Hur känner ni inför barn?

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, atoms

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Yumie » 2014-10-01 22:51:39

Hej!

För mig känns det som en plötslig och skrämmande förändring. Gamla vänner till mig som skaffat barn har jag dragit mig undan. Hela deras person förändras juh. Sen tycker jag att viktuppgång, sömnbrist och allt som hör därtill låter ganska jobbigt. Jag förstår faktiskt inte alls varför man väljer att skaffa barn. Vad får man ut av det? Vad är grejen så att säga. Jag har försökt att intressera mig för familjeliv.se, gravid böcker och baby saker men tappar intresset ganska direkt.

Min sambo vill ha barn men jag funderar på att klocka min ägglossning och undvika att ha sex då. Kan tyvärr inte använda hormon baserade läkemedel.

Mvh
Yumie
 
Inlägg: 104
Anslöt: 2010-05-27

Hur känner ni inför barn?

Inläggav MsTibbs » 2014-10-01 22:59:27

Känner likadant. Frågade vad för och nackdelarna med barn var. Fick till svar att "Fördelarna är ju uppenbara..." eh vah? Nej...?
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Hur känner ni inför barn?

Inläggav slackern » 2014-10-01 23:07:35

Jag har barn och är kille. Det var sonens mamma som ja ville ha barn eller biologiska klockan som tickade. Jag tyckte väl OK jo barn vore trevligt. Ångrar inte en sekund att jag har barn. Eller ibland har det varit jobbigt men för det mest förgyller det min vardag. Dessutom får jag rutiner när han är hos mig. Måste laga middag och sådär och gå upp i tid.
slackern
 
Inlägg: 43752
Anslöt: 2010-10-26
Ort: Stockholm

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Alien » 2014-10-02 0:19:16

Jag tror det är en instinkt. Inget djur undviker att få ungar (nej, de vet ju inte hur de ska göra).

Om dina föräldrar inte velat ha barn, hade inte du funnits till. Om man vill göra som sina förälrar, så skaffar man barn. Förr hade människor inget val, hade man sex så blev det oftast barn, förr el senare.

Nu behöver vi inte göra som våra föräldrar el öht göra som alla andra. Var och en bestämmer själv. Men jag ser ett problem i ditt fall: din sambo vill ha barn och inte du. Har ni diskuterat det ordentligt? Vet han om att du absolut itne vill ha barn? Vad händer om du trots allt blir med barn ("naturmetoden" är inte 100%-ig), tänker du göra abort då? Hur känner han inför detta?
Alien
Moderator
 
Inlägg: 46228
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansvenska låglandet


Hur känner ni inför barn?

Inläggav KrigarSjäl » 2014-10-02 1:12:19

Oförutsägbara, kletiga, skrikiga, krävande.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33157
Anslöt: 2006-08-10

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Geisha » 2014-10-02 1:29:06

Jag känner blandade känslor. Jag har alltid sagt att jag aldrig tänker skaffa barn, men nu när jag har en pojkvän som jag verkligen älskar och som jag känner att jag inte kan leva utan, så känns det annorlunda.

Jag vet dock att jag inte bör skaffa barn, av flera anledningar.
Anledningarna till att en liten del utav mig kanske ändå skulle vilja ha barn någon gång i framtiden är följande: Jag har fyra favoritnamn som jag verkligen skulle vilja få ge till eventuella barn, jag skulle eftersträva att vara den förälder som jag själv önskat att jag hade haft och älska mina barn villkorslöst oavsett vad! Jag tror att jag skulle kunna vara en kul förälder, då jag själv är så pass mycket barn trots min ålder på 28.

Fast jag tror inte att jag kommer skaffa barn. Jag är alldeles för bekväm för det, och jag tycker det verkar läskigt på så många sätt! Så jag ställer mig nog ändå på den sidan som alla ni som inte vill ha barn står.
Geisha
 
Inlägg: 124
Anslöt: 2013-03-28
Ort: Stockholm

Hur känner ni inför barn?

Inläggav mikael » 2014-10-02 1:44:26

Att jag vill ha flera.
Vi män vet inte hur många barn vi har ovetandes.
mikael
 
Inlägg: 1591
Anslöt: 2009-06-21
Ort: Stockholm

Hur känner ni inför barn?

Inläggav MsTibbs » 2014-10-02 8:51:33

Syster har barn. Räcker.
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Hur känner ni inför barn?

Inläggav elle » 2014-10-02 9:00:30

MsTibbs skrev:Syster har barn. Räcker.

Likadant här .
elle
 
Inlägg: 8128
Anslöt: 2011-01-09
Ort: Supernova

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Nefarious » 2014-10-02 9:24:33

Yumie skrev:Hej!

För mig känns det som en plötslig och skrämmande förändring. Gamla vänner till mig som skaffat barn har jag dragit mig undan. Hela deras person förändras juh. Sen tycker jag att viktuppgång, sömnbrist och allt som hör därtill låter ganska jobbigt. Jag förstår faktiskt inte alls varför man väljer att skaffa barn. Vad får man ut av det? Vad är grejen så att säga. Jag har försökt att intressera mig för familjeliv.se, gravid böcker och baby saker men tappar intresset ganska direkt.

Min sambo vill ha barn men jag funderar på att klocka min ägglossning och undvika att ha sex då. Kan tyvärr inte använda hormon baserade läkemedel.

Mvh


Du borde vara ärlig mot din sambo och berätta att du inte vill ha barn så att han kan hitta någon annan som vill det.
Nefarious
 
Inlägg: 3596
Anslöt: 2010-10-02
Ort: Svíþjóð

Hur känner ni inför barn?

Inläggav rapchic » 2014-10-02 10:02:04

Jag vill ha barn, som det ser ut nu vill jag ha fler än ett men när väl ungen jag har i magen kommer ut kanske man tänker annorlunda.

Jag har velat ha barn sen jag träffade min man i princip före det skulle jag absolut inte ha barn.

Men när jag träffade min underbara man så ville jag ha nått efter honom (i brist på bättre förklaring), det började också att kännas som om något fattas trots att vi skaffat hem och djur sen dess.

Däremot är det ju läskigt också såklart, särskilt nu när man väl är gravid och det händer "på riktigt" men jag och min man har klarat så mycket tillsammans att jag är säker på att vi klarar av motgångarna också.
rapchic
 
Inlägg: 4280
Anslöt: 2008-02-22
Ort: Lycksele

Hur känner ni inför barn?

Inläggav MsTibbs » 2014-10-02 10:06:21

Det kommer gå bra rapchic, ni är två dessutom, annars får vänner och släkt hjälpa till, det gör de ofta gärna. :)
MsTibbs
 
Inlägg: 22872
Anslöt: 2007-07-30
Ort: 127.0.0.1 Spindelnätet Karlstad i Värmland

Hur känner ni inför barn?

Inläggav plåtmonster » 2014-10-02 12:15:25

@rapchic, En praktisk sak. Kolla upp förskolor och grundskolorna i närheten. I synnerhet andelen som uppnår behörighet till gymnasiet.
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur känner ni inför barn?

Inläggav earlydayminer » 2014-10-02 14:34:09

Yumie skrev:Hej!

För mig känns det som en plötslig och skrämmande förändring. Gamla vänner till mig som skaffat barn har jag dragit mig undan. Hela deras person förändras juh. Sen tycker jag att viktuppgång, sömnbrist och allt som hör därtill låter ganska jobbigt. Jag förstår faktiskt inte alls varför man väljer att skaffa barn. Vad får man ut av det? Vad är grejen så att säga. Jag har försökt att intressera mig för familjeliv.se, gravid böcker och baby saker men tappar intresset ganska direkt.

Min sambo vill ha barn men jag funderar på att klocka min ägglossning och undvika att ha sex då. Kan tyvärr inte använda hormon baserade läkemedel.

Mvh


Det är en förändring som är en av de största livsförändringarna man kan uppleva på individuell nivå. Det behöver inte vara en dålig förändring, men givetvis får du börja prioritera ditt liv på ett helt annat sätt.

Jag var tillsammans med en kvinna i ca 3½ år, och vi hade en del diskussioner om barn. Mot slutet av vår relation var det mer eller mindre en avgörande fråga som jag inte kunde låta bli att tänka på. Jag är 5 år yngre, inte färdigutbildad (vilket är något jag prioriterar att uppnå) och hon är specialiserad inom sitt yrkesområde (och funderar på att doktorera). Jag kände att jag behöver verkligen mer tid att ordna upp saker och ting, men som man ställdes jag inte inför samma fråga. Hon talade om ett par år och det var mindre än jag kände att jag behöver. Det var en av de grundläggande faktorerna till varför jag ville dra mig ur det förhållandet. Det var väldigt tryggt och stabilt för mitt liv, att lämna innebar en extremt stor förändring och väldigt mycket osäkerhet. Jag kunde troligtvis stannat för att ändå försöka göra något bättre, men jag kände verkligen att det enda rätta valet var att ta upp det kvällen vi gick skilda vägar. Jag kände att det inte fanns en garanti för att jag skulle orka med ett barn inom 2-3 år, så det kändes verkligen inte rätt att försöka när min osäkerhet var så övermäktig. Jag vill verkligen studera på hög nivå. Skulle jag glida med i trygghet medan hennes "biologiska klocka" tickar för att sedan dra? Nej, den risken ville jag absolut inte ta. Hon förtjänar så otroligt mycket bättre. Vi är fortfarande väldigt nära vänner.

När jag blev antagen och skulle börja studera var jag ändå tvungen att prioritera bort det. Även om jag inte på något sätt ångrar det så var omställningen för stor för mig. Jag kunde inte hantera det rent mentalt. Efter det var jag i princip en halv man, kan man säga.

Min lärdom? Det är dags att prioritera mitt eget liv. T o m en flickvän jag hade när jag var 17 år gammal skrev alldeles nyss: "Tänkte på en sak, du skriver mycket om vad dina ex-flickvänner förtjänar osv, men du får inte glömma vad du förtjänar och vad du behöver."

Det är inte bara oschysst mot din pojkvän att driva runt med dessa tankar, men även mot dig själv. För egen del så ger jag för mycket av mig själv, så mycket att jag inte kan hantera det och mår dåligt över det, känner att jag kanske var orättvis eller ansvarslös, så då är det jag som nästan ber om förlåtelse för att jag tyckte om personen så mycket att jag blev galen. Fattar du vad fel det är?

Jag har t o m kontakt med en flickvän jag hade när jag var 13 år gammal, så jag är inte helt opopulär även om jag inte är den optimala pojkvännen. Varför? För jag är en "straight shooter" och inte någon dickhead som inte bryr sig.

Däremot har jag under bara 48 timmar tagit beslutet att inte offra så mycket tid av mina känslor och tankor för någon annan. Det har vid två tillfällen absolut varit värt det även om jag velat skjuta mig själv i huvudet ibland. Inte bokstavligt, men rent känslomässigt - för att det var så svårt att hantera. I slutändan har det bara krånglat till det för mig:

Hoppade av gymnasiet när en flickvän gjorde slut, samma flickvän jag citerar lite längre upp.
Isolerade mig i 5 års tid när det tog slut med en flickvän jag trivdes väldigt bra med.
Prioriterade bort att jag blivit antagen när jag skulle träffa någon (ur ett perspektiv var det värt det).

För nu är jag färdig. Det är bara trams och otydligheter som slutar med att jag mår mycket dåligt. Det har jag verkligen inte tid med. Det finns en gräns för när det är nog.

Tänk på dig själv och din pojkvän. TÄNK på det, ta ett beslut och berätta det för din pojkvän. It's that simple.

Rise above.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Hur känner ni inför barn?

Inläggav earlydayminer » 2014-10-02 14:38:38

Just det. Barn.

Inte än på minst 5 år, men det är okej för mig om den jag träffar i framtiden inte vill ha barn. Det är även okej om den jag träffar i framtiden redan har barn. I den frågan är jag ganska flexibel så sett, men inte nu och jag vill inte göra som min egen fader gjorde.
earlydayminer
 
Inlägg: 12419
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Hur känner ni inför barn?

Inläggav kullan » 2014-10-02 14:47:14

Nä inga barn tack! Jag har syskonbarn och det räcker.
kullan
 
Inlägg: 28595
Anslöt: 2011-04-15
Ort: Katastroflandet Jag

Hur känner ni inför barn?

Inläggav antonius » 2014-10-02 14:56:12

Barn? är det sådana där små saker?...

Knappast vi har så många dåliga gener och mindre önskvärda anlag i min släkt att det vore grymt mot en ev avkomma. :-)004
antonius
 
Inlägg: 21863
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Hur känner ni inför barn?

Inläggav H2SO4 » 2014-10-02 15:53:38

Jag skulle aldrig orka med det livet med allt ansvar. Jag känner heller ingen som helst press på att skaffa familj och barn bara för att det är mer accepterat i samhället.
H2SO4
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 385
Anslöt: 2014-07-09

Re: Hur känner ni inför barn?

Inläggav Titti » 2014-10-02 22:19:32

Jag valde tidigt att skaffa barn. Det avgörande var att jag ville leva ett annat slags vardagsliv än det jag gjorde. Ville inte ha möjligheten att driva runt lite som det föll sig.

Jag har fem barn. Eller sju. Eller åtta, nio, tio. Det beror lite på hur man räknar. Men jag har fött fem barn. Och så har jag fyra barnbarn. Eller sex, åtta, tio eller elva.

Barnbarn är annorlunda. De har egna föräldrar.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Hur känner ni inför barn?

Inläggav plåtmonster » 2014-10-02 22:59:29

@Titti, Fast du kanske var klar med utbildning och hade ordnat bostad och jobb?
plåtmonster
 
Inlägg: 15480
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Huggorm » 2014-10-02 23:11:14

Jag kan ju knappt ens ta hand om mig själv så att skaffa barn vore oansvarigt. Dessutom väsnas de konstant och smutsar ner sig, sånt orkar jag inte med
Huggorm
 
Inlägg: 22255
Anslöt: 2011-12-12
Ort: I en koja i skogen

Re: Sv: Hur känner ni inför barn?

Inläggav Titti » 2014-10-03 0:12:34

plåtmonster skrev:@Titti, Fast du kanske var klar med utbildning och hade ordnat bostad och jobb?

Bostad har jag alltid haft. Var skulle jag annars bo? Jag var 22 när jag fick första barnet. Hade gått ur gymnasiet och var på väg in på Chalmers men tackade nej till att börja då.

Hade jobb över sommaren men var arbetslös det sista halvåret innan han föddes. Jag började läsa igen när han var ett år.
Titti
 
Inlägg: 9003
Anslöt: 2007-09-16

Hur känner ni inför barn?

Inläggav Miche » 2014-10-03 0:21:05

Har två barn, tonåringar båda två och ångrar inget. Sugen på att skaffa fler men det blir nog inte så av olika skäl.
Miche
 
Inlägg: 28797
Anslöt: 2009-01-08
Ort: Karlholmsbruk

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in