Hej,

Jag fick en utredning gällande aspergers och adhd förra sommaren och blev väldigt ledsen och besviken när utredarna "stängde fallet". Det känns som att jag alltid lyckas lura psykologer och andra för jag är en väldigt positiv människa som kämpar jättehårt med att utveckla mig själv. Jag tycks lyckas lura dom särskilt när det gäller min sociala fobi. Det verkar som att dom inte riktigt har kunskap om hur social fobi fungerar. För de jag har träffat tycker att jag är så talför och berättar så lätt om allt när vi sitter tillsammans, men dom verkar inte förstå att social fobi är väldig situationsbundet. För mig är det så iaf. Om jag begränsas av social fobi eller inte beror helt på vilken roll jag har för tillfället, det känns som att jag är väldigt styrd av vilken roll jag tar på mig. Hos psykologen/kuratorn är det ju meningen att jag ska plocka fram mina brister, men på jobb/fritid är det en svaghet som jag försöker dölja.

Jag blev så ledsen när utredaren som var neuropsykolog sa att jag nog aldrig haft social fobi eller problem med minnet. Jag som precis överlevde och klarade av mina högskolestudier, som alltid har supit ner mig för att kunna vara social och träffa mer än en människa åt gången, som dragit mig tillbaka till och med från min familj för att jag inte har klarat av att blotta min svaghet för dom. Har varit och är som en mussla med dom. Mitt liv har alltid varit en kamp på något sätt, försöka förstå hur jag ska vara med andra människor, vad man pratar om med andra. Jag har alltid dejtat genom att supa och träffa nån på krogen, och har aldrig fått mina relationer att funka. Mitt ex visade sig ha flera olika diagnoser vilket förklarar varför vår relation var så hemsk med en massa bråk ibland hela nätter och han fick panikångestattacker osv, vilket många gånger förstörde för mig när jag skulle skriva tentor o så.. Precis när jag till slut fick medicin mot sociala fobin och började klara av sociala situationer så fick jag ticks som gör att det ofta blir jobbigt i sociala situationer ändå. Det är så mycket som är fel, men ändå gick jag från utredningen med utlåtandet att det inte är något fel på mig. Jag förstår inte hur det kan bli så..

Iaf så undrar jag om det är till nån nytta att kämpa för att få diagnoser. Blir det bättre av det, får jag någon hjälp att komma över dessa problem? Om jag trots allt har aspergers, går det att bota/träna bort på något sätt?

Jag har också alltid haft koncentrationssvårigheter och hopplöst minne. Har mått dåligt på jobb när kollegor har suckat över min glömska.. Jag kommer inte ihåg så mycket från mitt eget liv och jag glömmer att vänner har gjort abort och vad som helst. Det blir väldigt socialt handikappande, jag vågar ofta inte ställa frågor eftersom jag är rädd att jag gör bort mig genom att fråga om sånt jag borde veta.

Tacksam för svar från någon som har mer erfarenhet från vården.

Har du inte fått någon diagnos alls ännu? Dvs varken AS el ADHD och dessutom blivit av med diagnosen social fobi.

Oavsett om du har social fobi el AS (el båda) så har du ju problem med det sociala och behöver alltså hjälp, ev terapi.

AS kan inte botas men visst går det att träna på vissa saker.

Det dåliga minnet skulle kunna bero på AD(H)D, dvs problem med koncentrationen. Då skulle medicin kunna hjälpa.

Jag har diagnos men har inte så mycket erfarenhet av vården, hoppas någon annan kan svara.