Jag har tre söner 13, 12 och den yngsta 10år och fick sin AS diagnos när han var sex år... Vi har haft en väldig tur har jag förstått hans utredning gick väldigt fort och smärtfri... Vi har haft ett jätte stöd från skolan med ass och individuell läroplan.. Men hemma har tyvärr de stora killarna fått backa väldigt mycket pga lillebror eftersom han har mycket tvång och panik för diverse saker. Jag fick rådet att söka avlastning och det gjorde vi och fått det beviljat... Lille man var ju inte stormförtjust då jag förklarade för honom men nu har vi varit och hälsat på och han är nu positiv till det... Till saken hör att de är en familj som vi känt sedan har var liten så de är inga nya människor för då hade det varit mycket värre... Jag känner att här är väldigt bra för oss andra i familjen och även för lileman.... men så kommer hönsmamma samvetet och knackar en på axeln... får en känsla av att jag överger honom.. samtidigt så känner jag att han äter upp mig... han är på mig all sin vakna tid som han inte är i skolan... jag och pojkarnas pappa är skilda och de är hos sin pappa ca var tredje mån någon enstaka helg då.. jag har en ny sambo som tar väldigt mycke ansvar för mina söner vi har varit sambos i 6 år nu så han har ju bott längre med lileman än hans pappa gjort. Är det någon som känner igen sig i det här... ha de gott /Millan

Min son fick inte sin diagnos innan han var 15 år.
Men du ska inte ha dåligt samvete för att din son, du och resten av familjen får en stödfamilj.

Han kommer att växa som människa när han kommer in i det. Du och din övriga familj kommer att få lite egentid till varandra och hämta andan.

Det är oerhört jobbigt med ett barn som behöver så mycket uppmärksamhet och du ska unna dig lite egen tid, för att orka med. Det är viktigt, din son vinner inget på att du går i väggen.

Så se det som en liten "semester" både för dig och för din son. Han kommer ju att få aktiviteter och utvecklas hos sin stöd familj.

Lycka till.

Det är inte att vara en dålig mamma att tänka på sig själv ibland.
Om du inte gör det orkar du inte vara en bra mamma. Du orkar inte
vara närvarande hela tiden, och barnen känner det.

Hellre en mamma som är utvilad och närvarande när hon träffar barnen
mindre ofta än en mamma som alltid är med barnen men sällan orkar vara närvarande.

Försök att släppa det dåliga samvetet om du kan.
Det är bara du som lider av det och dessutom får det dig
att sända ut dubbla budskap till barnen.

Det är min erfarenhet. Jag har sökt avlastning för mitt barn länge.
Det är inte bra att inte få det.

Jag hoppas att det blir bra för er!

Nej, nej, nej, man är inte dålig förälder för att man ger sitt barn chansen att uppleva andra saker än de man gör i det egna hemmet. Det vidgar vyerna o kunskaperna om människor, om sig själv och om världen.
Fortsätt på den linjen o du ger din son möjligheter!

Det är inte lätt, men det är bäst både för barnet och mamman att få lite tid från varandra för att ladda batteriet.

Jag har sen ett halvår själv fått ta det steget och lämna mitt barn till kortis. Det tog många gånger innan jag slutade skaka och minska mina skuldkänslor.

Mitt barn har hfa och adhd hyperaktivitet och det var när jag hade lämnat mitt barn, jag märkte hur uppskruvad och hur klistrad jag var vid mitt barn, att jag hade glömt mig själv och mina signaler.
Nu mår jag bättre och mitt barn trivs jättebra på kortis.

Vi har fått en bättre kontakt med varandra och kan bygga vidare på framtiden med förnyad energi.