Hur berättar man - "jag tror du har AS"

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Hur berättar man - "jag tror du har AS"

Inläggav Vindra » 2010-01-13 18:41:46

....för någon att man tror att denne har AS, eller "drag av"?
Jag förstår ju att det inte är något man bara kastar fram lite slarvigt, men undrar om någon av er har erfarenhet eller tips.
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Inläggav Björne » 2010-01-13 20:32:51

Hur berättar man för någon att man tycker denne är ful?
Senast redigerad av Björne 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Björne
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 1595
Anslöt: 2009-11-12
Ort: Bah

Inläggav earlydayminer » 2010-01-13 20:50:41

Man gör helt enkelt inte det. Om personen är medveten om det och lider så kickar självbevarelsedriften in. Men om personen inte lider av det, då lägger du näsan i ett djupt hav. Jag avskyr när människor tror att jag "har något" eller "är något", jag är i princip fullständigt medveten om precis allting jag gör, säger och har - och lägger snabbt märke till vad om något är annorlunda. Finns få saker som får mig att dra mig undan människokontakt så lätt. Att säga något sådant är på samma nivå som "jag gör helt enkelt vad som är bäst för dig" eller "jag vill bara ditt bästa".

Vad är syftet med att berätta det? Är det för att du behöver lätta på trycket eller få din egen lilla teori bekräftad - låt det då bara vara.

Ursäkta att jag "låter" otrevlig.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 2 gånger.
earlydayminer
 
Inlägg: 12209
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Re: Hur berättar man...

Inläggav Sam » 2010-01-13 20:51:05

Vindra skrev:....för någon att man tror att denne har AS, eller "drag av"?
Jag förstår ju att det inte är något man bara kastar fram lite slarvigt, men undrar om någon av er har erfarenhet eller tips.


Det första som jag tycker att du ska fundera över vem av er som problemet tillhör.

Sedan undrar jag över vad vill du uppnå med att berätta. AS är inget som man botar.

Ska man föra det på tal, så tycker jag att den berörda själv ska ha kommenterat hur han fungerar och själv ser det som ett "problem".

Annars är nog det bästa sättet att bemöta honom, med tydlighet, förutsägbarhet, rak komunikation och att acceptera annorlundaskapet.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav Alexandra » 2010-01-13 21:23:39

earlydayminer skrev:Man gör helt enkelt inte det.[...]


Medhåll.

Jag fick min AS-diagnos så sent som i våras, efter att jag själv bett om en utredning. Jag försöker sätta mig in i hur det skulle ha känts om någon sagt till mig att jag hade AS/drag av det, tror att jag hade blivit knäckt om någon hade sagt det.

I likhet med Earlydayminer så menar jag inte att "låta" otrevlig, jag tycker att det är en intressant fråga, Vindra. Men jag vet inte hur man säger till någon på ett bra sätt att man uppfattar honom/henne som AS-person.
Senast redigerad av Alexandra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Alexandra
Inaktiv
 
Inlägg: 1388
Anslöt: 2009-01-02
Ort: Stockholmsförort

Inläggav Vindra » 2010-01-13 22:00:39

earlydayminer skrev:Man gör helt enkelt inte det. Om personen är medveten om det och lider så kickar självbevarelsedriften in. Men om personen inte lider av det, då lägger du näsan i ett djupt hav. Jag avskyr när människor tror att jag "har något" eller "är något", jag är i princip fullständigt medveten om precis allting jag gör, säger och har - och lägger snabbt märke till vad om något är annorlunda. Finns få saker som får mig att dra mig undan människokontakt så lätt. Att säga något sådant är på samma nivå som "jag gör helt enkelt vad som är bäst för dig" eller "jag vill bara ditt bästa".

Vad är syftet med att berätta det? Är det för att du behöver lätta på trycket eller få din egen lilla teori bekräftad - låt det då bara vara.

Ursäkta att jag "låter" otrevlig.


Jisses, vilka taggar utåt. Tolkar det som att du har personliga erfarenheter som du drar paralleller till.
"Lätta på trycket och få min teori bekräftad?" Nej, du känner mig inte.
Tanken var väl mer att det faktiskt skulle kunna hjälpa.
Är det alltid bättre att inte veta?
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Re: Hur berättar man...

Inläggav Vindra » 2010-01-13 22:03:33

Sam skrev:
Vindra skrev:....för någon att man tror att denne har AS, eller "drag av"?
Jag förstår ju att det inte är något man bara kastar fram lite slarvigt, men undrar om någon av er har erfarenhet eller tips.


Det första som jag tycker att du ska fundera över vem av er som problemet tillhör.

Sedan undrar jag över vad vill du uppnå med att berätta. AS är inget som man botar.


Att skapa en normal relation med kommunikation utifrån skilda förutsättningar, antar jag.
Jag vet att man inte botar AS, men det är väl inte en dödsdom?
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Inläggav Vindra » 2010-01-13 22:08:15

Björne skrev:Hur berättar man för någon att man tycker denne är ful?


Vill du utveckla?
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Inläggav ufo » 2010-01-13 22:11:29

Om du kan låta bli, LÅT BLI

Nu kan ju inte jag avgöra hur pass handikappad din vän är av sin personlighet, eller på vilket sätt h*n skulle tjäna på att få veta det (eller att du räknat ut).

Men att gå o sätta diagnoser på folk runt omkring en, gör man för sig själv.

Jag vet själv hur det var när det gick upp ett ljus för mig, då skall det vara kompetent och erfaren person som ser till att människan landar. Annars kan det bli väldigt fel.
Senast redigerad av ufo 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
ufo
 
Inlägg: 4368
Anslöt: 2007-06-23
Ort: En liten bit utanför skogen.

Inläggav Vindra » 2010-01-13 22:18:38

ufo skrev:Om du kan låta bli, LÅT BLI

Nu kan ju inte jag avgöra hur pass handikappad din vän är av sin personlighet, eller på vilket sätt h*n skulle tjäna på att få veta det (eller att du räknat ut).

Men att gå o sätta diagnoser på folk runt omkring en, gör man för sig själv.

Jag vet själv hur det var när det gick upp ett ljus för mig, då skall det vara kompetent och erfaren person som ser till att människan landar. Annars kan det bli väldigt fel.


Personen i fråga mår ju inte bra som det är. Att inte veta varför man ständigt faller ner i svarta hål av depressioner är förödande. Att inte passa in och inte veta varför.
För övrigt har jag aldrig påstått mig kunna ställa några diagnoser.
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Inläggav earlydayminer » 2010-01-13 22:24:08

Vindra skrev:
earlydayminer skrev:Man gör helt enkelt inte det. Om personen är medveten om det och lider så kickar självbevarelsedriften in. Men om personen inte lider av det, då lägger du näsan i ett djupt hav. Jag avskyr när människor tror att jag "har något" eller "är något", jag är i princip fullständigt medveten om precis allting jag gör, säger och har - och lägger snabbt märke till vad om något är annorlunda. Finns få saker som får mig att dra mig undan människokontakt så lätt. Att säga något sådant är på samma nivå som "jag gör helt enkelt vad som är bäst för dig" eller "jag vill bara ditt bästa".

Vad är syftet med att berätta det? Är det för att du behöver lätta på trycket eller få din egen lilla teori bekräftad - låt det då bara vara.

Ursäkta att jag "låter" otrevlig.


Jisses, vilka taggar utåt. Tolkar det som att du har personliga erfarenheter som du drar paralleller till.
"Lätta på trycket och få min teori bekräftad?" Nej, du känner mig inte.
Tanken var väl mer att det faktiskt skulle kunna hjälpa.
Är det alltid bättre att inte veta?


Hehe. *Fäller in taggarna och blommar ut* Jag bad om ursäkt för att jag "lät" otrevlig.

Och, ja. Vad annars? Finns det ett universellt svar som är bättre än alla andra svar? Vaddå "du känner mig inte"? Hm, var har jag påstått det? Om jag känner dig eller inte spelar väl ingen roll?

Vad exakt skulle det kunna hjälpa?

Du gör precis som du själv vill. Men är du beredd att ta konsekvenserna? Det kan vara förödande, men det kan också vara ett ljus i en mörk värld. Naturligtvis delar jag då med mig av min åsikt, som frodats av personlig erfarenhet, då den varit mer exakt än det jag inte vet.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer
 
Inlägg: 12209
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Inläggav Vindra » 2010-01-13 22:37:18

Jomen, Early. Om du känner mig eller inte spelar en viss roll, eftersom du i princip förutsätter att jag vill berätta i ett egoistiskt syfte.

Men jag tackar för blommorna. :wink:

Hade du hellre inte vetat?
Senast redigerad av Vindra 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Vindra
 
Inlägg: 113
Anslöt: 2009-12-05

Re: Hur berättar man...

Inläggav svarabhaktivokal » 2010-01-13 22:58:15

Vindra skrev:....för någon att man tror att denne har AS, eller "drag av"?
Jag förstår ju att det inte är något man bara kastar fram lite slarvigt, men undrar om någon av er har erfarenhet eller tips.


Det beror nog på vilket klimat man har i relationen. Jag känner flera som man bara kan säga sånt till rakt ut, men andra som jag skulle ha mycket svårt för att säga det till.

Personligen hade jag gärna fått höra av någon att "du kanske har [insätt valfri diagnos]", eftersom jag under större delen av mitt liv sökt ett namn på mitt lidande, men till 90% blivit bemött med bagatelliserande från min omgivning. Typ "nejdå du mår nog snart bättre/det går över/alla känner så ibland".

Du kan ju höra med personen ifråga om han funderat själv på vad hans problem beror på (om han lider av det och vill ha hjälp dvs.) och sedan fundera ut hur man lämpligen formulerar sig med tanke på hur eran relation till varandra ser ut.
Senast redigerad av svarabhaktivokal 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
svarabhaktivokal
 
Inlägg: 916
Anslöt: 2009-10-30

Inläggav earlydayminer » 2010-01-13 23:03:40

Nja, det var för att markera att du verkligen bör låta bli om det nu skulle vara av den anledningen.

Jag menade att det var jag som var en blomma. Du skrev "taggarna utåt", så jag menar att jag fällde in taggarna och blommade ut. Hehe.

Det är svårt att säga. Jag vill att läkare bedömer mig, inte att någon familjemedlem eller vän berättar något sådant för mig. När min psykolog frågade om jag hade hört talats om det så berättade jag att jag hade läst en del, funnit att det till stor del passade mig. Sedan förde det mig hit.

Du gör som sagt som du själv vill, men var väl förberedd om du gör det.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
earlydayminer
 
Inlägg: 12209
Anslöt: 2008-03-11
Ort: Wermland

Inläggav geocache » 2010-01-13 23:58:14

Att vara "ful" är något helt annat än att ha Aspergers syndrom.

/geocache

Björne skrev:Hur berättar man för någon att man tycker denne är ful?
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
geocache
 
Inlägg: 9306
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Inläggav geocache » 2010-01-14 0:06:23

I "vanliga vardagssituationer" behöver man inte göra det. Men exempelvis jag är väldigt kännslig för plötsliga förändringar, av precis vad som helst, och när jag på olika sätt reagerar på de förändringarna, med "inbundenhet", panikångestattack, annat sådant så berättar jag för de som eventuellt finns omkring mig (de som på ena eller andra sättet lägger märke till att något hänt mig) hur jag mår, vad som orsakade min reaktion. ibland behöver jag dra mig undan en liten stund för att orka bearbeta det som hänt mig.

Jag är alltid noga med att berätta lugnt, avspännt och sakligt, så att människorna ska kunna vara säkra på att jag har situationen helt under kontroll.

/geocache
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
geocache
 
Inlägg: 9306
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Inläggav Savanten Svante » 2010-01-14 0:08:13

Om jag säger så här, om en lekman pratar om aspergers, förutsätter jag till 90% att denne skriver det aspbergers och har läst nån skojig artikel i bästa fall, och sett på tv3 i sämsta.

Och vi är så ovanliga att nån ändring kan man inte hoppas på.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Savanten Svante
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 10031
Anslöt: 2007-03-13
Ort: Utility muffin research kitchen

Re: Hur berättar man...

Inläggav Sam » 2010-01-14 0:35:58

Vindra skrev:
Sam skrev:
Vindra skrev:....för någon att man tror att denne har AS, eller "drag av"?
Jag förstår ju att det inte är något man bara kastar fram lite slarvigt, men undrar om någon av er har erfarenhet eller tips.


Det första som jag tycker att du ska fundera över vem av er som problemet tillhör.

Sedan undrar jag över vad vill du uppnå med att berätta. AS är inget som man botar.


Att skapa en normal relation med kommunikation utifrån skilda förutsättningar, antar jag.
Jag vet att man inte botar AS, men det är väl inte en dödsdom?



Detta gör man inte genom att amatördiagnostisera någon, oavsett vilken relation man än har till varandra.

En "normal" relation finns inte, alla relationer har sina olikheter. Däremot kan det finnas likheter.
De som lyckas i sin relation gör det antagligen för att man accepterar varandras olikheter och lär sig mötas i de olika sätten att kommunicera.

Det är först om den andra själv tar upp sina egna misstankar som man kan ge uttryck för vad man själv tror i frågan om hur vida det handlar om att någon är bokstavsberikad.
Senast redigerad av Sam 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Sam
 
Inlägg: 1503
Anslöt: 2007-04-07

Inläggav geocache » 2010-01-14 0:55:41

Hej Svante!

När jag berättat om mitt Aspergers syndrom, hur det påverkar mitt liv, vad det "gör" med mig, så svarar påfallande många att de har en vän eller bekant som har samma, att de känner igen saker jag berättar om. Så tydligen är det vanligare än man kanske tror med Aspergers syndrom, eller drag av Aspergers syndrom.

Och det bidrar ju till att "avdramatisera" problematiken som kan finnas omkring sådant som har med Aspergers syndrom att göra...

Savanten Svante skrev:Om jag säger så här, om en lekman pratar om aspergers, förutsätter jag till 90% att denne skriver det aspbergers och har läst nån skojig artikel i bästa fall, och sett på tv3 i sämsta.

Och vi är så ovanliga att nån ändring kan man inte hoppas på.
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
geocache
 
Inlägg: 9306
Anslöt: 2008-06-16
Ort: Ludvika

Inläggav KrigarSjäl » 2010-01-14 1:30:21

Björne skrev:Hur berättar man för någon att man tycker denne är ful?

"Vi kan vara vänner istället"
Senast redigerad av KrigarSjäl 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
KrigarSjäl
Frivilligt inaktiverad
 
Inlägg: 33172
Anslöt: 2006-08-10

Inläggav Kimmelie » 2010-01-14 10:38:42

Om personen ifråga lider och vill ha hjälp, kan det kanske vara bra att ta upp det. För några år sen, när jag själv hade läst nån tidningsartikel om Asperger, och känt igen mig i litegrann, så plötsligt, ett par månader senare, på en vecka var det två olika kompisar som (oberoende av varandra, och utan att veta att jag själv misstänkte det) berättade att de hade läst nån (annan) tidningsartikel om Asperger, och tyckt att det verkade stämma rätt mycket in på mig. Jag uppskattade det faktiskt. Men då hade jag ju förstås redan börjat misstänka det själv...

Jag vet i alla fall två personer som jag berättat om min AS för, och de har känt igen sig, och jag har då kunnat bekräfta aspiga drag hos dem, och de har uppskattat det.

Men det är inte alla som vill kännas vid att ev. ha Asperger...

Det bästa är nog att prata rent allmänt om Asperger, utan att direkt säga att man misstänker den andra för att ha det. Låta h*n känna igen sig själv, om h*n nappar på det och är intresserad... Har man själv AS så kan man ju berätta om sig själv, men om man inte själv har det så kanske man kan berätta om nån bekant som har det, om man nu har nån sån bekant...
Senast redigerad av Kimmelie 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Kimmelie
 
Inlägg: 2022
Anslöt: 2009-09-09

Inläggav Chrilleb » 2010-01-14 17:24:07

Vindra:

Jag träffade en person på mitt jobb som visserligen själv berättade att han hade AS men jag tror på försiktighet och frågor i stil som - Har du hört talas om Aspergers Syndrom ? De är människor som ter sig lite olika de andra i form av säregna intressen och t.ex annorlunda klädstil, tycker du verkar ha det :) så kan du ju säga om du vill. Läs gärna på nätet hur en person med AS brukar se ut och bete sig, sen är det bara och försiktigt försöka förklara att du tror h*n har det.
Senast redigerad av Chrilleb 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Chrilleb
 
Inlägg: 4212
Anslöt: 2008-11-14
Ort: Sollentuna

Inläggav Thurizas » 2010-01-14 20:27:11

För min del så var det faktiskt en killpolare som frågade mig om jag hade Asperger allt eftersom vi lärde känna varandra. han berättade att han själv hade det och att han inte träffat någon som tänkt så likt honom innan han träffade mig. Jag som inte visste då exakt vad detta innebar ställde en massa frågor om detta och slog upp det, gogglade det och hade mig.

De få personerna jag hittills då hade träffat( detta var några år sedan nu) med Asperger stod ut väldigt i både tänk och kroppspråk så till en början så blev jag lite ställd. Men min kompis var för mig fullkomligt" normal" i mina ögon och jag lärde mig snabbt att Det finns lika många olika personligheter inom Aspergers som det finns inom de så kallade normala.

Jag blev inte ledsen för att han frågade, snarare nyfiken på vad det var och ville veta mer. Efter att ha läst om Aspergers så kände jag mig " hemma" äntligen en förklaring till varför jag är så utanför det som kallas " normalt"
och efter detta så inledde jag min ännu pågående kamp för att få en Aspergerutredning som jag sitter i kö för och har nu fått kämpat för i över 2 år. 1 år har jag suttit i kö och minst ett halvår till skall det bli enligt min läkare då jag är för gammal för att vara prioriterad!(nu 29 år)
men läkare är liksom mig tämligen säkra på att det är Asperger jag har, nu är frågan mer om hur mycket jag har det.

uj blev lite sidospår mot slutet. Men alltså misstänker du att någon har detta så fråga eller bättre,berätta om någon som har det som kanske påminner om denne.
Senast redigerad av Thurizas 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Thurizas
 
Inlägg: 8145
Anslöt: 2009-09-16
Ort: Västernorrland

Inläggav Bjäbbmonstret » 2010-01-14 20:51:10

Ifall jag kände att det kunde vara motiverat att komma med en hint, kanske om personen verkar ha stora svårigheter med en viss situation kunde jag eventuellt kunna dra en anekdot om någon annan jag känner/träffat/läst om som har liknande problem som den här personen.

Beroende på hur samtalet utvecklas kunde jag kanske längre fram i samtalet nämna att personen jag talat om har aspergers syndrom och att man tydligen då ofta har svårt med det här.

Sen skulle jag helt droppa samtalsämnet om inte den jag talar med hakar på men om han/hon visade tecken på att bli arg eller ledsen skulle jag be om ursäkt och säga att man säkert kan ha problem med det där ändå.

Men det skulle nog krävas en speciell situation för att jag skulle agera så. Anekdoter är det dock svårt att angripa någon för att han/hon berättar.
Senast redigerad av Bjäbbmonstret 2011-05-04 23:47:10, redigerad totalt 1 gång.
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10458
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in