och nu blev det fel med citeringarna...(

Matulda skrev:"

Här håller jag inte med dig...mer än delvis...vem ska man lita på om inte de som är "professionella"? Man måste ju ha tilltro till att de som har som yrke att hjälpa kan sitt jobb? Tyvärr visar åtminstone min erfarenhet att inte ens de "professionella" är professionella...det är rena gissningsleken...men ändå måste jag lita på att nästa person eller nästa vet vad de gör eftersom jag inte är kapabel till att handskas med det själv...


å andra sidan är det väl "vetenskapligt bevisat" att personer med AS har svårt att klara ett "normalt" 8-17 jobb pga att hjärnan producerar för lite av serotonin, noradrenalin eller dopamin, vilket gör att man blir tröttare än andra? Jag inser ändå att min son inte kan arbeta åtta timmar om dagen för att han inte orkar. Samtidigt kan man se det som att de fyra till sex timmar som han faktiskt orkar är effektiv arbetstid. Han tar inga prat eller fikapauser som vi NT gör.

Hur man än vänder sig har man ändan bak...

Jag tror givetvis i rätt hög grad på de "professionella". Jag skulle ju inte våga låta kirurgen operera mig om jag inte trodde att han kunde mera än mig.

Men det jag attackerar är själva samhällssynen på proffs och ickeproffs.
Tex finns det mängder av personer över 40 som fått felaktiga diagnoser därför att de professionella, gamla psykiatrikerna inte har läst in sig än och tänkt om. De har också så kort tid med patienten, ca 45 minuter per år, att de knappast kan ta in den person de har framför sig.

Men VI som umgås med varandra kan se och fatta mycket. P g a internet blir det allt oftare nära anhöriga som ställer diagnos i stället för stressade läkare.

Jag har omdiagnosticerat en flertal personer från psykiatriska till neuropsykiatriska diagnoser, dvs fått in dem i kö, skrivit ned mina iaktagelser. Jag är inte proffs men har ibland haft mer rätt än proffsen. Hur är det möjligt? Jo, jag har tid, kärlek och sinne för detaljer.

Vi medmänniskor kan ge tid och kärlek till varandra. Det är hälsa och liv. Medmänsklighet göra våra liv till liv. Ett psykologsamtal någon gång ibland förändrar ofta inte så mycket.

Jag har en AS-vän som arbetat som bibliotikarie i många år, utan problem. Numera är han pensionär och arbetar mycket mer än åtta timmar med sina föreningar, sina specialintressen. Aspergare kan vara otroligt uthålliga inom sina specialintressen. Dålig koncentrationsförmåga är väl ADHD-symptom?

Men för mig och många autister är det inte möjligt att uthålligt ägna sig åt sådant vi INTE är intresserade av.

Min son har dyslexi och autistiska drag. Han KAN INTE ägna sig åt monotona jobb som att stapla upp burkar i ICA-affären, då skär han ihop. Men som hantverkare kan han arbeta 55 timmar i veckan. Yrket kräver total närvaro/fokusering, vilket är motsatsen till monotoni.

Har din son rätt arbetsuppgifter?