Hejsan alla.
jag skulle behöva lite input kring funderingar jag har kring vår 15-årige AS-son, som fick diagnos för fem år sen.

Han har haft anpassad undervisning sen dess och det går bra för honom teoretiskt men socialt brister det,men ändå har han utvecklats mycket och klarar nu bättre saker som tidigare inte gått alls.

Nu står gymnasievalet för dörren,han kommer få godkänt eller mer i alla ämnen.
MEN skolan oroar sig för att hans expressiva problem kommer bli ett problem på gymnasiet.
Jag menar alltså att han inte pratar särskilt mycket, det har han aldrig gjort. Han pratar lättast hemma men är tyst i sociala sammanhang.

Skolan vill gärna att han ska redovisa muntligt,prata spontant,delta i gruppdiskussioner,prata med lärare och andra elever,sjunga, fråga mer och visa när han behöver hjälp. De lägger ner mycket tid på att tolka hans ickeverbala signaler.Liksom vi föräldrar.

Skolan tycker vi ska kontakta BUP eller gå KBT-kurs för att förbättra hans tal. Jag har svårt att se hur det ska hjälpa.Att sitta och tvingas prata med främmande människor om ett problem han inte själv kan kontrollera skulle sannolikt kasta honom tillbaka i den ångest och kaos han upplevde innan han fick diagnosen.

Vad tycker ni? Jag tycker det känns som att skolan lägger väldigt mycket fokus på just de bitar som människor med autism har svårast för. Det är inte "bara" att öppna munnen liksom....

Jag tror problemen är väldigt situationsbundna


Moderator atoms - tråden flyttad från Övriga Aspergerfrågor.

Det är idiotiskt att lärdomsinstitutionerna nuförtiden värderar flum som "social kompetens" högre än kunskap. Och varför måste man sjunga i gymnasiet? Varför skulle det vara viktigt?

Skolan är till för eleverna och inte tvärtom, det är heller inte rimligt att be en människa gå i terapi för att klara av en utbildning.

anna2 skrev:MEN skolan oroar sig för att hans expressiva problem kommer bli ett problem på gymnasiet.

Vilken skola bekymrar sig, hans nuvarande eller kommande?

Det är så olika mellan skolor och kommuner, det kan skilja sig så mycket.

Min son är 17, fick sin dagnos för 2 år sedan.
På gymnasiet där vi bor finns en stödgrupp för NPF- barn som vid behov sköter kommunikationen mellan lärare, elever och föräldra. De stöttar elever, informerar lärare om problem och försöker hitta individanpassade lösningar.
Muntlig redovisning ingår i de flesta ämnen. Min son har inga problem med det men jag vet många andra som har det. Skolan försöker lösa det genom att låta de eleverna prata inför mindre grupper, i början kanske bara inför läraren för att sedan "träna" att prata inför flera.

Det finns alltid lösningar och din son har rätt till anpassad studiegång. Som förälder måste man dock engagera sig mycket, ofta och med en åsnas envishet.

Inför gymnasiet tog jag kontakt med habiliteringen för att få veta vad min son hade rätt till, för att få tips för att underlätta för honom och, framför allt, för att ha stöd från dem när skolan krånglade.
Jag pratade med studievägledare, kuratorer och mentorer. Tog reda på vad det finns för varianter på anpassade studiegång, hur regelverket ser ut för funktionshindrade och vilken hjälp vi hade rätt att få. Jag såg till att alla lärare var helt informerade om problemen och såg till att få rapporter varje månad. När det inte fungerar vänder jag mig till rektorn och när det krpånglar extra mycket tar jag hjälp av habiliteringen.

När det gäller oss har habiliteringen funkat bäst. De har träffat mängder av NPF-barn och känner till de flesta problem, de kan alltså ofta komma med tips och råd.
Det är också på hab min son har kunnat reda ut sina problemområden och fått tips om hur det går att lösa.

Som jag upplever det är hab mer inriktade på det sociala livet än BUP, hab sysslar med praktiska problemlösningar.

ja det är den nuvarande skolan som oroar sig.
jag ska prata med en specialpedagog som jobbar på en av de gymnasier vi tänkt söka till. jag kan återkomma

Högstadiet som min son gick på oroade sig också. Och fick mig orolig ...

Med facit i hand har jag upptäckt att det inte var så mycket att oroa sig för.
Det händer mycket mentalt under sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet, min son mognade betydlit på bara ett par månader.

Numer tror jag faktiskt att oron högstadiepersonalen hade främst var oron för att de inte skött sig jobb. De hade mest sysslat med kompensatorisk hjälp, inte pedagogisk. De riktade in sig på att underlätt för min son, inte att utveckla honom och hans färdigheter.


Återkom gärna! Det är alltid intressant att se hur andra skolor fungerar och resonerar!

satt och pluggade specialpedagogik och autism hela helgen:D:D
Skickade lite tips som de blev tacksamma för. Sen ska jag träffa lite olika gymnasieskolor och sen får sonen en prova-på-dag i februari på en skola jag tror kan bli bra.

TS när det gäller att få honom att prata mer så tror jag det går när han själv får intresse för det, men jag tror inte han kommer att få intresse bara för att han behöver kunna prata med andra.
Inte förrän något blir intressant och vad som gör det intressant tror jag ni har bättre koll på än mig.
Personligen tror jag att det kan bli intressant att prata med andra när det ger glädje i någon form han gillar, kan tänka mig att prat givit jobbigheter förut?