Jag fick min diagnos, Aspergers syndrom och lite smågodis, för en dryg månad sen. Det har varit omtumlande och rätt jobbigt.

Hela mitt liv har jag haft en märklig upplevelse av att inte riktigt veta vem jag är. Nu med diagnosen har det ställts på sin spets. Jag kan knappt se mig i spegeln. Känner mig förvirrad och osäker på vad som är jag egentligen. Det är jävligt jobbigt eftersom jag också får känslan när jag är ensam. Som om jag liksom inte ens känner mig själv.

Min teori är att jag har varit ytanpassad hela mitt liv, byggt upp en identitet som ska passa min omgivning, och låtit det gå så långt att jag till och med har lurat mig själv. Att jag har gömt mig också för mig själv.

Det är inte så att jag har psykotiska tendenser eller något liknande, utan det är en väldigt påtagligt verklig upplevelse. Det påverkar mig inte så mycket mer än att jag blir betydligt mer tystlåten i sociala situationer och lite butter. Orkar liksom inte spela upp mig inför folk när känslan kommer.

Känner igen mig

När jag fick diagnosen var det som om jag äntligen kunde släppa på ett gummiband som jag hade hållit spänt hela livet. Tillåta mig att om inte vara jag så åtminstone börja skita i att försöka vara någon annan.

Vem man nu är, ja. Ändå har jag jobbat med mig själv i hela mitt vuxna liv och det har blivit bättre - ingenhetsupplevelsen i tonåren gick utanpå det mesta, ledigt Kafka.

Det är ju så det blir när förställning har varit ens livsvillkor alldeles bokstavligen.

Kort och rörigt svar, men trött.

vadloink

Har du levt ett liv i förställning kanske det tar ett tag att förstå att du kan vara bara DU om och när du vill!

Vad jobbigt! Hoppas det ordnar sej.

Jag har ingen diagnos..än, men efter att jag hittade det här forumet så har jag börjat släppa loss lite, funderat, perfekt uttryckt om det där gummibandet..men helt plötsligt så drar jag ihop den igen..ju mer jag läser här ju mer känner jag mej hemma och det börjar bli ganska frustrerande..hela mitt liv har jag känt mej som det svarta fåret både hemma o ute bland folk.

Det skulle vara guldvärd för mej att få ett svar men samtidigt så blir jag orolig för att den jag kontaktar inom vården säger att det inte är nåt fel på mej..

Du är egentligen ingen annan nu än vad du varit tidigare. Skriv listor på saker du tycker om och inte tycker om. Vad är du bra respektive dålig på? Jag tror identitet måste växa fram långsamt. Jag ser diagnosen som ytterligare en pusselbit, inte som stenen som krossar spegeln.

hemulen skrev:
Det skulle vara guldvärd för mej att få ett svar men samtidigt så blir jag orolig för att den jag kontaktar inom vården säger att det inte är nåt fel på mej..

Måttstocken ska hela tiden vara dina problem och lidande i vardagslivet - socialt, arbete, livskvalité, m.m.

barracuber skrev:

hemulen skrev:
Det skulle vara guldvärd för mej att få ett svar men samtidigt så blir jag orolig för att den jag kontaktar inom vården säger att det inte är nåt fel på mej..

Måttstocken ska hela tiden vara dina problem och lidande i vardagslivet - socialt, arbete, livskvalité, m.m.

Ok, tack! Kanske dags att börja skriva ner såna saker att man inte glömmer nåt efter vägen...

Det är nog vanligt att man som Aspergare/autist känner sig ha brist på egen identitet
Den byggs ju upp i relation med andra människor, som indirekt ger en någon slags bekräftlese/feedback på vem man är.
Genom att umgås med andra får man också en känsla för vad man känner igen sig i hos andra, man tar till sig egenskaper hos andra man tycker verkar höra till en själv osv osv.

Problemet är ju om man som Aspergare har svårt att umgås med "NT", blir isolerad, inte deltar på samma sätt i den sociala gemenskapen osv. får en brist på denna feedback.
Man försöker också ibland kanske härma NT's beteende utan att förstå de underliggande faktorerna till dessa beteenden, försöker vara något man inte är osv.

Efter jag fick min diagnos vart jag också lite förvirrad kring vem/vad jag egentligen är. Helt naturlig reaktion.

Men efter att ha läst mer om ämnet och samtalat med andra Aspergare började jag snart bli mer klok på hur jag fungerar och sökte mig därefter till de som var mer likasinnade eftersom jag då bättre kunde förstå vilken typ av människor det handlade om.
Kan inte påstå att min självkänsla är enorm idag, men betydilgt bättre än när jag t.ex. gick gymnasiet och var totalisolerad.

Att bli helt klok på vem man är lyckas man nog aldrig med, men att bli någorlunda trygg i sig själv går nog alltid.
Mitt råd är att inte sitta och tänka och analysera för mycket, utan försök istället stifta bekantskap med fler Aspergare (om du som jag känner dig tillhöra denna grupp) och låt tiden få utvisa saker och ting mer.

xlnt skrev:Det är nog vanligt att man som Aspergare/autist känner sig ha brist på egen identitet
Den byggs ju upp i relation med andra människor, som indirekt ger en någon slags bekräftlese/feedback på vem man är.
Genom att umgås med andra får man också en känsla för vad man känner igen sig i hos andra, man tar till sig egenskaper hos andra man tycker verkar höra till en själv osv osv.

Problemet är ju om man som Aspergare har svårt att umgås med "NT", blir isolerad, inte deltar på samma sätt i den sociala gemenskapen osv. får en brist på denna feedback.
Man försöker också ibland kanske härma NT's beteende utan att förstå de underliggande faktorerna till dessa beteenden, försöker vara något man inte är osv.

Efter jag fick min diagnos vart jag också lite förvirrad kring vem/vad jag egentligen är. Helt naturlig reaktion.

Men efter att ha läst mer om ämnet och samtalat med andra Aspergare började jag snart bli mer klok på hur jag fungerar och sökte mig därefter till de som var mer likasinnade eftersom jag då bättre kunde förstå vilken typ av människor det handlade om.
Kan inte påstå att min självkänsla är enorm idag, men betydilgt bättre än när jag t.ex. gick gymnasiet och var totalisolerad.

Att bli helt klok på vem man är lyckas man nog aldrig med, men att bli någorlunda trygg i sig själv går nog alltid.
Mitt råd är att inte sitta och tänka och analysera för mycket, utan försök istället stifta bekantskap med fler Aspergare (om du som jag känner dig tillhöra denna grupp) och låt tiden få utvisa saker och ting mer.

Ja, när jag läser denna text så inser jag att det ligger mycket sanning här!! Sluta analysera o sök likasinnade!!

Kan både känna igen det TS säger och det xlnt säger. Det pendlar mellan att vara förvirrad över diagnosen och att buntas ihop med en grupp jag inte ens vetat om och att känna mig fantastiskt lättad och mycket mer hemma i mig själv.

vadloink, ska du inte försöka vara med på en träff när det blir nån?

Jag har levt hela mitt liv i tron att jag var någon annan.
För ett och ett halvt år sedan fick jag diagnosen, och därefter har jag fått lära känna vem jag egentligen är.
Det är en både omtumlande och överväldigande upplevelse, och det är många saker som man behöver göra ett nytt ställningstagande till.

Samtidigt är det trevligt att lära känna den "nya" person som man faktiskt är, som funnits där hela tiden, fast dold under ytan.
Det är dock en process som tar ett tag, och man får nog räkna men nya aha-upplevelser, och nya omvärderingar allteftersom man utvecklas i sin insikt.

Så även om du upplever det som jobbigt ibland, så är det ändå en positiv erfarenhet, och en nödvändig process att ta sig igenom.
Men det blir bättre, och på det stora hela kommer du inte vilja vara utan denna upplevelsen.
Och du kommer få lättare att finna dig själv med tiden, och det är säkert en både trevlig och intressant bekantskap.

När du är redo, så är det kanske en idé att komma på en av träffarna.
Det passar kanske inte alla, men det vet man inte förrän man provar.
Men tvinga inte dit dig själv, kom när du känner dig redo.
Det vore trevligt att träffa dig iaf.

Tack allihop. Jag tror att det klarnar lite. Det är nog en nödvändig process för mig att omvärdera mig själv. Jag är en grubblande/tänkande människa. Måste förstå för att begripa.

Och jag lutar åt att dyka upp på en träff. När bara den värsta tröttheten har lagt sig.

Lycka till

vadloink skrev:Jag fick min diagnos, Aspergers syndrom och lite smågodis, för en dryg månad sen. Det har varit omtumlande och rätt jobbigt.

Hela mitt liv har jag haft en märklig upplevelse av att inte riktigt veta vem jag är. Nu med diagnosen har det ställts på sin spets. Jag kan knappt se mig i spegeln. Känner mig förvirrad och osäker på vad som är jag egentligen. Det är jävligt jobbigt eftersom jag också får känslan när jag är ensam. Som om jag liksom inte ens känner mig själv.

Min teori är att jag har varit ytanpassad hela mitt liv, byggt upp en identitet som ska passa min omgivning, och låtit det gå så långt att jag till och med har lurat mig själv. Att jag har gömt mig också för mig själv.

Det är inte så att jag har psykotiska tendenser eller något liknande, utan det är en väldigt påtagligt verklig upplevelse. Det påverkar mig inte så mycket mer än att jag blir betydligt mer tystlåten i sociala situationer och lite butter. Orkar liksom inte spela upp mig inför folk när känslan kommer.

Känner också igen mig. Fick min diagnos förra året. Efter att den första förvirrningen lagt sig kommer en känsla av helhet att uppstå. Iaf gjorde det det för mig. Det är som att hjärnans process och kroppens process måste hinna ifatt varandra. Det kan ta tid och låt det ta tid. Du kommer förhoppningsvis må riktigt bra efter att den första förvirrningen lagt sig. Prata gärna med ngn terapeut eller psykolog under tiden. Det kommer att uppstå många ahaupplevelser som man kanske behöver prata av sig om. Fördelen med att prata med en psykolog eller terapeut är att de normalt har tystnadsplikt. Dvs de får inte föra ngt vidare. Lycka till & välkommen hit!

Vadloink

Hej...jag fick diagnos för runt ett halvår sen och känner igen mig massor i dina upplevelser.Jag går också igenom detta med att hitta personen bakom den NT-fasad jag byggt upp, den yta som tagit så extremt med kraft som jag kunnat använda på ett annat sätt om jag bara vetat....

Ett sorgearbete på ett sätt, en nödvändig resa och upptäcksfärd på ett annat. Förhoppningen är att jag ska kunna sluta fred med mig själv för mina brister som till stora delar berott på oförmågan att se helheter och få sammanhang i livet, samt kunna utnyttja de reella styrkor jag faktiskt har.

En påfrestande intressant resa jag hoppas ha kraft att på sikt styra helt i önskad riktning,vilket den inte gör till hundra procent idag.

Välkommen förresten.

Fantasy

Känner igen det där så är det för mig just nu. Man försöker passa in man förändras som person. Folk tror att man är så som person i skolan man bygger upp en indentitet. Folk säger att man är så som person fast man inte är så utan för att passa in. Det Gör en ledsen att folk tror att man är så som person. Folk har fått för sig att jag är mode intresserad bara för att jag råkar kunna klä mig snyggt. De tror att det är en talang. Sen inser man att allting har gått för långt de har påverkat en för mycket. Man får panik och försöker hitta sig själv. När man försöker visa sitt riktiga jag så tror de att man är koko och inte tror en. Folk tror att man är perfekt och skit tjejig och sånt. Kläder, beetende är en sak som folk ser och det kan ge folk fel uppfattning hur man är.

identitetsu ... 13161.html

vadloink skrev:Jag fick min diagnos, Aspergers syndrom och lite smågodis, för en dryg månad sen. Det har varit omtumlande och rätt jobbigt.
…...........
….......................................................
Min teori är att jag har varit ytanpassad hela mitt liv, byggt upp en identitet som ska passa min omgivning, och låtit det gå så långt att jag till och med har lurat mig själv. Att jag har gömt mig också för mig själv.

Det är inte så att jag har psykotiska tendenser eller något liknande, utan det är en väldigt påtagligt verklig upplevelse. Det påverkar mig inte så mycket mer än att jag blir betydligt mer tystlåten i sociala situationer och lite butter. Orkar liksom inte spela upp mig inför folk när känslan kommer.

Har inte fått någon diagnos men däremot börjat medicinera SSRI (sertralin). Jag har misstänkt i minst sex år att jag har haft någon typ av NPF störning, gissningsvis Socialfobi/ ADHD /AS.
Blev utredd av en psykiatriker, en arbetsförmåge bedömning, han avfärdade efter omkring 20 frågor att jag hade AS. Jag har efter mycket läsande på olika forum att min självdiagnos var ganska riktig.
Efter att jag insett mina problem har jag under lång tid varit ganska förvirrad och som du funderat mycket på min identitet.
Efter jag börjat medicinera har faktiskt min hjärna blivit lite lugnare, jag kan tänka klart en tankekedja, utan att den avbryta av en ny tankeassociation som dyker upp ur min hjärnas undre regioner.
Numera har jag isolerat mig själv och det känns väldigt skönt, trivs utmärkt med att själv försöka hitta min identitet.

weasley skrev:vadloink

Har du levt ett liv i förställning kanske det tar ett tag att förstå att du kan vara bara DU om och när du vill!

Jag har nog haft en ganska klar uppfattning om mitt liv och hur jag vill leva det, men alla har inte velat acceptera min syn på mig själv, utan ansett sig vet bättre vad som fattas mig.

Lugnet som inträtt efter jag börjat medicineringen, har gjort att jag lyckats få hål på något som har stört mig otroligt under många år. Jag var under 28 år gift med en bisexuell kvinna. Hon lyckades nästan knäcka mig mentalt, i sina för sök att få även mig att sätta ner en fot jag aldrig haft. Eller att komma ut ur en garderob jag aldrig varit i. Troligen har dom inte klarat av att tolka mitt aspiga uppträdande.

Tyvärr har hon och en del av hennes vänner inte fattat hur lätt det varit att genomskåda uppläggen i deras frälsningsförsök. Men nu hoppas jag att insiken har satt sig hos tokstollarna. Men fan trot, deras analytiska förmåga imponerar inte särskilt mycket.