Jag har försökt sedan 2007 att få komma och göra en ordentlig asperger utredning, 1999 gjorde jag ett intelligenstest och någon form av utredning hos en psykolog, men det var inte någon asperger utredning. Resultatet av denna utredning 1999 blev att de kom fram till att jag var normalbegåvad med viss övervikt för sånt som har med siffror att göra, sedan sade han att han trodde att det kunde vara något men om det var asperger det var han väldigt osäker på. Sedan hände inget mer.

Så 2007 så började mina frågor gnaga igen, och jag kom i kontakt med en psykiater på östermalm, och har fått fylla en väldig massa papper och svarat på många frågor. dock har det varit långt mellan vrje besök, vilket gjort att detta avslutades först i år, När jag gick därifrån fick jag med mig en bunt papper som jag skulle ta hem och be min mamma fylla i om hur jag var som liten. Det krävdes mod för mig att våga be min mamma om en sån sak, när jag till slut vågade och gav papperena till henne så sade hon att hon skulle fylla i dem. Men nu har det gått över sex veckor och hon har fortfarande inte fyllt i bunten, hon har inte ens börjat, såg jag nu när jag åkte hit till henne, jag trodde att hon åtminstone hade börjat och kommit halvvägs eller nåt.

Jag blir ganska ledsen av det, och jag har sagt till henne att jag blev besviken flera gånger, och att jag blev ledsen över att hon inte ansträngde sig att göra detta. Idag försökte jag istället bli arg och fråga varför hon inte fyllde i papperena om hon inte ville göra det. Jo då sade hon att hon skulle göra det, när jag sedan några timmar senare återigen frågade så sade hon att jag inte skulle vara arg, och att hon bara blev irriterad av det. Det hela slutade med att jag höll tyst, för min mamma har på nåt konstigt sätt ett visst sätt att vara dominerande, särskilt över mig. Jag blev väldigt sur efter detta och tyckte att jag visade detta tydligt genom att skramla demonstrativt med disken, och sedan gå in i sovrummet och stänga dörren. Men hon gick bara och satte sig framför TV:n och märkte inte ens att jag blev sur och ledsen.

För mig är det viktigt att jag får veta hur jag betedde mig som liten eftersom jag vill veta hur jag var som liten eller om det drag jag har har förvärvats under uppväxten, pågrund av yttre omständigheter, flyttat under uppväxten och blev utanför i klassen på det nya stället, vilket i sin tur lade grunden för ett fruktansvärt dåligt självförtroende som jag egentligen fortfarande inte kommit ifrån. Eftersom jag hade en hel del kompisar i lågstadiet, men som sagt kom utanför när jag flyttade och hamnade i en ny klass, så vill jag gärna veta hur jag var som riktigt liten. Om jag hade en normal utveckling och sånt. Jag vet inte hur jag ska göra för att få min mamma att fylla i papperena, men det här gör mig väldigt ledsen.

Förövrigt så börjar jag fundera på om inte det kan vara min mamma som har Asperger, för när jag tänker tillbaka som yngre var det ofta hon inte märkte om jag blev sur eller ledsen i en diskussion, om jag nöjde med mig med att lämna rummet och argt knycka på huvudet så fattade hon ofta inte det. (Jag kom att tänka på det efter händelsen idag). För att hon skulle förstå att man var arg var man tvungen att visa det med att skrika, eller slå i dörrar, eller gråta högt. Och så fick man skäll för att man skrek, då kunde hon skrika till mig att jag inte skulle skrika till henne för hon tålde inte det, och hon skrek det på ett sätt som gjorde att man blev helt tyst, och verkligen inte fortsatte skrika, men å andra sidan kändes som att det var det enda alternativet för att hon skulle förstå att man var arg, ett hopplöst moment 22.

Tala om för utredningsteamet att din mamma vägrar fylla i lappen, detta torde inte vara allt för ovanligt. Bryr de sig inte om det är de dumma.

Ja precis. Försök att hitta någon annan som kan fylla i papprena än din mamma, som en gammal lärare eller annan nära släkting eller något.

I mitt fall lät jag min storasyster svara på frågorna (de ringde henne och ställde frågor), inte för att min mamma vägrade, snarare för att hon inte kom ihåg!

Du kanske antingen kan be utredaren ringa och fråga (det kan vara lättare för din mamma jämfört med att fylla i papper) eller hitta någon annan person som kommer ihåg din uppväxt!

Det finns dessvärre inte så många personer som kan komma ihåg mig som liten. Släktingar och sånt träffade vi bara på vissa dagar per år som födelsedag och julafton, den enda förutom min mamma som skulle kunna ha koll på hur jag var som liten var min mormor som tyvärrr inte lever längre.

Jag är älsta barnet så min syster kan knappast svara på sådana frågor. Men tack ändå för förslagen.

Jag har svårt att förstå varför din mor vägrar att fylla i ett papper som du tycker är viktigt. Men ett skäl kan vara att det förknippas med obehag för henne av någon anledning. Att hon inte kommer ihåg så bra, el att det är obehagliga minnen av konflikter. Eller att hon konfronteras med tanken på att om du har AS, har troligen någon släkting också AS, kanske hon själv? Eller har hon helt enkelt igångsättningssvårigheter?

Du skulle kunna fråga henne helt lugnt, varför det tar emot för henne?

Vid min utredning var det ingen som frågade efter mina föräldrars minnen, kanske för att jag var så pass gammal själv.

Jag tycker att du ska ta kontakt med dem du fick pappren av och be dem ringa din mamma istället. Kanske har hon lättare att svara, om hon har en möjlighet att ställa motfrågor.

Eftersom jag har sett frågorna och tycker att de på ett sätt utgår från hur man ser och reflekterar över barns utveckling, oförmåga och styrkor idag.

Jag får en känsla av att de är samma frågor som man ställer till yngre föräldrar vars barn som håller på att utredas.

När det gäller vuxna barn, så tänker jag att ett samtal är mer användbart.
Som förälder kommer man nog ihåg att ens barn kanske avvek lite, var annorlunda, envis, osv.. men inte exakt hur och hur mycket. Men det var också mer tillåtet och det gjordes inget inom visa gränser.

Jag tänker att din mamma kanske tycker att det är svårt att svara, så detaljerat, eftersom hon kanske inte har haft samma reflektioner om hur du fungerade som barn.
Vilket kan bero på var man är uppväxt och i vilken miljö.

Det är möjligt att din mor är rädd. Min mor gick ända tills förra året och skämdes. Skämdes eftersom hon kände att mina medfödda underligheter på något sätt var hennes fel. Det var min utredning som fick henne att förstå, att saker är som de är. Det är inte någon enskild persons förskyllan att så att säga den elektriker som drog ledningarna i min hjärna höll planritningen uppochner. Problemet var istället djupare än så för min mor. Hon hade egna saker att ta tag i, och tillsammans med en terapeut kunde hon reda ut de flesta av dem.

Det som möjligen ytterligare komplicerar saken för dig och din mor, är att många är rädda för diffusa sjukdomar och tillstånd som på något sätt berör själen. En psykos p.g.a. en malign tumör i hjärnan är mer handfast än en psykos utan synlig orsak. Jag har träffat föräldrar till depressionspatienter, som vägrar att gå med på att depression är en sjukdom, en fysisk sjukdom som tar sig själsliga uttryck. Allt som rör personlighet och själsliv blandas ihop till en enda sörja: Galenskap. Och du är inte galen, din mor är inte galen, men hon kanske är rädd att du eller ni båda ändå är det.

Ni kanske skall sitta och fylla i pappren tillsammans, så att det blir gjort och så att ni kan stödja varandra. Kanske skulle ni kunna gå till en psykiatriker tillsammans och ställa alla frågor, vilka som helst, om hur en utredning går till och vad den går ut på?

Jag förstår att det är lätt för mig att sitta här i Uppsala och bete mig som Dr. Phil. Men jag har varit med om det här. Jag vet att det här inte är lätt. Men jag vet också att det enda sättet att ta sig igenom sådana här hinder är att våga ge sig på familjehemligheter, andra människors rädslor och omvärldens oförstående blickar, med andra ord våga må fördjävligt under den tid det tar att baxa t.ex. dina papper igenom det hinder som är din mor. Man måste lida pin, utan att för den sakens skull vare sig bli fin eller särdeles mycket lyckligare. Men jag kan lova dig, att för varje liten sten du tar bort från dina axlar, så känns det tredubbelt lättare. Att lära känna sig själv och slutligen kanske acceptera sig själv gör det lättare att ta itu med, eller avfärda, nya problem.

Eller så är luntan så diger och frågorna så ointagliga att det är svårt att komma igång överhuvudtaget. Det handlar kanske inte om ovilja eller negativ ambition, eller bristande minne utan om igångsättningsproblem. Om det är så att du har rätt i din misstanke att din mor har likvärdiga problem själv, så är det inte alls otänkbart.

Självskattningsenkäterna är ju första inledande steg på en utredning som redan där kan visa lite varåt det lutar. När vi hade gjort sonens självskattningar, han och jag, så tog det inte mer än en vecka efter inlämnande från att vi hade första tiden för första utredningsmomentet på plats.
Om du förklarar för din mamma varför det är viktigt, eller ringer och bokar en tid där ni tillsammans kan sätta er ner för att fylla i dem ex: kan jag komma över till dig imorgon klockan tre för att fylla i frågorna? Så kanske det blir lättare för din mamma att få det gjort.

Alla här, handen på hjärtat, ingen som haft papper liggandes månad ut och månad in bara för att det är svårt att få kroppen och huvudet att sätta sig ner och bara göra det?

Jag bad ingen anhörig om att besvara frågor, mer än en moster, som sa att hon inte mindes. Dels är det många som är döda, dels har vi bott utomlands så ingen här kände mig, dels - och det är väl främsta skälet- så har jag sett en blindhet ett förnekande och ett förklarande med andra förklaringsmodell angående npf tidigare hos den jag hade kunnat fråga, så tack men nej tack, så roligt ska vi inte ha det, tänkte jag och frågade en jag var kompis med länge länge och som känt mig sen strax innan tonåren. Det dög bra åt utredaren.

Kikarn: Jag har stora igångsättningsproblem. Därför är ditt råd mycket bra: Boka tid med en närstående och sitt tillsammans.

alfapetsmamma: I mitt fall hjälpte min mor till med det mesta i formulären. Resten fylldes i av tre andra personer: Min far och två av mina vänner från olika perioder av mitt liv. Det tyckte min utredare var citat "utmärkt".