Hur märker man diagnosen om den inte syns?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hur märker man diagnosen om den inte syns?

Inläggav Kidzi » 2020-07-09 23:51:12

Flinta skrev:Det känner jag igen mig i. Jag vet inte men tror dom ser att jag ser dom och då glor jag ändå inte utan tittar till som hastigast. Registrerar dom precis som t ex hundägare med hundar eller som dom som går med barnvagn och har barn gåendes bredvid sig. Sen ser jag ofarlig och snäll ut också.


Är nog en sanning med. De som inte tittat på dem har de ingen kontakt med. Det räcker med att de sett att man sett dem så väljer de ut en att komma fram till.
Kidzi
 
Inlägg: 1441
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Hur märker man diagnosen om den inte syns?

Inläggav Alien » 2020-07-11 2:40:40

Jossie94 skrev:---
2. Hur märker man diagnosen på mig ? Utgår då från att ni bara har sett mitt skrivande här på forumet
Skillnad om man träffat mig irl men då har folk bara antagit att jag haft en diagnos och sagt rent allmänna saker som ALLA kan ha svårigheter med. Tex att man blir sur över något, man har då inte automatiskt en diagnos pga det. Jag gjorde en utredning efter att folk hade sagt att de trodde jag hade en diagnos för jag själv började fundera över olika saker som kanske kunde bero på något men jag visste inte vad och inte att de berodde på en diagnos.

3. Vad är det som gör att folk tror att jag ältar saker ? Jag har sagt att jag enbart tar upp olika händelser jag varit med om som exempel då man har diskuterat /pratat om något som man då kan relatera till. Då har jag ju tagit upp händelsen som ett exempel. Folk har ju också frågat om saker (familj släkt osv) och då har man ju berättat om olika händelser i samband med just det ämnet man pratade om. Hur kan man då älta om saker? När man som sagt bara sagt saker man kan relatera till beroende på sammanhanget.
---
Tycker som sagt detta är väldigt skevt då jag inte får ihop hur man kan se diagnosen hos någon såvida man inte läst på eller har en diagnos själv. Att man ältar eller blir sur eller vad sjutton som helst kan alla bli oavsett diagnos eller inte.


På nr 2 säger jag att det märks på vad du skriver och hur mycket du skriver om detta ämne. Du verkar iaf än så länge mest intresserad av dig själv och dina bekymmer. Det kallar jag typiskt aspigt.

Den största gruppen bland aspergare (enligt Lorna Wing) är denna:

De aktiva men udda
Barn och vuxna av den här typen tar spontant kontakt med andra. Oftast vänder de sig hellre till vuxna som bestämmer än till jämnåriga. Men trots att de aktivt tar kontakt med andra är deras förståelse för hur socialt samspel går till begränsad eller saknas helt. De utmärks vanligen av ett repetitivt eller udda sätt som ofta handlar om att ställa krav eller ”tjata” om sina egna behov. De kan också hålla långa föreläsningar, vare sig omgivningen är intresserad eller inte. De intresserar sig inte för andras känslor eller tankar och anpassar inte sitt tal eller beteende till andra eller till situationen. De här personerna kan upplevas som besvärliga och påflugna. Vissa kan bli provocerande och ibland aggressiva om de inte får den uppmärksamhet de kräver.
http://habilitering.se/autismforum/om-d ... huvudtyper

Svar på nr 3. Det är vad du startat flera trådar om som får oss att dra slutsatsen att du ältar.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 35938
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Hur märker man diagnosen om den inte syns?

Inläggav Kidzi » 2020-07-11 3:30:32

Man kan sätta sig själv i centrum av olika anledningar. De mer gravt autistiska jag känt har gjort det för att de saknar känsla för att andra har egna känslor och ett eget liv. En kunde störa mig dag som natt och kunde prata om sina problem i timtal. Hon visste helt enkelt inte att jag fanns på samma sätt som hon. Hon trodde mer att andra var robotar på standby som skulle aktiveras för att vara hjälp till henne. Hon sa absurda saker som att hon led mest av alla på jorden, och trodde att det var sant. Hon förstod bara inte att andra kunde känna starka känslor. Hon kände inte deras, så de fanns inte.

Sedan kan man sätta sig själv i centrum bara för att annars förstår man inte världen. Annars blir allt orelaterbart och man blir förvirrad. Det beror inte på att man tror att bara man själv har känslor, eller att man egentligen vill vara i centrum, bara att ska man förstå mer på djupet och inte bara se mönster, så måste man kunna relatera till sig själv. Så tror jag alla gör, men vissa autister talar högt när de tänker så att säga. Det kan irritera folk.

Sedan kan man sakna förmåga just då att komma vidare i sitt tänkande. Man vill verkligen vidare, men man tänker samma hela tiden, man har svårt att ta in nya tankar eller tänka i andra banor. Det är rätt mänskligt, men vid vissa tillstånd som psykisk ohälsa eller autism. Älta gör man för att man vill stanna i det förflutna. Att ta om saker utan att komma någonstans kan mer bero på att man vill komma på saker, men man får sällan insikter. Det är svårt för alla att ändra hur man tänker, och saknar man vissa förmågor i sitt tänkande som autist kan detta också ställa till det. Det kan bli ett blandat problem, det kan vara rent mänskligt, men med autism inblandat.

Ofta är svårighet med helhet en del, men kan också vara ett problem med svartvitt tänkande. Eller saker som man inte förstår är kompatibla så att man hela tiden kör fast när de upplevs som inkompatibla. Just att få ihop tankar som jag inte tyckte gick ihop, för att motsatsen är skenbar, är stora aha-upplevelser. Min mer autistiska exkompis hade extremt svårt för att komma ur svartvitt tänkande, hon frågade mig minst 200 ggr hur hon skulle klara att gifta sig och få barn, medan alla ständigt förklarade att hon skulle låta bli för att hon hade inte kapaciteten att vara förälder. Men samma tankar kan uppkomma vid mindre djup autism också, beroende på personlighetstyp och vad som felar.

Jag tror att t ex min kompis (en annan än nämts) och Jossie kan upplevas som autistiska här för att de är detaljtänkare, troligen en Myers-Briggstyp ESFJ eller ESFT, som troligen är de som har svårast att förstå sig själva. De drivs mycket av känslor, svårt med att få ihop idéer samtidigt som de har svårt för att hålla tankar för sig själva. De talar för att tänka. Vilket jag tycker borde vara OK om man är lagd så. Alla är inte introverta.

Det finns tankemönster hos de flesta men mer hos vissa där vissa tankar bara sitter fast och inte går att rubba. Vet inte hur många gånger jag sagt till min kompis att det spelar ju ingen roll vems fel något var om det inte var meningen och om man ändå ska lösa något tillsammans. Men hon anser att har man fastställt vems fel det var så försvinner problemet. Kan det inte fastställas kommer problemet urarta och bli katastrof. Jag har aldrig lyckats förklara för henne att storleken på problemet är fristående och problemet inte blir större om ingen kan beskyllas. För henne är det inte två saker, det är en sak. Alla har sina personliga tankefel, men hos vissa är de mer autistiska än hos andra.

Man kan i grunden ha ett superautistiskt tänkande men ändå funka bättre än någon som har ett mindre autistiskt tänkande. Precis som vissa NT klarar av ett normalt liv trots att de inte kan byta dammsugarpåse eller tror att molnet på internet är något som snurrar runt uppe i luften. Det förbryllar mig men verkar som vissa som har mer vag autism kan funka mycket sämre, det finns väl vissa precisa saker i sitt vardagsfunkade där de failar, medan de tänker med både autismhjärnan och NT-hjärnan och förstår det mesta. Så därför kan grad av autism ibland bli förvirrande.
Kidzi
 
Inlägg: 1441
Anslöt: 2019-12-31
Ort: Södermanland

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in