Hej!
Är ny på forumet, men har diagnostiserad AS och AD/HD.
Relationer tar upp mina tankar en hel del. T.ex. det där med vänner blir jag inte klok på. Jag tycker att det är roligt med bra vänner men jag klarar inte av det ändå på något vis, jag kan inte behålla dem på lång sikt.
Jag har inga kompisar förutom klasskamrater (jag studerar på högskolan, vilket i sig tar MYCKET energi av mig). Jag vet inte om jag vill ha vänner eller inte, jag kan inte bestämma mig...

Jag är så velig och vet liksom aldrig vad jag vill, jag försöker till exempel alltid skjuta upp att behöva välja/bestämma mig när det handlar om att vara med på olika sociala aktiviteter.
Jag vill gärna VILJA komma på fester och träffa folk m.m. men när det kommer till kritan så vill jag inte egentligen. Jag kommer ofta på många argument till varför jag borde våga säga "ja" till saker, men min kropp vill oftast bara fly och till det har jag inget bra argument alls.
När jag till slut bestämmer mig dagen innan eller några timmar innan själva grejen ska hända (om jag överhuvudtaget har lyckats bestämma mig) brukar jag bestämma mig för nej på grund av min stora ångest/oro som har byggts upp då (men det har faktiskt blivit ja några gånger också), men jag klarar inte av att säga det utan måste liksom alltid hitta på någon nödlögn för att komma undan utan att verka konstig, typ olika sjukdomar, tvättider, plugg som måste bli gjort och andra påhittade saker som jag bara måste precis just nu.

Detta händer så ofta att jag inte ens vet hur ofta det har hänt senaste månaden. Jag försöker vara social i skolan med NT-människorna (som inte vet om min AS för då ställer de frågor och jag måste förklara och försvara min diagnos och det hatar jag), och nu har jag faktiskt kommit med i ett gäng, men jag märker hur konstig de tycker jag är på de små detaljerna, för att jag plötsligt går hem (pga min energi är slut) eller är försvunnen i dagar vissa perioder (för att det känns som om jag kommer dö om jag inte får vara hemma i tystnaden med mina välbekanta saker), ofta säger nej när de ska göra något m.m.

Min sambo har sagt till mig att försöka ta initiativ till att hitta på något med den här gruppen om jag vill behålla dom som kompisar. Men hur ska det gå till!? jag får nästan panik över hur konstigt det verkar att ta hem någon av dom hem till mig eller gå hem till dem.
Det finns en tjej i klassen som jag har pratat lite mer med än övriga, och helt plötsligt bjöd hon in mig till sig på sin födelsedag imorgon.
Jag som alltid har min sociala mask på mig i skolan svarade: "jaha vad kul, grattis! Vilken tid är det?".
Problemet är att nu har jag ju gett intryck av att jag tänker dyka upp, har panik vad ska jag göra!? Har redan använt sjuk-ursäkten förra veckan om varför jag inte var i skolan på tre dagar, och jag kan inte säga nu dagen innan "jag vill inte", det är ju hennes födelsedag och jag blev personligt inbjuden.
Jag är smickrad, men vill helst slippa, har dels aldrig varit hemma hos henne förut + har fått reda på att jag typ är den enda från skolan som är bjuden dvs. jag känner INGEN förutom henne....

Varför trasslar jag alltid in mig i en massa sådant här?
Jag vet att svaret är givet, jag hittar på för mycket nödlögner istället för att säga som det är, men alltså jag kan inte...
Jag vill VILJA allt som jag går runt och säger ja till, det är därför jag gör det (hoppas väl att jag på impuls ska få lust när det är dags)....

Är det någon som känner igen sig?

Jag ljuger verkligen aldrig annars för det finns ingen mening i det, men senaste året har jag börjat så som jag beskrev i inlägget ovan i skolan och jag förstår inte varför jag gör såhär plötsligt...

Såhär är det för mig: Sparka dig själv i baken så hårt du kan och kötta på. Alternativet till att gå på hennes fest är att sitta hemma och runka eller spela något idiotiskt dataspel. Men det kan du göra vilken dag som helst i veckan. Det är segt att behöva tvinga sig själv till saker som man inte vill, men hellre det än att bara låta livet flyta bort.

Jo Björne har rätt, man ångrar oftast det man inte gjorde mer än det man gjorde när man blickar bakåt. Har du begränsat med energi och allt snurrar på för fort, skaffa dig en strategi där du kan återhämta dig och när du är social, var bara med en stund sen kan du ursäkta dig med sanningen - att du är lättuttröttad och behöver gå hem och återhämta dig. Kommer dina kompisar tycka att du är konstig, ja, kommer de att acceptera det, ja de av dem som är värda att ha som kompisar.

Fokusera inte på de jobbiga tankarna när du ska iväg utan tänk på vad du kan få ut av aktiviteten istället. Är du hellre hemma för att du känner att du behöver det, då ska du säkert vara hemma oxå, men om du låter bli att gå ut för att du inte känner ngn annan osv så är det bara onödiga nojjor.

Jag ljuger extremt-extremt sällan.

Jag brukar inte heller ljuga, men innan jag fick min diagnos kunde jag försöka slingra mig ur saker på ett mindre rakt sätt för att jag inte hade ord att förklara för andra vad som var det verkliga problemet och inte trodde jag hade rätt att bara säga nej utan förklaring.

Jag har ingen diagnos, men vet hur jag fungerar. Hatar att delta i större tillställningar, har altid tvingat mig att delta för att inte vara asocial men känner mig altid utanför, en befrielse när jag kan lämna tillställningen.
Att delta i något som enbart tär på krafterna är inte roligt.

Men efter jag insett min aspighet har jag börjat säga nej till sådant jag inte vill delta i. För det mesta behövs ingen ursäkt.

Inger skrev:Jag brukar inte heller ljuga, men innan jag fick min diagnos kunde jag försöka slingra mig ur saker på ett mindre rakt sätt för att jag inte hade ord att förklara för andra vad som var det verkliga problemet och inte trodde jag hade rätt att bara säga nej utan förklaring.

Oj vad jag känner igen mig själv i det du skriver Inger

Svårigheten är väl att lära sig vad man själv vill och orkar med. Ofta kan ju något verka lockande när man får en förfrågan, speciellt om måendet är i uppåtläge vilket kan göra att man tackar ja utan att tänka på att måendet kan vända neråt igen...

Ett annat problem är ju att kunna känna både för egen del och gentemot andra att det är acceptabelt att dra sig ur om man inte vill/orkar/kan när det väl är dags. Kan vara enklare att hitta på en anledning som låter bättre än verkligheten, för att själv kunna acceptera att det inte fungerar som man skulle vilja.

Alltså, igenkänning.

jag är precis likadan men samtidigt har jag väldigt svårt för att ljuga till dom som står mig nära tex min tjej och familj

Var lustigt för jag satt precis och funderade på hur jag skulle göra med vår julfest på jobbet på torsdag, gå eller ej...

Jag tycker alltid att det är roligt i början med att planera för liknande fester, men ju närmare det kommer desto mer försöker jag hitta på en utväg (kan även handla om familjesammankomster, resor, möten utanför kontoret, luncher, etc.). Jag har smitit iväg från ungefär hälften av festerna på jobbet, skyllt på sjuka barn och ingen barnvakt, en annan fest drack jag inget på för att kunna ta bilen hem tidigt.

Så, ja, jag brukar ljuga för att komma undan. Jag hittade t.ex. på att jag skulle ha en kompis hemme på middag för att slippa att åka hem till man pappa och fira hans frus födelsedag, istället var jag hemma själv med min yngsta dotter på 3, sååå skönt!

Jag känner inte dåligt samvete eller ångrar mig efteråt, mer kanske för att jag "behöver" ljuga för att det inte skulle vara OK att säga som det är, att jag inte vill eller känner ngt behov av att umgås. Tror att mina arbetskamrater tycker att det är konstigt (har väl nämt för dem att fester inte riktigt är min grej) eftersom jag annars är social på jobbet. Det bryter liksom mot normen, jag är inte normal!

Men jag ser ingen vits med att umgås, jag KAN, men behöver inte. Jag umgås t.ex. inte med någon utöver min man och mina barn om jag inte måste. Tycker att det är jobbigt att träffa min syster och övriga familj, ställer krav på att jag ska UMGÅS vilket jag har svårt att göra på kommando för att andra vill.

När vi har alla fyra barn hemma så orkar jag inte ens prata med min man när de har lagt sig, sitter med en bok eller går och lägger sig. Varannan vecka har vi bara ett och då orkar jag vara social på ett helt annat sätt med honom. Så det tar kraft från mig att vara social.

Ju mer jag grubblar över definitionen av en lögn desto mer förvirrad blir jag. Att spontansvara "bra" på frågan "hur mår du?" ger mig obehag. För det kan ibland kännas som en lögn.

Många av oss är i samma situation - jag iaf.
Jag är också extremt upptagen med introspektion och analys av mig själv, maniartat nästan. Dels för att jag är väldigt självcentrerad, men också pga det öde som har givits mig (mitt liv). Intresset för psykologi/psykiatri, människans hjärna/medvetande, psykoaktiva substanser och existensialism bidrar också. Relationer är ett stort mysterium för mig, av flera anledningar som jag inte tänker gå in på i detalj. Jag tycker om att umgås med kompisar, men inte alltid. Jag har under hela mitt liv aldrig egentligen haft några svårigheter med att inleda kontakter - men att behålla dom har varit ett jätteproblem. Under den första delen av mitt liv så hade jag väldigt många olika kompisar - men aldrig någon djupare relation (dvs vänrelation), och den andra halvan av mitt liv är präglat av ensamhet. Jag vet inte vad detta beror på - folk säger att jag (till en början iaf) är en intressant person som de flesta tycker om att umgås med. Men det är något i mitt aspiga beteende som trycker bort folk.

Jag undviker också många sociala aktiviteter. Förr så undvek jag allt till varje pris - för att jag var rädd eller visste att jag skulle bli för trött eller inte uppskatta situationen. Nya upplevelser har nästan alltid skrämt mig, och umgänge har alltid varit mer tröttsamt för mig än vad som är normalt. De senaste 8-9 åren så hade jag också uppfattningen att jag inte behövde vänner - men idag har jag en annan uppfattning. Tre saker ändrade på mig: jag fick "bra" kompisar/vänner, jag berättade för min bror om AS och jag blev modigare.

Idag försöker jag vara med på så mycket/många sociala aktiviteter som möjligt. Även de gånger det tar emot så tvingar jag mig själv. Jag gör helre det än är ensam - ensam har jag varit i så många år redan. Men även fast jag idag försöker - som jag inte gjorde förr - så är det väldigt svårt för mig. Väldigt svårt. Jag längtar så mycket efter en bra, djup relation med en partner av motsatt kön, att min ledsamhet ibland blir så stor att jag upplever den fysiskt. Depressioner kommer och går - sällan de senare. Under senare halvan av mitt liv (är 26 snart) har jag varit olycklig en majoritet av dagarna, och det säger en hel del.

Lyckligtvis så har jag efter alla dessa år hittat mitt drömjobb - och det hjälper väldigt mycket. Men det ändrar inte på det faktum att jag fortfarande är väldigt ensam, till sådan grad att jag vissa dagar frågar mig själv: "Vore det inte enklare att bara slippa detta lidande?"
Aspergers Syndrom är lika med lidande - iaf för mig...

(och för att svara på trådens fråga: jag ljuger förvånadsvärt sällan - oftast bara för att slippa lidande/jobbiga saker)

Nästan lite kusligt hur mycket av det där jag känner igen mig i. Fast jag antar att det finns vissa saker som många med AS kan ha gemensamt.

Kul att du hittat ditt drömjobb dock, Deadly Nightshade (Belladonna, right?)! Inte alla som kan skryta med det!

Känner igen mig väldigt mkt, att inte kunna bestämma mig hur mycket jag ska välja att pressa mig själv för att komma iväg på sociala aktiviteter o inbjudningar. HUR trött vill jag bli? HUR ska det kännas för att jag ska välja att avstå? Hur mkt tid har jag för återhämtning? Har jag tid att bli tömd på energi? Är jag redo för ev konsekvenser? Är tillställningen värd att prioritera? osv.

När jag var på en examensfest valde jag att vara med på själva examenshögtiden, men valde bort att gå på mottagningen efterråt. Det kändes bra att avstå från mingel. Och att vara ärlig med orsakerna. Visste att jag skulle få förståelse och inte bli ifrågasatt - o då blir det ju genast så mkt lättare.

Jag har övertränat socialt mingel o spelat NT-skådespel under en stor del av mitt liv hittills - NU, dock, på senare tid börjar jag va mer rädd om mig själv, ta mig själv på större allvar och oftare säga nej. Nödlögner använde jag mig av en hel del under uppväxten, ofta vardagslögner för att inte avvika för mycket. Idag förekommer lögner ngn gång - i riktig nöd.

Kom att tänka på Gunilla Brattbergs nya bok "Innanförskap". Där skriver hon t ex." Jag har under åren tillägnat mig social kompetens, men jag saknar sociala muskler. Dessa är inte heller träningsbara. Det känns som om den sociala kompetensen finns, som ett bibliotek av sociala erfarenheter och regler, på en social diskett.Om jag inte har lagt in disketten så saknar jag den sociala förmågan."

Träffande beskrivning hur det kan va, tycker jag!