Som tråd-titeln antyder: Hela mitt jag lägger ned totalt när saker bara blir fel på fel på fel, och istället kommer en autopilot in och tar över, och den autopiloten skulle man kunna sätta ordet "kamikaze" innan.

Detta hände i helgen; sambon och jag skulle ut och gå, men han ändrade sig i sista stund, så plötsligt skulle vi inte ut längre.
Redan här kraschar hela verkligheten ihop, det känns som om tiden närmast därpå inte ens är på riktigt, eftersom vi befinner oss i lägenheten när vi egentligen skulle vara ute och gå.
Därpå hör jag att sambon gör något, men har fått höra många gånger att jag inte ska fråga vad folk gör hela tiden, för det blir väldigt ansträngande och irriterande för dem.
...Så jag lyckas på något vis undvika att fråga vad som görs, och blir fan helt jävla galen.

Själva jag tog fan ledigt, och så säger och gör jag helt oförklarliga saker. Inte oförklarliga som i att de är direkt mystiska eller ens jättekonstiga, men jag sitter liksom intuti (eller snarare halvt bredvid) mig själv, och bara ser på när jag säger/gör saker.
Det är fan helt vansinnigt läskigt. Även sambon tycker att det är läskigt, eftersom det så uppenbart inte är jag som agerar.

Nu till saken; finns här någon som vet vad man kan göra åt detta. Alltså, förutom att förhindra uppkomsten av för många fel på en gång.
- När man blir såhär väck och trasig; hur tar man sig snabbast ur det?

"Själva jag tog fan ledigt"
och
"jag sitter liksom inuti (eller snarare halvt bredvid) mig själv, och bara ser på när jag säger/gör saker" får mig att tänka på min "frånvarokänsla". Jag väljer att gissa att det är ungefär samma sorts känsla/tillstånd som du ibland upplever, eftersom att jag då kan svara på ditt inlägg.

Denna "frånvarokänsla" är någonting som (för mig) finns i min vardag till ca 90%. Jag tror att det är ett slags "autistiskt tillstånd" (vet inte om det är korrekt uttryckt). Jag har funderat mycket på det här, men det är svårt att lära sig mer om tillståndet eftersom att det "bara" finns inom mig. Att förklara mer om tillståndet är väldigt svårt.

Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med hur du skulle kunna ta dig ur tillståndet. Jag själv kämpar mycket med att försöka "väcka mig" och försöka "komma tillbaka till verkligheten".

Jag har många gånger fått kommentarer om att jag framstår som frånvarande.



Jag hoppas att mitt inlägg går att förstå. Att förklara min "frånvarokänsla" är svårt.

Autism-bubbla. Jag lever i en sån. Ger "frånvarokänsla" ofta.
(rädd den ska vattenfyllas så jag drunkar)

Zic, det låter som om du är inställd på något och sen när det inte händer blir du upprörd.
Jag fungerar på samma sätt. Känns som världen rasar samman mer eller mindre.

Tror det är vanligt (väldigt vanligt?) för autister att det blir så.

Jag har inga bra tips hur man tar sig ur. Kanske att försöka göra nåt som tar all tankekraft. Lösa korsord, spela dataspel eller nåt annat.

För mig handlar det om stress. Jag vet att personen gör något annat än det han sagt att han ska göra, och det är för mig ologiskt. När det blir för många sådana händelser inom en kort stund börjar jag blockera ut händelser. Om du har lyckan av att vara med en människa du kan tala med på riktigt, så kan du berätta (när du har kommit ur situationen) hur du fungerar, och be vederbörande att vara noga med t ex hålla löften och inte skapa förvirring. Jag har (tyvärr) löst det genom att jag undviker potentiellt jobbiga situationer. Det är ingen bra lösning heller.

Hm, nja det är inte direkt frånvarokänsla, det är mycket starkare än så.
Sannolikheten för att det är psykoser jag får när allt blir fel verkar ganska stor, efter att ha snackat med lite folk om det. (Alltså, efter vad dessa har sagt)

Dock blir jag nog ibland sådär autistiskt avskärmad också, jag sitter t.o.m. och gungar sådär karaktäristiskt fram och tillbaka när saker fuckar upp totalt och blir för mycket.

...Men visst, stressigt blir det självfallet också. Jag kan inte tänka framåt, just för att jag är medveten om att då måste man planera allt.
När andra människor säger att något ska hända, och så händer något annat, då blir det som verkligen händer helt jävla overkligt, eftersom två saker inte kan hända samtidigt.
Eeeh, det där såg ganska illa beskrivet ut...

Zic skrev:När andra människor säger att något ska hända, och så händer något annat, då blir det som verkligen händer helt jävla overkligt, eftersom två saker inte kan hända samtidigt.
Eeeh, det där såg ganska illa beskrivet ut...

Om jag tolkade detta rätt så tycker jag att det är bra beskrivet. För mig kan det vara så att det planerade som ska hända det är ju 'verklighet'. När detta plötsligt ändras så blir det ytterligare en 'verklighet'. Att leva i två olika 'verligheter' samtidigt är ju omöjligt - det är inte konstigt om det blir kortslutning i hjärnan.

Jag tror jag lyckades röra till allt ytterligare...

Hehe, jag fattar vad du menar i alla fall.
För mig tar dock det jag har ställt in mig på överhanden, men annars har du uppfattat det helt korrekt.

Har du någon aning om hur man tänker bort sådana "verklighets-kraschar"?

Hmm... Tyvärr så vet jag inte förutom att minimera risken att de uppstår. Informera omgivningen om hur du upplever detta (vilket du redan tycks ha gjort) är väl det enda jag kan komma på.

Jag brukar mest befinna mig i något sorts vakuum tills hjärnan har fattat att det inte blev som jag trodde/planerade/visste. Det går över efter en stund av sig självt, men jag har aldrig aktivt försökt 'tagit mig ur' det.

Nu förstår jag vad det är som gör att jag kan bli sittandes och bara stirra ut i tomma intet. Jag får väl säga tack för trådens uppkomst och grattis till mig själv för min slutledningsförmåga. Att det ska ta ett helt liv bara ...

Ja, jag känner också igen mig precis och är tacksam för att ni alla har satt ord på det. Hur man tar sig ur det kan jag tyvärr inte bidraga med något svar på.

Jag kan känna igen mig. När det blir stressigt eller många intryck eller hastiga förändringar i planeringar går jag in i min bubbla. Där inne finns bara ett tryggt ingenting som ger hjärnan rast när det blir för mycket. Om man är kvar i bubblan och fortfarande försöker aktivera sig kan det bli knasigt. Man kan ge osammanhängande svar på frågor eller av någon anledning lägga saker på konstiga platser. Typ ställa in mjölken i skafferiet. Man är baratill hälften närvarande, som om man gick runt och sov.

Jag hamnar också i min bubbla när det blir stressigt, vilket framför allt händer om jag hamnar i en social situation där jag själv tror att jag inte räcker till. Jag är dock tydligen bra på att dölja hur det känns, för jag har flera gånger efter att ha berättat att jag varit i bubblan fått veta att det inte märkts alls.