oss andra.

pointblank skrev:Försöker väl leva lite efter mottot "Alla kan göra något - ingen kan göra allt.". Förr hade jag ständigt dåligt samvete för att jag inte gjorde tillräckligt. Nu tänker jag istället att jag gör så mycket jag orkar och att det får räcka. Det är bättre än noll... Är med i Djurens Rätt, Greenpeace och har en fadderspäckhuggare. Det händer att jag skriver insändare eller debattartiklar, men inte så ofta numera. Försöker stötta personer i min närhet som har det jobbigt så gott jag kan. Hade önskat att jag haft en massa energi så jag kunnat kämpa mer för att få till en bättre värld. Beundrar de som har kraft, vilja och förmåga att lägga ner arbete på att bekämpa orättvisor och annat. De behövs verkligen, och är en inspirationskälla för oss andra.

Det är ett gott motto du lever efter! Det är också mitt. Ibland är det väldigt lite jag orkar göra, men jag tror starkt på effekten även av små handlingar. Bara man inte sjunker ned i soffan och skiter i om allting går åt helvete. Ju fler som engagerar sig och säger ifrån, desto starkare demokrati.

En döende människa kan göra storverk. Min mamma var svårt sjuk och hade fått en stroke, var rätt så borta. Men hon fattade att min son inte kunde få jobb som billackerare utan körkort och p g a hans neuropsykiatriska handikapp hade han inte så mcket på arbetsmarkanden att välja på. Hon såg till att 10 000 kronor hamnade på hans konto så att han kunde fixa körkort och bli självförsörjande. Sedan fick hon fler hjärnblödningar och gick in i dimmorna.

Tycker det finns en vanföreställning om att det bara är starka människor som kan hjälpa de svaga. I min värld finns inte ens svaga eller starka människor, bara människor som väljer att bry sig eller inte bry sig. Vi är ju alla en blandning av starka och svaga egenskaper. Våra "svaga" sidor kan ge oss liverfarenhet och vishet så att de på sätt och viss kan bli till starka sidor. M a o går det knappt att definiera starka o svaga sidor.

I min föreställningsvärld är ALLA människor beroende av varandra och ett ständigt utbyte av kunskap, kärlek etc kan och bör ske. Då skulle vi ha ett fullödigt, fungerande samhälle.

I Sverige av idag tror man på "professionell" hjälp från de starka, teoretiskt välutbildade riktad mot de där stackars uslagna spillrorna, typ aspergare eller andra, som ses som mottagare av LSS-hjälp eller annan hjälp. Ändå kan mycket kunskap och vishet inte förvärvas genom böcker utan mest genom livserfarenhet, som man lärt sig en massa av.

Tänk så mycke människokapacitet som går till spillo p g a ovannämnda tänk. Tänk så bra med företag som "Left is right"! Aspergare kan verkligen vara en stor resurs för samhället. Hur kom de sig att vi blev sedda som handikappade?

"I min föreställningsvärld är ALLA människor beroende av varandra och ett ständigt utbyte av kunskap, kärlek etc kan och bör ske. Då skulle vi ha ett fullödigt, fungerande samhälle."

*håller fullständigt med*

"I Sverige av idag tror man på "professionell" hjälp från de starka, teoretiskt välutbildade riktad mot de där stackars uslagna spillrorna, typ aspergare eller andra, som ses som mottagare av LSS-hjälp eller annan hjälp. Ändå kan mycket kunskap och vishet inte förvärvas genom böcker utan mest genom livserfarenhet, som man lärt sig en massa av."

Här håller jag inte med dig...mer än delvis...vem ska man lita på om inte de som är "professionella"? Man måste ju ha tilltro till att de som har som yrke att hjälpa kan sitt jobb? Tyvärr visar åtminstone min erfarenhet att inte ens de "professionella" är professionella...det är rena gissningsleken...men ändå måste jag lita på att nästa person eller nästa vet vad de gör eftersom jag inte är kapabel till att handskas med det själv...

Tänk så mycke människokapacitet som går till spillo p g a ovannämnda tänk. Tänk så bra med företag som "Left is right"! Aspergare kan verkligen vara en stor resurs för samhället. Hur kom de sig att vi blev sedda som handikappade?

Här håller jag med igen...Självklart är ni som grupp en värdefull tillgång! Om man ska generalisera vilket jag har lärt mig att man inte ska men ändå gör jag det...så är jag förvånad över att det i allmänhet inte ses som en tillgång att ha diagnosen...samtidigt kanske jag önskedrömmer eftersom jag anser att mitt barn är en tillgång som har lika stor rätt som alla andra att ha ett fullvärdigt liv...

å andra sidan är det väl "vetenskapligt bevisat" att personer med AS har svårt att klara ett "normalt" 8-17 jobb pga att hjärnan producerar för lite av serotonin, noradrenalin eller dopamin, vilket gör att man blir tröttare än andra? Jag inser ändå att min son inte kan arbeta åtta timmar om dagen för att han inte orkar. Samtidigt kan man se det som att de fyra till sex timmar som han faktiskt orkar är effektiv arbetstid. Han tar inga prat eller fikapauser som vi NT gör.

Hur man än vänder sig har man ändan bak...

[/quote]