Livslångt utanförskap

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-10-31 23:47:49

Den dagliga verksamheten fungerar inte och Vuxenpsykiatrin är ett dåligt skämt. Var ska man vända sig? Jag är 27 och framför mig ligger ett livslångt utanförskap. Jag hungrar efter att vara en del av samhället. Att lära känna nya människor. Jag hungrar efter en mening med mitt liv. De ter sig enbart mer omöjligt för varje dag som går. Jag har levt de senaste tio åren i lockdown. Min lägenhet är min värld. Bubblan därifrån jag observerar verkligheten. Tiden existerar inte här. Den enda människan här är jag.

Jag vill lära känna mig själv på nytt. Upptäcka mig själv tillsammans med andra människor. Jag hungrar efter att bli påmind om att jag lever. Att någon ser mig och säger att jag finns på riktigt. Du finns. Du är här. Du är inte ensam. Du finns här och jag är här också.
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Seiji » 2021-11-01 5:53:32

Vet hur det känns. Sedan jag knockades ut ur det svenska samhället ett drygt decennium sedan har jag inte känt mig som en del av världen omkring mig knappt överhuvudtaget. Man lever liksom i en parallellverklighet eller bakom en glasvägg, där det man själv relaterar till inte kan relateras till av andra, och tvärtom.

Känslan av utanförskap försvann inte med åren, men man blev mer van och lärde sig copea.
Seiji
 
Inlägg: 103
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 6:42:59

FuzzyFluffy skrev:Den dagliga verksamheten fungerar inte och Vuxenpsykiatrin är ett dåligt skämt. Var ska man vända sig? Jag är 27 och framför mig ligger ett livslångt utanförskap. Jag hungrar efter att vara en del av samhället. Att lära känna nya människor. Jag hungrar efter en mening med mitt liv. De ter sig enbart mer omöjligt för varje dag som går. Jag har levt de senaste tio åren i lockdown. Min lägenhet är min värld. Bubblan därifrån jag observerar verkligheten. Tiden existerar inte här. Den enda människan här är jag.

Jag vill lära känna mig själv på nytt. Upptäcka mig själv tillsammans med andra människor. Jag hungrar efter att bli påmind om att jag lever. Att någon ser mig och säger att jag finns på riktigt. Du finns. Du är här. Du är inte ensam. Du finns här och jag är här också.


Ja, jag känner igen mig. Precis så är det.

(Småsak: I din pres har du råkat skriva att du är 37, enda grejen är väl att det i så fall är tio mer år av känslan.)

Tyvärr har jag ingen tröst att komma med mer än att det åtminstone är bättre än förr, vi slipper mentalsjukhus. Men något ”riktigt liv” blir det inte, det ÄR ett utanförskap.
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 6:46:58

Seiji skrev:Vet hur det känns. Sedan jag knockades ut ur det svenska samhället ett drygt decennium sedan har jag inte känt mig som en del av världen omkring mig knappt överhuvudtaget. Man lever liksom i en parallellverklighet eller bakom en glasvägg, där det man själv relaterar till inte kan relateras till av andra, och tvärtom.

Känslan av utanförskap försvann inte med åren, men man blev mer van och lärde sig copea.


Ja, precis så.

På vilka sätt har du lärt dig copea? Jag tar gärna emot tips. Känns som jag lever i livslång sorg. Jag hade velat fortsätta i mitt tidigare yrke och i mitt tidigare liv...
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Livslångt utanförskap

Inläggav Seiji » 2021-11-01 6:55:54

På vilka sätt har du lärt dig copea?

T.ex.:

- Bo i en stor stad med människor omkring en överallt. Bara att se många ansikten varje dag ger ett visst mått av social tillfredsställelse. Viktigt att komma ut ur lägenheten och träffa folk, även om det är så lite som att köpa en kaffe.
- Fokusera på de få som man har kvar omkring sig i livet och försöka bygga nära relationer trots kommunikationssvårigheter.
- Mycket vila för att ladda upp sig igen och orka vårda de kontakter man har, se ovan.
- Ägna mig åt mina specialintressen. Kanske livnära tanken på att dö oförstådd och få revansch som van Gogh. :lol:
Seiji
 
Inlägg: 103
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 7:27:23

Seiji skrev:
På vilka sätt har du lärt dig copea?

T.ex.:

- Bo i en stor stad med människor omkring en överallt. Bara att se många ansikten varje dag ger ett visst mått av social tillfredsställelse. Viktigt att komma ut ur lägenheten och träffa folk, även om det är så lite som att köpa en kaffe.
- Fokusera på de få som man har kvar omkring sig i livet och försöka bygga nära relationer trots kommunikationssvårigheter.
- Mycket vila för att ladda upp sig igen och orka vårda de kontakter man har, se ovan.
- Ägna mig åt mina specialintressen. Kanske livnära tanken på att dö oförstådd och få revansch som van Gogh. :lol:


Tack för tipsen! :-)Happy Uppskattar det verkligen!

Jag trodde du hade jobb som arkitekt eller nåt sånt, men kan ha förväxlat dig med nån annan på forumet.

Ett hinder tycker jag hela tiden är ekonomin, jag har inte längre råd köpa kaffe ”på stan”. Och jag tänker också på att det kostar att ta bussen, jag har fått sämre ekonomi sedan mycket blivit dyrare medan sjukpension inte höjts på samma sätt. :-)063
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Livslångt utanförskap

Inläggav Seiji » 2021-11-01 7:50:12

Nej, jag är arkitekt. Eller ja, jag skulle vara om jag återvände till Sverige och ansökte om min licens. I Japan får jag arbeta med förbehållet att någon med licens stämplar ritningarna när de är klara.

Föstår det där med ekonomin. Jag har en tendens att spendera många småsummor här och där. Innan jag tog itu med mina exekutiva problem lät jag också ofta räkningar gå över tiden och förlorade mycket onödiga slantar på det.
Seiji
 
Inlägg: 103
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 7:54:25

Seiji skrev:Nej, jag är arkitekt. Eller ja, jag skulle vara om jag återvände till Sverige och ansökte om min licens. I Japan får jag arbeta med förbehållet att någon med licens stämplar ritningarna när de är klara.

Föstår det där med ekonomin. Jag har en tendens att spendera många småsummor här och där. Innan jag tog itu med mina exekutiva problem lät jag också ofta räkningar gå över tiden och förlorade mycket onödiga slantar på det.


Fast då lever du iofs väldigt mer ”normalt” än vad TS - och jag - gör. Dvs du är kvar i det vanliga arbetslivet och inte hänvisad till att försöka skapa en tillvaro inom hemmets fyra väggar.

Uppskattar dock din input i tråden.
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 7:57:24

FuzzyFluffy skrev:Den dagliga verksamheten fungerar inte och Vuxenpsykiatrin är ett dåligt skämt. Var ska man vända sig? Jag är 27 och framför mig ligger ett livslångt utanförskap. Jag hungrar efter att vara en del av samhället. Att lära känna nya människor. Jag hungrar efter en mening med mitt liv. De ter sig enbart mer omöjligt för varje dag som går. Jag har levt de senaste tio åren i lockdown. Min lägenhet är min värld. Bubblan därifrån jag observerar verkligheten. Tiden existerar inte här. Den enda människan här är jag.

Jag vill lära känna mig själv på nytt. Upptäcka mig själv tillsammans med andra människor. Jag hungrar efter att bli påmind om att jag lever. Att någon ser mig och säger att jag finns på riktigt. Du finns. Du är här. Du är inte ensam. Du finns här och jag är här också.


Går du på en DV eller menar du att det inte fungerade?

Jag skulle på sätt och vis vilja vara på en DV, men verkar lite meningslöst, inte mycket som verkar bra som finns att göra. Plus orkar inte, tror jag har för dålig hälsa.
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Livslångt utanförskap

Inläggav Seiji » 2021-11-01 8:02:42

BellaBelle skrev:Fast då lever du iofs väldigt mer ”normalt” än vad TS - och jag - gör. Dvs du är kvar i det vanliga arbetslivet och inte hänvisad till att försöka skapa en tillvaro inom hemmets fyra väggar.

Ja, det sticker jag inte under stol med. Jag har mycket att tacka för att jag kan komma ut regelbundet och interagera genom mitt jobb. Utsäkta om det såg ut som jag försökte jämställa mina besvär med era, förstår att alla är på olika ställen i livet. :-)063
Seiji
 
Inlägg: 103
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Livslångt utanförskap

Inläggav Flinta » 2021-11-01 8:26:04

@FuzzyFluffy, har du prövat "aspergerledda" träffgrupper eller sammankomster någon gång?
Flinta
 
Inlägg: 5265
Anslöt: 2007-07-21

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-11-01 10:08:42

Jag har träffat den dagliga verksamheten vid ett flertal olika tillfällen.

Socialstyrelsens analys visar att bara 0,2 procent av de 33 800 som hade daglig verksamhet 2014 har haft ett lönearbete som varat i minst två år. Nyligen träffade jag en rehabkoordinator på Vuxenpsyk. Hon berättade för mig att de flesta med Aktivitetsersättning är bekväma med att vara hemma. När man är i min ålder så inser man plötsligt att man vill göra något. Detta är inte sant. Mina förslag till henne på konkreta förslag slogs ner. "Det tjänar ändå ingenting till för oss att sitta här och prata om saker som inte fungerar".

Kontinuerligt har jag uttryckt en önskan om en samtalskontakt men aldrig fått en. De säger att de inte längre arbetar " på det sättet". Känslan jag får är av att bli intryckt in i ett hörn... Man vet inte var man ska ta vägen. Varje gång jag försökt att berätta om att jag inte känner mig lyssnad på så svarar de med att jag inte vet hur de arbetar jag vet inte deras yrke. Man blir utpekad som en rättshaverist. Det kvittar hur många gånger man lägger sig platt de lyssnar aldrig...

Jag är 27 och har nått en återvändsgränd. De enda jag vet är att jag inte längre vill leva så här. Jag har frågat vuxenhabiliteringen. Har ni något där man kan träffa andra med Autism?. Deras förslag?

"Gå online chatta. "

Jag ser mig själv inte som ett offer. Skulle aldrig få för mig att måla en sådan grotesk karikatyr av mig själv. Men jag vet inte hur jag ska bli en del av samhället. Jag hade älskat att hitta ett arbete. Älskat att hitta en möjlighet att bli självförsörjande. Att få träffa nya människor.

Att bli diagnoserad är både ett socioekonomiskt och kognitivt handikapp. Man hör ofta i media om HBTQ+ personer men ingenting om personer " som oss ". De pratas väldigt mycket om hur viktigt det är att respektera andra människors identiteter.

Varför pratar ingen då om att bara 0,2 procent av de 33 800 som hade daglig verksamhet 2014 har haft ett lönearbete som varat i minst två år? Eller riksrevisionens rapport om hur aktivitetsersättning leder till inaktivtet? Det handlar om diskriminering. Ärligt!

Jag försöker inte febrilt förflytta ansvaret över till någon annan. Jag har försökt. Jag har haft minst 10 möten med den dagliga verksamheten. Jag har nu träffat vuxenpsyk i tre år utan resultat. Många i min tråd delar min berättelse om att vara isolerad. Varför pratar ingen om det här i media?

Det händer alldeles för lite.
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Furienna » 2021-11-01 14:10:47

Men en del av samhället är vi ändå, även vi som har aktivitetsersättning eller förtidspension.
Vi betalar ju skatt till kommun och landsting och även till staten genom momsen.
Men det är tråkigt om du vill göra mer än du känner att du får.
Det enda jag kan säga är att din kommun bör ha ställen, där du får träffa andra handikappade.
Och även om det inte får dig att känna normal, så slipper du i alla fall känna dig ensam.
Furienna
 
Inlägg: 3222
Anslöt: 2010-05-02
Ort: Örnsköldsvik

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-11-01 14:17:35

Jag är inte handikappad och har inget behov av att känna mig "normal". Rent konkret vad gör du själv? Nyfiken. Du kan säga så mycket mer!
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Någon » 2021-11-01 14:56:40

Orkar du plugga?
Kan vara ett sätt att få nya sammanhang.
Sen finns föreningarna för personer med NPF.
Ett annat sätt.
Vet inte om du vill ha råd?
Jag brukar inte gilla att få råd själv. Ber om ursäkt om detsamma gäller dig.
Du verkar bra på att uttrycka dig i skrift.
Skriv mer, kanske du kommer på något själv genom att skriva och läsa andras reaktioner.

Jag tänker ofta på inlägg jag själv och andra skrivit här. För mig fungerar det som en sorts väg till mer förståelse och en liten smula ökad känsla av sammanhang.
Någon
 
Inlägg: 294
Anslöt: 2021-05-06
Ort: Stockholm

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-11-01 15:11:38

Jag har försökt att studera på distans men det gick sådär. Jag tar väldigt gärna emot råd. Olika förslag. Vad som helst :-)
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav kattson » 2021-11-01 15:41:35

Vad är "din grej"?

Själv har jag jävla lätt för teknik och datorer, programmering osv, så jag jobbar med det.
Är det någorlunda säljbart så kanske du kan hitta något jobb inom det?
Gillar du göra tabeller av hur många gröna frimärken som finns på jorden så kan du säkert jobba inom databehandling/analys t.ex, å sånt betalar bra. (Men kan behövas nån formell kurs för att få diplom)

Sen, jag också ensam deluxe, senaste 10 åren har jag suttit inomhus å klappat katten, å nu vovve.
Orkade inte fixa nya kompisar sen de två jag hade lackade på Stockholm å drog utomlands.
Slutat bry mig om ensamheten också, nu nästan "typ skönt". Träffar en psyk då å då, å de räcker för mig.
Skulle jag känna behov så åker jag några hållplatser kommunalt för å titta på folk.
kattson
 
Inlägg: 265
Anslöt: 2019-06-30
Ort: Stockholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Flinta » 2021-11-01 16:25:13

Flinta skrev:@FuzzyFluffy, har du prövat "aspergerledda" träffgrupper eller sammankomster någon gång?

Om du söker dig till olika sammanhang med autister kan du stöta på vissa som du i bästa fall kan dra lärdomar av, i bästa fall även inspireras av. Du kanske kan få ut nåt av att lyssna till de som är dubbelt så gamla än dig t ex? Någon eller några autister du stöter på kanske kan fungera som indirekta vägledare. Det du får ut av mötena kan fungera som alternativ eller iallafall som komplement till råd från personal på hab och i psykiatrin.

Detta med att du inte beviljas en samtalskontakt är väldigt tragiskt. Önskar att du inte ger upp det men för att hålla dig uppe kanske du kan behöva just sådana sammanhang jag tipsat om ovan?

Obs att bara för att ett NT-yrkesliv inte fungerar betyder ju inte det att man måste söka sig till t ex LSS-verksamheter och liknande om man inte lockas av dom. Men förstår att man vill pröva, speciellt om det presenteras som en passande lösning/väg av NT/professionella.
Flinta
 
Inlägg: 5265
Anslöt: 2007-07-21

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-11-01 16:58:31

Jag vill inte att det ska framstå som att jag unisont svarar negativt på alla förslag. Men om vi nu tittar på det det här med att hitta andra personer med Autism som man kan umgås med. Jag vet inte var jag ska vända mig för att initera något sådant. Jag har som sagt försökt att gå igenom vuxenhab.

Om någon har ett förslag på hur jag ska gå tillväga rent praktiskt så blir jag jätteglad.
Lite olika saker som jag finner intressant är att läsa och Lyssna på musik. Spela spel. Jag gillar också att fotografera. Mitt behov av att träffa andra människor sträcker sig något längre än stirr tävlingar med främlingar. Jag vill lära känna mig själv på nytt med hjälp av andra människor. Upptäcka nya sidor av mig själv.Att få känna att jag lever. Jag vill ta det där första riktiga andetaget. Att få kliva ut i verkligheten och känna sig behövd.

Jag avundas er som har fått ta det där första staplande steget. Den tillhörigheten är för mig enbart en avlägsen dröm. Hur fantastiskt förlösande det måste vara. Att finnas där för någon annan än sig själv. Den brinnande euroferin när man delar sitt absolut inneresta.
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Riksamiralen » 2021-11-01 17:08:45

Personligen om jag är ensam söker jag mig till andligheten, vad ska man med andra människor till? Gå promenader ensam och reflektera över tillståndet och existensen, om Gud och universum som jag brukar göra, då brukar ångesten försvinna och tankarna klarnar. Världen och universum är en stor plats och vi är bara brickor i den, vi är alla betydelselösa och små i denna komplexa värld, ingen är egentligen storslagen vi är alla här i livet i samma tidsrymd, fundera inte för mycket på vänner och umgänge, eller när något ska inträffa, lita på ödet istället och att allting är synkroniserat och att saker händer när de ska hända, man tvingar aldrig fram något utan det är upp till ödet att avgöra när det är dags.

Samhället är egentligen bara individer som bestämt sig för att gå ihop i gemenskap, vem säger att det är rätt väg att leva sitt liv, egentligen finns det ingenting som dikterar att ensamheten är sämre, det är i så fall bara hjärnan som lurar dig att du måste gå ihop som en överlevnadsstrategi från längre tillbaka i människans historia. Saknar en ganska jämnårig vän ibland men jag har efter 3 år kommit över min sista vän jag hade och nu mår jag bättre, jag klarar mig mycket bra själv, som sagt mina råd är att sluta bekymra dig för något du inte har någon kontroll över, leta inuti dig själv, meditera, filosofera, reflektera, lyssna på hypnos eller musik, ta långa promenader varje dag. Jag har också känt mig osynlig i min ensamhet ofta, men andlighet och tro hjälpte mig i alla fall, jag behöver ingen annan.

Moderator: Delade upp texten i två stycken för större läsbarhet.
Riksamiralen
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-06-14

Livslångt utanförskap

Inläggav Flinta » 2021-11-01 19:43:53

FuzzyFluffy skrev:Jag vill inte att det ska framstå som att jag unisont svarar negativt på alla förslag. Men om vi nu tittar på det det här med att hitta andra personer med Autism som man kan umgås med. Jag vet inte var jag ska vända mig för att initera något sådant. Jag har som sagt försökt att gå igenom vuxenhab.

Om någon har ett förslag på hur jag ska gå tillväga rent praktiskt så blir jag jätteglad.
Lite olika saker som jag finner intressant är att läsa och Lyssna på musik. Spela spel. Jag gillar också att fotografera. Mitt behov av att träffa andra människor sträcker sig något längre än stirr tävlingar med främlingar. Jag vill lära känna mig själv på nytt med hjälp av andra människor. Upptäcka nya sidor av mig själv.Att få känna att jag lever. Jag vill ta det där första riktiga andetaget. Att få kliva ut i verkligheten och känna sig behövd.

Jag avundas er som har fått ta det där första staplande steget. Den tillhörigheten är för mig enbart en avlägsen dröm. Hur fantastiskt förlösande det måste vara. Att finnas där för någon annan än sig själv. Den brinnande euroferin när man delar sitt absolut inneresta.


Ha inte för höga förväntningar. Saker kan ta tid. Och du behöver inte känna nåt eller så mycket. Det går inte att förutsäga. Finns inga garantier för nåt. Ibland har sammanhangen påmint mig om att man ändå är själv oavsett. Men tycker absolut du ska pröva utsätta dig.

Vilket län bor du i?
Om du inte bor i eller nära större eller medelstora städer, kan du pendla till möten?
Eller flytta..
Flinta
 
Inlägg: 5265
Anslöt: 2007-07-21

Livslångt utanförskap

Inläggav FuzzyFluffy » 2021-11-01 21:56:38

Bor I Ängelholm. Finns ingenting här :( Hade gärna träffats bara för att göra något så enkelt som att gå en promenad. Man kan ju prata lite om allt möjligt under tiden.

Flytta kan jag inte göra i dagsläget.
FuzzyFluffy
 
Inlägg: 390
Anslöt: 2021-09-05
Ort: ängelholm

Livslångt utanförskap

Inläggav Ignatius » 2021-11-01 22:23:35

Du är ung och har tid att börja om. Ett sätt är att flytta utomlands. Att man är udda döljs av kulturskillnader och språkproblem. Alla tror att udda beteenden beror på att man är utlänning. Man blir accepterad genom att bli ännu mer udda.
Ignatius
 
Inlägg: 119
Anslöt: 2019-05-05

Livslångt utanförskap

Inläggav BellaBelle » 2021-11-01 22:26:17

FuzzyFluffy skrev:Jag vill inte att det ska framstå som att jag unisont svarar negativt på alla förslag. Men om vi nu tittar på det det här med att hitta andra personer med Autism som man kan umgås med. Jag vet inte var jag ska vända mig för att initera något sådant. Jag har som sagt försökt att gå igenom vuxenhab.

Om någon har ett förslag på hur jag ska gå tillväga rent praktiskt så blir jag jätteglad.
Lite olika saker som jag finner intressant är att läsa och Lyssna på musik. Spela spel. Jag gillar också att fotografera. Mitt behov av att träffa andra människor sträcker sig något längre än stirr tävlingar med främlingar. Jag vill lära känna mig själv på nytt med hjälp av andra människor. Upptäcka nya sidor av mig själv.Att få känna att jag lever. Jag vill ta det där första riktiga andetaget. Att få kliva ut i verkligheten och känna sig behövd.

Jag avundas er som har fått ta det där första staplande steget. Den tillhörigheten är för mig enbart en avlägsen dröm. Hur fantastiskt förlösande det måste vara. Att finnas där för någon annan än sig själv. Den brinnande euroferin när man delar sitt absolut inneresta.


Bor du i en väldigt liten stad - i Skåne (??), fattade jag det som från ett tidigare inlägg - där det bara finns någon enstaka Daglig Verksamhet? I större städer finns det ofta Dagliga Verksamheter som vänder sig till människor med ”enbart” autism/Asperger. Kruxet är väl att man i regel måste bo i deras upptagningsområden. En stor fördel du skulle ha om man deltar i ett sådant sammanhang är att de flesta nog skulle vara i din ålder. Och man kan förmodligen ha foto, spela spel etc som aktivitet. Och med tanke på hur bra du uttrycker dig så borde du kanske testa en skrivargrupp?

Du är 27, har du varit mer nöjd med att det ”inte hänt så mycket” tidigare? Jag antar att du har och har haft aktivitetsersättning nu och under de tidigare åren.

Fixade du klart gymnasiet och sånt? Har du kollat möjligheten med folkhögskola? Det finns speciella linjer för npf-are, både allmän linje och specialinriktade. Ibland med internat.
BellaBelle
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2253
Anslöt: 2017-10-29
Ort: Sy-kläder-landet.

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in