Hur mkt tjata?

Alla frågor om Asperger i relation till barn och/eller föräldrarollen.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Hur mkt tjata?

Inläggav sugrövmanövern » 2017-01-15 18:53:19

Alltså så länge han går i skolan behöver han kanske inte orka mycket mer än sköta den? Jag minns att jag orkade inte ett skit mer efter skolan, annat än gå ut med min hund och sen kolla tv/film. Jag tvingades tvätta mina egna kläder dock :P .

Ok lägga kläderna i tvättkorgen mm, självklart, det ska alla kunna. Men orka med en kp tex kanske man kan vänta med till skolan är slut.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11095
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Hur mkt tjata?

Inläggav indra76 » 2017-01-15 18:59:01

sugrövmanövern skrev:Alltså så länge han går i skolan behöver han kanske inte orka mycket mer än sköta den? Jag minns att jag orkade inte ett skit mer efter skolan, annat än gå ut med min hund och sen kolla tv/film. Jag tvingades tvätta mina egna kläder dock :P .

Ok lägga kläderna i tvättkorgen mm, självklart, det ska alla kunna. Men orka med en kp tex kanske man kan vänta med till skolan är slut.


Fast vår bedömning är att han orkar mer (han visar lika lite intresse för annat även under 10 veckors sommarlov t.ex.), men saknar motivation för allt som inte är spelande inte är lika roligt helt enkelt. Men vi får väl se om något förändras, men jag tror att risken är att han bara kommer spela 100% när han gått ut skolan, det är det drivet han tyvärr uppvisar. Och vad fasen gör man då liksom?

Det är ju vanligt att ungdomar utan diagnos fastnar i dator/TV/Telefon mer än vad som är nyttigt och jag tror att det är ännu lättare när man har ett beteende som gör att man lätt snöar in på saker och har svårt att aktivera sig (han har troligtvis också ADD).

Men vi kan förstås inte tvinga honom att stänga av datorn och göra något annat, vi försöker motivera och förklara vitsen med det istället, men samtidigt är han ju så pass gammal att han får se konsekvensen av att välja det han gör (om han fortsätter med det långsiktigt).
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Hur mkt tjata?

Inläggav sugrövmanövern » 2017-01-15 19:08:58

indra76 skrev:
sugrövmanövern skrev:Alltså så länge han går i skolan behöver han kanske inte orka mycket mer än sköta den? Jag minns att jag orkade inte ett skit mer efter skolan, annat än gå ut med min hund och sen kolla tv/film. Jag tvingades tvätta mina egna kläder dock :P .

Ok lägga kläderna i tvättkorgen mm, självklart, det ska alla kunna. Men orka med en kp tex kanske man kan vänta med till skolan är slut.


Fast vår bedömning är att han orkar mer (han visar lika lite intresse för annat även under 10 veckors sommarlov t.ex.), men saknar motivation för allt som inte är spelande inte är lika roligt helt enkelt. Men vi får väl se om något förändras, men jag tror att risken är att han bara kommer spela 100% när han gått ut skolan, det är det drivet han tyvärr uppvisar. Och vad fasen gör man då liksom?
Jo förstår dilemmat.. Men, rent krasst kan ni ju kräva att han skaffar jobb, för han måste ju betala hyra hemma tex. Antingen det eller så är han sjuk och behöver sjukpension. Och klarar han inte den där biten med jobb och han bara blir fastvuxen vid datorn måste han kanske flyttas till ett gruppboende där de kan ha mer pli på honom?

Kontaktpersonen kan kanske komma till användning efter skolslutet, med att hänga med till arbetsförmedlingen och se till att sånt blir gjort.
sugrövmanövern
 
Inlägg: 11095
Anslöt: 2007-01-12
Ort: Marianergraven

Hur mkt tjata?

Inläggav indra76 » 2017-01-15 19:15:09

sugrövmanövern skrev:
indra76 skrev:
sugrövmanövern skrev:Alltså så länge han går i skolan behöver han kanske inte orka mycket mer än sköta den? Jag minns att jag orkade inte ett skit mer efter skolan, annat än gå ut med min hund och sen kolla tv/film. Jag tvingades tvätta mina egna kläder dock :P .

Ok lägga kläderna i tvättkorgen mm, självklart, det ska alla kunna. Men orka med en kp tex kanske man kan vänta med till skolan är slut.


Fast vår bedömning är att han orkar mer (han visar lika lite intresse för annat även under 10 veckors sommarlov t.ex.), men saknar motivation för allt som inte är spelande inte är lika roligt helt enkelt. Men vi får väl se om något förändras, men jag tror att risken är att han bara kommer spela 100% när han gått ut skolan, det är det drivet han tyvärr uppvisar. Och vad fasen gör man då liksom?
Jo förstår dilemmat.. Men, rent krasst kan ni ju kräva att han skaffar jobb, för han måste ju betala hyra hemma tex. Antingen det eller så är han sjuk och behöver sjukpension. Och klarar han inte den där biten med jobb och han bara blir fastvuxen vid datorn måste han kanske flyttas till ett gruppboende där de kan ha mer pli på honom?

Kontaktpersonen kan kanske komma till användning efter skolslutet, med att hänga med till arbetsförmedlingen och se till att sånt blir gjort.


Jo, det blir ju konsekvenser på ett annat sätt om han skulle fortsätta med samma beteende/attityd när han gått ut gymnasiet, så jag får väl försöka sitta still i båten. Men jag är sådan person som vill lösa problem, inte vänta och se :wink: , men just nu känner jag att vi nog gjort vad vi kunnat, nu får vi kanske låta tiden visa vad som har landat och inte.

Tack för dina svar!
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Hur mkt tjata?

Inläggav Liljan » 2017-01-15 19:18:25

Tror du han skulle vara intresserad av sociala evenemang där man håller på med datorer? Jag vet inte så mycket om just datorer och spelande, men jag vet att det finns spelförening där där man träffas i en lokal och spelar med varandra, det måste finnas mässor och stora konvent också. Kolla med sverok, det är en organisation som bland annat sysslar med spel. http://www.sverok.se/

Vill han plugga vidare senare finns det ett kandidatprogram i spelutveckling på Stockholms universitet: https://sisu.it.su.se/search/info/SGAMK

Jag tänker att det kanske är lättare att få honom att göra något som har med spel att göra som ändå är hans specialintresse än att få honom att göra något helt annat.

Sedan tycker jag att han låter deprimerad. Man behöver inte ha självmordstankar eller självskadebeteende för att vara det. Han behöver kanske prata med någon. Jag tycker också du ska ta kontakt med habiliteringen och se om du kan få råd och stöd därifrån. Att han inte har några vänner eller hittar på saker alls låter inte alls bra eller vettigt.
Liljan
 
Inlägg: 865
Anslöt: 2013-01-17

Hur mkt tjata?

Inläggav indra76 » 2017-01-15 19:27:34

Liljan skrev:Tror du han skulle vara intresserad av sociala evenemang där man håller på med datorer? Jag vet inte så mycket om just datorer och spelande, men jag vet att det finns spelförening där där man träffas i en lokal och spelar med varandra, det måste finnas mässor och stora konvent också. Kolla med sverok, det är en organisation som bland annat sysslar med spel. http://www.sverok.se/

Vill han plugga vidare senare finns det ett kandidatprogram i spelutveckling på Stockholms universitet: https://sisu.it.su.se/search/info/SGAMK

Jag tänker att det kanske är lättare att få honom att göra något som har med spel att göra som ändå är hans specialintresse än att få honom att göra något helt annat.

Sedan tycker jag att han låter deprimerad. Man behöver inte ha självmordstankar eller självskadebeteende för att vara det. Han behöver kanske prata med någon. Jag tycker också du ska ta kontakt med habiliteringen och se om du kan få råd och stöd därifrån. Att han inte har några vänner eller hittar på saker alls låter inte alls bra eller vettigt.


Vi har skaffat en kontaktperson just för att han ska göra något annat än bara vara hemma, denna person är en 18-årig kille, så det kändes perfekt. Men sonen är väldigt motvillig till att träffa denna person. Man får mer eller mindre tvinga iväg honom. T.o.m. bio med kontaktpersonen (som han tycker om) tycker han tar tid från spelandet...Han ser helt enkelt inte vitsen känns det som.

När det gäller hans intressen så försöker vi hitta på saker eller tipsa honom om saker att göra som är knutet till dem, men det är sällan det räcker, och att träffa andra med samma intressen verkar han inte heller vara intresserad av, kommer bara på en massa ursäkter till varför det inte behövs typ. Och att syssla med spel som arbete är han inte intresserad av, han har tyvärr ingen fallenhet för programmering, vi har försökt...

Nej, jag tror inte han är deprimerad, han visar inga symptom (har själv varit det så jag vet att det kan visa sig på olika sätt), utan mer bara helt insnöad på sin dator och på att han inte behöver ett socialt liv, då skyller han på sin diagnos. Han har alltid varit sådan här, man har fått tjata om allt, men man hade ju hoppats att lite driv skulle komma med åren, i alla fall en förståelse för att vissa saker kanske man bör göra och de kan leda till något bra.

Förhoppningsvis en mognadsfråga...
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Hur mkt tjata?

Inläggav Toblerone » 2017-01-15 20:22:29

indra76 skrev:
Fast han har inte gjort något annat än skola och spela nu i 6 år och min bedömning är att han skulle kunna klara av ett lättare jobb, han går yrkesinriktat gymnasium, så om 1 år skulle han kunna vara på väg in i arbetslivet. Men hur ska han klara det klivet utan övning i socialt samspel, i någon mån. Han sitter inte ens med sin klass under luncherna för han tycker inte de är intressanta att vara med. Jag förstår honom, men vi försöker få honom i sin tur att förstå att det är sådana situationer som man kan behöva aktivt öva på för att klara av en arbetsplats.


Vad får dig att tro att han klarar av dem bättre om han övar? Det är inte erfarenhet. Och jag är ändå hög fungerande Aspergare. Om man är helt ovan och inte vet hur man gör - visst, då kan man behöva öva. Annars är det fråga om att det är för jobbigt, att man inte klarar av ljud, stimulans, m.m. och då hjälper övning inte alls.

Då förväntas man ofta sitta och äta tillsammans med andra. Till och med hemma så avstår han ofta från att äta samtidigt som oss andra i familjen, så han är aktiv i sitt val att undvika sociala situationer. Tar man upp detta så säger han att han kan om han vill..., vilket tyvärr inte är fallet, dessutom så ska man ju då ha lärt sig när man bör vara social och kanske inte, också en övningssak.


Jag kan bara säga att det låter som att sonen har rätt och du har fel. Visst, man kan behöva viss träning för vissa sociala situationer, men det gäller inte att vara social OFTARE eller att ha lättare att sitta med andra och äta. Han HAR uppenbarligen svårt för det och det kommer aldrig att ändras. Det handlar om perceptionssvårigheter och de försvinner inte av övning. Lära sig när man bör vara social - visst. Men om han lär sig det i EN situation så kan han kanske inte överföra det till en annan situation. Och då är det inte till mycket nytta heller. Han kanske förstår att han måste lära sig på plats, i en situation. Så, i framtiden, om han får ett jobb, det är då han vill lära sig vad som gäller. Och i princip tänker han rätt där, med tanke på hans sätt att fungera. Han kommer då att behöva nån slags mentor på jobbet.

Min frustration grundar sig också i hans uttalade ovilja att göra någon annat än spela, han ser all annan aktivitet som att det inkräktar på hans liv mer eller mindre. Allt han gör utöver det han vill gör han för att andra tjatar och för att han måste, det säger han själv. Då lär han ju inte få ett jobb om han på frågan om varför han vill ha jobbet blir att han måste ju ha ett jobb alternativt för att pappa kräver det. Det är där vi är idag!


Nåja, jag har flera ungdomar inom autismspektrum som jag undervisar, som inte har kommit så långt. Dvs. de påstår fortfarande att de absolut inte behöver ha ett jobb i framtiden, att de inte behöver kunna engelska ("tänker inte resa utomlands"), inte behöver läsa svenska (kan redan svenska) eller så tror de att man kan hoppa över allt som man måste kunna i 9:an och sen bara fortsätta på gymnasiet. Jag har läst ett negativ exempel på jobbintervju med en elev som sa alla dessa saker, som jag nyss citerade. Och pojken förstod t.o.m. att personen som säger si och så inte kommer att få jobbet, men ändra på replikerna skulle han inte. Han skulle också säga så. Och då förstår han också att han inte kommer att få jobbet.

]Men min fråga kommer ju upp för att jag är less på detta tjat, men känner ambivalens över att helt sluta, för då känns det som att vi lämnar honom "vind-för-våg" och gör honom en björntjänst i och med det. Men jag vet inte, man sitter ju inte med facit förrän efteråt, men jag inser ju att risken kan bli som du upplevt själv.


Hur lång tid har han kvar i skolan? 1 1/2 år? Jag skulle inte riskera att han hoppar av. Det viktigaste är att han gör klart skolan. Om du nu skulle säga att huvudsaken är att han fixar skolan, det andra kan man träna på sedan också. Då kanske han inser det bättre, och tar i det när han är klar med skolan?
Toblerone
 
Inlägg: 5833
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Hur mkt tjata?

Inläggav Liljan » 2017-01-15 20:36:00

indra76 skrev:Vi har skaffat en kontaktperson just för att han ska göra något annat än bara vara hemma, denna person är en 18-årig kille, så det kändes perfekt. Men sonen är väldigt motvillig till att träffa denna person. Man får mer eller mindre tvinga iväg honom. T.o.m. bio med kontaktpersonen (som han tycker om) tycker han tar tid från spelandet...Han ser helt enkelt inte vitsen känns det som.

När det gäller hans intressen så försöker vi hitta på saker eller tipsa honom om saker att göra som är knutet till dem, men det är sällan det räcker, och att träffa andra med samma intressen verkar han inte heller vara intresserad av, kommer bara på en massa ursäkter till varför det inte behövs typ. Och att syssla med spel som arbete är han inte intresserad av, han har tyvärr ingen fallenhet för programmering, vi har försökt...

Nej, jag tror inte han är deprimerad, han visar inga symptom (har själv varit det så jag vet att det kan visa sig på olika sätt), utan mer bara helt insnöad på sin dator och på att han inte behöver ett socialt liv, då skyller han på sin diagnos. Han har alltid varit sådan här, man har fått tjata om allt, men man hade ju hoppats att lite driv skulle komma med åren, i alla fall en förståelse för att vissa saker kanske man bör göra och de kan leda till något bra.

Förhoppningsvis en mognadsfråga...

Att isolera sig helt från omvärlden och inte ens duscha tycker jag låter som ett tecken på depression. Depression ter sig inte likadant för alla.

Jag tror tyvärr inte att det kommer ske någon förändring av sig självt, i värsta fall blir han sittande med sjukersättning resten av livet. Men så behöver det inte alls gå, jag märker att du är engagerad och intresserad. Jag tror ni måste gå till botten med varför han gör som han gör. Vi här på forumet kan bara ge allmänna råd, vi är inte utbildade och har inte ens träffat din son. Jag tycker du ska ta kontakt med BUP och habiliteringen, även om din son inte är deprimerad så har de säkert bättre tips och råd än vi har här. Jag tycker det är jättebra att du skaffat en kontaktperson.

Har du testat att ta bort datorn helt under en längre period? (Typ 2-3 månader) vad händer då isåfall? En idé kanske kan vara att bara låta honom spela om han gör vissa saker först, som att umgås med sin kontaktperson.
Liljan
 
Inlägg: 865
Anslöt: 2013-01-17

Hur mkt tjata?

Inläggav indra76 » 2017-01-15 21:31:08

Toblerone skrev:
indra76 skrev:
Fast han har inte gjort något annat än skola och spela nu i 6 år och min bedömning är att han skulle kunna klara av ett lättare jobb, han går yrkesinriktat gymnasium, så om 1 år skulle han kunna vara på väg in i arbetslivet. Men hur ska han klara det klivet utan övning i socialt samspel, i någon mån. Han sitter inte ens med sin klass under luncherna för han tycker inte de är intressanta att vara med. Jag förstår honom, men vi försöker få honom i sin tur att förstå att det är sådana situationer som man kan behöva aktivt öva på för att klara av en arbetsplats.


Vad får dig att tro att han klarar av dem bättre om han övar? Det är inte erfarenhet. Och jag är ändå hög fungerande Aspergare. Om man är helt ovan och inte vet hur man gör - visst, då kan man behöva öva. Annars är det fråga om att det är för jobbigt, att man inte klarar av ljud, stimulans, m.m. och då hjälper övning inte alls.

Då förväntas man ofta sitta och äta tillsammans med andra. Till och med hemma så avstår han ofta från att äta samtidigt som oss andra i familjen, så han är aktiv i sitt val att undvika sociala situationer. Tar man upp detta så säger han att han kan om han vill..., vilket tyvärr inte är fallet, dessutom så ska man ju då ha lärt sig när man bör vara social och kanske inte, också en övningssak.


Jag kan bara säga att det låter som att sonen har rätt och du har fel. Visst, man kan behöva viss träning för vissa sociala situationer, men det gäller inte att vara social OFTARE eller att ha lättare att sitta med andra och äta. Han HAR uppenbarligen svårt för det och det kommer aldrig att ändras. Det handlar om perceptionssvårigheter och de försvinner inte av övning. Lära sig när man bör vara social - visst. Men om han lär sig det i EN situation så kan han kanske inte överföra det till en annan situation. Och då är det inte till mycket nytta heller. Han kanske förstår att han måste lära sig på plats, i en situation. Så, i framtiden, om han får ett jobb, det är då han vill lära sig vad som gäller. Och i princip tänker han rätt där, med tanke på hans sätt att fungera. Han kommer då att behöva nån slags mentor på jobbet.

Min frustration grundar sig också i hans uttalade ovilja att göra någon annat än spela, han ser all annan aktivitet som att det inkräktar på hans liv mer eller mindre. Allt han gör utöver det han vill gör han för att andra tjatar och för att han måste, det säger han själv. Då lär han ju inte få ett jobb om han på frågan om varför han vill ha jobbet blir att han måste ju ha ett jobb alternativt för att pappa kräver det. Det är där vi är idag!


Nåja, jag har flera ungdomar inom autismspektrum som jag undervisar, som inte har kommit så långt. Dvs. de påstår fortfarande att de absolut inte behöver ha ett jobb i framtiden, att de inte behöver kunna engelska ("tänker inte resa utomlands"), inte behöver läsa svenska (kan redan svenska) eller så tror de att man kan hoppa över allt som man måste kunna i 9:an och sen bara fortsätta på gymnasiet. Jag har läst ett negativ exempel på jobbintervju med en elev som sa alla dessa saker, som jag nyss citerade. Och pojken förstod t.o.m. att personen som säger si och så inte kommer att få jobbet, men ändra på replikerna skulle han inte. Han skulle också säga så. Och då förstår han också att han inte kommer att få jobbet.

]Men min fråga kommer ju upp för att jag är less på detta tjat, men känner ambivalens över att helt sluta, för då känns det som att vi lämnar honom "vind-för-våg" och gör honom en björntjänst i och med det. Men jag vet inte, man sitter ju inte med facit förrän efteråt, men jag inser ju att risken kan bli som du upplevt själv.


Hur lång tid har han kvar i skolan? 1 1/2 år? Jag skulle inte riskera att han hoppar av. Det viktigaste är att han gör klart skolan. Om du nu skulle säga att huvudsaken är att han fixar skolan, det andra kan man träna på sedan också. Då kanske han inser det bättre, och tar i det när han är klar med skolan?


Tack för att du tog dig tid att reflektera. Jag läser och begrundar och blir kanske lite klokare på köpet!
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Hur mkt tjata?

Inläggav indra76 » 2017-01-15 21:35:23

Liljan skrev:
indra76 skrev:Vi har skaffat en kontaktperson just för att han ska göra något annat än bara vara hemma, denna person är en 18-årig kille, så det kändes perfekt. Men sonen är väldigt motvillig till att träffa denna person. Man får mer eller mindre tvinga iväg honom. T.o.m. bio med kontaktpersonen (som han tycker om) tycker han tar tid från spelandet...Han ser helt enkelt inte vitsen känns det som.

När det gäller hans intressen så försöker vi hitta på saker eller tipsa honom om saker att göra som är knutet till dem, men det är sällan det räcker, och att träffa andra med samma intressen verkar han inte heller vara intresserad av, kommer bara på en massa ursäkter till varför det inte behövs typ. Och att syssla med spel som arbete är han inte intresserad av, han har tyvärr ingen fallenhet för programmering, vi har försökt...

Nej, jag tror inte han är deprimerad, han visar inga symptom (har själv varit det så jag vet att det kan visa sig på olika sätt), utan mer bara helt insnöad på sin dator och på att han inte behöver ett socialt liv, då skyller han på sin diagnos. Han har alltid varit sådan här, man har fått tjata om allt, men man hade ju hoppats att lite driv skulle komma med åren, i alla fall en förståelse för att vissa saker kanske man bör göra och de kan leda till något bra.

Förhoppningsvis en mognadsfråga...

Att isolera sig helt från omvärlden och inte ens duscha tycker jag låter som ett tecken på depression. Depression ter sig inte likadant för alla.

Jag tror tyvärr inte att det kommer ske någon förändring av sig självt, i värsta fall blir han sittande med sjukersättning resten av livet. Men så behöver det inte alls gå, jag märker att du är engagerad och intresserad. Jag tror ni måste gå till botten med varför han gör som han gör. Vi här på forumet kan bara ge allmänna råd, vi är inte utbildade och har inte ens träffat din son. Jag tycker du ska ta kontakt med BUP och habiliteringen, även om din son inte är deprimerad så har de säkert bättre tips och råd än vi har här. Jag tycker det är jättebra att du skaffat en kontaktperson.

Har du testat att ta bort datorn helt under en längre period? (Typ 2-3 månader) vad händer då isåfall? En idé kanske kan vara att bara låta honom spela om han gör vissa saker först, som att umgås med sin kontaktperson.


Duscha gör han faktiskt numera, det har vi fått in som en daglig rutin tack och lov. Och annars är han som vanligt när vi väl ses (dvs han inte sitter vid datorn), så jag tror mer att datorn/telefonen är så fängslande, som den är för många personer i dagens samhälle, så allt annat blir i jämförelse tråkigare och svårt att motivera sig att göra.

Jag hade gärna tagit bort datorn en längre period, men tyvärr så ser inte hans andra förälder samma problematik i detta, plus att jag i detta fall enbart är en styvförälder, så det är inte helt upp till mig. Och när vi hade regler var det bara jag som kom ihåg dem, min make glömde, så det blev en massa konflikter oss emellan (jag som aspig person hade ju extremt svårt när reglerna inte följdes och kontrollerades), så det fungerade inte så bra det heller.

Men om det fortsätter så får man väl kontakta BUP eller någon annan för råd.
indra76
 
Inlägg: 371
Anslöt: 2010-04-27
Ort: Åkersberga

Återgå till Barn och föräldraskap



Logga in