Jag undrar om det finns flera "lata" och passiva personer här på forumet (förmodligen massvis, har jag en känsla av...)? Det här med asperger är någonting helt nytt för mig även om jag naturligtvis alltid har haft det... bara utan att ha någon kännedom om detta.

När jag är på semester förvånas jag verkligen över hur jävla lat och passiv jag kan vara. Egentligen är det kanske inte bara lathet utan snarare att jag har stora svårigheter att få igång mig själv, sitter gärna i nattlinne en hel dag, surfar på nätet, läser en bok, lyssnar på musik, dagdrömmer, skriver historier o. s. v... Jag tycker att det är jävligt irriterande!!! Jag måste verkligen sparka mig själv i arslet för att få någonting gjort överhuvudtaget! Lyckligtvis har jag ett jobb och tre stycken ungar (har även en man, åtminstone en så länge hehehe) - om jag var arbetslös och ensamstående utan barn skulle jag nog aldrig komma iväg hemifrån!

Nu när jag varit ledig i ett tag så börjar det kännas extremt skrämmande och jobbigt att gå till jobbet på måndag! Jag fattar inte ens hur jag ska lyckas att komma upp i tid... Jag märker också att jag blir mer "sociopatisk" när jag är ledig från jobbet och tycker att allt, exempelvis att handla mat på Willys, känns mycket jobbigare än vanligtvis...

Jag tror att alla aspergare i allmänhet är i stort behov av att ha en sysselsättning eller ett jobb, man blir ju bara mer passiv, mer sociopatisk och rädd för allting när man inte jobbar! Synd att många här på forumet verkar gå sysslolösa på dagarna...

Jag här märkt detsamma på min dotter, hon har blivit mer isolerad och avskärmad från omvärlden under sommarlovet. Hon måste sminka sig ännu längre tid och sätta på sig lösögonfransar innan hon ens vågar gå ut från huset! Ändå blir hon skitnervös när hon ser ungdomar i sin egen ålder på gatan.

Tyvärr så jämför jag mig jätteofta med föräldrar till barnens kompisar. Det känns som att dom har hunnit städa hela huset, möblera om, baka bullar och koka saft och svart vinbärsgelé innan jag ens lyckats sätta på mig kläder och borsta håret och tänderna. När dom kommer hem till oss med sina ungar som vill leka så skäms jag verkligen när jag står där i hallen i ett nattlinne och har jätterufsigt trollhår när klockan är typ 11 på förmiddagen!

Jag har svårigheter att acceptera mig själv som jag är och att jag tydligen orkar så mycket mindre än alla andra vuxna och alla andra föräldrar!

Jag läste något gammalt tråd om vad som är värst med asperger. Enligt mig är det allra värsta att jag blir så jävla lätt utmattad, att jag behöver jättemycket lugn och ro och vila och att jag samtidigt alltid (redan i barndomen) har lidit av sömnsvårigheter. Att jag känner mig mer intelligent än dom flesta är också jävligt utmattande. Jag blir ännu tröttare i skallen om jag är tvungen att umgås med ovanligt osmarta och korkade människor! Efter det behövs det verkligen ett par glas vin eller någonting lugnande för att rensa skallen! Ibland suger det balle att ha asperger men å andra sidan vill jag faktiskt vara mig själv och jag skulle inte vara samma person om jag var helt "frisk"!

Jag tror inte att alla andra dömer dig såsom du själv gör - folk är helt upptagna med sina egna liv och att porträttera sitt yttersta jag för omvärlden. Om ditt yttersta jag inte överensstämmer med hur många andra definierar sitt yttersta jag, är det inget stort problem. Så länge du känner att du gör ditt bästa varje dag utifrån din ork och energi, är det bra nog. Om du ändå får sneda blickar från andra kan du (om det finns behov) förklara läget för dem och hoppas att de förstår.

Det kommer alltid finnas de som inte förstår. Men varför bry sig om dem? Man kan inte bli älskad av alla och det är ett faktum. Likväl som du lättvindigt kan döma vissa beteenden hos andra gör somliga samma sak med dig - lev med det.

PMS-monstret skrev:Jag tror att alla aspergare i allmänhet är i stort behov av att ha en sysselsättning eller ett jobb, man blir ju bara mer passiv, mer sociopatisk och rädd för allting när man inte jobbar! Synd att många här på forumet verkar gå sysslolösa på dagarna...

Snarare behövs något som är intressant nog att engagera sig i. Kanske det saknas det i din tillvaro? Något som väcker din nyfikenhet istället för ditt måste. Det verkar som vissa, i synnerhet NT har en besatthet att det måste till en sysselsättning. Att den är irrelevant, skadlig och totalt onödig spelar ingen roll. Likt en tvångsmässig ritual.

PMS-monstret skrev:Tyvärr så jämför jag mig jätteofta med föräldrar till barnens kompisar. Det känns som att dom har hunnit städa hela huset, möblera om, baka bullar och koka saft och svart vinbärsgelé innan jag ens lyckats sätta på mig kläder och borsta håret och tänderna. När dom kommer hem till oss med sina ungar som vill leka så skäms jag verkligen när jag står där i hallen i ett nattlinne och har jätterufsigt trollhår när klockan är typ 11 på förmiddagen!

De får kanske huset städat men är kanske knappast sådana som har kapaciteten att förstå och lösa komplicerade saker?

PMS-monstret skrev:Enligt mig är det allra värsta att jag blir så jävla lätt utmattad, att jag behöver jättemycket lugn och ro och vila och att jag samtidigt alltid (redan i barndomen) har lidit av sömnsvårigheter.

Plocka bort de inslag i ditt liv som hindrar dig från att få ordentlig vila?

PMS-monstret skrev:Att jag känner mig mer intelligent än dom flesta är också jävligt utmattande. Jag blir ännu tröttare i skallen om jag är tvungen att umgås med ovanligt osmarta och korkade människor! Efter det behövs det verkligen ett par glas vin eller någonting lugnande för att rensa skallen!

Ändra umgänget istället så att det blir något som bidrar istället för att tynga ner?

Inte mycket mer att göra än att försöka balansera mellan din diagnos och de faktiska behoven. Igenkänningen är stor såatte... japp.

semester låter som bästa tiden att lata sig på. Men att sitta och sminka upp sig för andra låter som stress.

TheWonderer92 skrev:Jag tror inte att alla andra dömer dig såsom du själv gör - folk är helt upptagna med sina egna liv och att porträttera sitt yttersta jag för omvärlden. Om ditt yttersta jag inte överensstämmer med hur många andra definierar sitt yttersta jag, är det inget stort problem. Så länge du känner att du gör ditt bästa varje dag utifrån din ork och energi, är det bra nog. Om du ändå får sneda blickar från andra kan du (om det finns behov) förklara läget för dem och hoppas att de förstår.

Det kommer alltid finnas de som inte förstår. Men varför bry sig om dem? Man kan inte bli älskad av alla och det är ett faktum. Likväl som du lättvindigt kan döma vissa beteenden hos andra gör somliga samma sak med dig - lev med det.

Du har en klok inställning... Jag tror inte att folk riktigt kan förstå min onaturliga trötthet, jag ger nog intrycket att vara ganska så lat. Släktingar som är på besök under helgen t. ex. tycker att det är skitkonstigt att jag helt plötsligt bara säger att jag måste gå och lägga mig hahaha Det blir ungefär som att en propp har gått i hjärnan! Det var inget lätt syndrom det här att ha. Min dotter klagar precis över sin egen hjärna och vill byta ut den, "Varför måste jag bo inuti min skalle", säger hon... Verkar dessutom vara högst ärftligt, jag tror att två av mina tre barn har asperger

Tack för dina råd Plåtmonster Jag är ärligt talat inte särskilt intresserad av mitt arbete, är mest intresserad av mina fritidsintressen, samtidigt är det bra för dygnsrytmen att jobba kontorstider. Jag vrider på dygnet när jag är ledig, stiger ändå upp på morgonen, rastar hunden och sätter på TV:n för minsta barnet och sedan går jag och LÄGGER MIG IGEN Bra att man fått ett syndrom att skylla på när det gäller ens lathet och icke existerande disciplin

DIProgan skrev:Inte mycket mer att göra än att försöka balansera mellan din diagnos och de faktiska behoven. Igenkänningen är stor såatte... japp.

En kombinerad känsla av lättnad men samtidigt en aning hopplöshet, det finns ju inget piller att ta för att bli helt "normal". Jag försöker sänka kraven nu när jag fattar bättre hur jag funkar men halva livet har ju liksom redan gått. Jag har faktiskt lidit en hel del, i synnerhet i min roll som mamma och fru, har liksom inte riktigt orkat med allt som det innebär. Jag var exempelvis klassmamma under förra läsåret och gjorde absolut ingenting som jag borde ha gjort! Läraren fick inte ens blommor vid skolavslutningen... jag kom på det först efteråt

Parvlon skrev:semester låter som bästa tiden att lata sig på. Men att sitta och sminka upp sig för andra låter som stress.

Jag ska försöka LATA MIG MED GOTT SAMVETE tills jag måste till jobbet igen! Min dotter är helt besatt av sitt utseende, skitjobbigt, hon har inte fått någon diagnos än, vi får väl se vad hon lider av, jag har väl mina misstankar...

Jag känner att det tar tid för mig att göra saker. Min skalle skulle explodera om jag var tvungen att kasta mig mellan bullbak, bilreparationer, ligga på stranden och gå och festa samma dag. Folk klämmer in oerhört mycket under kort tid. Jag bara klarar inte det. Lättja? Nääee... snarare ett behov att processa saker innan nästa grej börjar.

Jag vet inte om det är så himla supernyttigt att aktivera sig hela tiden. På en rimlig nivå kanske. Att försöka komma igång. Jo. Men då att göra saker i den takt man känner passar ens hjärna.

Jobbar man normalt som aspergare behöver man definitivt den sortens semester man inte behöver semester från sedan...

kiddie skrev:Jag känner att det tar tid för mig att göra saker. Min skalle skulle explodera om jag var tvungen att kasta mig mellan bullbak, bilreparationer, ligga på stranden och gå och festa samma dag. Folk klämmer in oerhört mycket under kort tid. Jag bara klarar inte det. Lättja? Nääee... snarare ett behov att processa saker innan nästa grej börjar.

Jag vet inte om det är så himla supernyttigt att aktivera sig hela tiden. På en rimlig nivå kanske. Att försöka komma igång. Jo. Men då att göra saker i den takt man känner passar ens hjärna.

Jobbar man normalt som aspergare behöver man definitivt den sortens semester man inte behöver semester från sedan...

Tack för ditt svar Det lättar lite i hjärtat att det finns flera som jag här på jordkloten Jag har alltid undrat varför alla andra verkar orka SÅ MYCKET MER än jag, men jag börjar liksom fatta nu VARFÖR... (Jag behöver nog också processa vad jag upplever, inte bara hoppa in i nästa aktivitet direkt). Jag har egentligen aldrig ansett att jag är lat i ordens egentliga mening, jag kan jobba på riktigt bra emellanåt. Bara man kollar på Facebook uppdateringar nu på sommaren så ser man hur aktiva alla andra är... Nu fattar jag dock att det förmodligen inte är lika ansträngande för dom som det skulle vara för mig att göra allt som dom gör.

Baka bullar och laga mat tycker jag faktiskt är riktigt trevligt Vill helst göra det helt ensam och inte prata med någon när jag håller på att laga mat, lyssna på musik är najs (och eventuellt dricka lite vin när man lagar mat hehehe...).

När jag bakar så brukar jag göra det bara med ett barn i taget och då anstränger jag mig för att vara en bra mamma då. En mission impossible in deed Jag anser dock att jag är en ganska så bra mamma, jag är kanske lite dålig på ordning och disciplin och även på att komma ihåg precis allting (gympakassar och liknande - fast det ska dom egentligen komma ihåg helt själva...) o. s. v... men barnen får mycket kärlek och jag accepterar dom precis som dom är. Om någon av dom till exempel skulle vara en transvestit så skulle jag inte ha några som helst svårigheter att ta in det och acceptera det. Om dom blev knarkare så skulle jag kämpa för att hjälpa dom, inte döma dom. Det kanske finns åtminstone några fördelar med att ha en aspig förälder :lol: Att vara förälder är inte lätt för någon och att vara det och ha asperger (och ha barn som förmodligen har asperger) är ännu svårare men man ska inte deppa ihop, jag hoppas att det blir bra i slutändan

Jätteroligt att åtminstone någon kämpar för att aspergers syndrom inte ska dö ut! Jag har jobbat på bra, tre ungar hittills av vilka åtminstone två har asperger

Låter härligt att barnen får vara sig själva. Jag hade det rätt bra som barn men hade alltid känslan att mina föräldrar helst hade skickat tillbaka mig och fått en ny, normal unge.

Prova att göra en sak i taget. Stäng ute folk som skall babbla och kräva uppmärksamhet. Ta regelbundna småpauser när det uppgiften blir lite tröttsam. Gör saker du själv tycker om så ofta du kan. Jämför med vad du själv har för mål, inte andras krav.

Passivitet är det största problemet nästan inom schizofreni.

Kan detta och Asperger hänga ihop?

Men det är svårt att fokusera på en sak itaget när man samtidigt oroar sig och har ansvar för andra människor
Tack för bra inlägg från TS!

Vore det lättja det handlade om skulle man väl njuta av det, eller? Gillar inte ordet lat i sammanhang där man pratar om sjuka och funktionshindrade människor.

Ibland handlar det väl om lagen om minsta möjliga motstånd.
Planeringstadiet kan vara så ansträngande att jag blir utmattad redan innan jag kommit iväg. Stanna hemma kräver mindre energi.

kiddie skrev:Låter härligt att barnen får vara sig själva. Jag hade det rätt bra som barn men hade alltid känslan att mina föräldrar helst hade skickat tillbaka mig och fått en ny, normal unge.

På det sättet är jag nog den perfekta mamman, är nöjd så länge som de är lyckliga. Tråkigt att du känt så. Min dotter behöver jättemycket stöd och jag är den enda som verkligen förstår henne.

notwoodstock skrev:Passivitet är det största problemet nästan inom schizofreni.

Kan detta och Asperger hänga ihop?

Min morsa var schizo... RIP mother... Hon kan haft AS med. Min pappa hade definitivt AS... RIP his soul too. Jag tycker att det finns likheter i de två tillstånden, samma insjunkenhet i sig själv. Det är väl mest verklighetsuppfattningen som skiljs åt.

Myrkr skrev:Ibland handlar det väl om lagen om minsta möjliga motstånd.
Planeringstadiet kan vara så ansträngande att jag blir utmattad redan innan jag kommit iväg. Stanna hemma kräver mindre energi.

Exakt! Allt känns minst hundra gånger värre innan man satt i gång! När man väl satt i gång med projektet kan man bli nästintill manisk!

sugrövmanövern skrev:Vore det lättja det handlade om skulle man väl njuta av det, eller? Gillar inte ordet lat i sammanhang där man pratar om sjuka och funktionshindrade människor.

Så sant. Jag har bara inte vetat att jag har en funktionsnedsättning. Försöker nu ta in det och det är minst sagt som Kafkas process...

plåtmonster skrev:Prova att göra en sak i taget. Stäng ute folk som skall babbla och kräva uppmärksamhet. Ta regelbundna småpauser när det uppgiften blir lite tröttsam. Gör saker du själv tycker om så ofta du kan. Jämför med vad du själv har för mål, inte andras krav.

Nu är jag sjukskriven månaden ut, sedan ska jag ta det jävligt lugnt på jobbet, unna mig små pauser när hjärnan blir överupphettad

Bra skrivet, jag känner exakt likadant! Är också väldigt lat/trött när jag inte jobbar, men jag kallar det vila och det behövs verkligen. (:

Jag brukar bara planera in en aktivitet per ledig dag, som att tvätta kläder, storhandla, laga mat, hälsa på föräldrarna eller städa lägenheten. Efter det är jag så trött att jag inte orkar göra något mer. Tyvärr är det alldeles för få lediga dagar i veckan för att orka med allt som jag vill. ):

När jag inte planerar något blir det lätt som i söndags, då jag vaknade kl 7, låg i sängen o surfa på mobilen, vid 11 kände jag att ja borde käka frukost, sen lägga sig i soffan istället o fortsätta surfa på mobilen, vid 14 tiden börjar batteriet bli lågt så jag byter till surfplattan o fortsätter.. sen är klockan halv 4 redan.. haha okej vart har tiden försvunnit undrar jag då.. xD

Passivitet låter lite bättre än lättja, men vad är egentligen lättja å andra sidan? Att låta andra jobba fast man själv kunde hjälpt till? Det är väl snarast brist på empati i så fall. Men det som diskuteras här är något helt annat. Så jag säger passivitet, för det är ett ganska neutralt ord.

Passiviteten är mitt största problem, om man ser till det rent praktiska. Jag känner igen det mesta som TS och övriga beskriver. Jag tänker att det är åtminstone två olika fenomen: dels det ovanligt stora behovet av tid för bearbetning och vila, och dels den höga tröskeln mellan vila och aktivitet. När det gäller det senare så upplever jag det som att det är två väldigt olika sinnestillstånd, och att jag själv inte har särskilt bra kontroll över vilket tillstånd jag befinner mig i. För det allra mesta är jag väldigt passiv, men ibland hamnar jag i ett tillstånd där jag är extremt fokuserad (inte nödvändigtvis effektiv tyvärr) under många timmar, och glömmer att äta osv. Det är lika svårt att sluta som att börja.

Jag har tidigare medicinerat med centralstimulantia, och det gjorde mig betydligt mer aktiv (lägre tröskel) - men samtidigt outhärdligt stressad och oförmögen att vila ordentligt. Så det funkade inte för mig, men det kan vara värt att prova. Olika personer reagerar olika.

PMS-monstret skrev:Tyvärr så jämför jag mig jätteofta med föräldrar till barnens kompisar. Det känns som att dom har hunnit städa hela huset, möblera om, baka bullar och koka saft och svart vinbärsgelé innan jag ens lyckats sätta på mig kläder och borsta håret och tänderna. När dom kommer hem till oss med sina ungar som vill leka så skäms jag verkligen när jag står där i hallen i ett nattlinne och har jätterufsigt trollhår när klockan är typ 11 på förmiddagen!

Dessa föräldrar som sliter sig utmattade av att leva upp till sina vänners nivå på Facebook. Där de gapar och skriker åt varandra om vem som ska gå upp tre timmar tidigare för att hinna städa, baka bullar, vem som ska göra ungarna till den där träningen de absolut måste närvara vid eftersom alla deras vänners barn är där och då måste den anre möblera om och göra gelé, även om det innebär att den personen får komma i säng tre timmar senare.
deser knappt varandra för att närvara vid barnens alla aktiviteter och fixa och dona för att kunna lägga upp nya bilder på facebook.

Och så möter de dig i dörren. Och det enda de tänker på och känner, Wow vilken stark och modig kvinna, som inte har så dålig självbild som jag som känner att jag måste tävla med mina vänner om allt på facebook.

Där har du nog de flestas reaktion när de möter dig.
Du förkroppsligar allt de önskar de vågade göra. Att släppa taget och leva, inte ha en evig tävlan som de aldrig kan vinna.

Så älska dig själv lilla monster, för den du är och för att du gör det du orkar.

Precis, att fundera på vem som sätter upp vad som menas med passivitet / lathet är en rätt bra tankeövning för att hitta onödiga saker man gör som man inte själv behöver.