Känslan av ensamhet

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien

Känslan av ensamhet

Inläggav Paradox77 » 2022-03-06 12:06:21

Jag har länge brottats med känslan av ensamhet och undrar lite om detta är vanligt. Det är också en av anledningarna till att jag sökt mig till detta forum. För att skapa lite kontext, så förklarar jag nedan.

Jag lever ett rätt så normalt Svensson liv. Jag har ett stort behov av social kontakt och mår bra av detta (även om det även gör mig rätt utmattad). Det tar tid för mig att komma in i en social grupp, men om jag väl får lite utrymme, så blir jag oftast en aktiv och ibland även ledande del av gruppen. Trots detta känner jag mig ofta ensam. Relationer i sin helhet handlar oftast om praktiska konstellationer, som exempelvis kollegor, och det hamnar främst på en rätt ytlig nivå. Det jag saknar är djupare relationer och det är även det som ger upphov till denna känsla av ensamhet.

Jag anmärker hur andra människors relationer kan ibland vara väldigt djupa och intima och det får mig att undra huruvida jag har en förvriden bild av verkligheten, som trots allt blir påverkad av hur medias normativa samhälle ser ut. Jag har ett behov (som säkert många andra) av att kunna vara öppen med tankar och känslor och ventilera dessa, men lyckas aldrig bygga en relation som tillåter detta. Jag inser såklart att jag med åren har byggt upp en mur som kan vara svår att låta andra komma innanför, men detta beror mer på negativa erfarenheter snarare än rädsla för att exponera mig. Jag hittar helt enkelt inte nån som är intresserad av mig, mina tankar och mina känslor på det sättet och slutar därför dela med mig. (varför prata om ingen har intresset av att lyssna?)

Kan det vara så att mitt filter för hur mycket man kan säga om sig själv är felkalibrerat och att man faktiskt inte ska vara helt öppen och alltid ha en dold sida av sig själv? Eller är min förmåga att avläsa vem som är mottaglig så missvisande att jag bara missar varje gång? (Jag kan säga att jag alltid har haft svårt att läsa relationsnivån vilket har gjort dejtandet hopplöst svårt). Trots dessa svårigheter har jag ändock funnit en partner, men trots att vi varit ihop i många år, känner jag inte den närheten och intima relationen jag eftersöker där (jo, jag vet det självklara svaret av att jag kanske borde hitta en annan partner, men det känns inte realistiskt).

Jag undrar väl främst om detta är något "normalt" och om jag helt enkelt försöker uppnå en nivå som är enligt normen, men inte är äkta? Alla har ju en viss nivå av fejkad fasad där man utåt sett visar upp något som inte finns, så det vore ju inte omöjligt. Eller behöver jag bara fortsätta söka och försöka med hopp om att hitta "rätt"? Är det någon som känner igen sig på detta?
Paradox77
 
Inlägg: 24
Anslöt: 2022-02-27

Känslan av ensamhet

Inläggav Motlut » 2022-03-07 6:15:02

Är det någon som känner igen sig på detta?
Jo då, jag känner igen mig.
Jag anmärker hur andra människors relationer kan ibland vara väldigt djupa och intima 
Hur vet du hur djupa och intima de är? Jag fråga inte minst p.g.a. att du skriver:
jag alltid har haft svårt att läsa relationsnivån
.

Var ligger du intelligensmässigt?

Jag ställer frågorna, inte för att ifrågasätta dig, utan för att själv bättre förstå.

, jag vet det självklara svaret av att jag kanske borde hitta en annan partner, men det känns inte realistiskt).
Det är inte alls ett självklart svar. Det kan finnas mycket annat som fungerar i relationen eller som binder en samman.
Motlut
 
Inlägg: 25
Anslöt: 2012-04-12
Ort: Lappland

Känslan av ensamhet

Inläggav Flinta » 2022-03-07 6:28:40

Hej

Ja jag känner igen mig. Också frågat mig de sakerna.

Finns det någon i omgivningen som skulle rycka in om något hände dig t ex du skulle bli sjuk, behöva stöd på olika sätt?

Eller skulle du vara hänvisad till samhällets e v stöd?

Finns ju olika sorters ensamhet.
Flinta
 
Inlägg: 5409
Anslöt: 2007-07-21

Känslan av ensamhet

Inläggav Paladinen » 2022-03-07 8:00:43

Jag kan känna igen mig i det att jag har ett relativt stort socialt behov och kan sakna djupare relationer samt att få mitt sociala behov tillfredsställt.

Det är svårt att skapa nya meningsfulla relationer ju äldre man blir har jag märkt , jag är i 40års åldern och dom flesta runt omkring mig har redan etablerat sina umgängesgrupper sen fler år tillbaka och det kan bli svårt att tränga sig in och ta plats i dessa samt att när folk blir äldre så omvärderar dom sina prioriteringar och hus och barn och partner kommer före umgänge med polarna.
Det är ingen som orkar gå ut och ta en öl på fredag när lille Olle skall spela fotbollsmatch på lördagen efter och man som förälder behöver köra 10 mil klockan 8 på morgonen för att Olle skall vara där i tid .
Paladinen
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2925
Anslöt: 2020-12-23
Ort: För han är min soldat någonstans i Sverige

Känslan av ensamhet

Inläggav Skogkatt » 2022-03-07 17:50:56

Ja, jag känner mig alltid ensam, har alltid gjort det. Jag är ensam när jag är med människor. Men det är trevligt att vara med människor, man är åtminstone lite mindre ensam. Men ensamhet finns alltid där. Det är min värsta fiende.
Skogkatt
Får inte posta
 
Inlägg: 3050
Anslöt: 2021-10-02

Känslan av ensamhet

Inläggav Paradox77 » 2022-03-07 22:19:58

Tack för alla svar.

Motlut skrev:Hur vet du hur djupa och intima de är?

Det är ju såklart omöjligt att svara på. Dock är det främst andras relationer till mig som är svåra att läsa, inte alltid andras ur ett rent objektivt perspektiv.

Var ligger du intelligensmässigt?

Ingen aning, men klart godkänd? Jag utgår från att vi talar om den konventionella definitionen där logik och problemlösning är i fokus, och där klarar jag mig rätt hyggligt. Jag klarade både skola och gymnasium utan större ansträngning, trots att jag var tydligt understimulerad och inte hade optimala förutsättningar för att prioritera studier.

Flinta skrev:Finns det någon i omgivningen som skulle rycka in om något hände dig t ex du skulle bli sjuk, behöva stöd på olika sätt?

Ja. Jag har sambo och barn som skulle rycka in vid en akut situation (så vitt jag kan avläsa det, så älskar de mig, trots mitt egendomliga beteende ibland. Barn är ju sjukt tacksamma som älskar sina föräldrar villkorslöst :D ). Dock är min sambo mindre förstående för mina svårigheter, då de är abstrakta och hon har svårt att sätta sig in i varför det är så svårt för mig att göra en del väldigt simpla saker. Hon har en del tydliga narcissistiska drag som gör det svårt för henne att relatera till saker i ren allmänhet :-)051

Ska ju även tilläggas att jag gärna isolerar mig vid återhämtning, då jag föredrar att vara själv med mina tankar eller med det jag sysselsätter mig. Så det blir att jag växlar från social extrovert till enstörig introvert beroende på energinivå. Dock har jag hittat stabila rutiner för återhämtning, så lägger enbart 2-3 timmar per dag på detta (kan ibland bli mer om det varit mycket i perioder).
Paradox77
 
Inlägg: 24
Anslöt: 2022-02-27

Känslan av ensamhet

Inläggav Fretshi » 2022-03-12 14:28:21

Angående ditt behov av att ventilera saker så kanske du skulle kunna testa att gå i själavård hos en präst?
Detta är dessutom gratis och där kan man (om man finner rätt person) kunna samtala om en del djupa ämnen eller saker som skaver.

Jag tror inte heller att man måste vara kristen för att få göra detta. Präster har även ofta goda förmågor för saker som rör människan i allmänhet och det kan vara bra att ha en proffessionell kontakt att diskutera mer djupa saker med (särskilt om man känner att man inte kan diskutera sånt med sina vänner).

Det jag känner med folk som fejkar saker är att dessa är folk jag inte vill ha en relation med, för det blir inte äkta och kanske så skulle jag och den personen inte funka tillsammans (menar mer vänskap och inte så mycket intim relation här).

Angående realism så känner jag personligen att just detta inte funkar enbart för mig, man måste lyssna inåt istället för att utgå från vad som är realistiskt.
Fretshi
 
Inlägg: 1285
Anslöt: 2015-05-26

Känslan av ensamhet

Inläggav FuzzyFluffy » 2022-03-12 15:40:29

De är alltid jobbigt att umgås med människor som konstant ifrågasätter sig själva. Osäkerhet är irriterande. Om man har självdistans... om man inte tar sig själv på ett alldeles för stort allvar så kommer man långt. Man ska kunna skratta åt sig själv. Man ska kontextualisera sitt liv för då hittar man en helhet. Man ska vara ödmjuk.

Ingen vill ha en djupare kontakt med en navelskådande förvuxen bebis. Verkligheten är inte objektiv den är faktiskt subjektiv. De är bara du som kan säga vem du är. Bestäm dig för vem du är idag! låt inte andra bestämma det åt dig! Lämna allt navelskådande bakom dig. Sluta att tänka så mycket.
FuzzyFluffy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 963
Anslöt: 2021-09-05
Ort: Ängelholm

Känslan av ensamhet

Inläggav FuzzyFluffy » 2022-03-12 16:02:16

De kan vara väldigt nyttigt att tänka ibland. Att fundera på saker när man är helt själv. Men till slut så kommer du inte längre få något nyttigt ur alla de här tankarna. Du märker inte de själv men du lär dig inte längre något nytt du skapar en osäkerhet och premisser som inte existerar i verkligheten. Du börjar att ifrågasätta andra människors intentioner. Du vet inte längre om det är en projektion av din egen osäkerhet som står där eller om det nu faktiskt är en helt annan människa... Det är ensamhet. När du inte längre kan särskilja något längre. Du är nu helt ensam. Enda sällskapet är din egen osäkerhet. Där finns inga andra människor där finns enbart marionetter och lustiga huset speglar kvar. Du kan prata med dom men du kan aldrig nå dom. De är alltid precis utom räckhål.

Din enda önskan är att du en dag ska kunna få röra vid dom.

Jag vet hur de är att ha den där rösten som aldrig blir riktigt tyst. Som inte lämnar dig ifred som alltid ifrågasätter. Jag har hört den rösten hela mitt liv.
FuzzyFluffy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 963
Anslöt: 2021-09-05
Ort: Ängelholm

Känslan av ensamhet

Inläggav Dalaberger » 2022-03-13 12:36:06

Det är ett intressant ämne det här, FuzzyFluffy här ovan har bra poänger. I mitt fall blev ensamheten nästan ett självändamål då jag inte visste annat, hur pratar man med människor, kan man lita på dem, kommer de vara intresserade av en? Hatar inte alla människor en eftersom ingen verkar gilla eller uppskatta det man gör? Eller är vi bara en kultur där man inte visar uppskattning i större utsträckning.

Jag övertänker hela tiden, man blir paranoid till slut men jag orkar inte förvänta mig illa om alla. Så jag säger en sak till dig, sen får du göra vad du vill med det, var min vän eller hugg mig i ryggen men då tar vi det då. Men man känner sig ensam som sticker ut så mycket, inte många kommer ha delat mina livsupplevelser. Vad har du jobbat med? Inte mycket som är betalt i alla fall. Var gick du gymnasiet? Nä, jag låg hemma och var psykisk instabil i flera år istället. Hur många vänner har du? Sånna där man hade i skolan, sånna har jag inte längre. Är du gift, har du barn? Nä, jag har inte rört en person av det andra könet sen förskolan. Vad har du för hobby? Jag nördar ner mig i politik, historia, psykologi och andra komplexa saker.

Så man känner att man inte har ett dugg gemensamt med de allra flesta, varav ensamhet men man tar det man får, bättre än inget att prata med någon (i de flesta fall).
Dalaberger
 
Inlägg: 328
Anslöt: 2021-02-22

Känslan av ensamhet

Inläggav FuzzyFluffy » 2022-03-13 13:27:04

På samma ämne. Där existerar en stor risk att man designerar sig själv som en dr manhattan.. om man är ensam och lever i utsatthet. Man omfamnar sig själv med en pseudointellektuell filt. När jag var 24 25 då hade jag en existentiell kris. Just då kände jag att min ensamhet och oförståelse för andra människor var ett facit på att jag var intellektuell. Det var ett undermedvetet sätt för mig att "rättfärdiga" min levnadssituation. Vilket nu ter sig som både pinsamt och barnsligt.

En undermedveten önskan om att ensamheteten måste ha betytt något. Men om vi ska vara ärliga med oss själva så betyder faktiskt vår ensamhet ingenting. Sanningen är att ignorance is blizz. Sluta tänka och försök njuta så mycket du kan av livet. Alla dessa filosofiska funderingar all den här osäkerheten som vi lever med. Det är inget annat än desperata försök till att underminera sin person. Om man tar ett eget ansvar för vem man är för vem man vill bli så kommer en fantastisk kraft att infinna sig. Ett hungrigt och nytt självförtroende kommer då att berätta för dig vad det är som du behöver göra.
FuzzyFluffy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 963
Anslöt: 2021-09-05
Ort: Ängelholm

Känslan av ensamhet

Inläggav FuzzyFluffy » 2022-03-13 13:40:37

Man behöver orkestrera sin kontext om man vill skapa långvarig förändring. Annars blir det som Dalaberger delvis beskriver. Samhället är cykliskt.Mänskligheten är cyklisk. Att förändra något handlar om att ändra definitioner på sig själv och sin omgivning. Faktisk förändring tror jag är helt omöjligt. Vi är alla " dömda " till ett livslångt projekt där vi frenetiskt engagerar oss i att ändra definitioner på oss själva och vår omgivning. Men människan är i praktiken oföränderlig. Samhället är rent strukturellt oföränderligt.
FuzzyFluffy
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 963
Anslöt: 2021-09-05
Ort: Ängelholm

Känslan av ensamhet

Inläggav Marjatta » 2022-05-31 22:57:24

Jag har alltid känt mig ensam. Sen har jag också nästan alltid konkret varit ganska ensam. Haft svårt att få vänner, svårt att få det rent sociala på arbetsplatser att funka, osv.

På ett rent filosofiskt plan är man väl alltid ensam. Ingen kan på allvar förstå andra människor på djupet, inte på riktigt utan bara en approximation. Icke desto mindre kan förstås approximationen vara bättre eller sämre. Ev. består känslomässiga band delvis av illusionen att på djupet förstå en annan människa.

Jag undrar om din berättelse är en skildring av en person som "spelat NT" såpass framgångsrikt, att det på ett sätt skadat honom? genom att han inte kunnat vara äkta. Själv tog jag på ett tidigt stadium ett beslut om att skita i sociala regler. De var ju bara dumma, och handlade jättemycket om att göra och tycka så som människor högt i rang tyckte och gjorde. Superkorkat. Men så har jag också stuckit ut, och på många sätt fått ett svårare liv än du. Alltså jag tror att dina val på många sätt har tjänat dig väldigt väl, men att det också finns en baksida. Kan det vara den baksidan som gör att du upplever så stor ensamhet, undrar jag. Du har fått vara med genom att "spela". Men eftersom du spelar är du på ett sätt ändå inte riktigt där?

Själv har jag vant mig vid ensamheten, och lärt mig klara av den. Jag mådde dåligt av den som ung, men gör det inte längre. Däremot är mitt liv sårbart eftersom jag har så dåligt socialt skyddsnät. Annars lider jag inte av det.
Marjatta
 
Inlägg: 3690
Anslöt: 2020-02-15

Känslan av ensamhet

Inläggav Mammaspojke » 2022-06-01 7:07:06

Ja som vuxen tycker jag det är jättesvårt.

Det sociala var betydligt lättare när jag var barn och ung ungdom. Okomplicerat och alla
var på samma "spelplan" om man säger så. Det fanns en plats där man träffades och lärde känna varandra, i skolan. Man blev inte dömd på samma sätt som när man är vuxen med diagnos.

Vi spelade tv-spel, rollspel med penna pappar, vi gick ut i skogen på äventyr, åkte på tivoli, arkadhallar etc.

Tycker det är jättesvårt att veta vad man ska göra med någon när man är vuxen. "Ska vi leka" funkar liksom inte så bra längre :lol:

Största faktorn är dock att när man var yngre kändes livet som ett äventyr och man var naiv och såg bara det roliga i saker och ting och inte problemen. Som vuxen ser man (iaf jag) nästan bara potentiella problem, faror och måsten i allting. Misstänksamhet osv. då man vet hur världen funkar.

Hatar att vara vuxen..
Mammaspojke
 
Inlägg: 145
Anslöt: 2017-11-09

Känslan av ensamhet

Inläggav Marjatta » 2022-06-01 7:47:06

Paradox77 skrev:
Motlut skrev:Var ligger du intelligensmässigt?

Ingen aning, men klart godkänd? Jag utgår från att vi talar om den konventionella definitionen där logik och problemlösning är i fokus, och där klarar jag mig rätt hyggligt.


Om du inte gjort något IQ-test förmodar jag att du inte gjort någon NPF-utredning. Det brukar ingå.
Marjatta
 
Inlägg: 3690
Anslöt: 2020-02-15

Känslan av ensamhet

Inläggav Vaniljflickan » 2022-06-01 15:18:21

Detta är så som livet är, jävla helvetes skit bara och massa hemska myndigheter som man måste ha med och göra om man är helt sargad av skiten också.
Vaniljflickan
 
Inlägg: 2083
Anslöt: 2011-02-01
Ort: Pokéstan

Känslan av ensamhet

Inläggav Paradox77 » 2022-06-01 17:35:13

Marjatta skrev:
Paradox77 skrev:
Motlut skrev:Var ligger du intelligensmässigt?

Ingen aning, men klart godkänd? Jag utgår från att vi talar om den konventionella definitionen där logik och problemlösning är i fokus, och där klarar jag mig rätt hyggligt.


Om du inte gjort något IQ-test förmodar jag att du inte gjort någon NPF-utredning. Det brukar ingå.


Det stämmer. Då jag är så pass högfungerande att jag lyckas sköta ett arbete, är en utredning inget jag har en praktisk användning av, mer än att validera mina egna känslor.
Paradox77
 
Inlägg: 24
Anslöt: 2022-02-27

Känslan av ensamhet

Inläggav Ovalen » 2022-06-01 23:17:41

Jag har alltid känt mig ensam. När jag var yngre kände jag mig dock mer ensam än jag gör nu.

Skillnaden kan bero på att jag på senare år lärt mig att umgås med mig själv på ett bättre sätt. Det betyder i mitt fall att ge mig själv massor av information, mat till mina tankar. Och av att ge tankarna information kommer insikter som är positiva för mitt mående och minskar ensamheten.

Så för vissa människor kanske rådet att tänka och analysera mindre fungerar och gör dem lugnare. Och för andra fungerar det bättre att öppna sig för ny information och genom det känna sig friare. Helt beroende på vad man behöver som individ.

Vad gäller nivån av närhet mellan människor tror jag att det kan vara likadant. Det som utifrån ser ut som en väldigt nära relation mellan två människor (och kanske de själva också upplever det så) kanske inte skulle upplevas som en nära relation av dig eller mig om vi vore i den. Jag menar såhär: nivån av närhet som man är nöjd med varierar ju stort mellan människor. Vissa kan leva ett helt liv och i stort sett bara prata ditt och datt med varandra och tycka att de har en bra och nära relation. Andra behöver dela sina innersta tankar och uppleva sig förstådda för att känna en djup närhet. Medan ytterligare andra har behov av att ha ett stort intellektuellt utbyte med en vän eller partner för att känna gemenskap.
Ovalen
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2022-05-03
Ort: En planet

Känslan av ensamhet

Inläggav Ovalen » 2022-06-01 23:41:29

Marjatta skrev:På ett rent filosofiskt plan är man väl alltid ensam. Ingen kan på allvar förstå andra människor på djupet, inte på riktigt utan bara en approximation. Icke desto mindre kan förstås approximationen vara bättre eller sämre. Ev. består känslomässiga band delvis av illusionen att på djupet förstå en annan människa.


Precis så tänker jag också. Och jag tror att den bästa chansen vi har som människor att hitta största möjliga approximation är om vi lyckas hitta människor som har ungefär samma önskan om närhetsnivå som vi själva. Det är ingen idé att försöka söka närhet med människor som finner sin närhet på småpratsnivån om du hittar din först på dela-ditt-innersta-nivån eller på intellektuellt-utbyte-nivån.
Ovalen
Ny medlem
 
Inlägg: 3
Anslöt: 2022-05-03
Ort: En planet

Känslan av ensamhet

Inläggav Marjatta » 2022-06-02 9:44:11

Har aspigt folk lättare att dela gemenskap på ett djupare plan med varandra än med NT? Ibland. Det beror på.

Jag har haft ett antal kompisar som jag nu i efterhand insett, att rätt många av dem troligen hade någon typ av NPF - i ett fall senare bekräftat med diagnos, de andra inte. Jag tror att våra relationer på den tiden mest bestod av att vi båda pratade på mer än vad vi lyssnade. Alltså ingen av oss var i grunden intresserad av den andre. Det var kanske mer så att vi udda existenser var hänvisade till att umgås med varandra.

De senaste åren, sen jag insett min aspighet och adhd-ighet, har jag och har haft ett par vänskaper/liknande med annat NPF-folk. Det kan bli väldigt bra när det stämmer, men även såna relationer har ibland tyvärr tagit slut. Någon gång solklart mitt fel. Sen har vi aspiga människor ofta alla möjliga andra problem också, med allt ifrån ekonomi till psykiska besvär. Allt det krånglar också till umgänge och vänskaper.
Marjatta
 
Inlägg: 3690
Anslöt: 2020-02-15

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in