TechnoDrop skrev:Kan inte uttrycka mig om ett romantiskt förhållande för ett sådant har jag aldrig haft.

Men angående mitt förhållande med mamma, som jag bor hos, så fungerar det väl sådär.

Jag är en extremt jobbig människa.
Vägrar göra saker jag inte tycker om att göra och kan lätt gå utan någon form av hygien på en månad i sträck.
Gör sällan eller aldrig det som ombeds mig och har en hemsk tendens att klaga på hittan och dittan stup i kvarten.

Om jag nånsin lyckas bli ihop med nån (gud förbjude) så skulle jag nog vara ännu värre eftersom jag dessutom är fruktansvärt avundsjuk och kontrollerande.
För att inte tala om vad som skulle hända angående sexet. Pallar inte att gå någonstans bortom kramar intimitetsmässigt och för ofta höra att "om jag bara hittar rätt människa" men det tvivlar jag på.

Så, en avundsjuk besserwisser med maniska kontrollbehov som tycker att hela världen ska rätta sig efter en och troligen aldrig kommer vilja ligga med dig.

Vem skulle vilja va ihop med en sån?

Förståeligt att om jag bar tillräckligt lössläppt så skulle jag iofs lätt kunna bli av med oskulden. Är ju inte direkt ful och är man tjej så är man.

Fast valet mellan ett tragiskt minne av den första gången och att skippa det kapitlet i mitt liv är enkelt.

Känner igen mig i allt du skriver. Det där med hygienen med tyvärr.........Man skulle ju kunna önska att man var som alla andra.....fast jag vet inte om jag vill leva i deras hemska värld heller.....

Jag har varit gift i 20 år med samma man. Man funkar med någon som
-älskar en väldigt mycket, både i lust och nöd
-inte har nåt behov att tävla med dig
-som är prestigelös
-som kan prata och diskutera fram och tillbaka utan att pressa fram ett beslut innan du har tänkt klart
-som hjälper dig med det du inte kan utan att se ned på dig
-som lyfter det du kan bra, kan ge beröm
-som inte har behov av att vara som alla andra
-är förnöjsam och tacksam över det ni har tillsammans
-att han är envis är ingen nackdel utan snarare en resurs, att kunna se på lång sikt, inte deppa ihop över lite obetydliga detaljer eller små fåniga hinder

Idag tog jag ett prat med min man, jag såg på en film som gjorde mig lite vad ska man säga djup typ. Och jag svävade med och gick en lång promenad efteråt och verkade en aning hög typ... fast det var nog på syre då för jag hade inget i mig mer än min lunch.
När jag sedan kom hem tänkte jag nä nu ska jag berätta varför jag är som jag är, och jag vet inte hur det slutade riktigt. Men han sa det är ju bra att veta.....tycker det är svårt när jag vill prata om sånt så är det liksom förbjudet typ ingen vill prata om sånt som gäller psykisk hälsa för det kan man inte prata med personen om utan typ bara bakom den personens rygg när den är inlåst och helt galen. Så upplever jag det. Tror inte att någon kan förstå eller sätta sig in, för alla andra har sitt JAG som tar upp hela deras tänkande och där är ju inte jag den personen som de bara tänker på.

Fast jag sa att funderar du inte på varför jag inte säger hur mår du, eller hur var det på jobbet, eller vad tycker du om det? Han tittade på mig och jag svarade jag gör inte det för jag bryr mig inte om ditt svar, inte för att jag inte vill utan för att jag inte behöver det svaret och saknar det inte men Du upplever det som konstigt och andra undrar varför jag inte bryr mig om saker som rör dem när de får lyssna på allt som rör mig och ska bry sig 100% om det. Det var bra att vetta, bra svar av en man ja.....suck.....jag borde gå och lägga mig...

Jag började inte tidigt direkt. Jag var tokfrustrerad, översexuell och orörd i tonåren. Första relationen när jag var 21.

Nu är jag 42 och har barn och familj och sitsen är en annan. Även om jag älskar min fru hur mycket som helst så är jag vansinnigt oromantisk och har väldigt svårt att se flört-hintar och att växla spår typ på kvällen. Det är lätt att jag fastnar i en film eller tänker på min firma. Inte så sensuellt precis.

Det är absolut inte så att jag inte vill ha sex eller gosa eller så, jag har bara så jäkla svårt att byta spår.

Samma sak som i tonåren när jag aldrig kom ur det spåret, och tänkte på tjejer och sex konstant.

Bäst är att prata om det. Min fru tycker fortfarande att det är tråkigt, men det är viktigt att hon vet hur jag fungerar och att det inte betyder att jag har tröttnat på henne... Vilket kan vara lätt att tro annars.

Ja alla tänker på sitt hela tiden... Jag tycker att det var bra att du delade med dig utav det du känner när det inte var kris och panik, det är där man kan börja.
Vad jag känner är ett stort hinder för mej i alla AS problem är just att jag har så svårt att bedömma hur stort eller litet ett problem är och jag har jätte svårt att veta vad som är rimmligt. Oftast tror jag att någonting är mycket större än andra tycker att det är. Man blir helt uppslukad utav det och tillslut är det problemet som styr mej och inte tvärt om och det kan gå riktigt illa och ställa till det i livet för en på riktigt.
Nu när jag vet att jag inte har förmågan att bedömma tar jag hjälp utav andra som jag litar på. Det finns folk som är experter på att göra ett för mej JÄTTEproblem till ett litet skitproblem på två minuter. Min handledare är hur bra som helst på det, han sparar enormt med energi åt mej. Han gör att jag funkar på jobbet så ens funktionsnedsättning är att ta på allvar.
I alla relationer man rör sig i tror jag att det behövs kunskap och förståelse. Om de runt om kring en kan hjälpa till att man inte drunknar i sitt eget är det en otrolig avlastning.

Fick ett otroligt bra tips av en kompis en gång på tal om att förstora upp grejer. När man ska gå och säga något jobbigt till någon och man är så nervös och rädd för det att man känner att man bara kommer att göra bort sig, stå och darra eller staka sig osv. Då kan man tänka sig in i situationen redan innan men då tänker man sig att personen är tex en liten rädd hare eller typ Björne på bollibompa eller något annat man har kontroll över och känner sig större än. Sen när man tar samtalet så ser man bara sin föreställning framför sig och man kan lugnt och tryggt bara prata på.

Pieohpah skrev:Jag började inte tidigt direkt. Jag var tokfrustrerad, översexuell och orörd i tonåren. Första relationen när jag var 21.

Nu är jag 42 och har barn och familj och sitsen är en annan. Även om jag älskar min fru hur mycket som helst så är jag vansinnigt oromantisk och har väldigt svårt att se flört-hintar och att växla spår typ på kvällen. Det är lätt att jag fastnar i en film eller tänker på min firma. Inte så sensuellt precis.

Det är absolut inte så att jag inte vill ha sex eller gosa eller så, jag har bara så jäkla svårt att byta spår.

Samma sak som i tonåren när jag aldrig kom ur det spåret, och tänkte på tjejer och sex konstant.

Bäst är att prata om det. Min fru tycker fortfarande att det är tråkigt, men det är viktigt att hon vet hur jag fungerar och att det inte betyder att jag har tröttnat på henne... Vilket kan vara lätt att tro annars.

Stor igenkänning där. Jag blir liksom "uppsliten" ur det jag sysslar med och min första reaktion är ungefär "nej, för helvete, gå och runka istället!" Inte så schysst, precis.

Har dock lyckats arbeta bort den grejen mer och mer, och kan slappna av. Känner inte längre att jag måste känna mer än jag gör, att det inte gör något att jag inte är ett dugg oromantisk. Det har fått mig att slappna av mer, så numera kommer det snarare ett: "Ska spela klart först, sedan kan jag knulla dig."

(Inte särskilt romantiskt, nej, men min sambo är nöjd. )

Aspigt och det säger mycket!
klumpedunsigt med mina vänner och flickvänner, som om det jag gillar, gillar dom också.

Långa förhållanden verkar inte vara någonting för mig, ser det ut som.
Allt går jätte fint i början och det varar max två år, då börjar jag må dåligt av det och vill ta mig ur situationen pga vet.
Ett klar mönster.

Så någon sambo ting tänker jag inte utsätta mig och den andra för. Nu vet jag att det fungerar inte, ingen ide att försöka tvinga det då.

Just nu vill jag bara vara i fred

Red and green skrev:Långa förhållanden verkar inte vara någonting för mig, ser det ut som.
Allt går jätte fint i början och det varar max två år, då börjar jag må dåligt av det och vill ta mig ur situationen pga vet.
Ett klar mönster.

Så någon sambo ting tänker jag inte utsätta mig och den andra för. Nu vet jag att det fungerar inte, ingen ide att försöka tvinga det då.

Just nu vill jag bara vara i fred

Samma här, det har funkat ett tag nu men nu går hela detta äktenskapet åt skogen....
Kommer skilja mig, och jag hatar det....Men det kan inte fortsätta som det gör nu. Jag avskyr varje minut jag är hemma samtidigt som min man.....

Så vi ska lämna in om skilsmässa!! Pga Mig.....jag har förstört det.....Och nu ska jag vara singel möjligtvis kanske ha en flickvän!!! hihihihihi....fast vi tjejer är jobbiga med så ahh...jag vet inte tror ingen kan göra mig lycklig.....

Hej!

Jag är inte alls särskilt bra på förhållanden. Att laga goda middagar, mysa, hitta på skojiga saker att göra tillsammans, det fungerar väl. Men att städa och hålla ordning fungerar inte så bra.

Jag rubbas lätt av olika saker, och har sedan en väldigt lång startsträcka. Det börjar med att jag har feber och är orkeslös, då orkar jag inte gå med skräp till återvinningen. Sedan tar det flera dagar till innan skräpet kommer till återvinningen. Samma sak med allting. En liten grej som gör att jag kommer efter, desto mer släpar jag efter i en ond cirkel.

Det började bra med att jag blev allergisk mot disk i diskhon och på diskbänken, det som inte fick plats i diskmaskinen diskade jag snabbt upp för hand. Efter ett tag är det inte så längre. Då måste jag rycka upp mig igen, och så blir jag åter allergisk mot all disk i diskhon, och håller rent. Sedan blir jag störd av något och så brakar det utför igen. Som en sinuskurva.

Det som stör mig kan vara att jag är förkyld och har feber (då orkar jag nästan ingenting), har haft svårt att sova (enstaka gånger påverkas jag av fullmånen t.ex.), åker bort ett par dagar (måste packa upp och komma in i rutinerna hemma igen) o.s.v.

Det är också så att jag inte kan vara effektiv och orkar hålla igång med hushållet en hel dag. Det är som att om jag väljer att plocka ner julpyntet i olika kartonger och märka dem ordentligt, så blir disken lidande. Och om jag diskar och håller fint så kommer jag inte längre än dit. Det är vad jag lider mest av. Om jag ska rensa ut, städa och göra fint bland sakerna jag/vi har, så blir oftast något annat lidanden, t.ex. är det inte fint i köket.

Jag kom på att jag ska försöka se allting som helheter, att en måltid är inte avslutad förrän jag har diskat och gjort fint i köket. Att jag planerar så att jag/vi inte äter precis innan jag/vi ska se på TV t.ex., utan att vi äter i god tid innan. Ibland finns det ju undantag, men de ska vara så få som möjligt. Och om jag ska göra ett projekt som till exempel att gå igenom och göra fint i köksskåpen, så ska jag först ha diskat och gjort fint så att jag har det bakom mig sedan. Och när jag är klar ska jag genast gå iväg med skräpet, det som ska skänkas lägger jag i en väska som gör det lätt att forsla till second hand så snart det är möjligt att gå eller cykla dit. Men det är bara ord ... ord som måste omsättas i handling ...

Ett förhållande är så mycket mer än kärlek, sex, goda middagar med tända ljus o.s.v. Funkar inte vardagen så funkar inte förhållandet.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman skrev:Funkar inte vardagen så funkar inte förhållandet.

Word!

En sak jag borde begripit långt tidigare, tack LG!

Ja det är inte enkelt det här med förhållanden. Man hoppas att det skulle finnas någon åt alla men nu förstår jag att en del vill vara ensamma också, det är deras egna fria val.
Det känns inte som det är min förtjänst att vi har kvar varandra efter så många år i alla fall. Vi har behövt varandra tror jag, så vi är väl varandras gåvor kanske. Vi har inte haft det lätt alltid men tillräckligt bra för att hålla ihop antagligen.

När jag ska vävas ihop med någon annans liv och identitet har det alltid kommit till en punkt där frustration och meningsskiljaktigheter leder till djupt rotat öppet hat.
Jag är inte ledsen över att slippa det som hitintills gjort mig till en väldigt dålig människa.

Det sundaste förhållande jag nånsin haft med andra människor:
Det gick jättebra att dela studentlägenhet med tre okända människor som var ointresserade av varandra. Alla hade sina liv, sina intressen och vilja/lojalitet för upprätthållandet av dom tydliga formaliteter vi kom överens om.

Sambon och jag har alltid varit väldigt tydliga med att vi vill ha våra intressen kvar och inte nagga på dem i onödan. Vi har båda stort behov av egentid, och han föredrar att vara vaken på natten, för han känner sig lugnare och mår bättre då. Har gnällt lite på honom om dygnsrytm och nyttiga D-vitaminer från solen, men det är hans ansvar...