Ensamhet är skönt! När man är ensam slipper man bekymra sig om andra och man är helt och hållet involverad i det man än gör eller inte gör. Med andra människor är det svårare. Jag känner mig sällan till aldrig delaktig när jag är med folk. Det är liksom som att man har en grupp (eller en människa) framför sig och själv är man placerad på sidan. Detta upplever jag även när jag är med människor som står mig nära och som jag bryr mig om, men ändå finns det en sorts klyfta som separerar mig från de. I alla fall tycker jag det. Förmodligen är det nämligen så att det är en ensidig upplevelse. Kanske andra bara inte tänker som jag när det gäller sånt här.

Missförstå mig rätt: Jag upplever detta även när jag lyckas profilera mig tydligt och är en dominerande personlighet i ett sällskap. Kanske är det så att jag tänker ut för mycket innan jag pratar som skapar den här distansen. Återigen missförstå mig rätt: Jag bekymrar mig inte för kroppsspråk, ögonkontakt och liknande utan det har helt att göra med hur jag fungerar på ett djupare plan. Frågan är om det går att ändra på och i så fall hur. Alltså hur gör man för att vara delaktig?

Jag känner nog något liknande.

När folk beskriver sig själva som i en glasbubbla, så har jag mer känt det som att grupper av människor är inne i gemenskaphetsglasbubblor som jag inte kan komma in i.

Vid varenda tillfälle där jag träffar en ny grupp och alla är nya för varandra, känns det klart och tydligt som att de andra känner varandra sedan innan. De pratar med varandra lika enkelt som om det vore deras egen mamma.

Även i grupper där jag "känner" folk, känner jag mig utanför, utom vid vissa tillfällen där jag kanske får kontakt med en av deltagarna. Det känns lite som det pågår något mellan alla utom mig.

Jag känner det inte med min mamma, hennes särbo eller min bror, men om mina kusiner blandas in, så blir det så direkt, om jag inte umgås på tu man hand med kusinerna.

Förr trodde jag att alla kände varandra redan, men upptäckte senare att de måste ha någon förmåga att umgås som om de känner varandra trots att de inte känner varandra...

Krake skrev:Kanske andra bara inte tänker som jag när det gäller sånt här.

Blev jag mer och mer säker på, trots en del enstaka möten som antydde en annan möjlighet, ända tills jag började få etiketten "asperger" och andra med samma etikett att förhålla mig till.

Bror Duktig skrev:När folk beskriver sig själva som i en glasbubbla, så har jag mer känt det som att grupper av människor är inne i gemenskaphetsglasbubblor som jag inte kan komma in i.

Där är jag "typen" som har upplevt glasbubblan runt sig själv. Har också gällt upplevelse överhuvudtaget - allt slags kontakt med allt.

Bror Duktig skrev:Vid varenda tillfälle där jag träffar en ny grupp och alla är nya för varandra, känns det klart och tydligt som att de andra känner varandra sedan innan. De pratar med varandra lika enkelt som om det vore deras egen mamma.

Även i grupper där jag "känner" folk, känner jag mig utanför, utom vid vissa tillfällen där jag kanske får kontakt med en av deltagarna. Det känns lite som det pågår något mellan alla utom mig.

Bror Duktig skrev:Förr trodde jag att alla kände varandra redan, men upptäckte senare att de måste ha någon förmåga att umgås som om de känner varandra trots att de inte känner varandra...

Känner igen mig helt.

Att själv vara i glasbubblan, eller att tycka att alla andra är det, kanske är samma sak? Jag tyckte som barn att jag var i verkligheten och att andra lekte som i en glasbubbla. Att de genom sina konstiga lekar avskärmade sig från verkligheten.

Fast jag har aldrig haft dålig kontakt med min mamma (menar då kommunikationsmässigt, vi har annars haft perioder med dålig kontakt p.g.a bråkande, men det är en annan sak), eller mina djur, eller sådana som har varit mig mycket nära. Alltså jag har inte "känt" dålig kontakt då. Och det har då alltid handlat om att man är på tu man hand (förutom min familj när vi var mamma, pappa, min bror och jag).

Jag tror att det handlar om att jag måste känna personer mycket väl, OCH måste vara ensam med personen så att inte en massa störningar uppkommer, eller att det blir för svårt med hur man ska fördela prattid.

Fast med många aspergare har det fungerat bättre (inte alls alltid, och inte perfekt) med sådant här, så det verkar ju handla om att "på sig själv känner man andra" i hur väl samspel och kontakt fungerar. I alla fall spelar det in.

När jag var barn och på båtsemester eller husvagnssemester med mina föräldrar, så gick jag till lekplatsen och ställde mig och bara glodde. Jag fattade precis ingenting. Ibland kunde jag leka med ett barn på tu man hand, men det räckte att det kom en person till i umgänget, så fungerade det inte och jag gick runt/efter helt vid sidan av och fattade ingenting. Även när jag var tonåring.

Nu fattar jag att dessa personer inte kände varandra, men då trodde jag det. Trots att det kunde vara en dansk och en norsk och på en camping

När jag gick en komvuxkurs (efter min längre komvuxutbildning) så var det första gången jag aktivt tänkte på att jag "trodde" att folk kände varandra, men att det kan de ju inte göra. Då var jag 30 år.

Komvuxutbildningen före, var det första gången jag började fråga folk om de kände varandra. Vilket de inte gjorde. Då var jag 28 år.

För några år sedan på en tillställning, träffades två personer som jag kände, men som inte kände varandra. Då studerade jag dem, och kände mig helt förvånad över hur väl de kom överens med en gång. Jag "skojade till det" (var full) och gick fram och frågade, "ursäkta, men känner ni varandra", vilket de som jag misstänkt inte gjorde. Undrar vad de tänkte ^_^

Ofta händer det att jag hamnar i situationer där jag inte kan avgöra om folk borde känna varandra eller ej, och då tror jag fortfarande att de känner varandra. Men det gör de nästan aldrig, när jag frågar om det senare.

Krake skrev:Jag känner mig sällan till aldrig delaktig när jag är med folk. Det är liksom som att man har en grupp (eller en människa) framför sig och själv är man placerad på sidan. Detta upplever jag även när jag är med människor som står mig nära och som jag bryr mig om, men ändå finns det en sorts klyfta som separerar mig från de. I alla fall tycker jag det. Förmodligen är det nämligen så att det är en ensidig upplevelse. Kanske andra bara inte tänker som jag när det gäller sånt här.

Total igenkänning här och nu när jag "arbetar" med att försöka förstå mig själv, blir denna känsla alltmer medveten för mig, för jag tror nog inte ens jag varit medveten om den tidigare!? (min problematik är kanske knepig, så jag försöker inte förklara vidare)

Din fråga, Krake, har jag alltså inget svar på, för det är lika snurrigt för mig.
Jag tycks ju kunna passa in i de flesta situationer, men likt förbaskat känner jag mig ständigt utanför, osedd ... de har något som jag "känner" att jag inte har tillgång till, men tydligen känner "de andra" inte att jag inte har tillgång till det (vad det nu är) utan samtalar/umgås med mig som om jag vore "normal".

Jag tycker det här är alltmer jobbigt för var dag som går, eftersom jag inte själv förstår det ...det enda jag känner är skam och förakt för den misslyckade person jag tydligen tycks vara.

Det här är inte nå´t bra "tänk" för mig, det vet jag, och jag jobbar med det.

Svamlar kanske, men ville bara sända ett svar för att visa att du inte är ensam, Krake! (men det är du ju förstås ändå, men sån´t är livet ... )

Tack Bali.

Nu vet jag att min ensamhet är delad. Ehuru delad ensamhet är ensamhet likförbenat. Nu låter det som jag är tre gånger så gammal som jag egentligen är.

Jag vet inte om det kan vara så att man skulle känna sig delaktig om man bara har med rätt människor att göra, men tyvärr har jag inte riktigt funnit sånt folk än. Det finns där. Olika grader av tydlighet av isolering.

En filosofisk sidoreflektion: Kanske är det just pga detta som det är omöjligt att vara intresserad av människor. Jag bryr mig bara om idéer. För en del av oss är det kanske så att man inte riktigt kan nå fram till en känslomässig gemenskap med människor men det är möjligt att göra något liknande med något annat istället. Det skulle teoretiskt placera oss i samma kategori som NT folket med skillnaden endast i vad som når fram till oss. För en NT är helt enkelt andra människor något sådant i högre utsträckning än det är för A-spektrum.

Även för mig tog det många år att förstå att man kunde hälsa på människor som man inte kände och än idag hamnar jag i situationer där jag sitter i min bubbla och försöker kommunicera med andra men det känns som om ingen (inte ens min egen familj) märker att jag försöker ha kontakt (ofta ger jag upp, inte minst när jag mår psykiskt dåligt).

Krake skrev:En filosofisk sidoreflektion: Kanske är det just pga detta som det är omöjligt att vara intresserad av människor. Jag bryr mig bara om idéer. För en del av oss är det kanske så att man inte riktigt kan nå fram till en känslomässig gemenskap med människor men det är möjligt att göra något liknande med något annat istället. Det skulle teoretiskt placera oss i samma kategori som NT folket med skillnaden endast i vad som når fram till oss. För en NT är helt enkelt andra människor något sådant i högre utsträckning än det är för A-spektrum.

Det är nog olika för olika personer. Själv känner jag inte igen mig i det (relativa) ointresse för människor många aspergare visar. Och som jag också har sett hos en del knappast AS-diagnosticerbara, vill jag betona. Det är bara de medfödda förmonteringarna för att kunna utnyttja intresset som fattas.

Absolut en av de saker som skulle ha gett mig problem med diagnosticeringen hos en (normalt?) dålig utredare.

Jag känner mig i princip alltid ensam. Att vara ensam är rätt skönt i sig. Jag har ett relativt stort behov av att vara ensam då och då (rätt ofta). Men känslan av att vara ENSAM är plågsam. Jag vill ha någon i mitt liv som stöttar mig, och tröstar mig när jag är ledsen, osv. Jag hade en person innan, som fick mig att känna mig mindre ensam, som jag kunde lita på och prata om allt med. Men han stack, så tillbaka till ensamheten.

Ensamhetskänslan kommer nog fråna att ingen berör mig, jag reagerar inte känslomässigt på någon. Ett stort glapp mellan mig och omvärlden, ungefär som Krake beskriver det.

Känner igen mig i vad Miche skriver. Jag försöker ofta ta kontakt genom att vara tyst, har gjort det sen jag var liten, tydligen. Tanken är väl att folk ska fråga mig vad det är osv när jag bara sitter tyst. Men det gör de inte, förståeligt nog. Har också svårt för att bidra med saker i konversationer, känner sällan ett behov av att säga nåt, annat än när någon frågar mig direkt. Blir problem i terapin; jag sitter tyst, och min terapeut tror att jag inte vet vad jag vill prata om. Men i själva verket väntar jag bara på att hon ska fråga, kan inte hitta rösten annars.

Nej, tyvärr, jag dessvärre har ingen aning om hur man gör för att vara delaktigt.

Igenkänning på mycket här.

Vill bara inflika att det för mig är betydligt enklare i förberedda sociala situationer där jag skaffat någon sorts social vana genom åren och därmed redan är inställd på att vara någorlunda social.

Det är enligt mig betydligt värre när man går i sina egna tankar (eller värld) och handlar exempelvis och stöter ihop med någon ytlig bekant alternativt kollega utan förvarning.... (Vilket för övrigt hände senast idag, huvva)

Känslan att inte höra till kan variera väldigt mycket för mig, när jag kan glömma bort min egen person, kan jag delta som om jag inte är helt utanför. Men oftast känner jag det som om inte tillhör.

Ofta om jag är på någon typ av fest eller något offentligt möte, känns det ofta väldigt skönt att gå ut från lokalen där det hela försiggår, då känns det otroligt skönt att komma ifrån. Känns som om tankarna får vandra fritt, måste inte vara inskränkt av de rådande normerna.

På jobbet funkar det ofta rätt så bra om jag kan glömma bort mig själv och koncentrera mig på tekniska problem, och glömma bort att jag ser mig själv som en ganska oansenlig person.

Om någon HBT person flirtar för mycket, då kan jag känna att jag är helt utanför. Bögar och smygböga på jobbet kan få mig att helt känna att jag vill komma därifrån.

Numera sedan jag insett min asperger till fullo har jag insett att jag aldrig förstått mina medmänniskor, och att mina medmänniskor oftast inte tolkar mig rätt, utan på det sätt som passar dom själva bäst.

Bror Duktig skrev:Jag känner nog något liknande.

När folk beskriver sig själva som i en glasbubbla, så har jag mer känt det som att grupper av människor är inne i gemenskaphetsglasbubblor som jag inte kan komma in i.

Vid varenda tillfälle där jag träffar en ny grupp och alla är nya för varandra, känns det klart och tydligt som att de andra känner varandra sedan innan. De pratar med varandra lika enkelt som om det vore deras egen mamma.

Även i grupper där jag "känner" folk, känner jag mig utanför, utom vid vissa tillfällen där jag kanske får kontakt med en av deltagarna. Det känns lite som det pågår något mellan alla utom mig.

Jag känner det inte med min mamma, hennes särbo eller min bror, men om mina kusiner blandas in, så blir det så direkt, om jag inte umgås på tu man hand med kusinerna.

Förr trodde jag att alla kände varandra redan, men upptäckte senare att de måste ha någon förmåga att umgås som om de känner varandra trots att de inte känner varandra...

Känner igen mig delvis. I mitt fall är det så att jag känner obehag att sitta nära folk vid middagar och folksamlingar. Men när jag får nåt att fokusera mig på tunnelbanan åker ju hela tiden, men jobbigt när den stannar. Jag trivs bäst i luftiga sammanhang när folk inte sitter så nära mig. ALDRIG att folk får mig till trånga pubar, täta folksamlingar. Alldeles för mycket intryck för min del, intrycks övermätt, synapskolaps! Jag sitter lite i en glasbubbla även jag, men känslan av att inte höra till har jag inte, däremot en svår overklighets känsla om det är en dröm eller verklighet. Kan bli nog så pinsamt när folk upptäcker att jag stirrar på dom och säger till mig. Kan ju inte förklara att jag inte tror att det är veklighet, svårt att förklara sånt.

Det här beror helt på hur avslappnad jag är. Känner också igen mig i glasbubblan. Men när jag för två dagar sen började på min nya praktik kändes det inte alls så, kände mig som en i gänget direkt. Alla där har också någon form av "handikapp" så man kände sig liksom...hemma. Satt och garvade nonstop i nästan en timme när jag kom in efter lunchen igår, lol. Synd att det bara är "arbetsträning" och inte ett ställe man kan få en riktig anställning på.

Krake skrev:Ensamhet är skönt! När man är ensam slipper man bekymra sig om andra och man är helt och hållet involverad i det man än gör eller inte gör. Med andra människor är det svårare. Jag känner mig sällan till aldrig delaktig när jag är med folk. Det är liksom som att man har en grupp (eller en människa) framför sig och själv är man placerad på sidan. Detta upplever jag även när jag är med människor som står mig nära och som jag bryr mig om, men ändå finns det en sorts klyfta som separerar mig från de. I alla fall tycker jag det. Förmodligen är det nämligen så att det är en ensidig upplevelse. Kanske andra bara inte tänker som jag när det gäller sånt här.

Känner mycket igen mig!

*Jag analyserar och tolkar allt i minsta detalj och det gör mig trött. Man lever liksom så intensivt. Såklart orkar man inte hänga med på samma sätt när tröttheten slår till och då känner man sig utanför. Jag brukar krypa in i min kära bubbla då. Oftast hör jag att folk pratar men registrerar inte vad de säger. Så får jag helt plötsligt en fråga så kan jag inte svara på den. Jag har ju inte "sparat i minnet" vad folk snackat om i 10 minuter!
Känner man mig väl så räcker det med en knuff så är jag "tillbaka". Man är liksom frånvarande men närvarande.

*Sen känner man väl sig utanför för att man någon stanns vet att de andra inte uppfattar/upplever saker på ett liknande sätt som mig.

*Utanför kan jag känna mig om jag inte får grepp om personerna jag pratar med. Och för att jag ska få grepp om en person och hur han/hon fungerar så krävs det att han/hon kan vara ganska privat och personlig i samtalet.

* Svårt att hänga med om folk samtalar om saker som jag tycker är ointressant/tråkigt/saknar relevans/saknar tyngd.

sussi83 skrev:* Svårt att hänga med om folk samtalar om saker som jag tycker är ointressant/tråkigt/saknar relevans/saknar tyngd.

Det är nog gemensamt för alla aspisar...

Ja, sen spelar ju personkemin stor roll!

Jag behöver ju inte sitta och diskutera dead serious om något hela tiden. Jag kan vara ganska flamsig och barnslig av mig. Men helt klart så måste den andra tillföra mig något jag uppskattar.

NoteToSelf skrev:Jag har ett relativt stort behov av att vara ensam då och då (rätt ofta). Men känslan av att vara ENSAM är plågsam.

+1 ... och hur plågsam är inte just denna paradoxala känsla!

sussi83 skrev:* Utanför kan jag känna mig om jag inte får grepp om personerna jag pratar med. Och för att jag ska få grepp om en person och hur han/hon fungerar så krävs det att han/hon kan vara ganska privat och personlig i samtalet.

+1 även här, men samtidigt ... hur "privat och personlig" är jag i olika situationer då, eftersom jag ju vet att just min version inte alltid kanske är "normal", vem bär "skulden" liksom!?

sussi83 skrev:* Svårt att hänga med om folk samtalar om saker som jag tycker är ointressant/tråkigt/saknar relevans/saknar tyngd.

Ja, sen spelar ju personkemin stor roll!

Jag behöver ju inte sitta och diskutera dead serious om något hela tiden. Jag kan vara ganska flamsig och barnslig av mig. Men helt klart så måste den andra tillföra mig något jag uppskattar.

... får flika in med ännu ett +1 från mig här. (Ja, jag vet att jag är otroligt lat som låter andra skriva "åt mig". )

Till syvende och sist kvarstår ändå det ständiga faktum (för mig iaf) att jag (eller de andra) befinner sig i en glasbubbla vars väggar ter sig okrossbara och det är kanske ett faktum man måste försöka accepetera och därmed hantera efter bästa förmåga!?

Att vara/känna sig ensam är väl alla människors "kors att bära", även om det för oss mer "udda" personer är än mer påtagligt i så många stunder (det var ett understatement ), så ... ja, så här är det liksom.

Hej & hå, kämpa på ... ja, det är väl den devisen jag ständigt följer, men vart den för mig har jag ingen aning om och rädslan inför morgondagen som ständigt medföljer ... tja, say no more ... ...

Take care, folks!

Jag kan bara vara "delaktig" med en person i taget. I grupper så känns det verkligen "skumt" mest.

Men om jag är med bara en annan kan jag ofta vara "delaktig". Man pratar, skojar och delar en stund tillsammans.

Försöka vara "delaktig" i grupper så blir jag ofta smått yr i skallen.
Blir för mycket på en gång.

Jag bedömer kontakt med andra i två plan: intellektuell och emotionell. Intellektuell kontakt ger konversation; men bara emotionell kontakt ger förståelse och samhörighet, för utan den är deras inre främmande. Den intellektuella kontakten är inte ovanlig, men den emotionella är det. Att hitta båda delar i samma personer är ett övergripande problem för min livskvalitet; men jag har funnit några.

*Jag kan vilja ha sällskap men vilja vara själv på samma gång.

*Jag kan känna mig social men fortfarande vara tyst.

*Jag kan vara närvarande men frånvarande.

Hur SICK är man inte

Igenkänning i de flesta inlägg, men numera har jag har insett att jag nog funkar bäst för mig själv. Jag slipper bekymra mig om jag sagt något dumt, kränkt någon eller uppträtt på ett avvikande sätt.
På jobbet kan jag till viss del skita i om någon uppfattar att jag visat intresse för personen. Jag skiter numera mer och mer i smygbögstalern? har insett att hans beteende inte har med mig att göra utan helt är hans problem.
Det som däremot gör mig något beklämd är om någon av dom attraktiva unga kvinnorna inbillar sig att jag limmar på dom. Det gör mig ont om jag blir missuppfattad när jag bara försöker vara vänlig. Skulle gärna ha ett förhållande med alla av dom, men inga fler ungar, och gärna flera unga kvinnor. Men jag kan inte tänka mig ett fast, långvarigt förhållande med någon under 54
Hoppas att jag skall bli så klok på mig själv, att jag inte behöver skämmas över mig själv, inför kvinnor i min egen ålder. Jag blir så jäkla attraherad av kvinnor över 54.

Men jag känner nog att jag får fortsätta för mig själv, har ingen tro på att jag kan förändra mig