Har inga problem att förstå konceptet ironi, är själv ironisk. Har däremot svårt att känna in exakt när folk är ironiska/skämtar. Inte ett jättestort problem men en liten neurologisk märkvärdighet som jag stör mig på. Jag har för mig att det får andra att tro att jag skulle vara trögtänkt, något som i och för sig stämmer till viss del.

Cerulean skrev:Har inga problem att förstå konceptet ironi, är själv ironisk. Har däremot svårt att känna in exakt när folk är ironiska/skämtar. Inte ett jättestort problem men en liten neurologisk märkvärdighet som jag stör mig på. Jag har för mig att det får andra att tro att jag skulle vara trögtänkt, något som i och för sig stämmer till viss del.

+1

Det är precis vad jag försökte säga tidigare

Jag är tveksam till hur pass mycket av en neurologisk märkvärdighet det egentligen är. Tycker det är väldigt vanligt att människor blir osäkra av ironi. I så fall bör det vara en mycket vanlig neurologisk märkvärdighet.

Kan man vara säker på att det inte är i viss mån en klyscha att det skulle vara speciellt utmärkande aspigt?

Håller med Major X där. Det är något mer komplicerat än så. Jämför det där med vår oförmåga till "empati" som är vedertagen sanning fast de forskningsrön det bygger på är både gamla och rejält punkterade.

Vad som ligger bakom forskarnas misstag kan väl också vara ett par liknande felslut som för vår "oförmåga till empati": dels har man bara tittat på unga pojkar, innan man riktigt insåg att asperger finns även hos flickor eller fortsätter i livet, och sedan har inte tillräckligt många i en akademisk värld där man hellre läser varandra än går ut och kollar med forskningsobjekten själva velat röra i de rön som ser ut att så prydligt förklara så mycket; dels är ironi är så subtil och kognitivt avancerad, sent utvecklad hos barn och så vidare, att man därför oftare än andra missar nycklar till den i en redan stressande kommunikationssituation även om man fattar principen. Vilket man kanske visserligen inte gör om man är en bokstavstolkare, men att vi alla skulle vara det är ju en annan av dessa vedertagna vanföreställningar.

Själv tror jag jag brukar förstå ironi rätt bra, kan i varje fall njuta kungligt av den, men sådan där nästan omärklig feghets- eller nålsticksironi (som jag spontant vill kalla oärlig) går mig oftare förbi än annan.

Om jag tillåts ha en åsikt.

Det är väl väldigt få här inne på forumet som tror att alla som har Aspergers syndrom fungerar exakt likadant. Däremot är det för mig och således antagligen för några andra på det viset att ironi, roliga historier eller trevliga anekdoter (som jag gillar) inte får avsedd effekt, eftersom jag omedvetet analyserar det som sagts, kategoriserar det och först därefter reagerar. Ofta är reaktionen ett artigt småleende och inte ett skratt. Förståelse av ironins uppbyggnad har tyvärr inte gjort att jag alltid förstår när det används. Anledningen till detta behöver inte ligga i själva ironin, utan grundar sig i att jag och en del andra aspergare också har svårt att tolka kroppsspråk, sociala signaler och röstläge. Jag kanske är en ovanlig aspergare som passar in på en del av beskrivningarna, men tills dess att de formulerar en ny diagnos till vilken jag kan överföras, så får ni dras med mig.

Ironi i komedisammanhang är dessutom inte samma sak som ironi i vardagssammanhang. I det förra fallet har jag och den jag samtalar med eller lyssnar till ett osynligt avtal om vad som gäller. Det senare fallet innebär en svårare situation, eftersom det ironiska kommer oväntat, och om jag inte är på alerten så kommer jag att i förstone tolka det som ett seriöst uttalande, för att först efter analys bedöma det som ironi.

EDIT: Jag kan lägga till att om jag inte genom livet hade märkt en påtaglig skillnad mellan mig och vänner, klasskamrater och andra i det här avseendet, så hade jag naturligtvis inte påtalat olikheterna mellan mig, med Aspergers syndrom, och normalbefolkningen, vanligtvis utan Aspergers syndrom.

Det är intressant det där jag tror zombie nuddade vid; om man upplever stress vid kommunikationen med andra så blir man mindre mottaglig överhuvudtaget, inte minst då för subtila signaler och ironiska undertoner. Det blir jag i alla fall.

Så, svårighet att uppfatta ironi i sig eller påverkat av andra faktorer kan vara svårt att klura ut riktigt vilket som är vilket.

Lakrits skrev: Anledningen till detta behöver inte ligga i själva ironin, utan grundar sig i att jag och en del andra aspergare också har svårt att tolka kroppsspråk, sociala signaler och röstläge. Jag kanske är en ovanlig aspergare som passar in på en del av beskrivningarna, men tills dess att de formulerar en ny diagnos till vilken jag kan överföras, så får ni dras med mig.

Det är nog en viktig punkt. Det anknyter till det jag skrev om att en förutsättning för ironi är att mottagaren förstår det orimliga, eller mera precist, att sändare och mottagare båda är av uppfattningen att det sagda är orimligt. Utöver de faktorer jag nämnde så har du förstås helt rätt i att kroppsspråk etc. också bidrar till att signalera om man menar allvar eller inte, och därmed öka sannolikheten att man tolkar lika. Ja, om man inte är aspergare då.

Ja, signalerna mellan t.ex. Cronartium flaccidum och dess värdar kan jag åtminstone inta ett empiriskt förhållningssätt till. Det går ju att säga till den man samtalar med: "Stopp! Håll den minen och den posen medan jag mäter rumsförändringarna i de punkter jag definierade tidigare, samt tar vävnadsprover för RT-PCR:en jag kommer att köra nästa vecka. Så där, ja. Varsågod och fortsätt". Men jag fruktar att det inte skulle vara särskilt uppskattat, vare sig att bli avbruten och analyserad stup i ett, eller att få etthundra små ljusaktiva klisterlappar i ansiktet.

Det här är en av de sakerna som fått mig att tvivla in i det längsta på om jag verkligen kan ha AS fast jag har 150 andra tecken. Jag har alltid använt mig av stora mängder ironi och gillar det.
När farsans fullt neurotypiska fru först flyttade in med oss förstod inte HON när vi var sams eller bråkade eftersom vi ironiskt smågnabbas konstant när vi är sams. Hon kom helt enkelt från en kultur av tystlåtna norrländska bönder som inte använder ironi och skämt i varannan mening. Kan tillägga att farsan är fullt NT så det var inget udda alienspråk vi använde oss av heller. ^^

Som Zombie påpekade i all sin vishet, så är aspergerdragens frekvens och uttryck någonting som varierar inom aspergerpopulationen. Vissa, som jag t.ex., kan bocka av nästan hela diagnosprotokollet, medan andra är gränsfall och inte riktigt har alla drag som finns noterade. Vi befinner oss inom det som brukar kallas autismspektrumtillstånden, men man måste komma ihåg att också vi som har en aspergerdiagnos skiljer oss från varandra och befinner oss i ett "aspergerspektrum". Det finns många tillfällen när jag har läst en redogörelse här på Aspergerforum och inser att jag inte överhuvudtaget känner något slags släktskap med den bild av Aspergers syndrom som författaren målar upp. Och visst kan det bli så i framtiden, att dagens diagnos delas upp i flera, eller att delarna av diagnosen glider över till en andra diagnoser. Men tills dess är vi alla i samma båt och får försöka lista ut hur alla babordsåror skall kunna användas för att föra oss framåt.

En diagnos av det här slaget är alltid en bedömning baserad på indicier. Den kan vara felaktig och om man inte anser att den stämmer, särskilt inte alla de som har fått diagnosen som barn men sedan har "vuxit ifrån" den, så skall man absolut begära att få den omprövad.

Major X skrev:Jag är tveksam till hur pass mycket av en neurologisk märkvärdighet det egentligen är. Tycker det är väldigt vanligt att människor blir osäkra av ironi. I så fall bör det vara en mycket vanlig neurologisk märkvärdighet.

Kan man vara säker på att det inte är i viss mån en klyscha att det skulle vara speciellt utmärkande aspigt?

Det är inte ovanligt att de med neurologiskt funktionshinder kan ha svårt att läsa av andra och då kan det vara svårt med ironi/sarkasm.

Xzirie skrev:
När farsans fullt neurotypiska fru först flyttade in med oss förstod inte HON när vi var sams eller bråkade...

Jag upplever ofta att jag kan förstå när andra är ironiska men de kan nästan aldrig förstå min ironi. inte ens mina närmaste vänner

Jag har ganska svårt att förstå ironi och andra har även svårt att förstå min ironi.