Bara slänger ut en fundering:

Man läser hyfsat ofta hur bokstavsfolk blivit illa behandlade på olika sätt hos myndigheter osv.

Och så läser man att vi ofta även har litet kontaktnät.

Så jag undrar helt enkelt om det finns, eller har funderats på, nån sorts kontaktnät för stöd vid såna tillfällen.

För det tror jag skulle kunna hjälpa många, att bara ha en person med sig. Så fort det finns ett vittne passar sig folk mer för övertramp.

Jag har sen ett antal år tillbaka brutit alla mina band till folk jag kände, och insåg ganska snabbt hur sårbar man är när man aldrig har nån med sig som t.ex. kan intyga att man inte slagit sönder nåt, eller vad som helst.

Jag löste det genom att banda t.ex såna möten där jag av erfarenhet visste kunde bli problem. (Sen upptäckte jag att det är suveränt om man har dåligt minne, så nu bandar jag allt möjligt kom-ihåg. Men det hör inte hit...)
Och det funkar så klart kanon om man behöver bevismaterial.
Men det är ju till hjälp när nåt redan har hänt.

Har man med sig en person kanske man aldrig ens hamnar i en dålig situation. Och det kan ju vara skönt...

Kunde det finnas intresse för ett sånt, helt opretentiöst nätverk, tror ni?
Om det inte redan finns menar jag.
Alltså mer än de via olika myndigheter, men då får man krångla med papper och allt möjligt. Jag tänker mig nåt superenkelt bara folk emellan.

Jag har haft med en kurator från hab ett par gånger och det har varit bra, hon kunde uttrycka och förklara sådant jag inte själv kunde.
Har du diagnos så kan du få hjälp via habiliteringen till sådant här.

Jag har själv varit med en kompis flera gånger på AF, Misa, habiliteringen, hos studievägledare och sådana ställen som stöd. Jag har mest bara suttit med och nästan inte sagt någonting, utan bara funnits där.

Jag har ingen aning om hur man ska organisera ett sådant nätverk, men om någon tror att jag skulle kunna vara till hjälp går det bra att skicka pm. Dock vill jag att vi träffas någon gång innan och lär känna varandra litegrann, så att inte mötet på myndigheten blir första gången vi ses. Jag bor i Stockholm.

Jag har inte heller nån direkt skiss eller idé kring det hela, utan bara en lös tanke som dinglar för sig själv.

Men jag tänkte nog just så, att man bara är med. Bara som en helt vanliga privatperson, alltså inte att man ska kunna nånting om myndigheter, lagar mm för att kunna konkret hjälpa till med nånting.

Och eftersom många lätt känner tacksamhetsskuld och därför inte vill ta emot hjälp hur som helst, så var min tanke att man kunde ge tjänster och gentjänster åt varann. Kanske bara två som hjälper varann, eller också en lite större grupp som hjälper varann "huller om buller", beroende på vem som har tid mm.

Och eftersom såna som vi kanske inte vill ha så mycket social kontakt, så skulle det inte finnas några krav på att umgås bara av sociala skäl, utan grunden vore just en clean överenskommelse om att byta tjänster med varann, så att livet blir lite lite lättare att leva.

Men din tanke känns rätt, Mats, att det säkert är viktigt att träffas nånting innan det är "skarpt läge". Bara för att kolla så man förstår varandra med det nödvändigaste, och också för att ge intryck av att höra till samma sällskap

Längre än så har jag inte tänkt.

Många apergare som blir tillsagda att nätverka bland NT kan nog göra det. Men det krävs att man underhåller sitt nätverk också, man behöver orka det. Så länge det mest tar energi och sänker en är det kanske inte värt det på lång sikt oavsett vilka belöningarna än kan bli? Jag tror mer på mindre nätverk precis som du är inne på. Men det är inte sällan långt ifrån superenkelt för många att skapa eller underhålla ett sådant.

Detta är kanske något

Personligt ombud

Personligt ombud är ett stöd för personer över 18 år med psykisk funktionsnedsättning så att de kan leva ett mer självständigt liv. Ombudet hjälper till så att personen får ta del av samhällets utbud av vård, stöd, service, rehabilitering och sysselsättning.
Ombuden arbetar på den enskildes uppdrag och är fristående från myndigheter och vårdgivare.
Personligt ombud är en frivillig och kostnadsfri verksamhet som finns i många av landets kommuner.

Källa: personligtombud.se

Jeg synes ideen høres god ut!

Mina boendestödjare har varit med på möten med myndigheter.

Vad roligt att det trillar in lite svar!

Väntar lite till innan jag säger nåt igen, hoppas på att det kanske ska utvecklas till nåt intressant...

https://personligtombud.se

* (oj det var visst redan sagt)

Jag har frivilligarbetat med sådant i flera års tid. Professionellt så finns det möjlighet att få sådan hjälp via habiliteringen, personligt ombud eller genom boendestödjare. Är en medlem i ett fackförbund och mötena på något sätt har med arbetslivet att göra så kan även facklig representant följa med. Har även varit med på en hel del sådana grejer i egenskap av arbetsgivarrepresentant.

Att stå i tacksamhetsskuld till privatpersoner som ska ha gentjänster tror jag är något många drar sig för. Utifrån min egen erfarenhet av att hjälpa till med sådana kontakter så skulle jag säga att det är mindre lämpligt att ta med sig en relativt okänd person vars kunnighet en inte vet något om. Som moraliskt stöd enbart, så visst, men jag skulle inte rekommendera att ta med någon vars sociala förmågor och sätt att agera vid sådana möten är okänt och odokumenterat. Ett dåligt stöd är sämre än inget stöd, i sådana situationer.

Jag har funderat på att skaffa God man för att framför allt "bevaka rätt".

Vad bra att få input från en som sysslat med sånt, tack Abbreviation!

Jag personligen är precis tvärtom mot din erfarenhet: jag har supersvårt att bara ta emot nånting.
Så för just mig skulle det nästan vara en förutsättning att man ger tillbaka också.

Och jag har jättesvårt för det här med ställen som har (bl.a.) sån verksamhet, därför att jag blir stressad av att veta att det finns så många andra som anlitar samma ställe. Man liksom slåss med andra om tider - inte nödvändigtvis i verkligheten, men jag får den känslan.
Och då går det åt för mycket energi till att bekämpa den känslan, för att det ska vara värt att be om hjälp.


Nu är ju min idé luddig, minst sagt, men självklart skulle det inte passa alla, och inte fylla alla behov.
Tvärtom, min tanke är supersimpel, som inte kräver nånting annat än vilja att byta tjänster i form av sällskap, för att båda känner att det passar en.


Men det var en annan sak som slog mig igår kväll: tystnadsplikt.
Det har jag helt missat att ta med i beräkningen.
Att kunna lita på varann vore ju en absolut förutsättning.

Och därmed blev väl mitt tankefoster välsignat och begravt...

@Fabela, begrav inget.