Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: Puzzle, marxisten, atoms, Sjuckert, Alien

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-24 19:03:36

Hej,

jag blev nyss medlem här då sidor som denna har räddat mitt förstånd många gånger genom de senaste två åren. Nu är jag så utochin i skallen så jag känner att jag måste få någon slags övervägande fingervisning, helst från andra aspies men även från NT som mig själv. Jag ska FÖRSÖKA fatta mig kort och hålla mig ifrån emotionella utsvävningar, men då detta förhållande har varit en berg-och-dalbana under två års tid kan det bitvis bli komplicerat, långt eller väl detaljerat att läsa. Bear with me! Och snälla snälla, om någon läser detta, hjälp mig om ni tror att ni har den minsta aning om vad jag bör göra som vore det bästa för oss båda.

För två år sedan träffade jag min numera ex-pojkvän som har aspie. Vi föll pladask för varandra och umgicks intensivt i fyra dagar - fyra dagar, eftersom han precis hade fått en universitetsplats och en bostad i en annan stad över 30 mil bort. Hans examen låg då FEM ÅR bort, och det kändes kört. Vi försökte därför slå känslorna ur hågen, men det gick bara inte. Vi hördes av varje dag, oftast via Messenger och sms eftersom han inte vill prata i tfn, men allt oftare körde vi videosamtal via Messenger som verkade funka bra. Han berättade att han hade berättat om mig för sin familj och att han ville att vi skulle träffas nästa gång han kom hem igen.

En månad senare berättade han via Messenger att han hade varit med en annan tjej därnere, på fyllan. Jag blev förkrossad men försökte tänka att vi ju precis hade inlett någonting på femårsdistans, och dessutom var han sju år yngre än mig som är i 30-årsåldern och tog kanske inte känslor på samma allvar. Jag förlät honom men sa att han måste berätta för mig om hans känslor för mig svalnar eller om han känner igen att han vill vara med någon annan. Jag bad honom också att testa sig för sexuellt överförbara sjukdomar eftersom han sa att han ville fortsätta ha en relation med mig och "skulle göra vadsomhelst" bara jag tog tillbaka honom. Detta gjorde han och vi fortsatte att ha daglig kontakt, vi ingick en verklig relation och vi sågs ca en helg i månaden i vår hemstad (eftersom jag jobbade helger och inte kunde hälsa på honom). Livet som kära verkade flyta på och jag fick nära kontakt med hans familj.

Jag upptäckte att vardagslivet var väldigt krävande men anpassade mig till det mesta (speciell kost, inga spontana kompisträffar, var sak på sin plats, att han spelade samma artist hemma om och om igen och till och med sov med musiken på). Jag kände mig trygg och lycklig både med honom och hans familj, och vi hade en otrolig dragningskraft till varandra. Det kändes alltid som att världen försvann under våra fötter när vi var nära varandra. En enda blick kunde få oss att kasta allting åt helvete och bara snärja in oss i varandra. Jag har aldrig känt såhär förut, och då har jag haft långvariga relationer på exempelvis 8 år bakom mig, varit förlovad, sambo etc.

Jag har alltid varit rak och ärlig som person. Undrar jag något frågar jag. Vill jag förmedla något sveper jag inte in det. Kanske funkade den livsstilen på honom, för han öppnade sig gradvis ganska tidigt för mig och berättade om pappans livshotande sjukdom och alkoholism, om sina egna rädslor och känslan av att alltid känna sig utanför, asocial och misslyckad. Jag lyssnade, stöttade, peppade, letade lösningar, tog hand om honom. Jag kände att jag hade ett meningsfullt syfte där jag gjorde skillnad för honom, vilket i sin tur gav mig skillnad i mitt eget liv. Våra gemensamma vänner tyckte att han var konstig men accepterade honom. Mina egna vänner tålde honom inte - på fyllan blev han alltid aggressiv både mot dem och mig, hotfull, högljudd, elak och avvisande.

Det var just det där, hans egen alkoholism, som han inte insåg att han hade ärvt förrän vi hade varit tillsammans i ca 7 månader och skulle fira hans födelsedag med gemensamma vänner på restaurang. Jag hade jobbat sent och tog t o m med mig löparskor till jobbet för att kunna springa till restaurangen och vara där i tid. Väl där dök han inte upp förrän en timme försent till vår bordsreservation och var då full och spydig mot mig. Efter ett par timmars elaka kommentarer och hånfulla skratt valde jag helt sonika att resa mig upp och gå. Han tog då tag i min arm och frågade varför - han förstod på fullaste allvar inte någonting trots att jag hade bett honom att sluta kalla mig saker eller vara respektlös flera gånger under kvällen. Jag åkte hem, och han gick vidare med sina vänner. En gemensam vän sa då äntligen också till honom att han alltid beter sig hemskt på fyllan, speciellt mot mig, och han verkade då ta till sig det eftersom han tog upp det med mig dagen därpå.

Han kunde dock inte sluta dricka, och utbrotten samt hans (för alla) tydliga flirtande med andra kvinnor som följde på alkoholen var något som drev oss längre och längre isär. Eftersom han blev en ”social” person när han drack, hur vidrig denna än visade sig bli under kvällen, så verkade han behöva vara den för att få uppleva något socialt samspel alls. Jag kände att jag började drunkna med honom, men varken kunde eller ville lämna honom. Jag kände mer än någonsin att han behövde mig, för han mådde ju inte bra och ingen annan verkade inse allvaret eller bry sig om honom just för att han ansågs vara ”konstig” och ”avvikande”. För mig var han den smartaste, sexigaste, finaste killen.

Under våren 2016 misslyckades han med ett par tentor och hade svårt att plugga under sommaren inför höstens omtentor medan han var hemma. Han är extremt överintelligent och hade ett mycket understimulerande sommarjobb som krävde energi utan att ge något tillbaka. Han började distansera sig och ingenting jag gjorde blev uppskattat eller lyckat. Jag kände att han var deprimerad, såsom jag har känt att han hade varit tidigare men aldrig ville acceptera. Han svarade med att bli ännu vresigare och elakare och till slut stod jag inte ut längre. Jag fick utbrott tillbaka, lämnade lägenheten vid ett tillfälle, orkade inte ta hand om honom mer när jag bara fick skit tillbaka.

Han visste precis vad han skulle säga, både för att knäcka mig och för att senare övertyga mig att ta honom tillbaka, och jag kände mig manipulerad. Jag kände mig också obegripligt och överrumplande oåterkalleligt kär. Han var allt för mig, hela min värld, trots att jag har flera höga utbildningar med en ljus framtid, en fin bostad, underbara husdjur och nära vänner. Var inte han lycklig, så var jag automatiskt inte det heller. Vår lycka hängde på hur han mådde. Som en annan NT sade i en artikel en gång: "Så länge vi umgås på hans sätt är det jätteroligt, jättetrevligt". Jag kunde inte få ha en dålig dag eller fokusera enbart på mig, för då ansågs jag vara en börda som han inte orkade med. Efter att ha läst om Aspergers i två år samt efter min examen i bland annat neurologi och neuropsykiatriska dolda funktionsnedsättningar så förstår jag hur han menade. Men det är inte lätt att tänka det när den man älskar stirrar en kallblodigt rakt in i ögonen med en blick svart som natten och sakligt artikulerar "Jag ÅNGRAR att jag träffade dig" eller "När vi ska åka båt i helgen ska jag hoppa över flytvästen så att jag drunknar ifrån dig". Detta varvades med "Jag vill gifta mig med dig", "Våra barn kommer bli de smartaste och snyggaste någonsin" och "Du är det bästa som har hänt mig, jag har aldrig känt såhär". Förvirringen blev, som ni säkert förstår, total för mig med tiden. Ni som är NT känner kanske igen er nu, och ni som är aspie kanske också gör det och vet varför.

Hursomhelst, vår saga tog abrupt slut en sensommardag 2016. Vi skulle åka på en picknick till hans barndomshem på landet och han hade föreslagit att vi skulle köpa en picknickfilt innan. Jag sa att jag redan hade en men han ville köpa en egen för att sedan ta med sig till sin studentstad. Vi åkte, han köpte filten, jag frågade vart vi skulle köpa picknickmaten och DÄR fick han ett utbrott igen, skrek hur jävla cp jag var (han hade föreslagit ett ställe på morgonen och i pausen som skedde då vi köpte filten hade jag glömt det), att hela dagen var förstörd och att vi bara skulle åka hem. Jag fattade ingenting men lät det bero trots att jag var extremt irriterad, för jag hade ju bara glömt bort hans förslag och i *min värld* så säger man då ”men jag sa ju det imorse, på XX” eller liknande och sen åker man dit. Hursomhelst, när vi kom hem var han fruktansvärt förbannad över att han hade köpt den där filten helt i onödan och anklagade MIG för att utflykten hade ställts in, trots att både filtköpet och beslutet att ställa in picknicken varit hans beslut. Då fick jag verkligen nog och för första gången fick jag ett totalt psykbryt på honom – han skulle kunna anklaga mig för många saker i sin egen värld men absolut INTE detta. Det slutade med att jag slet ut hans saker ur mina garderober och ”hjälpte” honom packa för nu skulle han fan sluta leva på mig, det blev våldsamt och aggressivt, han slängde ner mig på sängen och slet loss sovrumsdörren från karmen. Vi skildes åt som de värsta av fiender och därpå följde inledningsvis en enorm lättnad att äntligen slippa honom och hans orättvisa utbrott, vilken gradvis förbyttes mot ekande tomhet och slutligen djup ensamhet och sorg. Han verkade känna samma sak, för vi hördes av redan på kvällen och bestämde att ses och prata två dagar senare, för skiljas ville vi men som vänner snarare än ovänner. Då var han ångerfull, ville mysa hela tiden och ville bo hos mig de sista veckorna tills han skulle tillbaka till sin studentstad, men jag sa att jag inte ville det eftersom det blir förvirrande men att vi kunde ses på dagtid ibland på en neutral plats utan alkohol. Dagen innan han skulle åka tillbaka åkte jag till den kompis som han bodde hos, tvättade alla hans kläder, packade åt honom och gav honom avskedspresenter. Varför detta omhändertagande kan vara relevant märker ni snart.

Under hösten 2016 hördes vi av ett par gånger med ett par veckors mellanrum. I september när jag var utomlands hörde han av sig och ville veta om jag hade hookat upp med någon eller tänkte göra det (det ville jag inte). Jag skrev att jag var ledsen att det var slut även om det varit det bästa beslutet, och att jag ändå ville ha kvar honom i mitt liv om det var möjligt, om än bara som vän. Jag skrev också att jag trodde att det skulle hjälpa oss båda antingen att gå vidare eller behålla kontakten om han skrev ett brev till mig där han beskrev sina känslor för mig och tankar kring oss, eftersom jag trodde att riktlinjer skulle göra allt tydligare. Han vägrade och avslutade kontakten.

Några veckor senare – lägligt nog precis innan min födelsedag som han var inbjuden till - kom ändå ett brev, sex sidor Word om hur dåligt han mådde, hur svag han ansåg sig vara, hur alkoholismen påverkade honom samtidigt som han inte kände att han hade alternativ för att bli social, och att han älskade mig mer än något annat men att han hade ljugit för mig hela vår relation och även haft sex med andra kvinnor både i studentstaden och i vår hemstad under den tid vi varit tillsammans – bland annat i kompisens bostad där jag nyligen hade stått och packat ner hans nytvättade kläder åt honom. Han bad om förlåtelse, skrev att han hatade sig själv men skulle göra vadsomhelst för en chans till. Jag dog inombords av sorg och raseri och all förlorad energi som jag aldrig skulle få igen, men kunde inte klippa bandet dels eftersom han var så ensam som person, han behövde fortfarande stöd och jag älskade honom lika mycket som innan. Jag hoppades, som alla dumskallar, att han skulle må bättre och lyckas ge oss en chans framöver. Jag gick trots allt med på kontakt på två motkrav: att han skulle börja i terapi, och att han skulle sluta dricka.

Han tog kontakt med vården och slutade enligt egen ”rapportering” att dricka. Jag märkte gradvis en förbättrad skillnad på honom både i humör och stressnivå, och han verkade bli lugnare och bättre på att kommunicera sina känslor. Han ville prata både i tfn och på messenger videosamtal ibland. Han kom hem till jul och eftersom läget hade stabiliserats mer mellan oss lät jag honom bo hos mig under ca två veckor. Han var nykter under högtiderna och bjöd in mig att fira jul med hans familj, där han var fysiskt nära och ville pussas och hålla handen inför sina familjemedlemmar. Vi blev också fysiskt intima under den här perioden och det kändes lugnare mellan oss, även om det inte på något sätt bestämdes att det skulle fortsätta som ett förhållande igen. Det bara funkade just då, och ingen av oss verkade vilja bestämma en fortsättning varken åt ena eller andra hållet eftersom vi var så sköra.

När han väl hade åkt hem blev han avogt inställd, distanserad och elak igen. Han ville avsluta kontakten för gott och blockerade mig på Facebook och Instagram. Han sa åt mig att radera alla bilder på oss och sa att han också skulle göra det. Jag blev ledsen och arg men visste att jag inte kan övertyga honom om något när han har bestämt sig, och att det kanske var bäst så. Jag började så småningom vänja mig vid att det inte skulle bli någon vänskap eller kontakt, men till Alla hjärtans dag kom plötsligt ett vykort med fåglar som pussades där han skrev att var vi än står just nu så älskar han mig och kommer alltid att göra det, att han hoppades att jag mådde bra. Jag blev djupt berörd men valde att inte svara eftersom jag inte ville förvirra eller plåga honom med min närvaro eftersom det var just Alla hjärtans dag. Däremot skickade jag några veckor senare ett stort födelsedagspaket med flera saker som är kopplade till hans intressen. Han hörde av sig och tackade, och vi smsade vänskapligt. Cirka en gång i månaden hörde han av sig för att meddela att han hade varit nykter i ytterligare en månad, totalt under sex månader. Några veckor senare hördes vi av igen och började prata lite minnen av sexuell karaktär, vilket kändes lite spännande men samtidigt förvirrande och knappast allvarligt. Vi skrev att vi får väl nöja oss med att vara avundsjuka på våra framtida partners, men ses och ”prata minnen” i sommar. Jag kände att situationen var flirtig men hanterbar och ändå mer åt kompishållet.

Nyligen hördes vi av igen när han var på väg till vår hemstad för en svensexa för sin svåger, och det kom då fram under sms-konversationen att vi båda hade börjat träffa andra. Jag fick dåligt samvete och bad om ursäkt för att jag hade flirtat med honom utan att veta att han var upptagen, vilket han avfärdade som ”bådas skuld” och inget att bry sig om. Han frågade om jag ville ses direkt och prata om det, vilket jag ville. Så vi träffades dagtid nyktra på en neutral plats och pratade om både det och våra nya partners, om skola och jobb och det flöt på bra. Men det var också en spänning i luften som vi inte kunde förtränga, en längtan att återförenas. Vi började prata om de saker som våra partners kunde ge som vi inte kunde ge varandra, men också om de egenskaper vi saknade med dem som vi båda hade kvar. När vi skildes åt fortsatte vi smsa hela kvällen och dagen därpå under svensexan. Han skickade massor med kärleksbilder på oss från bl a bröllop och vardagsaktiviteter, bilder som han ju hade sagt att han raderat men uppenbarligen hade sparat i alla fall. Jag kunde helt enkelt inte sluta prata med honom, han väckte så mycket känslor i mig och tryckte på alla de rätta knapparna han har lärt sig genom åren. Min nya partner och jag kom fram till att vi inte stämde överens som kärlekspar och det slutade med att vi gjorde slut den kvällen, men bestämde att vara vänner. På kvällen började mitt aspie-ex skriva att han ville träffa mig, men jag tvekade eftersom han var full. Han skrev bland annat att han hade fått ragg och jag svarade besviket att då får han ha en trevlig kväll utan mig men han övertygade mig att han ville ses, att han inte hade sovplats (klart han hade när han skulle vara här hela helgen) och vi stämde träff utanför min lägenhet.

När han såg mig stegade han fram, svepte in mig i sin jacka och artikulerade långsamt och tydligt ”Jag ÄLSKAR dig. Jag vill leva med dig resten av mitt liv”. Han fortsatte att berätta att han hade suttit med sin svåger under kvällen och berättat allt om sina känslor för mig, att han var förvirrad eftersom han var kär i sin nuvarande flickvän men älskar mig. Han sa till mig den natten att han vill gifta sig och bilda familj med mig efter examen, att han önskade att jag skulle flytta till hans stad men att han vet att det inte finns jobb för mig där, att han trivs med henne men att det han och jag har är tusen gånger större. Jag sa att jag inte vill vara den andra kvinnan, och han svarade att det är HON som är den andra kvinnan. Jag frågade om kvinnan som han skrivit att han hade fått ragg på tidigare under kvällen, men han svarade att han bara hade sagt så för att göra mig svartsjuk. Som ni förstår vred detta runt huvudet på mig ännu mer. Jag ville så gärna att det skulle vara sant, men jag visste ju också hur det brukar gå med honom. Jag försökte vara neutral men kunde inte stå emot. Han sov hos mig den natten, tätt omslingrad i min famn, men morgonen därpå såg han så olycklig ut att jag var tvungen att fråga om han ångrade sig. Han nickade, och jag dog igen. Jag skrev ett sms under dagen där jag frågade om han menade allt han hade sagt (gav exempel för tydlighetens skull), men han svarade bara att han inte kunde stå för allt han hade sagt, att jag inte skulle vänta på honom, och nu var han bakis och skulle försöka att inte dö. Jag blev olycklig igen för jag hade ju trott på honom, jag kände mig så grundlurad. Jag bestämde mig för att sluta skriva med honom, och bara låta det bero.

Det gick en vecka, sedan hörde han av sig på sin flickväns födelsedag. Han ville veta hur jag mådde (vilket han aldrig frågar annars), hur det var med mig och min partner (fortfarande gjort slut, fortfarande vänner). Jag skrev att allt var bra, men det var inte det han ville höra för han skrev inget mer. Dock låste han upp blockeringen på Facebook, men addade mig inte.

En vecka senare hörde han av sig igen, denna gång för att informera om att sista tentan för terminen var skriven. Han undrade hur det gick på jobbet. Jag svarade att det gick bra och att jag kunde hjälpa honom skriva ett tal till syrrans stundande bröllop om han ville, för jag visste att han kände sig stressad över sommarjobb och annat som störde just den veckan. Han svarade inte. Plötsligt hade han blockerat mig igen på Facebook.

Ytterligare en vecka senare skedde bröllopet i vår hemstad och vi hördes såklart av eftersom han drack och var sentimental. Samma kärleksfulla procedur som senast upprepades, samma förvirring skapades, samma självhat bubblade upp inom honom, så jag skrev dagen efter att jag ville ses och bestämma några slags förhållningsregler så att vi båda vet vad som gäller – vänskap eller inget alls. Vi stämde en nykter träff på eftermiddagen och jag försökte ställa raka och tydliga frågor, för man måste annars dra ur honom allting och jag ville absolut inte lägga orden i hans mun denna viktiga dag. I korthet, och vi var ganska tysta i övrigt, fick jag veta att han nu har raderat alla bilder på oss (visst, den har man hört förr men han verkade mena det), att han ville att känslorna mellan oss ska svalna helt, att han (såklart) inte kan lova en framtid mellan oss men inte heller vill avsluta kontakten helt, att han väntar men samtidigt inte vill vänta för han kan inte fokusera på skolan om han tänker på mig 30 mil bort, tre år bort.

Idag har jag ett jobb där jag både har tid och råd att hälsa på honom, men han verkar inte vilja det. Han är trots allt upptagen så det i sig är väl logiskt, men har sagt ett tiotal gånger sen en månad tillbaka att hon ändå ska flytta nästa år och börja plugga, att han ändå har förstört förhållandet, att hon ändå inte verkar vara intresserad av honom, att han är med henne för att slippa känna sig så ensam i sin studentstad. Vi bestämde att vi inte ska ha kontakt under en obestämd tid, och därefter endast kontakt under dagtid och nyktra former på neutral mark.

Jag frågade om helgerna som varit hade varit mer fysisk kärlek än emotionell kärlek för honom, och han svarade ja. Jag förklarade att det då blir väldigt förvirrande för mig att han säger att han älskar mig och vill leva resten av sitt liv med mig inkl barn och giftermål, vilket han sa att han förstår (men det betvivlar jag). Jag frågade då om han ens får ut något av att umgås med mig, eftersom det fysiska inte får ske. Han sa att han får det. Jag sa då att vänskap för mig är tvåfiligt, och det vore orättvist att bygga en vänskap på någon slags byggsten att JAG ska vara den enda som underhåller, stöttar, peppar, bygger upp och sköter om den. Han höll med. Jag sa att jag inte vill bli betraktad som bara en kropp, vilket han sa att han inte heller vill att någon ska tänka om mig, att jag förtjänar bättre. Så, detta är i princip min tolkning av det lilla som sades: ”Lämna mig ifred på obestämd tid tills jag pallar att ses igen”.

Nu har det gått en vecka sen vi tog farväl, och det känns lite verkligare nu. Jag vet inte vad jag ska tro. Men jag behöver få veta om hans känslor är äkta eller om han bara ljuger och manipulerar mig, trots att jag har svårt att förstå varför. Varför har han sagt alla dessa saker och t o m involverat familjen i sina känslor och tankebanor om han inte menat dem? Varför har han sparat bilderna på oss trots att han har sagt flera gånger att han har raderat dem? Och om han menat det han sagt till mig, varför kan han aldrig stå för det när jag frågar honom rakt ut, trots att hans känslor då är besvarade och vi har möjlighet att ses så mycket oftare och dessutom i hans egen stad nu? Förstår att ingen av er kan svara för honom och att alla är olika och har olika grader av Aspberger, men kanske känner någon av er (även någon NT) igen er lite extra och kan förklara hur iallafall just ni tänkte eller tänker när ni läser detta.

Det jag undrar är väl egentligen, eftersom ingen av oss verkar kunna fatta beslutet på egen hand: kan någon försöka ge råd om vad ska jag göra, så att det blir bäst för oss båda? Vad vill han egentligen? Har han bara hört av sig för att han vet att jag alltid tar hand om honom, som en mamma snarare än partner? Kommer han höra av sig igen, och hur ska jag då hantera det? Vill inte lämna honom ensam om han behöver mig, men vill heller inte bli utnyttjad för jag bryr mig verkligen om honom och vill att han ska må bra på riktigt.

Tacksam för råd…
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav DIProgan » 2017-06-24 20:37:07

Jag tycker det handlar mer om alkoholism och att fly undan sig själv än Asperger även om alkoholen säkert kan ha börjat som självmedicinering för just Aspergern. Därför är det mesta som kan sägas funktionellt för alla som är medberoende till missbrukare av någon sort oavsett diagnoser.

I stora drag tycks du fungera som ännu en drog för honom att fly genom. Det är inte kärlek, för han kan inte älska sig själv, bara fly och du kan inte få han att älska sig heller hur gärna du än vill. I det här stadiet kommer du bara att fungera som mer bensin på elden. Även om han inte varit full i din närvaro på senare år så tror jag att det allra mesta han håller på med är att försöka fly sin verklighet och använda vem eller vad han kan för att slippa hantera den. Ibland sticker en bit verklighet och skörhet upp men bli inte bländad det kan va ännu en taktik eller så är det bara tillfälligt. I slutändan måste han ta tag i sitt liv och du måste lämna han bakom dig. Precis som en alkoholist aldrig kan ta en liten sup kommer han aldrig kunna va en bra person med dig.
DIProgan
 
Inlägg: 4189
Anslöt: 2008-10-14

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Toblerone » 2017-06-24 20:37:32

Varför utsätter du dig själv fortfarande för detta? Du är ju så beredd att göra allt möjligt för honom, att anpassa dig, att acceptera att han bestämmer ensamt om ni ska vara ihop eller inte. Varför tar du sån hänsyn till honom? Är du för snäll, tar du verkligen bara hänsyn till hans diagnos? Eller har du själv ett behov att ta hand om en man? Jag kan rekommendera en bra bok där, Robin Norwood: "Kvinnor som älskar för mycket". Det hjälpte mig en hel del.

Sedan tror jag inte att det är typiskt Asperger-beteende. Jag har också Asperger och känner många andra som har. Det där ser snarare ut som en personlighetsstörning. Jag har träffat en sån man en gång, trodde också först att det kunde handla om Asperger men kom sedan fram till att det snarare måste vara en narcisstisk personlighetsstörning. Det KAN det vara här också. Och det finns de som har både Asperger och någon personlighetsstörning. Visst, det kan finnas folk med Asperger som får utbrott för så lite eller som beskyller andra för sina egna misstag. Men huvudgrejen är ju egentligen att han har valt - eller vant sig vid - en destruktiv livsstil. Han har ett alkoholproblem och det är ett helvete i sig, även utan Asperger. Och han har varit otrogen massor med gånger? Varför tänker du då inte, att det är skönt att du fick veta det här nu och att du ska bryta kontakten och hitta någon vettig man? Vad får dig att hänga kvar? Folk ändrar sig inte särskilt mycket och du kan ha det bättre. Du måste inte hjälpa honom. Han är en vuxen människa.

Såna där utbrott och konstiga reaktioner har jag mest sett hos en ex, som hade ADHD, men jag tror också att han åtminstone hade drag av Borderline. Det hela lutar åt personlighetsstörning, känner jag. Framför allt att skylla på andra och att inte kunna ta vettig beslut med hänsyn till andra människor. Och det labila också. Han kommer inte att ändra sig tillräckligt mycket, och du bör inte stå ut med sånt trams. Det kostar bara en massa energi som du kan använda på vettigare saker.
Toblerone
 
Inlägg: 4744
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Toblerone » 2017-06-24 20:39:13

Så bra skrivet, DIP! Det var en utmärkt analys! :-)049
Toblerone
 
Inlägg: 4744
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Alien » 2017-06-24 20:58:02

Jag tycker det låter mer som en psykopat än en aspie. (Att vara båda två är väl inte helt omöjligt.)

Jag undrar också varför du står ut med denna cold-warm treatment. Tänk på ditt eget bästa, inte hans. Han har fått hur många chanser som helst. Inte bara att han behandlar dig extra illa när han är full, han är kroniskt otrogen också.

Jaså, han behöver dricka för att vara social? Men varför behöver han vara social då? Han har sin familj, han hade dig (och sedan andra kvinnor), han hade tydligen några vänner också. Så varför behöver han absolut vara så social med andra, om han inte klarar av det utan att dricka?

Jag tycker alltså att du ska bryta helt. Inte gå tillbaka till honom (det blir samma historia igen), inte umgås som vänner, klipp av helt. Om han vill prata om sig själv och sina problem, kan han gå till en psykolog.

Jag har Aspergers syndrom. Jag är inte alltid lätt att leva med. Men om jag behandlat min man som den mannen behandlat dig, skulle min man lämnat mig. Och det skulle han i så fall gjort alldeles rätt i. Jag kan bara tänka mig svårt det skulle bli för de stackars barn som skulle få honom till far.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 30683
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Batte » 2017-06-24 21:09:02

Det er selvsagt umulig å forklare og begrunne hans adferd basert på ditt perspektiv, men han virker ikke spesielt hyggelig. :?

Uansett oppgir du nok informasjon til at man ser at dere har et dårlig forhold. Aspie eller ikke, det spiller liten rolle her altså. Men skribenten er vel også en aspie eller hva?

Å være forelsket og elske er ikke samme sak. Måten innlegget er skrevet på, gjør at jeg tenker det er en forelskelse som fra skribentens side er på vei til å gå over. Den ser dessuten ikke ut til å ende med kjærlighet.

Forøvrig synes jeg det er på kanten å legge ut så drøyt mye informasjon om en annen på et åpent forum.

Det er tydelig at vedkommende har et alkoholproblem. Det kan også virke som du "gir av deg selv" i overmåte, og åpenbart mer en du egentlig ønsker å gi. Kanskje det kan være fint for deg å snakke med en psykolog om en del av det du skriver her?

Du bør nok kutte all kontakt, tror jeg.
Batte
 
Inlägg: 3258
Anslöt: 2016-08-04

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-24 23:03:17

DIProgan skrev:Jag tycker det handlar mer om alkoholism och att fly undan sig själv än Asperger även om alkoholen säkert kan ha börjat som självmedicinering för just Aspergern. Därför är det mesta som kan sägas funktionellt för alla som är medberoende till missbrukare av någon sort oavsett diagnoser.

I stora drag tycks du fungera som ännu en drog för honom att fly genom. Det är inte kärlek, för han kan inte älska sig själv, bara fly och du kan inte få han att älska sig heller hur gärna du än vill. I det här stadiet kommer du bara att fungera som mer bensin på elden. Även om han inte varit full i din närvaro på senare år så tror jag att det allra mesta han håller på med är att försöka fly sin verklighet och använda vem eller vad han kan för att slippa hantera den. Ibland sticker en bit verklighet och skörhet upp men bli inte bländad det kan va ännu en taktik eller så är det bara tillfälligt. I slutändan måste han ta tag i sitt liv och du måste lämna han bakom dig. Precis som en alkoholist aldrig kan ta en liten sup kommer han aldrig kunna va en bra person med dig.


Tack, jag behöver läsa mer av sånt här. Jag behöver banka in detta i skallen tills jag inte längre vill ta hand om honom eller drömma om en framtid där han är frisk från alkoholismen och kan fungera som han vill utan den.
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-24 23:09:49

Toblerone skrev:Varför utsätter du dig själv fortfarande för detta? Du är ju så beredd att göra allt möjligt för honom, att anpassa dig, att acceptera att han bestämmer ensamt om ni ska vara ihop eller inte. Varför tar du sån hänsyn till honom? Är du för snäll, tar du verkligen bara hänsyn till hans diagnos? Eller har du själv ett behov att ta hand om en man? Jag kan rekommendera en bra bok där, Robin Norwood: "Kvinnor som älskar för mycket". Det hjälpte mig en hel del.

Sedan tror jag inte att det är typiskt Asperger-beteende. Jag har också Asperger och känner många andra som har. Det där ser snarare ut som en personlighetsstörning. Jag har träffat en sån man en gång, trodde också först att det kunde handla om Asperger men kom sedan fram till att det snarare måste vara en narcisstisk personlighetsstörning. Det KAN det vara här också. Och det finns de som har både Asperger och någon personlighetsstörning. Visst, det kan finnas folk med Asperger som får utbrott för så lite eller som beskyller andra för sina egna misstag. Men huvudgrejen är ju egentligen att han har valt - eller vant sig vid - en destruktiv livsstil. Han har ett alkoholproblem och det är ett helvete i sig, även utan Asperger. Och han har varit otrogen massor med gånger? Varför tänker du då inte, att det är skönt att du fick veta det här nu och att du ska bryta kontakten och hitta någon vettig man? Vad får dig att hänga kvar? Folk ändrar sig inte särskilt mycket och du kan ha det bättre. Du måste inte hjälpa honom. Han är en vuxen människa.

Såna där utbrott och konstiga reaktioner har jag mest sett hos en ex, som hade ADHD, men jag tror också att han åtminstone hade drag av Borderline. Det hela lutar åt personlighetsstörning, känner jag. Framför allt att skylla på andra och att inte kunna ta vettig beslut med hänsyn till andra människor. Och det labila också. Han kommer inte att ändra sig tillräckligt mycket, och du bör inte stå ut med sånt trams. Det kostar bara en massa energi som du kan använda på vettigare saker.


Tack Toblerone för ett bra svar. Du har rätt i mycket av det du skriver, jag har ofta varit "för snäll" och känt att det är en omöjlighet att lämna någon i sticket när denne mår dåligt. Jag har säkerligen också ofta valt att fokusera på andras emotionella utveckling för att slippa analysera och vårda min egen.Jag började dock gå i terapi för detta för ca fem år sedan, så utvecklingen mot självständighet har långsamt påbörjats för mig. Jag medger dock att denna oftare-av-än-på-relation för mig ett steg tillbaka om jag inte bryter här... :(
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-24 23:18:00

Alien skrev:Jag tycker det låter mer som en psykopat än en aspie. (Att vara båda två är väl inte helt omöjligt.)

Jag undrar också varför du står ut med denna cold-warm treatment. Tänk på ditt eget bästa, inte hans. Han har fått hur många chanser som helst. Inte bara att han behandlar dig extra illa när han är full, han är kroniskt otrogen också.

Jaså, han behöver dricka för att vara social? Men varför behöver han vara social då? Han har sin familj, han hade dig (och sedan andra kvinnor), han hade tydligen några vänner också. Så varför behöver han absolut vara så social med andra, om han inte klarar av det utan att dricka?

Jag tycker alltså att du ska bryta helt. Inte gå tillbaka till honom (det blir samma historia igen), inte umgås som vänner, klipp av helt. Om han vill prata om sig själv och sina problem, kan han gå till en psykolog.

Jag har Aspergers syndrom. Jag är inte alltid lätt att leva med. Men om jag behandlat min man som den mannen behandlat dig, skulle min man lämnat mig. Och det skulle han i så fall gjort alldeles rätt i. Jag kan bara tänka mig svårt det skulle bli för de stackars barn som skulle få honom till far.


Tack snälla för dina åsikter. Jag har någonstans börjat känna en lättnad över det ni alla skriver, att det jag känner inombords nog är det rätta att göra. Jag vet ju innerst inne att en relation, oavsett beteckning, aldrig kommer leda till något gott för mig. Dina ord fungerar som stödhjul för mig.

Jag tror också att han har mer än en diagnos, en personlighetsstörning som hör ihop med trauman i det förflutna där Asperger-diagnosen eventuellt har försvårat yttre kommunikation och "öppen", stödbaserad bearbetning som skulle kunna mildra hans känslomässiga tillstånd, men där han istället har valt att självmedicinera. Jag antar att jag också har varit, och fortfarande till viss del är, självmedicinering för honom. Jag måste väl försöka få ur skallen att jag betyder någonting genuint, eller kanske snarare se mig själv som ett minne för honom där han har svårt att bara hålla sig till att just minnas utan att kontakta mig också.

Hursomhelst, tack. Vilka råd ni än har att ge, överskölj mig med dem <3
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-24 23:29:17

Batte skrev:Det er selvsagt umulig å forklare og begrunne hans adferd basert på ditt perspektiv, men han virker ikke spesielt hyggelig. :?

Uansett oppgir du nok informasjon til at man ser at dere har et dårlig forhold. Aspie eller ikke, det spiller liten rolle her altså. Men skribenten er vel også en aspie eller hva?

Å være forelsket og elske er ikke samme sak. Måten innlegget er skrevet på, gjør at jeg tenker det er en forelskelse som fra skribentens side er på vei til å gå over. Den ser dessuten ikke ut til å ende med kjærlighet.

Forøvrig synes jeg det er på kanten å legge ut så drøyt mye informasjon om en annen på et åpent forum.

Det er tydelig at vedkommende har et alkoholproblem. Det kan også virke som du "gir av deg selv" i overmåte, og åpenbart mer en du egentlig ønsker å gi. Kanskje det kan være fint for deg å snakke med en psykolog om en del av det du skriver her?

Du bør nok kutte all kontakt, tror jeg.


Tack för ditt svar. Jag tror att du har rätt på alla punkter. Jag är själv inte aspie utan NT, men har försökt att förstå honom och därigenom etablera någon slags gräns för mig själv. Typ "vad är okej för mig utifrån vad han klarar av att hantera?" Men precis som du skriver, spelar det nog ingen roll om han är aspie eller inte - det ÄR ett dåligt förhållande, och det kommer aldrig bli bättre. Jag vet inte ens varför jag har hoppats så länge... att gå tillbaka till honom skulle bara göra mig orolig över vem han smsar med, för att bara nämna något.

Kanske är det som du skriver inte ens kärlek utan bara ett beroende från bådas sida. Hans för att han får bekräftelse, mitt för att jag får bekräfta. Jag håller med dig om att vissa delar KAN vara för utelämnande, även om jag har varit noggrann med att inte nämna namn på städer etc. Jag ska absolut tänka ännu mer på det i fortsättningen.

Jag kände ett stort behov i julas av att börja gå i terapi igen (var några år sen), och har gjort så under det senaste halvåret. Speciellt de senaste två månaderna har handlat om detta, så det har intensifierats lite av de händelser jag skrev om. Jag kommer fortsätta igen efter sommaruppehållet, för jag behöver verkligen hjälp att satsa på mig själv. Tack för dina råd. Jag hoppas att jag en dag kommer att vara så pass stark att jag inte känner behov att ha honom och hans egna behov i mitt liv.
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Dreamtrance » 2017-06-25 2:32:22

Känner igen det beteendet från en tjej jag hade kontakt med ett tag. Hon hade borderline fick jag reda på senare. Kvittar om man gör precis allting rätt. Personen kan ändå flippa ur helt. Mycket av det du beskriver låter för mig som borderline.
Dreamtrance
 
Inlägg: 585
Anslöt: 2016-07-04

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-25 8:34:40

Dreamtrance skrev:Känner igen det beteendet från en tjej jag hade kontakt med ett tag. Hon hade borderline fick jag reda på senare. Kvittar om man gör precis allting rätt. Personen kan ändå flippa ur helt. Mycket av det du beskriver låter för mig som borderline.


Hej Dreamtrance, visst låter vissa drag som BPD, men då min bästa vän har det och vi bodde ihop under tre år där jag återkommande fick uppleva heeeela spektrat, ofta inom loppet av en timme, så tror jag ändå inte att det är det. Jag har även inom det området läst på under flera år samt specialiserat mig akademiskt inom handikappvetenskap och dolda funktionshinder, men det verkar omöjligt att sätta fingret på vad det är exakt som mitt ex lever med. Att grunden är Asperger är jag säker på och delar av hans familj har bekräftat det. Men precis som ni skriver så är det inte bara det. Oavsett verkar det vara ett dött lopp.

Tips på hur jag kan göra/skriva om han kontaktar mig igen, som han har gjort andra gånger efter att han själv har sagt att vi ska avsluta kontakten?
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Toblerone » 2017-06-25 9:28:33

Snusmumriken skrev:
Toblerone skrev:Varför utsätter du dig själv fortfarande för detta? Du är ju så beredd att göra allt möjligt för honom, att anpassa dig, att acceptera att han bestämmer ensamt om ni ska vara ihop eller inte. Varför tar du sån hänsyn till honom? Är du för snäll, tar du verkligen bara hänsyn till hans diagnos? Eller har du själv ett behov att ta hand om en man? Jag kan rekommendera en bra bok där, Robin Norwood: "Kvinnor som älskar för mycket". Det hjälpte mig en hel del.

Sedan tror jag inte att det är typiskt Asperger-beteende. Jag har också Asperger och känner många andra som har. Det där ser snarare ut som en personlighetsstörning. Jag har träffat en sån man en gång, trodde också först att det kunde handla om Asperger men kom sedan fram till att det snarare måste vara en narcisstisk personlighetsstörning. Det KAN det vara här också. Och det finns de som har både Asperger och någon personlighetsstörning. Visst, det kan finnas folk med Asperger som får utbrott för så lite eller som beskyller andra för sina egna misstag. Men huvudgrejen är ju egentligen att han har valt - eller vant sig vid - en destruktiv livsstil. Han har ett alkoholproblem och det är ett helvete i sig, även utan Asperger. Och han har varit otrogen massor med gånger? Varför tänker du då inte, att det är skönt att du fick veta det här nu och att du ska bryta kontakten och hitta någon vettig man? Vad får dig att hänga kvar? Folk ändrar sig inte särskilt mycket och du kan ha det bättre. Du måste inte hjälpa honom. Han är en vuxen människa.

Såna där utbrott och konstiga reaktioner har jag mest sett hos en ex, som hade ADHD, men jag tror också att han åtminstone hade drag av Borderline. Det hela lutar åt personlighetsstörning, känner jag. Framför allt att skylla på andra och att inte kunna ta vettig beslut med hänsyn till andra människor. Och det labila också. Han kommer inte att ändra sig tillräckligt mycket, och du bör inte stå ut med sånt trams. Det kostar bara en massa energi som du kan använda på vettigare saker.


Tack Toblerone för ett bra svar. Du har rätt i mycket av det du skriver, jag har ofta varit "för snäll" och känt att det är en omöjlighet att lämna någon i sticket när denne mår dåligt. Jag har säkerligen också ofta valt att fokusera på andras emotionella utveckling för att slippa analysera och vårda min egen.Jag började dock gå i terapi för detta för ca fem år sedan, så utvecklingen mot självständighet har långsamt påbörjats för mig. Jag medger dock att denna oftare-av-än-på-relation för mig ett steg tillbaka om jag inte bryter här... :(


Som sagt, jag rekommenderar verkligen Robin Norwoods bok. Jag har även hört av andra att de tyckte den var en stor hjälp.

Jag har som sagt själv haft problemet att jag har valt problematiska partners. Min erfarenhet är att det funkar ganska bra om man är väldigt försiktig när man träffar nya människor, och då främst potentiella partners, att kolla hela tiden om personen verkligen beter sig som den partnern man vill ha. Vissa saker - om det händer en gång, så händer det igen. Så då är det ingen idé att ge personen en andra chans. Du kan säkert hitta såna exempel hos exet, saker som har hänt igen. Man tänker då att man kan förlåta det där och fixa det. Men det händer igen och igen och då är det inte det livet man vill ha. Framför allt lever man i ständig oro, det är ingen stabil relation. Och det är just den där oron som kan ge en spänning, en sexuell spänning, så att man får en kick av det och tror att det är riktigt kärlek. Men i längden är det ändå inte värt det.

Det är inte så lätt för yngre människor som inte har så mycket livserfarenhet än, men då kanske det bara tar längre tid. Grejen är väl att det är lättare att göra slut om man inte har känt personen så länge. Och det gäller framför allt också att vara konsekvent och verkligen göra slut.
Toblerone
 
Inlägg: 4744
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav antonius » 2017-06-25 9:45:05

Tycker ni ska hålla er från varann, du verkar få dra ett tungt lass, bara för att han ska må bra, samtidigt som du själv sjunker. Men jag undrar skyller han någonsin sitt beteende på sin psykiska status, eller alkoholism? Du nämner att han är intelligent och då bör han ju kunna agera lite grann efter det... :-)063
antonius
 
Inlägg: 13183
Anslöt: 2012-12-06
Ort: Hjärtat av Guld

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-25 9:49:33

Tack för dina ord Toblerone! Jag ska genast skaffa mig den där boken. Förhoppningsvis kan den bidra till ändrade tankebanor. Jag försöker ofta hitta en mening med saker, även till varför män har en tendens att behandla mig illa (vilket jag förstår innerst inne har mer med dem att göra än mig, även om jag gör fel som tillåter dem att vara respektlösa). Kanske det helt enkelt inte finns en mening bakom hans handlingar. Det skulle dock underlätta att gå vidare om jag fick några svar, svar jag hoppades finna bakom hans diagnos och förmodade personlighetsstörning.
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Toblerone » 2017-06-25 10:16:37

Snusmumriken skrev:Tack för dina ord Toblerone! Jag ska genast skaffa mig den där boken. Förhoppningsvis kan den bidra till ändrade tankebanor. Jag försöker ofta hitta en mening med saker, även till varför män har en tendens att behandla mig illa (vilket jag förstår innerst inne har mer med dem att göra än mig, även om jag gör fel som tillåter dem att vara respektlösa). Kanske det helt enkelt inte finns en mening bakom hans handlingar. Det skulle dock underlätta att gå vidare om jag fick några svar, svar jag hoppades finna bakom hans diagnos och förmodade personlighetsstörning.
'

Gör det, det finns så många exempel i den på par och hur de fungerar (eller snarare inte fungerar) ihop. Och det är bättre än alla teoretiska förklaringar, även om de också är bra.

Det är inte du som gör något fel egentligen förutom att du ställer upp för mycket. Du kan i regel inte ändra såna personer. Framför allt måste de själv vilja. Och så länge de inte ändrar på sig så är de inte lämpliga som partner. En sak är också viktig: Såna män (det finns förstås även såna kvinnor) letar speciellt efter den slags personen som kan tänkas stå ut med dem. Omedvetet säkert, men de försöker inte ens med någon som är mera tuff och ställer (rimliga) krav på folk. Så det bästa du kan göra i fortsättningen för att inte råka ut för en sån igen är att INTE visa förståelse för en man som är lite kaotisk och inte har sitt liv i ordning. Det skulle kanske räcka om någon berättar att de har vissa problem att du frågar: "Jaså, vad gör du åt det då?" Och då skulle personen nog leta vidare. Och det är bra, för såna vill du inte ha som partner.
Toblerone
 
Inlägg: 4744
Anslöt: 2010-11-19
Ort: Stockholm

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav rdos » 2017-06-25 10:24:02

Verkar mer som någon med ADHD som självmedicinerat med alkohol och fastnat i missbruk. Kan möjligen finnas autistiska drag med i bakgrunden oxå, men de allvarliga problemen verkar höra ihop med obehandlad ADHD.

Till skillnad från de flesta andra här tror jag inte han är en dålig människa egentligen. Jag hade en svärfar som var alkoholist (och ADHD + schizofrenidrag). Han var egentligen en bra människa, men i fel sällskap blev han odräglig.

Det är bra att du börjat kräva av honom att han ska vara nykter för att du ska vilja ha med honom att göra. Det är en bra utgångspunkt. Du ska totalt ignorera honom när han är onykter, och släng ut honom om han är hos dig. Inga kompromisser.

Om du ska vara vän eller partner med honom så ska du börja kräva av honom att han uppför sig. Om han är taskig mot dig, gå iväg. Om han skriker åt dig, gå iväg. Gå aldrig i argumnentation med honom när han uppför sig illa, utan ignorera och gå iväg. Fortsätter han att trakassera dig när du lämnat så straffar du honom genom tystnad och att inte vilja kommunicera med honom en tid. Det är enda sättet att hantera honom.

Men framförallt, tro inte att hans beteende beror på diagnosen. Det gör det inte. Det är han som uppför sig illa, och det går inte att skylla detta dåliga beteende på diagnosen. Det är inte alls på detta vis som aspergerproblematik ser ut, utan det är hans dåliga kompensationsmekanismer du ser, som han måste jobba på.
rdos
 
Inlägg: 13783
Anslöt: 2005-10-14
Ort: Eslöv

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Batte » 2017-06-25 13:13:35

TS, du har forsøkt å forandre ham, men han er som han er. Her er det mer enn bare detaljer du ønsker annerledes. Det er ikke snakk om små justeringer. Vil du ikke ha ham/det som nå, så bør du gå videre.

Ja, det er vanskelig å gå videre fra en forelskelse. For meg høres det ikke ut som du kanskje ikke har en A4 forelskelse. Mer som en spesialinteresse.

Man kan romantisere selve bruddet for klare å gå videre. Men for all del, det beste er å vente til forelskelsen går over eller kutte all kontakt med det samme hvis (forholdet er skadelig for deg). Hvis dere beholder litt kontakt i et turbulent forhold, kan forelskelse dessverre sitte i flere år.

Forøvrig er det mange flotte personer her på forumet, hvis du er på jakt etter noen av interesse. :D

rdos skrev:Till skillnad från de flesta andra här tror jag inte han är en dålig människa egentligen.

Ja, jeg sier heller ikke at han er et dårlig menneske. Tilsynelatende er forholdet usundt/dårlig, men det betyr ikke at noen er onde. Det betyr bare at TS ikke er på jakt etter det han representerer/er.
Batte
 
Inlägg: 3258
Anslöt: 2016-08-04

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav hattifnatt » 2017-06-25 14:33:39

Nu säger jag kanske samma sak som andra, men jag säger det ändå.

Okej, killen har Asperger, men det har inte så mycket med den här saken att göra.

Han är

- alkoholist
- notoriskt otrogen

och du är medberoende.

Jag tror inte att ni kan vara "bara vänner", inte så länge länge ovanstående gäller, och chanserna för det är små, gissar jag. Det enda du kan ta tag i är ditt medberoende - jag kan rekommendera Al-Anon.

Med all omtanke om dig! Jag önskar dig verkligen lycka till.
hattifnatt
 
Inlägg: 160
Anslöt: 2009-07-03
Ort: Stockholm

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-25 14:54:29

antonius skrev:Tycker ni ska hålla er från varann, du verkar få dra ett tungt lass, bara för att han ska må bra, samtidigt som du själv sjunker. Men jag undrar skyller han någonsin sitt beteende på sin psykiska status, eller alkoholism? Du nämner att han är intelligent och då bör han ju kunna agera lite grann efter det... :-)063


Tack Antonius. Jag tror att vi båda drar tunga lass, men på varsitt håll. Och när han behöver hjälp att bära sin egen börda kommer han till mig, och jag ser det som någon slags kärlek när det säkert egentligen handlar om att jag kör flyktbilen åt honom en stund.

Han har under sina svaga stunder förklarat sitt beteende främst genom alkoholismen, men när han gick i terapi så pratade han mer om sitt psykiska välmående och verkade se en del kopplingar. När jag bad honom förklara varför han har deklarerat sin kärlek för mig så ofta på sista tiden, trots att han sedan svänger och säger upp kontakten direkt efter, kopplade han det till alkoholen och att känslorna kommer fram då. Det i sig är kanske inte så konstigt - men han ju har suttit nykter som en konfirmand mittemot mig och förklarat känslor samt smsat saker när han sitter i skolan eller med familjen, så den alkoholen verkar sitta i dygnet runt isåfall....

Han borde ju helst ha lite konsekvenstänkande innan han säger något tycker man, ja.... men vi är olika :/
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-25 16:27:47

Toblerone skrev:Gör det, det finns så många exempel i den på par och hur de fungerar (eller snarare inte fungerar) ihop. Och det är bättre än alla teoretiska förklaringar, även om de också är bra.

Det är inte du som gör något fel egentligen förutom att du ställer upp för mycket. Du kan i regel inte ändra såna personer. Framför allt måste de själv vilja. Och så länge de inte ändrar på sig så är de inte lämpliga som partner. En sak är också viktig: Såna män (det finns förstås även såna kvinnor) letar speciellt efter den slags personen som kan tänkas stå ut med dem. Omedvetet säkert, men de försöker inte ens med någon som är mera tuff och ställer (rimliga) krav på folk. Så det bästa du kan göra i fortsättningen för att inte råka ut för en sån igen är att INTE visa förståelse för en man som är lite kaotisk och inte har sitt liv i ordning. Det skulle kanske räcka om någon berättar att de har vissa problem att du frågar: "Jaså, vad gör du åt det då?" Och då skulle personen nog leta vidare. Och det är bra, för såna vill du inte ha som partner.


Tack snälla, jag har nu beställt boken och ska försöka att praktisera den. En del av problematiken ligger i att jag inte vet hur jag ska stå emot honom om och isåfall när han hör av sig nästa gång. När jag har avfärdat honom tidigare har han ofta antingen fått ett vredesutbrott och börjat anklaga mig för saker tills jag veknar, eller så har han blivit "klängig". Jag känner också saknad efter den han är när han är stillsam, tillbakadragen och lite avig, och på något sätt är det som om han vet att jag antingen tänker på honom eller precis har börjat gå vidare för plötsligt hör han av sig. Jag vet inte...jag känner mig fångad.
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Snusmumriken » 2017-06-25 16:32:35

rdos skrev:Verkar mer som någon med ADHD som självmedicinerat med alkohol och fastnat i missbruk. Kan möjligen finnas autistiska drag med i bakgrunden oxå, men de allvarliga problemen verkar höra ihop med obehandlad ADHD.

Till skillnad från de flesta andra här tror jag inte han är en dålig människa egentligen. Jag hade en svärfar som var alkoholist (och ADHD + schizofrenidrag). Han var egentligen en bra människa, men i fel sällskap blev han odräglig.

Det är bra att du börjat kräva av honom att han ska vara nykter för att du ska vilja ha med honom att göra. Det är en bra utgångspunkt. Du ska totalt ignorera honom när han är onykter, och släng ut honom om han är hos dig. Inga kompromisser.

Om du ska vara vän eller partner med honom så ska du börja kräva av honom att han uppför sig. Om han är taskig mot dig, gå iväg. Om han skriker åt dig, gå iväg. Gå aldrig i argumnentation med honom när han uppför sig illa, utan ignorera och gå iväg. Fortsätter han att trakassera dig när du lämnat så straffar du honom genom tystnad och att inte vilja kommunicera med honom en tid. Det är enda sättet att hantera honom.

Men framförallt, tro inte att hans beteende beror på diagnosen. Det gör det inte. Det är han som uppför sig illa, och det går inte att skylla detta dåliga beteende på diagnosen. Det är inte alls på detta vis som aspergerproblematik ser ut, utan det är hans dåliga kompensationsmekanismer du ser, som han måste jobba på.


Tack rdos för ditt svar, jag uppskattar alla råd jag kan få. Jag har försökt med allt, och precis som du säger så var det ofta min tystnad som gjorde att han slutligen kröp till korset. Det verkar onekligen som att det är hans eventuella (troliga) personlighetsstörning som orsakar de störande momenten i dynamiken mellan oss. Tack för att du ändå till största delen avfärdar den del av hans oacceptabla beteende som relaterad till hans diagnos. Det gör det lite, lite lättare att förstå honom.
Snusmumriken
Ny medlem
 
Inlägg: 16
Anslöt: 2017-06-24

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav antonius » 2017-06-25 16:36:22

Om du vill att er bekantskap skall fortsätt, så säg honom att du vill att han börjar gå på AA-möten, samt att du kan följa honom dit. Kan nog vara bra för honom med en "wake up cal"... :-)063
antonius
 
Inlägg: 13183
Anslöt: 2012-12-06
Ort: Hjärtat av Guld

Hur bör jag tolka min aspie-expojkvän?

Inläggav Dreamtrance » 2017-06-25 16:47:00

Snusmumriken skrev:Tips på hur jag kan göra/skriva om han kontaktar mig igen, som han har gjort andra gånger efter att han själv har sagt att vi ska avsluta kontakten?


Funderar på om han har någon typ av neurologisk skada. Har han varit med om något trauma? Jag tycker att du ska be att få prata med en psykolog om din oro och hur du ska förhålla dig till honom. Även om du kan mycket själv kan det vara svårt att se vissa saker när ni haft en sån nära relation. En utbildad person som inte är känslomässigt bunden till honom kanske ser saker på ett annat sätt.
Dreamtrance
 
Inlägg: 585
Anslöt: 2016-07-04

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in