http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/di ... -sig-sjalv


Moderator Alien: Slog ihop två trådar och kompletterade rubriken för större tydlighet.

Bra artikel. Tack.

Tack KrigarSjäl för länken! Jag känner igen mig massor i Leos berättelse.

Det där handlade ju om honom inte om asperger generellt.

Zirre skrev:Det där handlade ju om honom inte om asperger generellt.

Om rubriken hade varit "Om Leo i DN" så hade ju ingen fattat vad det handlade om; hur många är det som känner någon som heter Leo?

Det där med att det blev jobbigt om en bil kom honom för nära känner jag igen lite.

Kände inte igen mig ett dugg

Bra artikel, orkade inte läsa jättenoga men jag kände igen mig i en del av det jag läste.

Kanske lättare att känna igen sig om man har tvångssyndrom(?)

jag har iaf inte tvångssyndrom.

Zirre skrev:Kanske lättare att känna igen sig om man har tvångssyndrom(?)

Ja, det är det. Och det var det jag kännde igen mig i.

Det gjordes utredningar men ändå tog det två år innan de upptäckte att han hade asperger med tvångssyndrom.

Varför tog det så lång tid?

– För att jag hade på mig ett skal varje gång jag träffade psykologerna. Jag ville inte ha deras uppmärksamhet. Om du är öppen med dina problem, kanske klagar mycket och överdriver, så får du mer hjälp. Jag tyckte att mina första psykologer var riktigt dåliga.

Nu tycker jag han är orättvis mot psykologerna. Om han vill dölja sina problem för dem är det klart att det tar längre tid att uppdaga roten till problemen. Jag förstår inte heller varför han sa till sin föräldrar att han ville prata med en psykolog om han inte inte vill vara öppen. Men det får väl sin förklaring i människors irrationalitet.

Han är orolig för att bli granskad och värderad även där.

– Jag förstår ju att det inte är så på riktigt, men det är en stark känsla som lever kvar i mig sedan jag hade det jobbigt under uppväxten och blev mobbad. Det gör att jag tar på mig ett skal och liksom ”hårdar till mig”.

Jag kan känna igen mig i oron för att bli granskad och värderad (och kritiserad). Även för mig kom det efter mobbningen.

Hur vanligt är det att Aspergers syndrom upptäcks så sent som i tonåren?
– Barn med asperger kan till synes fungera väldigt väl. Men när de kommer upp i tonåren ställs det högre krav på att de ska interagera socialt med andra på egen hand utan föräldrarnas beskydd. Det är svårt för en person som kommer i tonåren generellt och extra svårt för någon med asperger. Tonåringen själv eller föräldrarna brukar därför börja fundera och söka hjälp.

Sent i tonåren? Tänk på alla vi som fått en diagnos långt senare. Men högstadiet är en krävande tid, är ungdomar någonson så intoleranta som då? Iofs var inte mina tonår någon skillnad för mig; jag var ensam tidigare och ensam då.

Hej!

Hela artikeln var främst riktad mot tvångstankar, kändes det som. Och alla med AS har inte tvångstankar. Men de som har det känner säkert igen sig.

Hälsningar

Lilla Gumman

Fin intervju!

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/di ... -sig-sjalv


Moderator Alien: Slog ihop med tidigare tråd om samma sak.

Min psykolog gav mig denna artikel igår,så jag känner igen en del. Tack för tipset KrigarSjäl!