Hur mycket tycker ni att det är rimligt att man tar hänsyn till människors npf i olika sammanhang, särskilt när människorna ifråga är ovetande om sin egen problematik?

I samband med min egen utredning och diagnos (för ca två år sedan) har jag läst och tagit reda på väldigt mycket om vad AS innebär, och det har blivit väldigt tydligt att flera av de "krångliga" människor jag träffar på i min vardag har väldigt tydliga AS-drag.

Jag har själv inte så väldigt mycket problem på den sociala fronten (men desto mera på andra områden), men det har däremot flera personer i min omgivning. Nu när jag inser att dessa personer med mycket stor sannolikhet uppfyller AS-kriterierna (med råge) känns det väldigt kluvet. Jag förstår vad deras problem är - men det gör de inte själva. Enligt dem själva är allting alla andras fel, de har verkligen NOLL självinsikt.

För mig känns det fel att "klampa in" och konfrontera dem med min uppfattning (att dessa personer med mycket stor sannolikhet är diagnosmässiga) men å andra sidan blir jag väldigt less på att låta dem hållas med sitt (i mina ögon) verklighetsfrämmande och ofta ganska aggressiva ältande om hur alla andra (inklusive jag) gör allting fel.

Vad tycker ni? Ska jag bita ihop och tänka att "hen har ju så stora svårigheter så det är inte konstigt att hen inte förstår bättre" samtidigt som personen själv inte har en aning om att jag uppfattar henom som funktionshindrad? Eller ska jag ta strid för varenda liten idiotsak? (det ska tilläggas att jag vanligtvis är helt osannolikt medgörlig så för att få mig irriterad krävs en hel del... mer än de flesta står ut med, defintivt).

Lite lättare att förstå om du kunde ge några exempel på hur dessa anser att andra gör fel?

Rent generellt så skulle jag säga att det beror på.

Om dessa personer ställer till med problem i arbetet, så är det ju chefens sak att ta tag i det. Och då vara tydlig och konkret.

Jag skulle nog blivit mer ödmjuk efter min diagnos och inte trott att alla andra gjorde fel (även om de gjorde det ibland, dvs var luddiga). Men jag fick ingen chans att "bättra mig" efter jag fått min diagnos; jag var inte välkommen tillbaka.

Som kollega kan du antingen strunta i vad de säger, säga emot el klaga inför chefen och antyda att de nog behöver genomgå en utredning. Om personerna är så besvärliga borde ju fler ha klagomål.

Vad du än gör så tror jag inte det är någon bra idé att säga rent ut till dem att du tror att de har AS. Har de inga goda egenskaper också, som kan tänkas höra ihop med deras ev aspighet?

Men det kanske inte alls gäller personer på jobbet utan t ex släktingar? Då tror jag att det är bäst att inte träffa dem så ofta. Gäller det de allra närmaste så skulle du kunna berätta om din egen diagnos och samtidigt påpeka att AS är ärftligt ...

Så här hade jag resonerat;
- Mycket, för mej, viktiga personer hade jag tagit strider med, men valt striderna noggrant.
- Andra hade jag skapat så mycket distans till som möjligt, eftersom det är väldigt energikrävande att umgås med den typen av människor som skyller allt på andra och aldrig vill ta eget ansvar.

ElsaS skrev:Så här hade jag resonerat;
- Mycket, för mej, viktiga personer hade jag tagit strider med, men valt striderna noggrant.
- Andra hade jag skapat så mycket distans till som möjligt, eftersom det är väldigt energikrävande att umgås med den typen av människor som skyller allt på andra och aldrig vill ta eget ansvar.

Kort och bra, tycker jag.

Sen verkar det hänga samman med (förträngd) Asperger att man väljer att trotsa när folk kommer med långtgående analyser om hur man fungerar; av rädsla eller självbevarelsedrift. Responsen man ger blir liksom inte: "Åh,snälla, berätta mer!"

Jag tror faktiskt det kan funka bättre ibland för att få en aspergare att utreda sig om den anhörige säger med lite överlägset och mästrande tonfall: "Det finns inte en chans att du kan ha Asperger..!", eller: "Det är löjligt vad många som fjantar sig med att söka utredning idag. Hoppas att inte du har några såna planer..."

Ungefär, typ

Ingen blir glad av att ta hänsyn där det känns oberättigat så gör vad du måste för att bli det.

Personer som skyller allt på andra och aldrig vill ta eget ansvar är väl lite åt det manipulativa hållet:

De taktiker en manipulatör oftast använder sig av är:

Förnekande – när manipulatören vägrar erkänna att de gjort något skadande och sårande trots det är uppenbart att de har.

De ljuger både för sig själva och också för andra om sina avsikter. Denna ”vem – jag?” taktik är ett sätt att spela oskyldig och få offret att känna det obefogat att konfrontera manipulatören om det olämpliga i sitt beteende.

Det är också ett sätt för manipulatören att ge sig själv tillåtelse att fortsätta göra som de vill. Detta förnekande är inte ett sätt för manipulatören att skydda sig från exempelvis ångest. Alltså inte som en försvarsmekanism hos manipulatören utan är snarare en manöver för att få andra att backa och/eller få dem känna skuldkänslor för att de insinuerat att han gjort något fel.

Projicering – Skyller på andra.

Aggressiva personligheter letar alltid efter ett sätt att lägga skulden på andra. De är inte bara skickliga på att hitta syndabockar utan är även mästare på att göra det på ett subtilt och svårupptäckt sätt.

Minimering – Denna taktik är en kombination av förnekande och rationalisering.

När manipulatören använder denna manöver framställer han det som att hans beteende inte alls är lika skadligt och oansvarigt som någon annan hävdar utan att den personen gör en höna av en fjäder.

http://www.misshandladjag.se/manipulatoren

Jag känner att man bör vara väldigt försiktig att kasta "manipulativ" runt sig i den här frågan. Det finns faktiskt en möjlighet att människor inte förstår att de sårar, speciellt om vi ska prata människor inom vårt eget funktionshinder där just theory of mind kan vara problematiskt - man menar en sak, uttrycker den lite för rakt eller för "avigt" och förstår inte att någon tar illa vid sig för att det är för rakt eller för att de tolkar det som sägs på ett helt annat sätt än man tänkt.

När jag insåg att en person nära mig med största säkerhet har AS så blev relationen mellan oss så mycket bättre. Dels för att jag nu förstår att personen inte alls menar att vara elak de gånger jag tidigare uppfattat det som elakheter, men också för att jag nu vet att jag ska förklara min sida av saken, rakt och tydligt, så att vederbörande förstår hur det den säger uppfattas och tolkas vilket har lett till att personen väljer att uttrycka sig på ett annat vis. Det är ju så att de som går odiagnostiserade genom livet är det ingen som bryr sig om att förklara sådana saker för - ingen begriper att det behövs.

tahlia skrev:Jag känner att man bör vara väldigt försiktig att kasta "manipulativ" runt sig i den här frågan. Det finns faktiskt en möjlighet att människor inte förstår att de sårar, speciellt om vi ska prata människor inom vårt eget funktionshinder där just theory of mind kan vara problematiskt - man menar en sak, uttrycker den lite för rakt eller för "avigt" och förstår inte att någon tar illa vid sig för att det är för rakt eller för att de tolkar det som sägs på ett helt annat sätt än man tänkt.

Jag tänker mer på om det är så att man upprepade gånger förklarat och försökt få en person att förstå att de exempelvis sårar andra eller att de inte uttrycker sig ok men att de ändå inte tar till sig det. Som jag förstått det så tar en person med AS till sig kritik om man fått det förklarat för sig att man sårat någon och genom detta insett att man gjort något fel.

Det finns ju dock individer som verkar sätta i system att skylla ifrån sig eller helt verkar sakna självinsikt och bara skyller ifrån sig på andra, de verkar aldrig kunna erkänna att de själva gör fel, eller att allt som går fel i deras liv inte bara jämt beror på andra utan de tycker allting är andras fel.

1. Om du inte har några sociala problem så är det nog inte Aspergers du har ...
2. Du sitter alltså och ältar om att dessa människor gör fel genom att de ältar att andra gör fel?

Intressant.

Abbreviation skrev:1. Om du inte har några sociala problem så är det nog inte Aspergers du har ...

Det där var osedvanligt korkat. Det är fullt möjligt att lära sig hantera sociala situationer till den grad att man inte upplever sig ha några direkta problem, trots att man har Aspergers - detta även om man haft stora problem som barn/ungdom. Det är en av anledningarna till att man gärna vill tala med föräldrar vid en diagnostisering även av vuxna - för att få en bild av personen innan denne började kompensera och utveckla strategier.

Abbreviation skrev:1. Om du inte har några sociala problem så är det nog inte Aspergers du har

Jag skriver inte att jag inte har några sociala problem. Jag skriver att jag inte har så väldigt mycket problem på den sociala fronten. Problem har jag (annars skulle jag knappast ha fått diagnosen).

Abbreviation skrev:2. Du sitter alltså och ältar om att dessa människor gör fel genom att de ältar att andra gör fel?

Jag "sitter inte och ältar" någonting över huvud taget. Ditt inlägg är inte vidare konstruktivt. Du svarar med två påståenden som dels inte alls besvarar min frågeställning och dels båda är felaktiga i sak(vilket du skulle ha insett om du hade läst igenom mitt inlägg innan du svarade).

Tack för alla svar! De personer det handlar om finns dels på mitt jobb och dels i min släkt. Jag tror absolut inte att det handlar om att någon av de här personerna medvetet försöker manipulera sin omgivning utan snarare handlar det om en oförmåga att se någon annan sida av saker än sin egen.

På jobbet är det mycket gnäll. Om chefen vill att man ska göra något annat än det man tänkte, då är chefen en idiot. Kvalitetsavdelningen, inköpsavdelningen och datasupporten befolkas också av idioter. Och jag blir så less, för jag tror faktiskt att alla de här människorna gör så gott de kan (och om de inte gör det så blir det iaf inte bättre över att man spyr galla över dem bakom ryggen på dem). Jag tycker att det är svårt att samarbeta med en person som struntar fullständigt i hur resultatet av arbetet blir (om kunden inte är nöjd så är det för att kunden är en idiot, nämligen... ). Jag blir stressad och arg för jag vill faktiskt leverera ett bra resultat. Chefen vet hur den här personen är men jag tror att chefen tycker att det är svårt att hantera situationen.

När det gäller släkten så tycker jag att det känns jättejobbigt att min diagnos ska diskuteras och den här personen tar gärna upp "mina svårigheter" och visar tydligt att jag inte kan uppfattas som riktigt normal eller tillräknelig eftersom jag har AS. Samtidigt som den här personen själv förefaller att ha mycket större problem än vad jag nånsin har haft! För att inte tala om hur synd det är om mina barn som har ärvt mina dåliga gener. Jag får lust att skrika att det minsann inte bara är MINA gener som är lite suspekta... Den här personen är också egocentrisk så till den milda grad. Det ska tas speciella hänsyn till henom i alla tänkbara sammanhang. Alla andra får stå tillbaka, och aldrig att hen tackar för allt krångel hen ställer till med eller gör något för att underlätta för någon annan. Det här handlar om en släkting som jag inte har möjlighet att sluta umgås med (i så fall får jag sluta träffa även andra personer som jag gärna vill träffa).

För att avgöra om gnället är relevant får du vara mer specifik. Att däremot strunta i arbetets resultat fungerar dåligt för de flesta vinstdrivna företag.

Angående släktingen, ta upp dennes problem. Eller helt enkelt ignorera denne, använd mp3-spelare eller annat.

Gafsan skrev:

Abbreviation skrev:1. Om du inte har några sociala problem så är det nog inte Aspergers du har

Jag skriver inte att jag inte har några sociala problem. Jag skriver att jag inte har så väldigt mycket problem på den sociala fronten. Problem har jag (annars skulle jag knappast ha fått diagnosen).

Abbreviation skrev:2. Du sitter alltså och ältar om att dessa människor gör fel genom att de ältar att andra gör fel?

Jag "sitter inte och ältar" någonting över huvud taget. Ditt inlägg är inte vidare konstruktivt. Du svarar med två påståenden som dels inte alls besvarar min frågeställning och dels båda är felaktiga i sak(vilket du skulle ha insett om du hade läst igenom mitt inlägg innan du svarade).

Du är inget tydlighetens orakel, har jag misstolkat dig så kan det likaväl bero på att du misslyckades med din text, som att jag misslyckades med min läsning. Vad otrevlig du är.

Abbreviation skrev:Du är inget tydlighetens orakel, har jag misstolkat dig så kan det likaväl bero på att du misslyckades med din text, som att jag misslyckades med min läsning. Vad otrevlig du är.

OK, men eftersom samtliga övriga som svarat (ganska många) verkar ha förstått frågan och försökt att svara på den så tycker jag att det verkar troligt att jag inte uttryckt mig särskilt otydligt.

Jag tycker att du ska läsa ditt eget första inlägg i den här tråden och fundera på om du själv framstår som trevlig eller otrevlig, och sen kan du fundera över huruvida din ton i det inlägget eventuellt skulle kunna påverka tonen i mitt svar till dig.

Har varit inne på det förut. Många Aspergares identitet bygger på att de är intelligenta. Så när människor gör saker annorlunda som Aspergaren inte förstår pga. sina sociala tillkortakommanden som de tenderar behålla outvecklade för att inte riskera sin självbild så är de tvungna att antingen erkänna sin identitet som bristande vilket givetvis inte går an eller utmåla personen med betéendet som något dåligt. Det är tragik som utspelar sig mest hela tiden kring många Aspergare och dem som lever runt omkring.

Kortsiktigt hanterande är att tala till deras intellekt och få dem att tro att det är dem själva som kommit på något smart som du egentligen planterat.

Långsiktigt är väl snarare att plocka isär deras felaktiga självbild men hur det görs bäst med minst skador möjliga vet jag inte. Väldigt få har antagligen lyckats med rätt igenom goda resultat.

DIProgan skrev:Har varit inne på det förut. Många Aspergares identitet bygger på att de är intelligenta. Så när människor gör saker annorlunda som Aspergaren inte förstår pga. sina sociala tillkortakommanden som de tenderar behålla outvecklade för att inte riskera sin självbild så är de tvungna att antingen erkänna sin identitet som bristande vilket givetvis inte går an eller utmåla personen med betéendet som något dåligt. Det är tragik som utspelar sig mest hela tiden kring många Aspergare och dem som lever runt omkring.

Du menar det här ganska så ofta förekommande nedvärderandet av de så kallade NT's antar jag?

Möjligheten att hantera bristen på ett sätt som är transparent så att det inte är urskiljningsbart för en NT men ändå anse att konversationen pga innehållet är ointressant ändå är en möjlighet som inte existerar?

Lite som falskt val.

DIProgan skrev:Har varit inne på det förut. Många Aspergares identitet bygger på att de är intelligenta. Så när människor gör saker annorlunda som Aspergaren inte förstår pga. sina sociala tillkortakommanden som de tenderar behålla outvecklade för att inte riskera sin självbild så är de tvungna att antingen erkänna sin identitet som bristande vilket givetvis inte går an eller utmåla personen med betéendet som något dåligt. Det är tragik som utspelar sig mest hela tiden kring Aspergare och dem som lever runt omkring.

Tack för ett bra svar. Jag tycker att det är så oerhört svårt att förstå hur en person som (åtminstone ibland) framstår som tämligen intelligent kan ha så total brist på självinsikt. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka att "nää, hen MÅSTE göra såhär på rent djävulskap, hen KAN inte vara så dum som hen verkar", men samtidigt så tycker jag inte att det verkar så.

Jag tror att min kollega är mycket, mycket intelligent och allmänbildad men också rejält aspig. Hen är smart, rolig och trevlig mot mig (och de flesta andra) men tyvärr mindre trevlig mot vissa. Jag tycker att hen uppvisar ett rent mobbingbeteende mot vissa personer och det känns verkligen inte bra. Jag tror att det beror på att hen känner sig stressad och hotad av dem, men jag är säker på att de känner sig minst lika stressade och hotade av min kollegas aggressivitet. Min kollega kan också uttrycka sig mycket klumpigt ifråga om kvinnor och personer från andra kulturer vilket kan vara jobbigt. Jag tror att hen inte förstår hur illa berörda andra blir.

I det andra fallet, när det gäller min släkting så undrar jag faktiskt om personen ens är normalbegåvad. Jag börjar mer och mer tro att den här personens verbala förmåga ligger skyhögt över hens allmänna intelligens. Det får mig att känna mig ännu mera skyldig när jag blir arg på personen. Hen är dryg, överlägsen, arrogant, egoistisk och fruktansvärt lågpresterande (när det gäller att få saker gjorda, och tyvärr har vi en del gemensamma åtaganden som jag har svårt att ta mig ur). Jag tror att det är som du beskriver att den här personen har byggt sin identitet på sin intelligens men i det här fallet verkar ju intelligensen dessutom inte ens finnas där, vilket framstår som tydligt för människor runt omkring men inte för personen själv som istället kommer med krystade förklaringar och långsökta teorier (som alltid bottnar i hur andras avvikande åsikter bottnar i att de inte förstår hur saker och ting ligger till egentligen).

DIProgan skrev:Kortsiktigt hanterande är att tala till deras intellekt och få dem att tro att det är dem själva som kommit på något smart som du egentligen planterat.

Jo, det är så jag gör. Och det fungerar ju... men det känns ändå inte bra. Det får mig att känna mig manipulativ (och det är jag ju också).

Gafsan skrev:

Abbreviation skrev:Du är inget tydlighetens orakel, har jag misstolkat dig så kan det likaväl bero på att du misslyckades med din text, som att jag misslyckades med min läsning. Vad otrevlig du är.

OK, men eftersom samtliga övriga som svarat (ganska många) verkar ha förstått frågan och försökt att svara på den så tycker jag att det verkar troligt att jag inte uttryckt mig särskilt otydligt.

Jag tycker att du ska läsa ditt eget första inlägg i den här tråden och fundera på om du själv framstår som trevlig eller otrevlig, och sen kan du fundera över huruvida din ton i det inlägget eventuellt skulle kunna påverka tonen i mitt svar till dig.

Och din ton i TS kan inte ha påverkat min trevlighet? Ingenting beror på dig? Jag är inte vidare sugen på att vara trevlig mot någon som sitter och gnäller över att andra är aspiga och att hen inte orkar med det och tycker att de ska förändra sig. Förväntar du dig verkligen trevlighet som svar när du gnäller över aspergare på ett aspergerforum?

Wine skrev:Du menar det här ganska så ofta förekommande nedvärderandet av de så kallade NT's antar jag?

Lägger ingen värdering i vem som blir offer. Vi har ju alla olika varianter av problem inom spektrumet så det ter sig naturligt att vi också förstår oss på olika människor i och utanför Aspergervärlden.

Abbreviation skrev:Och din ton i TS kan inte ha påverkat min trevlighet? Ingenting beror på dig? Jag är inte vidare sugen på att vara trevlig mot någon som sitter och gnäller över att andra är aspiga och att hen inte orkar med det och tycker att de ska förändra sig. Förväntar du dig verkligen trevlighet som svar när du gnäller över aspergare på ett aspergerforum?

Jag har svårt att förstå ditt engagemang i den här tråden. Först ids du inte läsa mitt TS ordentligt till att börja med. Sen blir du arg över saker som du missförstått, så du skriver ett aggressivt inlägg där du felciterar mig. Sen tycker du att jag är otrevlig när jag rättar dig. Kanske det vore bäst för oss båda att du letar upp någon annan tråd där du förstår frågeställningen och inte blir så upprörd.

För dem som läst mitt TS framgår det förhoppningsvis att mitt syfte med tråden verkligen inte är att gnälla utan att jag vill ha tips på hur jag bör bemöta personer i min omgivning som beter sig illa, när jag misstänker att deras beteende troligen (åtminstone delvis) är autismspektrumrelaterat.

plåtmonster skrev:Möjligheten att hantera bristen på ett sätt som är transparent så att det inte är urskiljningsbart för en NT men ändå anse att konversationen pga innehållet är ointressant ändå är en möjlighet som inte existerar?

Lite som falskt val.

Det här förstod jag inte, förklara gärna.