Ur en annan tråd

underjord skrev:Jag kan känna att det här forumet har blivit en plats för de allra mest socialt högfungerande aspisarna och då blir det mindre plats över till dem som har svårt för det sociala (av en eller annan anledning). Det skapar lätt ett utanförskap i den egna gruppen.

Slutsatsen blir väl att det här forumet tyvärr inte är för alla aspisar, trots namnet. Zombie har varit inne på det tidigare, men det tål att upprepas: De som behöver gemenskapen mest blir utestängd från den, men inte på grund av en medveten strategi, utan på grund av hur forumet har utvecklats sedan jag själv blev medlem.

Jag har tagit upp detta tidigare, men det lär väl inte falla i god jord nu heller. De flesta verkar känna sig hotade av självkritik och går lätt i försvarsställning.

Jag har under min tid på forumet försökt ta in, ta till mig och fundera över hur forumet fungerar, vilken funktion det fyller för vem och hur det skulle kunna utvecklas för att passa fler bättre utan att för den skull bli sämre för dem som redan har det som "sin plats på internet".

Jag tror och hoppas att det skall vara möjligt att utveckla forumet som mötesplats utan att vi för den skull fastnar i ändlösa diskussioner om regelformuleringar och avdelningsrubriker. Om vi försöker lyfta blicken lite kan vi kanske fundera över

Vilket forum vill vi ha?

Jag tycker att forumet är bra som det är nu.
Jag tror inte att det går att tillgodose alla olika inriktningar av önskningar och behov. Alla har vi olika förutsättningar, dessa diagnoser inom npf är inte statiska utan en glidande skala. Bara för att vi har en AST diagnos betyder det inte att vi är en homogen grupp.
Jag uppskattar att det är ett tillåtande forum, där jag har en möjlighet att möta och hitta andra på en nivå som passar mig, där jag själv bestämmer min aktivitets nivå och delaktighet.

Om inte den mer sociala högfungerade gruppen fanns här på forumet så är jag rätt säker på att aspergerforum skulle vara en rätt dö plats.

Jag tycker forumet är bra men kanske skulle vilja se en viss uppskärpning på vad som är ok eller inte att skriva till varandra.
Jag tror jag börjar bli gammal och grinig eller också är jag snart i klimakteriet kanske...

Jag kan i princip gå med på det (utanför NFD), men det förutsätter i så fall en konsekvent moderering.

Att t.ex. Eddie fick hållas så länge som han fick (vilket jag tycker är helt uppåt väggarna..), med resultatet att flera nya medlemmar blev bortskrämda, medans andra blivit varnade/avstängda för betydligt lättare förseelser vittnar om att det behövs en skärpning även på den fronten.

Om någon känner sig träffad är jag beredd att ta en mogen, saklig och konstruktiv diskussion om detta.

Ja, jag tycker också Eddie och Nassepuh fick hållas alldeles för länge.

Skulle gärna se en diskussion om hur vi mest socialt högfungerande skulle kunna anpassa oss för att inte göra forumet alltför odrägligt för de mest inåtvända som har svårt att känna gemenskap med oss när vi skriver om våra framgångar osv.

Frågan är hur pass mycket man egentligen skulle kunna göra? I de flesta fall är det ju de själva som har en så oerhört negativ grundinställning och inte förmår göra något åt den. Vi andra kan inte orka hur mycket som helst att försöka bemöta vänligt och peppande och se det bara rinna av dem som vatten på en gås. En grundläggande negativism hos personen själv är det bara personen själv som kan göra något åt.

Det känns lite som att jag är semi-bekant med en del nu, trots att det känns lite enklare så har jag fortfarande mycket svårt för att skriva egna inlägg. Mycket för att jag vet vad jag har att vänta mig, fast egentligen kan jag inte veta det, det är nära omöjligt. Kan anta vad som kommer men mer än så är det inte. Det här har ju inte sin grund i hur forumet eller dess medlemmar är i sig. Men det är fortfarande en faktor. Även om den inte är i närheten av samma storlek som min egna lilla osäkerhet.

Det jag tycker är mest jobbigt är att det känns som olika lag. Förstår ni? Visserligen finns det en hel del individualister men även en del lag. Styrkor som tillsammans röjer det de ogillar. Så är det väl mer eller mindre överallt. The connection.

Äsch. Jag måste tänka lite till.

För att det ska vara en poäng med förändringar måste de vara målinriktade. Dvs syftet måste vara att det ska bli bättre för vissa. Det måste sägas explicit vilka mål som ska uppnås. Och vilka man avser "gynna".

Vilka är de i så fall?
Och kommer andra att tycka att det är en försämring?
Och hur väger man det ena mot det andra?
Och ska de som är aktiva nu och deras "rättigheter" väga tyngre än andras?

Tingeling skrev:Jag tycker forumet är bra men kanske skulle vilja se en viss uppskärpning på vad som är ok eller inte att skriva till varandra.

Något i den vägen skulle behövas - kanske helt enkelt tydligare men inte direkt strängare regler, som redan har föreslagits.

En sak som tyvärr också behövs är en helt ny möjlighet att hindra (allvarligt eller upprepat) "tjafs" och annat obstruktivt beteende i seriösa trådar: sådant som inte har direkt med tonen att göra utan med en diskussions- eller samtalsstil som så att säga "tar all luft" utan att tillföra något, ett allvarligt bristande omdöme i hur många gånger man behöver säga en sak och liknande, så att alla eller nästan alla övriga finner det alltför tungt att fortsätta dryfta något som annars skulle ha intresserat dem.

Mina formuleringar i andra stycket är bara de jag kom på just nu, naturligtvis måste man hitta pregnantare formuleringar till en regel.
Och naturligtvis kan det finnas viktiga sorters dominant-och-destruktivt beteende som jag har förbisett.

Zombie skrev:En sak som tyvärr också behövs är en helt ny möjlighet att hindra (allvarligt eller upprepat) "tjafs" och annat obstruktivt beteende i seriösa trådar: sådant som inte har direkt med tonen att göra utan med en diskussions- eller samtalsstil som så att säga "tar all luft" utan att tillföra något, ett allvarligt bristande omdöme i hur många gånger man behöver säga en sak och liknande, så att alla eller nästan alla övriga finner det alltför tungt att fortsätta dryfta något som annars skulle ha intresserat dem.

"Tar all luft", det uttrycket gillar jag och jag tänker nog att minimera ner problemet till att ämnet ifrån början i en tråd är vad som helst men så går det några inlägg och dom handlar sen om samma sak, ämnen som vi ältat i det oändliga.

Däremot tycker jag ämnen som kommer igen hela tiden visst har ett värde att pratas om men inte som sammanfattning i varje tråd för hag tror att det är då många av oss som inte orkar skriva mer för det blir likriktat i samtalet.

Pemer skrev:Ja, jag tycker också Eddie och Nassepuh fick hållas alldeles för länge.

Skulle gärna se en diskussion om hur vi mest socialt högfungerande skulle kunna anpassa oss för att inte göra forumet alltför odrägligt för de mest inåtvända som har svårt att känna gemenskap med oss när vi skriver om våra framgångar osv.

Frågan är hur pass mycket man egentligen skulle kunna göra? I de flesta fall är det ju de själva som har en så oerhört negativ grundinställning och inte förmår göra något åt den. Vi andra kan inte orka hur mycket som helst att försöka bemöta vänligt och peppande och se det bara rinna av dem som vatten på en gås. En grundläggande negativism hos personen själv är det bara personen själv som kan göra något åt.

Jag tycker det vore en mycket farlig väg att gå; att tillmötesgå själviska, negativa människor som inte kan unna andra någon lycka, för att de själva har det jävligt.

Tvärtom tror jag det kan verka peppande och uppmuntrande för många som har det svårt; att även aspies kan lyckas/vara lyckliga.

Största anledningen till att jag en gång i tiden gick med i forumet var just att jag kände mig peppad och uppmuntrad av folk som fått vänner via forumet/andra as-engagemang, att jag fick se att det fanns folk med as. som hade jobb och familj o.s.v.

Jag mådde inte bra på den tiden, var ganska ensam fast jag inte ville erkänna det, hade inget jobb o.s.v. Att få se folk med as. delge sina positiva erfarenheter var det som räddade mig från att bryta ihop totalt, och som motiverade mig att kämpa vidare.

Jag tror faktiskt inte någon blir hjälpt av en gemenskap, där man bara suckar åt varandras öden, ältar att allt är skit och tycker synd om varandra, istället för att stötta, uppmuntra och glädjas åt andras framgångar.

ford, du som ser forumet som något som stöttade och hjälpt dig till förändring, kan du beskriva kanske lite närmare hur det gick till?

Kanske andra kan känna igen sig och förstå hur vi tänker på ett nytt sätt.

Själv tycker jag att jag har blivit modigare att i skrift uttycka min mening med känslor som grund och det har varit nyttigt.

Häromdan skrev jag ett inlägg jag vill ha med som tankeställare här, eftersom jag allvarligt tror det ligger något i det:

Zombie skrev:NFD är bra att ha som bas när man vill tjafsa sönder forumet eller göra tonen och värderingsbalansen hårdare så att folk stöts bort från det.

NFD kan vara bra till annat också, och meningen, förutom just fri diskussion, var att tendenser som ovanstående skulle ha någonstans att expandera utan att infektera resten av forumet.

Men frågan är om det riktigt funkar så. Och om det inte riktigt funkar så, blir frågan om den olägenheten uppväger fördelarna med avdelningen.

Det här berör som synes det jag nyss föreslog i den här tråden, men observera att det jag föreslog inte står eller faller med det.

Däremot skulle väl min föreslagna regel (plus entydigare formuleringar av befintliga) kunna bidra starkt till att stävja det här "läckaget" från NFD, om det nu skulle finnas som jag befarar.

När jag kom till forumet hade jag hoppat av den utbildning som jag trott skulle bli min "askungesaga", p.g.a. att situationen blivit ohållbar, av skäl som indirekt hade med min as. att göra.

Hela min värld rasade samman, de flesta vännerna (jag hade faktiskt några st, men knappast en enorm umgängeskrets) svek och mina syskon var oförstående och tyckte allt var mitt eget fel. Jag hade fått gå till en psykolog som bara kränkte mig och fick mig att må ännu sämre samt verkligen hata samhället och det var tack vare att jag på eget initiativ gick till arbetsförmedlingen, förklarade läget och visade papper på min diagnos, som jag fick hjälp att få ett jobb, som passade mina förutsättningar (innan dess hade jag inte ens möjlighet att flytta hemifrån).

Jag hade alltid känt mig misslyckad; klumpig motorik, omusikalisk, inte konstnärligt begåvad och dessutom socialt osmidig. Däremot hade jag alltid klarat mig hyffsat i skolan, varför den utbildning jag gick gav mig en självkänsla, då jag trodde att jag för första gången i mitt liv skulle hamna i ett samanhang, där jag passade in, hade någonting att komma med, och folk som såg upp till mig.

-Vad som då hände, när jag fick sluta kanske inte är så svårt att lista ut?

Hursomhelst: Jag förlorade mitt jobb, som visserligen var ett skitjobb, men ändå ett jobb och gick arbetslös i mer än ett halvår (jag var fortfarande arbetslös, när jag gick med i froumet).
I samma vända träffade jag en tjej, som datade mig i två veckor, men som dumpade mig p.g.a. min diagnos (även om hon inte sade det rent ut). Det var inte första gången det hände, utan snarare ännu en gång i högen, som ett "förhållande" varade i 14 dar, varpå jag blev dumpad av tjejen, oavsett om jag berättat om min as. eller inte.
Mina "vänner" som totalt sket i mig, när jag behövt dem som bäst kom plötsligt tillbaka, när jag inte mådde fullt så dåligt längre, p.g.a att jag trots allt fått lägenhet och egen försörjning "så det passar att hänga med mig nu va? ", tänkte jag och kände mig mer än sviken.

Vid detta tillfälle fick jag höra om forumet, riggade mig och läste om aspergare som hade lyckats i livet, såna som hade "riktiga" vänner, hade familj eller levde i förhållanden, hade jobb som de trivdes med et.c.
Jag fick också höra att det fanns träffar o dyl. där folk träffades och hade trevligt, även om det inte skrevs så mycket om det på forumet, vid den tiden.

Att läsa om sådant gav mig hopp, och fick mig att kämpa vidare, istället för att bara deppa ihop mig, skita i att försöka hitta jobb, så länge arbetsförmedlingen inte tvingade mig och tillbringa mina dagar deppandes och spelandes TV-spel, under resten av livet.

Tack vare detta så sökte jag det jobb jag haft farm tills i höstas, där jag trivts, haft en vettig lön, och blivit bra behandlad. Anledningen till att jag inte är kvar där, är faktiskt att jag nu är tjänstledig, därför att jag går en helt annan utbildning.
Jag hade också blivit totalt otränad och överviktig, under min deppighet, men detta tog jag itu med, när jag kände att det trots allt fanns hopp någonstans.
Dessutom var det tack vare forumet, och det positiva som skrevs där, som jag mådde så pass bra när Tess kontaktade mig (genom pm), att jag inte antinget hade sabbat allt genom att vara desperat, eller ignorerat hennes pm, då jag förutsatt att det bara skulle varit slöseri med tid att svara.

-Mot bakgrund av detta måste jag säga att jag är evigt tacksam, att jag fick läsa om aspergares positiva livsöden.

ford skrev:

Pemer skrev:Ja, jag tycker också Eddie och Nassepuh fick hållas alldeles för länge.

Skulle gärna se en diskussion om hur vi mest socialt högfungerande skulle kunna anpassa oss för att inte göra forumet alltför odrägligt för de mest inåtvända som har svårt att känna gemenskap med oss när vi skriver om våra framgångar osv.

Frågan är hur pass mycket man egentligen skulle kunna göra? I de flesta fall är det ju de själva som har en så oerhört negativ grundinställning och inte förmår göra något åt den. Vi andra kan inte orka hur mycket som helst att försöka bemöta vänligt och peppande och se det bara rinna av dem som vatten på en gås. En grundläggande negativism hos personen själv är det bara personen själv som kan göra något åt.

Jag tycker det vore en mycket farlig väg att gå; att tillmötesgå själviska, negativa människor som inte kan unna andra någon lycka, för att de själva har det jävligt.

Tvärtom tror jag det kan verka peppande och uppmuntrande för många som har det svårt; att även aspies kan lyckas/vara lyckliga.

Största anledningen till att jag en gång i tiden gick med i forumet var just att jag kände mig peppad och uppmuntrad av folk som fått vänner via forumet/andra as- engagemang, att jag fick se att det fanns folk med as. som hade jobb och familj o.s.v.

Jag mådde inte bra på den tiden, var ganska ensam fast jag inte ville erkänna det, hade inget jobb o.s.v. Att få se folk med as. delge sina positiva erfarenheter var det som räddade mig från att bryta ihop totalt, och som motiverade mig att kämpa vidare.

Jag tror faktiskt inte någon blir hjälpt av en gemenskap, där man bara suckar åt varandras öden, ältar att allt är skit och tycker synd om varandra, istället för att stötta, uppmuntra och glädjas åt andras framgångar.

Du bekräftar det jag gick in på i mitt sista stycke. Det kan väl knappast gå att göra så mycket annat.

Sedan har vi dessutom folk här som själva skryter om att de har bra liv i botten, minsann, med välbetalda jobb och "snygg fru", men som uppenbart mår skitkonstigt av sina AS-drag och väljer att ta ut det på oss andra genom att vara riktigt otidiga mot oss varje gång de kryper fram under stenen och kommer och skriver lite. Man kan givetvis ana att skrytandet om det egna lyckade livet är en försvarsmekanism och kanske inte med sanningen överensstämmande.

Vill vi ha sådana här? Jag vill det inte.

När man börjat ta sig rätten att göra andra illa, så är inte hur man själv mår någon som helst ursäkt. Ska forumet vara till för någonting ska det väl ändå vara att vi sociala högfungerande och positiva kan sprida den livsinställningen och hoppas att andra kan ta den till sig - inte att negativa och icke-sociala ska få andra att också må dåligt?

(Fortsätter mina två inlägg på förra sidan)

En sak till: finns det tydliga och tillräckliga regler för beteenden (jag förutsätter förstås att de regler som finns också tillämpas ordentligt), så minskar antagligen risken att medlemmar förfaller till rå ton och kanske personangrepp eller mobbning när deras ork har tagit slut med något beteende de upplever som destruktivt men samtidigt omöjligt att göra något åt.

Jag vill säga något klokt om detta, men hjärnan laggar tungt...

Jag har fragmentariska tankar om att människor som kommer nya hit har andra mål än dem som är kvar, och att det kan vara värt att se om dessa är motstridiga och vems som då väger tyngst och vilka beteenden som exkluderar.

Många nya söker igenkänning, kanske för första gången i livet. Igenkänning med andra och från andra. Ämnen som "vilket är ditt specialintresse" eller "vad är empati" kan vara vanliga, liksom berättelser om utanförskap, utredning (och problem att få en sådan) och svårigheter i familj eller umgänge. De vill också förstå sig själva och diagnosen. Jag minns detta från när jag var grön.

Det kan vara oerhört viktigt. Men det kan också vara tröttande när samma ämne dyker upp för femtionde gången när man varit aktiv ett tag, tagit sig förbi den processen och gått igenom de ämnena för både egen del och andras. FAQ-skapelsen är ett mycket snyggt försök att stötta båda grupperna (om man kan tala om grupper). Det kan säkert ändå kännas som att komma ny i klassen om man får sin ankomst bemött med en pekning till en FAQ. Delikat. Må genomföras med finess.

När man varit här ett tag kan sociala och vardagliga bitar, förströelse, förtroende, underhållning, kringprat bli viktigt. Det kan kännas irrelevant, snackigt eller exkluderande om man är ny. Jag kan känna stor glädje i det och vill inte mista det. Delikat. Har någon möjligen bättre ord och tankar för detta än vad jag för dagen har?

Det jag märkt är inte någon hårdare ton utan helt enkelt att antalet medlemmar blivit större och forumet äldre. Ursäktar ni en liknelse?

Äldre forumister gräver ner sig allt djupare i vissa hjulspår som skär tvärs över forumlandskapet så att deras egen och de nyas rörelsefrihet begränsas. Jag undrar dock om det här hindrar de nya lika mycket som det hindrar de gamla?

Jag har inte upplevt att diskussionerna blivit hetsigare (undantag finns), snarare tvärtom att gamlingarna hittat sina egna och andra gamlingars ståndpunkter och därför blivit ointresserade av de hetsframkallande ämnena (AS-relaterade och andra). Dessutom blir var och en mer personligt säker på vilka ämnen som är ointressanta, därför korsar vi inte varandras vägar särskilt ofta längre...

Lider de nya av det här? Lider vissa nya av det här, exempelvis de som kommer med vanliga funderingar eller de som är så udda (vissa av dem ilskna) att ovanligt många har svårt att förstå dem?

Man skulle ju kunna skapa ett "Äldreforum" så att nykomlingarna slapp våra hjulspår men för moddarnas del skulle det kanske helt enkelt bli tråkigt? Eller vore det en bra idé, ifall serverutrymmet räcker, att klyva forumet i två? Det skulle kanske rentav återväcka gamlingarnas lust att lära känna de nya, de som liksom äger formumet de gamla en gång ägde... för rätt att vara där skulle vi behålla, kanske dock med vissa förbehåll... Äh, där krävs det luddiga regler igen men det är en tanke.

/ J

jonsch skrev: men för moddarnas del skulle det kanske helt enkelt bli tråkigt?

Tråkigt som i långtråkigt?
Där är mitt mål. att forma forumet så att moderatorerna slipper lägga all sin energi på att reda ut anmälningar och missförstånd. Vore jättetrevligt om man fick mer tid att debattera.

jonsch skrev:Man skulle ju kunna skapa ett "Äldreforum" så att nykomlingarna slapp våra hjulspår men för moddarnas del skulle det kanske helt enkelt bli tråkigt?

Men vad om oss som faktiskt är äldre också till ålder och till kynne, och som inte längre tycker det vara lika roligt med tuppfäktningar och med hetsig debatt, där allehanda epitet får fara fritt i etern? Ett sådant forum särskilt för oss vore väl just ett "Äldreforum". Eller skulle det kallas för forumets pensionärsklubb? Om det nu alls finns tillräckligt många inom denna ålders- och kynneskategori.

Jag är en som skulle uppskatta någon form av "forum för mogendans" . Alltså inte för dem som är gamla på forumet, utan just mognare till kynne och behov.

************

Men jag vidhåller att utan mitt förslag, eller något annat bra sätt att komma tillrätta med det slags problem det syftar till att lösa, så lär inte det faktum* ändras att vi är många som inte uppfattar det här som något riktigt diskussionsforum alls. Och som därför - inte för att man egentligen hade velat det - är med bara oengagerat på ett hörn tills man lyckas slita sig, eller i de fall man kommer hit som ny, sticker fort igen.

Det vill säga: målgruppen för ett "mogenforum", vare sig just det nu är en bra idé eller ej, har tunnats ut betänkligt på grund av nämnda slags problem, och någon återväxt kan vi inte vänta så länge forumet saknar redskap att göra något åt dem.


------------
*Jag har inte fört statistik men är så gott som säker.

Hur definierar man "mogen" då?

-Är "mogen" detsamma som torr, superseriös, allvarlig, allergisk mot trams och medvetet osofistikerat beteende, samt allmänt humorbefriad, så låter det inte som något positivt.

-Om "mogen" betyder en insiktsfull person med gott omdöme och förmåga till diplomati, reflektion och konstruktivt/kritiskt tänkande, men som trots det kan våga tramsa, flippa ut, uttrycka känslor o.s.v., så blir begreppet "mogen" betydligt positivare.

Dock undrar jag hur man på ett objektivt sätt kan bedöma vem som är mogen, och vem som inte är det?

Jag håller med om definitionsproblemen. För min del var poängen inte heller att försöka starta ett "mogenforum", utan att tänka tanken och låta den hjälpa till att bättre belysa problemen bakom idén - som forumet har och som jag anser är allvarliga.

ford skrev:Hur definierar man "mogen" då?

-Är "mogen" detsamma som torr, superseriös, allvarlig, allergisk mot trams och medvetet osofistikerat beteende, samt allmänt humorbefriad, så låter det inte som något positivt.

-Om "mogen" betyder en insiktsfull person med gott omdöme och förmåga till diplomati, reflektion och konstruktivt/kritiskt tänkande, men som trots det kan våga tramsa, flippa ut, uttrycka känslor o.s.v., så blir begreppet "mogen" betydligt positivare.

Dock undrar jag hur man på ett objektivt sätt kan bedöma vem som är mogen, och vem som inte är det?

Med tanke på att vi är npf-isar eller åtminstone ser oss som det så skulle jag tippa på att det finns många många som är omväxlande det ena och det andra, eller nåt annat, beroende på dagsform. Så är det för mig iaf.

Jag har egentligen bara ett önskemål. Det är att slippa nöjestjafs/trams-trådar maskerade till seriösa trådar. Jag har inget problem med trådar som är tydligt tramsiga eller tydligt nöjestjafsiga. Eller trådar som är uppenbart seriösa.

Däremot trådar där det inte går att avgöra vilket det är, det är mycket, mycket frustrerande.

Men jag har inget förslag till hur man ska kunna fixa det. Det verkar vara ett olösligt problem.