Hej på er, ny här o reggade mej i går.
Har massa funderingar kring detta att vara Aspig.
Jag har ju aldrig fattat att det troligen e de ja e.
Snarare var jag allltid "Spattig", sa min farsa gämt till mej, men
han kunde ju aldrig förklara vad de va, o dom har aldrig brytt sej
att ta reda på om vad de va för "fel" på mej..men FEL de va de.
Jag tror dom hela livet skämts över mej o min sätt o vara och har med åren utvecklat en rädsla. De e va jag tror.

Okey, de jag vill börja med o höra om med er andra här e just rubriken.
Själv har jag laggt mycket kraft på att försöka vara "Normal", så "Normal" det nu bara går. Men jag känner nu att jag fan inte orkar med de längre. Känner nån igen sej i detta, nån annan som laggt kraft på att på detta vis förgöra sej själv. Går det, annat än kortare stunder. Jag orkar allafall inte längre utan känner att jag måste tilbaka till vad jag är. Men klart, jag vet ju hur omgivningen behandlat mej tidigare, så det är ju inte helt utan rädsla, och frågan är om jag nånsin kommer hitta tillbaka till mej själv.

Spontana komentarer, Vad säger ni om detta, Egna erfarenheter, kännslor.

Lär känna mej som ja e,...jävla fegisar, eller dra åt helvete.

5minuter, läkarna tror inte det är D.A.M.P du har?

asmig

Vad är det du gör som får någon att kalla dej "spattig"?

Iaf. Jag minns inte riktigt hur mycket jag försökte, men jag vet att jag gav upp normaliseringsförsöken nån gång i början av tonåren. Det fanns inget att tjäna på att försöka vara normal, kom jag fram till.

Sen betyder ju inte det att jag gick in i en egen värld och satt och komade.. men det är ju en annan historia. :-D

Som ja sa, har inte fått nån diagnos ännu, men känner igen mej mycket i alla Asperger beskrivningar, Kanske en släng bara, säker en släng DAMP eller ADHD med.

Upprinnelsen till att försöka få ett svar på mina egna problem med omvärlden, är min sons problem och den diagnos han fått. Även det faktum att jag försökt o försökt fungera nogorlunda "normalt" så att jag för 4 år sedan kolappsade och fick den korkade diagnosen utbränd har fåt mej att börja intressera mej för mej själv mer och detta "varför egentligen". Jag har ju liksom bara kört på i livet som en pansarvagn, än hit o än dit för o hitta nånstans o funka. När jag blev "utbränd", kom min flickvänn på att hon nog också var "utbränd", hon började forska själv vad de var för problem med henne o efter mycket om o men, fick går hon nu på en neuropykriatiskt utredning som indikerar att hon har AS. Vi har levt ett liv tilsammans i 7 år och vi fungerar väldigt lika, känner väldigt lika, men fan har nog nästan tagit livet av varandra bara för att vi e så lika. Detta var väll droppen för mej, o jag har bestämt mej för att föröka förså mej själv för att på nå vettigt vis kunna förhålla mej till "normala" omvärlden som jag alltid tyckt varit så konstig i så mycket. Nåt ere, o jag har nu själv en remiss o ska utredas hur jag fungerar.

Har jort några såkallade självtester, och det enda jag kan säga om dom förutom de poängsaldo jag får är, hur fan kan dom vara så träffsäkra och ställa just de frågorna som dom gör.

Men visst..ja vet inte alls vad de egentligen e med mej, men känslan att komma från en annan planet har funnits i mej hela mitt liv.

korta stunder med låååååånga vilopauser emellan.

Det beror helt på siuationen hur mycket som krävs av mig. Om jag bara behöver sitta still, nicka och se intresserad ut går det bättre. Men om jag måste konversera är jag helt slut sedan.

Jag får inte bli glad eller spontan inför främmande människor för då lyser mitt riktiga jag igenom.

Kanske det berott på mina humörsvängningar,
från att ena stunden vara en tyst lugn nörd som sitter på sin kammare pusslar kanske me nåt, vill vara i fred, till att nästa stund få utbrott när nån undrar hur det är, eller nästa sekund plötsligt bli supersocial, snacka massa, vilja berätta, fara runt, Hitta på massa bus, till att sedan sjunka in i mej själv igen.

Ja vet faktiskt inte, dom har liksom aldrig velat ta i mej, ta i det själva, bara kostaterat att ja e obegriplig.

asmig skrev:Hej på er, ny här o reggade mej i går.

Välkommen

asmig skrev:och frågan är om jag nånsin kommer hitta tillbaka till mej själv.

Om du hela livet har förtryckt den du ÄR, hur skall du då kunna hitta tillbaka? Ställ in dig på att hitta ditt nya jag istället för den gamla.

asmig skrev:Men visst..ja vet inte alls vad de egentligen e med mej, men känslan att komma från en annan planet har funnits i mej hela mitt liv.

Hehe att ha rest med ett ufo och blivit strandsatt här på Tellus. Jo jag känner igen den beskrivningen.

De tips jag kan ge dig nu är att läsa vad andra med AS känner tex: här
skriv gärna mer och ventilera problemen.
Att få AS som diagnos känns. Både positivt och negativt.

Att jag alltid måste vara så superfokuserad på det jag gör. Har jäkligt svårt att komunisera med fler än en i taget, gillar bara att umgås med en människa i taget, förödande meningslöst att ungås i grupp med flera människor.. blir bara ett jävla brus o de bara haglar massa ord o meningar som ingen hinner fatta va de betyder.

Ja de e massa saker som gör att andra tycker man e konstig på alla möjliga sätt o vis.

"Om du hela livet har förtryckt den du ÄR, hur skall du då kunna hitta tillbaka? Ställ in dig på att hitta ditt nya jag istället för den gamla."

Gillar den o försöker.

Känns som att jag kommer kunna få mycke hjälp här, hitta ett sätt att kanske få min omvärld att förstå vem jag är och hur jag fungerar. De e faktiskt jävligt svårt att beskriva sej själv så andra fattar om dom inte har känslan själva.

Jojo, här är nog fler som känner igen sig. Har ingen diagnos själv heller, och är inte på väg att skaffa någon, eftersom jag tycker det verkar vara mer jobb än det är värt för min del. Däremot har det här forumet hjälpt till med massor av tips som har hjälpt mig på vägen att bli "mindre normal".

Trodde själv ända upp till övre tonåren att jag var normal och gjorde därför en massa saker för att jag trodde man borde. Man ska skaffa pojkvän, utbildning, lägenhet, vänner, gå på fester etc etc, om man är normal, sådärför gjorde jag det, trots att jag efter tio minuter undrade varför alla tyckte det här var så himla kul. Att inse att ingen, inte jag heller, kan räknas som normal, var första steget för mig. Problemet var att efter att ha spelat en roll i många, många år, blir rollen en del av en själv. För min del har jag fått börja om på ny kula nästan helt och hållet. Håller med ufo: Hitta det nya jag, som du kan leva med istället. Något gammalt, ursprungligt jag finns nog inte.

Ett tips är att inte vara rädd för att kräva saker av folk (sk normala) runtomkring dig som de kanske uppfattar som konstigt. Tex säg nej till att gå på stora fester och förklara att det är för att du inte gillar stora folkgrupper. Kanske förstår de det inte, men om det är vettiga vänner så respekterar de dig ändå.

asmig skrev:Hej på er, ny här o reggade mej i går.
Har massa funderingar kring detta att vara Aspig.
Jag har ju aldrig fattat att det troligen e de ja e.
Snarare var jag allltid "Spattig", sa min farsa gämt till mej, men
han kunde ju aldrig förklara vad de va, o dom har aldrig btytt sej
att ta reda på om vad de va för "fel" på mej..men FEL de va de.
Jag tror dom hela livet skämts över mej o min sätt o vara och har med åren utvecklat en rädsla. De e va jag tror.

Okey, de jag vill börja med o höra om med er andra här e just rubriken.
Själv har jag laggt mycket kraft på att försöka vara "Normal", så "Normal" det nu bara går. Men jag känner nu att jag fan inte orkar med de längre. Känner nån igen sej i detta, nån annan som laggt kraft på att på detta vis förgöra sej själv. Går det, annat än kortare stunder. Jag orkar allafall inte längre utan känner att jag måste tilbaka till vad jag är. Men klart, jag vet ju hur omgivningen behandlat mej tidigare, så det är ju inte helt utan rädsla, och frågan är om jag nånsin kommer hitta tillbaka till mej själv.

Spontana komentarer, Vad säger ni om detta, Egna erfarenheter, kännslor.

Lär känna mej som ja e,...jävla fegisar, eller dra åt helvete.

Om man med "normal" menar "genomsnittlig" el "icke AS" så kommer man aldrig att lyckas med det.

Men om man t ex ska jobba bland idel "normala" så måste man ha nån slags strategi. Det är alltså bra att veta hur de tänker och skillnaderna mot hur man själv tänker. Eftersom majoriteten sällan anpassar sig efter minoriteten är det man själv som måste anpassa sig. Om man tycker det är värt det.

Alltså vad är det i "det normala livet" som du behöver? Så länge man är hemma och pysslar med sina egna intressen behöver man inte bekymra sig el anstränga sig att vara nån annan än den man är.

Hej och välkommen hit!

Jag känner igen mig mycket i det du beskriver..

För mig började allt klarna när min dotter blev utredd och fick diagnos. Jag gjorde en utredning, men var så mån om att verka normal att jag bara fick autisktiska drag som diagnos, även ADHD-drag.

Det är inte lätt att hitta sig själv efter många år av självförtryck, men det får ta sin tid.. Trodde liksom alltid att det skulle "bli bättre", att det var något temporärt att jag inte trivdes i grupper eller hade så stort utbyte med andra. Kan verkligen skriva under på att inte trivas med mer än en i taget!

Jag har haft långa grubblerier med mig själv om vad jag EGENTLIGEN gillar/inte gillar och står ut med/inte står ut med när det gäller allt från vad jag kan ha på mig för kläder utan att vantrivas, vem jag vill och orkar träffa till frågor om sysselsättning mm.

Många som sett mig/känner mig lite grann tycker jag verkar rolig och full av energi, men det är ju bara sidor jag velat visa upp... Inte många har sett mig nere för räkning och avskärmad från socialt samspel, då vill jag ju helst vara ifred...

Följden har blivit att jag kommit och gått i vänskaps- och arbetsrelationer utan att kunna eller vilja förklara mig. Har gått min egen väg och gillar inte när folk frågar eller konfronterar mig.

Jag lever gärna i min egen värld så mycket jag kan. Har ju barn också så det blir ju mycket umgänge ändå... Och mycket mer än så pallar jag inte.

Matilda skrev:Jojo, här är nog fler som känner igen sig. Har ingen diagnos själv heller, och är inte på väg att skaffa någon, eftersom jag tycker det verkar vara mer jobb än det är värt för min del. Däremot har det här forumet hjälpt till med massor av tips som har hjälpt mig på vägen att bli "mindre normal".

===>>

Ett tips är att inte vara rädd för att kräva saker av folk (sk normala) runtomkring dig som de kanske uppfattar som konstigt. Tex säg nej till att gå på stora fester och förklara att det är för att du inte gillar stora folkgrupper. Kanske förstår de det inte, men om det är vettiga vänner så respekterar de dig ändå.

HAr sjäv funderingarna på nyttan i en diagnos. Min läkare har remiterat mej nu, så utrednig är på gång. Men visst, det vore skönt o få en förklaring, om man så säger "narurlig" förklaring och en bekräftelse på att man inte alls e tokig eller konstig, utan att det bara är så här man fungerar när man är en männinska.

Beträffande fetser så har jag under lång tid avböjt att gå på sådana och försökt göra mej försådd varför. Tyvärr så är det svårt och man förlorar många många av sina "vänner" på det, men de känns ändå som att det är värt det, eller är det det...ibland undrar man..

Alien skrev:Om man med "normal" menar "genomsnittlig" el "icke AS" så kommer man aldrig att lyckas med det.

Men om man t ex ska jobba bland idel "normala" så måste man ha nån slags strategi. Det är alltså bra att veta hur de tänker och skillnaderna mot hur man själv tänker. Eftersom majoriteten sällan anpassar sig efter minoriteten är det man själv som måste anpassa sig. Om man tycker det är värt det.

Alltså vad är det i "det normala livet" som du behöver? Så länge man är hemma och pysslar med sina egna intressen behöver man inte bekymra sig el anstränga sig att vara nån annan än den man är.

Har försökt förstå NT och tror mej lyckats ganska väl ändå, så till den grad att jag försökt apa efter NT så gott jag kunnat som en APA
Jag undrar och tror, att den utbrändhet jag diagnostigserats för, måste vara ett resultat av detta, kan inte se nån annan orsak till det. Alternativet är att jag typ skulle ha blivit akut kvicksilverförgiftat.

Hur många AS har hamnat i utbrändhet egentligen. Är det ett vanligt fenomen ?

Jag har ännu inte gett upp hoppet om att det ska finnas människor som inte hänger upp en vänskapsrelation på att man måste träffas i stora grupper, konsumera mängder av mat, sprit och prat tillsammans. Du gör ju det inte, och en del andra har skrivit liknande på forumet, så då kan det ju inte vara helt omöjligt att leva ett liv, trots att man inte passar in i normen.

*Keep fightin*

Hej Matilda men SuRiKaT skulle de ju vara.
Vi verkar faktiskt utgå från ungefär samma situation du jag, din beskrivning och situation passar väldigt väl in på mej med. Känner du att du kunnat få en lösning på det mesta så att du nu fungerar med livet. Jag har fortfarande så mycket att få orning på/reda upp känns det, så det står mej över halsen.

Förlåt, men möjligen ett AS problem, att jag blandar ihopp era namn så här i början SuRiKaT e SuRikaT, Matilda e Matilda.

asmig skrev:Har försökt förstå NT och tror mej lyckats ganska väl ändå, så till den grad att jag försökt apa efter NT så gott jag kunnat som en APA
Jag undrar och tror, att den utbrändhet jag diagnostigserats för, måste vara ett resultat av detta, kan inte se nån annan orsak till det. Alternativet är att jag typ skulle ha blivit akut kvicksilverförgiftat.

Hur många AS har hamnat i utbrändhet egentligen. Är det ett vanligt fenomen ?

Jag upplever att många med AS utan att känna till det går och "anpassar" sig medvetet/omedvetet och hamnar i depression pga det.
Det är alltså inte AS som ger depressionen.
Det är anpassningen som ger depressionen.

Matilda skrev:Jag har ännu inte gett upp hoppet om att det ska finnas människor som inte hänger upp en vänskapsrelation på att man måste träffas i stora grupper, konsumera mängder av mat, sprit och prat tillsammans. Du gör ju det inte, och en del andra har skrivit liknande på forumet, så då kan det ju inte vara helt omöjligt att leva ett liv, trots att man inte passar in i normen.

*Keep fightin*

Ja det känns faktisk jäkligt skönt o ha hittat hit, som jag skrev i ett annant inlägg i går, det gav nästan samma känsla som att bli kär. Allafall förbaskat lycklig

ufo skrev:Jag upplever att många med AS utan att känna till det går och "anpassar" sig medvetet/omedvetet och hamnar i depression pga det.
Det är alltså inte AS som ger depressionen.
Det är anpassningen som ger depressionen.

Håller med, gillar logik i saker, de verkar du med göra

Alltså: NORMAL är man när man följer majoritetens uppträdande. Det är inte alltid säkert att majoriteten vet vad som är bäst för individen!

Själv har jag sedan länge avböjt festande och utekvällar. En och annan pubkväll kan jag ägna mej åt, om det är ett ställe med lagom hög eller ickeexisterande musik. Hatar när det är massa oljud och man måste skrika för att göra sej hörd över bordet.

Jag tycker inte att detta har gjort att jag fått färre vänner; de jag gick ut med på det viset var enligt min definition mest ytliga bekanta, vilka jag visserligen uppskattade men inte räknade som VÄNNER. De VÄNNER jag har, har jag kvar ändå. Många är de inte, och få av dem bor här i stan, men de finns.

asmig skrev:Hej Matilda men SuRiKaT skulle de ju vara.
Vi verkar faktiskt utgå från ungefär samma situation du jag, din beskrivning och situation passar väldigt väl in på mej med. Känner du att du kunnat få en lösning på det mesta så att du nu fungerar med livet. Jag har fortfarande så mycket att få orning på/reda upp känns det, så det står mej över halsen.

Förlåt, men möjligen ett AS problem, att jag blandar ihopp era namn så här i början SuRiKaT e SuRikaT, Matilda e Matilda.

Nja. Både ja och nej. Jag har framför allt kommit till insikt om att jag inte kan eller orkar försöka tvinga mig till att passa in i normalitet, så tillvida att jag förnärvarande och sedan 2 ½ år är sjukskriven och träffar en arbetsterapeut för att utreda min arbetsförmåga. Då jag kommer från ett artistyrke är det mycket som ska vara på plats innan jag på mina villkor kan återgå i arbete.

På hemmafronten har mycket positivt hänt i min relation till min dotter. Känner mig mer närvarande och tillåter oss båda att ta saker och ting i den takt vi behöver. Har inga övermänskliga krav på att vi ska "hitta på" massa sker jämt -åka till stan, gå på bio och andra aktiviteter som vi båda tycker är jobbiga (speciellt tillsammans eftersom vi båda har problem så blir det rätt kaotiskt ibland!).

Sen är det ju det med familj och vänner. Vänner har jag endast ett fåtal som jag träffar när jag orkar med det. De jag träffar nu vet om min situation och respekterar mig som jag är. Övriga har jag ingen kontakt med, de som känner mig från min tidigare kamp...

Föräldrar och syskon har jag inte haft så bra relation med någonsin. Sorgligt men sant. Kommer från en dysfunktionell familj med en AS-pappa och mamma med social fobi.

Har just nu en mejl-dialog med mor min om barndomen och mina olika tillkortakommanden. Det är väldigt jobbigt, men jag känner att jag måste stå upp för mig själv om vi ska kunna ha en något sånär fungerande kontakt.

Ja, det var lite om mitt liv just nu. Tack för visat intresse. Vi ses på forumet!

Fundrear på de här med mina informations låsningar. Har ofta svårt att få fram saker under press. Ex. om nån frågar mej, vad betyder det där, så kan ja inte få fram det även om jag vet så väl vad de e o har en förklaring..Det kan ta jättlång tid innan jag kan plocka fram informationen, de e som om den fastnat me tuggummi i huvet. De här blir ett handikapp tycker jag. Är detta nån AS greja ?

Om jag inte konsentrerar mej och fokuserar på något väldigt mycket, så glömmer jag bort det. Det här gör att jag har svårt att hålla flera bollar i luften liksom..Jävligt jobbigt o irriterande tycker världen..Jag med.

Hehe.

Jag har ibland oerhört svårt att svara på frågan "Varför gjorde du sådär?". Ibland vet jag inte riktigt varför jag gjorde som jag gjorde, så jag måste fundera på det. Är det fel person jag har framför mej tolkas då detta som trots eller okunnighet eller nåt annat dåligt.

Det spännande är att jag ibland kan svara utan att tänka mej för, och bli förvånad av mitt eget svar. "Jahaaaa, var det DÄRFÖR jag gjorde såhär?"