Försökte förklara i ett annat inlägg vad jag menade, men kände att de blev lite rörigt.
Det jag ville få fram var att viktiga människor i mitt liv förstår inte mig vilket resulterar att det blir en krock. Konversationen mellan mig och dessa personer blir väldigt dåliga då. Framförallt gäller detta mig och min sambo. Vi har ett väldigt bra förhållande osv, men det blir ju jobbigt när jag som har en diagnos är begränsad och han då reagerar på att jag inte gör saker som honom. Rättaresagt så känns det som han och andra i min omgivning inte förstår ibland innebörden att ha en diagnos och att det kan vara fysiskt och psykiskt ansträngande att göra vissa saker. Kan det möjligtvis vara själva kombinationen att jag har en diagnos och att han inte har det som gör att våra personligheter krockar lite? Eller kan han kanske ha en diagnos utan att veta om det men att jag som då har en diagnos kan se det?

Vet inte hur jag ska hantera när det blir krockar och vi har ju pratat om det eller försökt. Men jag tänker ju att han borde förstå sådant här och andra saker som är normala i ett förhållande (standard grejer) eftersom han inte har en diagnos vad jag vet och inte de svårigheterna som jag har, men det känns ändå som att han har svårt med det oc har vet inte vad det beror på.

Jag älskar ju honom och vill ju vara med honom men är lite less på att han inte verkar förstå att jag har en diagnos och att det inte bara är att göra si eller så. Jag kan ju inte bara trolla och så är jag normal.

Detta gäller inte bara förhållandet utan även andra personer i min omgivning som tänker på samma sätt. Att de tror att jag bara ska göra si eller så och vips så är jag normal eller att jag klarar av det.

Jossie94 skrev:Detta gäller inte bara förhållandet utan även andra personer i min omgivning som tänker på samma sätt. Att de tror att jag bara ska göra si eller så och vips så är jag normal eller att jag klarar av det.

Nej, det är inte bara att göra si och så om man har diagnosen.

Kan du inte rekommendera din omgivning att läsa lite böcker om asperger skrivna av människor med autism ? Annars kommer det att tära på krafterna i längden att umgås med människor som inte vill förstå.

Jag kan mycket väl missuppfatta saker också, men kortfattat så är det som att de tänker att det är självklart för mig att bara göra dem. Mina föräldrar har läst på en del men trots det så känns det som de glömmer bort att jag har en diagnos och blir förvånade när det händer något dåligt för mig eller ja bara att jag kanske inte kan jobba vanliga tider såsom dem. Min sambo tror jag inte ens tänker på att jag har en diagnos, han ser mig som jag är. Det är väl mest kommunikationen bland familj och släkt och min sambo gällande just diagnosen, som krockar.

Min uppfattning är att de förstår vad jag menar men ändå inte, för de glömmer ju bort att jag har en diagnos och mina föräldrar har ju till och med sagt att de har trott att jag är neurotypisk enligt dem och då blir det ju problematiskt eftersom jag har svårigheter men att de har höga krav på mig om man uttrycker sig så. Eller att de tror att jag är jättehögt upp men att jag inte ligger där dem tror att jag är. Det är där den där diagnosen kommer in, för jag har en diagnos med svårigheter inom den sociala biten, men inte så svår att jag hamnar i det facket som är när måste ha gruppboenden mm, utan att jag hamnar mitt emellan där och det neurotypiska hållet.

Så jag passar inte in någonstans...