Hur vet man att han fått rätt diagnos?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: atoms, Alien

Hur vet man att han fått rätt diagnos?

Inläggav såpbubblan » 2009-12-30 17:36:58

Hej,
jag är ny på detta forum.
Hamnade här och hos attention då jag sen sonens adhd-diagnos tidigare i år sökt info överallt i försök att förstå vad som gjorde att de tog beslut att inte sätta aspergerdiagnos också. Utredningen var med frågeställningen asperger. Historik, anamnes, ärftlighet etc pekade på autismspektrum men de ansåg inte att han uppfyllde kriterierna för asperger "i dagsläget". De nämnde dock att det beror på den massiva verktygslåda vi skramlat ihop genom åren (han var 10 vid diagnostillfället) att han är så bra på att kompensera för många av sina svårigheter. Där och då blev jag såklart stolt över våra framgångar och resultatet av våra livsval och vårt arbete. Och framförallt - att han mår så pass bra!

Men en fundering gnager i mig månad ut och månad in:

Även om han har en underbar personlighet, en smockfull verktygslåda och en familj som stöttar i en vardag som fungerar ganska bra.... har han inte sina svårigheter kvar därinne ändå..?

Hur vet man att han verkligen fått korrekt diagnos?

Hur vet jag vad som blir rätt för min son?

Med hopp om svar och/eller tankar från er mer erfarna

/såpbubblan
Senast redigerad av såpbubblan 2011-05-04 23:32:00, redigerad totalt 1 gång.
såpbubblan
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2009-11-11

Inläggav alfapetsmamma » 2009-12-30 17:43:31

Du verkar tänka väldigt klokt och bra, grattis till dig och din son för den skull. För övrigt tycker jag det är tossigt att inte ställa diagnos om det finns underlag därtill.

Många svårigheter blir inte lättare utan svårare när man kommer upp i ålder och skolan ställer större krav på självständighet (fast bara lagom) och eget ansvarstagande.

Då är man mer betjänt av att ha diagnos så man också kan få rätt anpassningar eller kan få börja i AS-klass. Då hjälper det nämligen inte särskilt mycket att mamma och andra i närmiljön hjälper och aspie-anpassar där hemma. Det är ju i skolan det ska funka... Funkar det inte så kan man brisera duktigt när man kommer hem, även om man har aldrig så kunniga och engagerade nära och kära.

Så jag tycker absolut man ska propsa på en second opinion, eller föra fram att för att få adekvat stöd osv så krävs det också att diagnosen är den rätta.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:32:00, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav nano » 2009-12-30 18:09:37

Skulle tro att man inte vet det så lätt, men är det AS så blir det inga mediciner, mot ADHD finns det mediciner.

Det här är bara saker jag läst om, ingen erfarenhet av det.
Mitt svar är att betrakta som gissningar.

Sedan är det ju frågan om vilket som är bäst/värst, ADHD eller bieffekterna.
Antar att nivåerna på ADHD alt medicinerna spelar roll här.

Fast detta är bara värsta scenariot tror jag.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Alexandra » 2009-12-30 19:39:49

såpbubblan, jag tänker precis som alfapetsmamma kring det här, och jag tycker verkligen att du ska be om en second opinion! Hur besvärligt det än (eventuellt) kan vara att tjata till sig en sådan.
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Alexandra
Inaktiv
 
Inlägg: 1388
Anslöt: 2009-01-02
Ort: Stockholmsförort

Inläggav Zombie » 2009-12-30 19:59:55

Håller med A-mamma och Alexandra och vill lägga till, som en viktig punkt, att också energin att kompensera för sina svårigheter kan komma att tryta med åren, just därför att man har lagt för mycket av den på bara det. Och vid det laget, efter åratal av uteblivna anpassningar (också i form av självkännedom) på grund av utebliven diagnos, kan man vara bortom räddning till arbets- eller livsdugligt skick.

Tyvärr verkar den insikten saknas till och med hos de bästa diagnosställare. En orsak till det kan möjligen vara att det egentligen inte är utforskat vad AS "är" rent fysiskt sett, utan diagnosen är rent symptombaserad; även en diagnosställare som egentligen genomskådar det kan därför tänkas känna sig bunden till att inte ställa diagnosen om det inte finns nog med symptom, även om det bara beror på föräldrars eller ens eget hårda arbete och kan komma att straffa sig med tiden.

Men där kan säkert finnas utrymme för en second opinion. Inte minst läkare (tyvärr) är så olika.

Och då bör alla veta att det vimlar av dåliga diagnosställare, som inte känner till eller vill acceptera saker som (exempelvis) att en aspergare mycket väl kan vilja ha vänner, förhållande, klara jobb, besitta empati, kunna titta folk i ögonen och annat som är lika normalt för många av oss som för vem som helst. Bäst att nämna det, även om er diagnosställare verkade något bättre.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Sam » 2009-12-30 20:50:19

Zombie skrev:Håller med A-mamma och Alexandra och vill lägga till, som en viktig punkt, att också energin att kompensera för sina svårigheter kan komma att tryta med åren, just därför att man har lagt för mycket av den på bara det. Och vid det laget, efter åratal av uteblivna anpassningar (också i form av självkännedom) på grund av utebliven diagnos, kan man vara bortom räddning till arbets- eller livsdugligt skick.

Tyvärr verkar den insikten saknas till och med hos de bästa diagnosställare. En orsak till det kan möjligen vara att det egentligen inte är utforskat vad AS "är" rent fysiskt sett, utan diagnosen är rent symptombaserad; även en diagnosställare som egentligen genomskådar det kan därför tänkas känna sig bunden till att inte ställa diagnosen om det inte finns nog med symptom, även om det bara beror på föräldrars eller ens eget hårda arbete och kan komma att straffa sig med tiden.

Men där kan säkert finnas utrymme för en second opinion. Inte minst läkare (tyvärr) är så olika.

Och då bör alla veta att det vimlar av dåliga diagnosställare, som inte känner till eller vill acceptera saker som (exempelvis) att en aspergare mycket väl kan vilja ha vänner, förhållande, klara jobb, besitta empati, kunna titta folk i ögonen och annat som är lika normalt för många av oss som för vem som helst. Bäst att nämna det, även om er diagnosställare verkade något bättre.


Kan bara instämma.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav såpbubblan » 2009-12-30 21:20:19

oj,

vilka svar... jag blir rörd och överväldigad.

tack!

Jag måste landa lite har varit så ensam med mina funderingar.
Återkommer!

Tack igen,
för att ni finns och delar era kunskaper och erfarenheter till hjälp för andra
Senast redigerad av såpbubblan 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
såpbubblan
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2009-11-11

Inläggav Zombie » 2009-12-30 22:08:12

Men vad roligt med ett sådant gensvar! :D

Ta dig den tid du behöver du.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav Savanten Svante » 2009-12-30 23:01:23

Jag vet MINST ett barn i min närhet som saknar aspergerdiagnos.

Inte för att han inte visar upp alla drag som behövs.... utan....


hör och häpna


... han har en så förstående omvärld, både mor och far har diagnos, och än så länge ett dagis som inte har ett problem med hans egenheter.

Man tycker att ett sådant tillstånd borde bedömas absolut och inte relativt.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 10005
Anslöt: 2007-03-13
Ort: Utility muffin research kitchen

Inläggav Pemer » 2009-12-30 23:04:48

Ja, det är ju sanslöst. Rätt vad det är uppstår situationerna där en diagnos skulle ha krävts för förståelse och rätt hjälp och när man nu vill ställa diagnos kanske man hamnar hos en inkompetent utredare också och inte får någon...

Nej, det här är inte bra... :roll:
Senast redigerad av Pemer 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Pemer
 
Inlägg: 13588
Anslöt: 2007-02-08
Ort: Grödinge

Inläggav nano » 2009-12-31 10:00:07

Savanten jag anar att det inte behövts sökas någon diagnos just för att han kan vara den han är på dagis och har föräldrar som kan hantera honom?
Antar att det inte är frågan om att vara någon sorts 24h tillsyn heller.
Det fick iaf inte jag, men jag visste typ alltid var mamma o pappa var någonstans, räckte för mig :)
Kunde alltid få hjälp om så behövdes, kunde få vänta tills någon var klar om de var upptagna bägge två.
Senast redigerad av nano 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
nano
 
Inlägg: 6161
Anslöt: 2008-06-20
Ort: /home/Jorden/Stockholm

Inläggav Zombie » 2009-12-31 12:28:29

Jag glömde nämna den aspekten att diagnos på ett barn eller framförallt en tonåring kan vara känsligt. Beror förstås på den trygghet man har med och runt sig också, men det kan bli en knivig balansgång mellan de risker vi nämnde ovan och risken att barnet känner sig kränkt och stämplad inför omvärlden eller ger upp att försöka skaffa sig ett liv innan det har börjat. Och det sistnämnda kan bli en kamp ändå, eftersom många i maktpositioner har en väldigt låg uppfattning om vad aspergare klarar av såväl utbildning, jobb som privatliv ens å grundpersonlighetens vägnar.

Diagnos i mogen ålder har den fördelen att man redan har försökt och misslyckats och behöver en förklaring och en plattform att försöka starta om ifrån.

Men låt inte den aspekten dominera över det vi skrev ovan, man får försöka avväga som sagt. Idealet, näst att folk bara finge vara som de är och hjälpas där de är, vore ju att asperger avstigmatiserades så att folk kunde få hjälp i tid utan risken att bli stjälpta på kuppen.
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav barracuber » 2009-12-31 12:45:42

[OT]
Zombie skrev:...
Diagnos i mogen ålder har den fördelen att man redan har försökt och misslyckats och behöver en förklaring och en plattform att försöka starta om ifrån.
...


Och hur stor del av oss lyckas starta om?
[/OT]
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav Zombie » 2009-12-31 12:54:28

Nej, det var det jag försökte påpeka i mitt första inlägg ovan.
Jag nämnde [WikiSve]Skylla[/WikiSve] men glömde [WikiSve]Karybdis[/WikiSve].
Det är tufft, så bra föräldrar behövs. (Får intrycket att såpbubblan är en sådan.)
Senast redigerad av Zombie 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
Zombie
 
Inlägg: 18092
Anslöt: 2007-12-26

Inläggav barracuber » 2009-12-31 13:27:34

Zombie skrev:Nej, det var det jag försökte påpeka i mitt första inlägg ovan.


Jag hoppade tyvärr bara in i tråden och hade inte sett ditt tidigare inlägg. Jag gick tillbaka i tråden och läste det och det var så bra att det förtjänar att citeras:

Zombie tidigare i tråden skrev:Håller med A-mamma och Alexandra och vill lägga till, som en viktig punkt, att också energin att kompensera för sina svårigheter kan komma att tryta med åren, just därför att man har lagt för mycket av den på bara det. Och vid det laget, efter åratal av uteblivna anpassningar (också i form av självkännedom) på grund av utebliven diagnos, kan man vara bortom räddning till arbets- eller livsdugligt skick.

Tyvärr verkar den insikten saknas till och med hos de bästa diagnosställare. En orsak till det kan möjligen vara att det egentligen inte är utforskat vad AS "är" rent fysiskt sett, utan diagnosen är rent symptombaserad; även en diagnosställare som egentligen genomskådar det kan därför tänkas känna sig bunden till att inte ställa diagnosen om det inte finns nog med symptom, även om det bara beror på föräldrars eller ens eget hårda arbete och kan komma att straffa sig med tiden.

Men där kan säkert finnas utrymme för en second opinion. Inte minst läkare (tyvärr) är så olika.

Och då bör alla veta att det vimlar av dåliga diagnosställare, som inte känner till eller vill acceptera saker som (exempelvis) att en aspergare mycket väl kan vilja ha vänner, förhållande, klara jobb, besitta empati, kunna titta folk i ögonen och annat som är lika normalt för många av oss som för vem som helst. Bäst att nämna det, även om er diagnosställare verkade något bättre.


Om det bara gick att sätta bokmärke på inlägg..... :roll:
Senast redigerad av barracuber 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
barracuber
 
Inlägg: 10992
Anslöt: 2007-02-11
Ort: Västsverige

Inläggav såpbubblan » 2010-01-01 15:18:54

Tack snälla för alla svar.

Det är en överväldigande känsla att stå inför så många kloka ord och så mycket repsektfull respons efter alla år av ensamt grubblande.

Det första jag vill berätta är att utredningen gjordes på sonens egen begäran. Som då ensamstående mor hade jag varken tid eller ork över för en utredning när han var mindre utan att det skulle ha drabbat honom. Jag var tvungen att välja mellan att hjälpa honom och att driva en utredning. Jag valde honom... Låter det knäppt?
De svårigheter han haft och har har vi tacklat och jobbat med vart efter under hela hans liv men det var först nu som han själv hade behov av svar.

Det var en underbar resa att göra hand i hand efter allt vårt gemensamma arbete. Oavsett resultatet av utredningen var den tiden en magisk period för oss. En chans att tillsammans se och inse vad vi gjort och gör...

Han har genomgått en fantastisk utveckling.

Vi har valt att inte medicinera adhd symptomen. Det har flera skäl. Vi har sett en fantastisk utveckling med omega3, d-vitamin, kolhydratsreducering med mera, förutom det arbete vi gör på att öva på livet tillsammans.
Han är numer mer ute hos oss än inne i sin bubbla (men med självklar tillgång till sin bubbla när han behöver den) på eget initiativ. Att störa den processen med medicinering känns fel i magen och hjärtat.

Och. Att äntligen få njuta hans underbara personlighet utan bubblans väggar mellan oss är så stort och får oss att må så gott inuti att vi inte vill riskera det vi har med en ny medicin.

Låter det fel?

Diagnosens korrekthet är inte så viktig för mig personligen. Jag läste nyligen Attwoods ”den kompletta guiden till aspergers syndrom” och det var som att få en bruksanvisning till mitt barn i handen!
Däremot är jag orolig över vad som blir rätt för honom.
Nu och senare i livet.

Ska jag driva på en ny utredning så han får den hjälp han har rätt till?

Ska jag låta oss alla vila i att vi fått svaret adhd, men med teamet muntliga erkännande av vårt arbete, hans utveckling och att som de sa ”vi känner lukten av aspergaren, men han rinner mellan fingrarna i varje test vi gör. Försvinner bakom hörnet i alla samtal....därför blir utlåtandet så här”

Och hur gör man med skolan?
De ser idag adhd-diagnosen. Motvilligt. När vi nämnt aperger, eller drag av, viftar de bort oss som irriterande myggor. Ska man kämpa för att de ska se? Eller ska jag lägga energin på min son och att möta upp hemma...?
Om han då faller igenom och misslyckas i skolan...
har jag svikit honom då..?

Jag är så tacksam över att äntligen få bolla mina tankar med någon som ar egen erfarenhet. Säg till om jag trampar fel eller så...

Varma nyårshälsningar :-)154
Senast redigerad av såpbubblan 2011-05-04 23:32:01, redigerad totalt 1 gång.
såpbubblan
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2009-11-11

Inläggav alfapetsmamma » 2010-01-01 17:01:13

Vad du ska välja att driva, om du har så pass lite energi (obs, det är inte kritik utan mer ett konstaterande) att du måste välja mellan att fajtas för honom med andra aktörer (och det kan vara en väldigt dryg fajt, det vet jag om någon) eller försöka npf-anpassa hemma, det kan jag inte säga och det ska ingen kunna välja åt dig.

Men jag tror att han skulle vara betjänt av att ha rätt diagnos, framgent. Om inte annat så för att förstå sig själv bättre och kanske slippa ifrån lite av tanken att det är fel på honom som är X, Y och Z. Vet han att han är FÖDD skapt på ett sätt som gör att han har lättare för X än de flesta och svårare för Y än de flesta (väldigt generaliserande, jag vet, sorry) så är det fantastiskt skuld- och skamavlastande.

Iaf har det varit det för mig och jag har läst och hört av och om många att det varit likadant för dem. Själva utredningen och diagnosen och vetskapen hade en läkande kraft och innebörd, mer än de ev åtgärder man kom i åtnjutande av.

Att skolan inte lyssnar är bedrövligt, men vad du ska säga där vet jag inte. Jag har själv slagits för mina barn men jag vet att det är ett jäkla Sisyfos-arbete att göra, så jag förstår om det känns övermäktigt.

Dock, med rätt diagnos skulle du ha mer på fötterna när du ber om anpassningar och att de tar hänsyn till hans sätt att funka, inte funka, lära in, processa världen osv.

Man ska hjälpa barn med det de har svårt med, men utan diagnos blir det gärna att man kallar barnets drag för nåt som är relaterat till deras uppfostran eller karaktärsdrag, dvs, man får heta lat och ouppfostrad.

Förstår de att personen inte KAN annat än det h*n gör, som en hörselskadad som inte hör, eller en rullstolsburen som inte kan gå, och att det inte handlar om bristande vilja eller intelligens eller uppfostran, så kan det hjälpa. Iaf är det min bild att det hjälper något, om än otillräckligt.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Sam » 2010-01-01 17:09:08

Du verkar va en toppen morsa, och ni verkar ha en relation till varandra som som bygger på en ömsesidig respekt för varandra och en stor dos med tillit.
Oavsett vad du väljer så tycker jag inte att du sviker honom.

Att de har svårt att se AS:en hos honom kan bero på att ADHD kamouflerar hans AS svårigheter. Om man väljer att medicinera ADHD, så är det inte ovanligt att AS-dragen blir tydligare. Men jag respekterar och förstår ditt val att inte medicinera honom.

Kanske kan ett gemensamt samtal mellan er ge en vägledning om hur ni ska gå vidare just nu. även om ni väljer att avvakta just nu så finns alltid möjligheten att utreda senare.

Hur tänker du att den hjälp som en AS diagnos skulle innebära, skulle se ut för hans del?
För trots allt så finns det ingen universal lösning att sätta in vid AS, och inget är självklart att livet skulle bli lättare.
Den största vinsten är nog insikten om att det finns en orsak till varför man fungera annorlunda.

Hur ser han själv på det som skapar svårigheter/problem för honom i vardagen?
Tycker han själv att han behöver mer hjälp just nu?
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav såpbubblan » 2010-01-01 17:09:59

Tack för ditt svar.

Jag vill göra ett snabbt förtydligande

alfapetsmamma skrev:Vad du ska välja att driva, om du har så pass lite energi (obs, det är inte kritik utan mer ett konstaterande) att du måste välja mellan att fajtas för honom med andra aktörer (och det kan vara en väldigt dryg fajt, det vet jag om någon) eller försöka npf-anpassa hemma, det kan jag inte säga och det ska ingen kunna välja åt dig.



Valet, baserat på tid och energi, gjordes när han var liten och jag var ensamstående. Idag har jag en underbar man som tar fullt föräldraansvar för alla familjens barn. Vilket gör att mer tid finns.

Nu ska jag läsa resten av ditt svar.
Senast redigerad av såpbubblan 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
såpbubblan
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2009-11-11

Inläggav alfapetsmamma » 2010-01-01 17:13:16

Glömde säga att jag själv inte tar medicin mot ADHDn liksom inte heller min lilla, som är elva, och inte heller sextonåringen.

Jag för att jag får sån förhöjd ångest av medicinen, och har ångest så det räcker ändå, plus att jag är van vid att vara så här, men fick problem att hantera den nya person jag blev när det ADHDiga trädde tillbaks och det aspgia trädde fram mer.

Lillan för att hon blir så aspig att det inte funkar, då får hon hellre vara ADHD-ig, på gott och ont.

Storan för att hon är en diagnosförnekare. Om vi ska generalisera riktigt grovt.

Så jag har all förståelse för att man inte vill medicinera, även om jag generellt tycker man kan testa, så man vet vad man säger nej till.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
alfapetsmamma
 
Inlägg: 7383
Anslöt: 2008-05-03

Inläggav Alien » 2010-01-01 18:40:48

Hej och välkommen hit!

Hur ställer sig sonen till att genomgå en ytterligare utredning för en ev ytterligare diagnos? Har du pratat med honom om det? Är han bara 10 år kanske ni kan avvakta.

Hur går det för honom i skolan, med studierna och med kamraterna? Går det någorlunda bra, så är det inte överhängande med AS-diagnos.

En fördel med diagnos är möjligheten till att få gå i aspergerklass, få undervisning anpassad för aspiga elever, liten grupp och möjlighet att träffa och bli kompis med likasinnade.
Senast redigerad av Alien 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46087
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet

Inläggav såpbubblan » 2010-01-01 23:17:32

Tack för alla kloka och varma ord.

Jag tar med dem i natten och återkommer

/såpbubblan
Senast redigerad av såpbubblan 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
såpbubblan
Ny medlem
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2009-11-11

Inläggav sommar » 2010-01-02 2:54:08

Välkommen såpbubblan!
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
sommar
Bannad
 
Inlägg: 4619
Anslöt: 2008-01-09

Inläggav AAA » 2010-01-02 17:32:12

Hej Såpbubblemamman!
Är/har varit i samma situation som du/ni.
Även om han har en underbar personlighet, en smockfull verktygslåda och en familj som stöttar i en vardag som fungerar ganska bra.... har han inte sina svårigheter kvar därinne ändå..?

Jo, det har ju alla människor, antar jag. Men ni verkar ju ha hittat verktyg och redskap för att hantera detta på ett lysande sätt. Ökad livskvalitet är ändamålet, anser jag.
Hur vet man att han verkligen fått korrekt diagnos?

Det tror jag inte att det går att få reda på. Men om ni kommer tillräckligt nära och livet har blivit till det bättre så är ni nog på "rätt" spår i alla fall.
Hur vet jag vad som blir rätt för min son?

Det vet ingen. Lita på din intuition. Tala med din son. Lyssna på erfarenhet, styrka och hopp från andra.
Senast redigerad av AAA 2011-05-04 23:32:07, redigerad totalt 1 gång.
AAA
 
Inlägg: 2381
Anslöt: 2009-05-23

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in