När jag bläddrar runt på diverse aspergerforum så brukar jag se två typer av aspergare.

1. Aspergare som ser sig själva som bra personer. Ofta är de arga och bittra över hur omgivningen behandlar dem och brukar generellt sett inte vara speciellt självkritiska. Min morsa är typ precis så här. Hon har också en tendens att bortförklara allting hon gör någonting dumt/oförskämt genom att säga "jag kan inte hjälpa att jag gör dumma saker, jag har en felprogrammerad hjärna".

2. Den raka motsatsen. Aspergare som ofta är för självkritiska och tampas med självhat och skuldkänslor. Vilket förstås resulterar i en slags självdestruktiv cirkel. Jag passar mer in i den här kategorin.

Jag undrar lite hur folk förhåller sig till ämnet. Jag har alltid tyckt att detta blivit problematiskt då jag umgås med andra aspergare. Jag vet att alla inte passar in i dessa två kategorier (och båda grupperna har nog saker att lära från varandra).

Jag undrar också om ni har några metoder/råd om hur man får bättre självkänsla/självförtroende.



Moderator atoms - modifierade rubriken för radbrytning.

Jag känner definitivt igen mig i kategori 2.

Jag undrar dock om du inte syftar på skamkänslor snarare än skuldkänslor.

Jag syftade mer på skuldkänslor. Men skamkänslor är nog en bättre och mer generell beskrivning. Jag utgick mer från min egen situation när jag skuldkänslor över saker jag gjort (även om jag förstås upplever många skamkänslor oxå).

Alt.1.
Och lever efter buddhismen visa ord.
Jag har aldrig skyllt ifrån på min diagnos och tänker att varenda människa får visa vad den går för sedan ta konsekvenserna.
Ogillar jag något hatar jag det inte, försöker förstå det innan jag avgör mina känslor kring något.

Är det inte perfekt är det skräp. Är man inte bäst är man sämst. Och hur bra man än är så finns det alltid nån som är bättre. Så tänker jag.

Jag tillhör kategori 2. Jag är inte värd ett piss typ.

Tja, av de två alternativen tillhör jag helt klart kategori 2.

Jag blir glad att du skriver att alla (självklart!) inte passar in i de två grupperna.

Jag är båda, eller pendlar. I grunden har jag (förvärvat) dåligt självförtroende, men å andra sidan kan jag ibland bli väldigt arg (om än inte bitter) över hur folk har behandlat mig utan anledning. OK, jag ler inte hela tiden som man tydligen ska göra, men jag har aldrig sagt så otrevliga saker till andra som en del ansett sig ha rätt att säga til mig.

Bortförklara? Nej, det är dumt. Det jag försöker göra är att inse varför det går fel ibland, fundera på om det är värt att försöka göra något åt det, och sedan antingen faktiskt göra något åt det eller släppa det. Det finns saker (missförstånd pga AS-drag) som jag vet att det är omöjligt/mycket svårt att göra någonting åt. Då erkänner jag för mig själv att det inte gick så bra, men försöker låta bli att skuldbelägga mig själv.

Är jag bättre än andra ("NTs")? Tja, högre IQ, mer rationell, mindre ytlig än de flesta. Men jag tror inte att det gör mig "bättre" - var och en blir salig på sin tro, eller (snarare): alla har fördelar och nackdelar jämfört med andra.

jag tror många autister tampas med en känsla av otillräcklighet, att man inte kan vara på det viset som andra människor förväntar sig att man ska vara, och den känslan av otillräcklighet leder ofta till skuldkänslor och/eller dåligt självförtroende för många.

tror det är viktigt o komma ihåg att bara för att man finner det svårt eller inte kan/vill emulera ett beteende som är onaturligt för en så betyder det inte att man på något vis är dålig.
tror inte en NT skulle klara av att emulera ett autistiskt vis speciellt mycket bättre.

självkänsla är något helt annat än självförtroende.
i sin essens så innebär ett autistiskt uppfattade en formlös känsla mellan jaget och omgivningen, en reaktion på detta blir ofta att försöka stänga ute omgivningen på alla tänkbara vis, för att istället sedan "söka sig in i jaget", en flyktigare definierad självkänsla och en annan form av identifikation med jaget är grundbulten i det autistiska perceptuella läget.

Alltid när jag gör på mitt sätt så triggas NT omgivningen och märker att jag gör något som inte passar in i deras beteende.
Man måste göra på deras vis annars så nedvärderas man, tja helt enkelt oanpassat.

kullan skrev:Jag tillhör kategori 2. Jag är inte värd ett piss typ.

Jag tillhör kategori 1. Ni andra är inte värda ett piss typ.

Givetvis är det jättesvårt att passa in bland nt människor. Samtidigt tycker jag det är ganska intressant att läsa vad nt människor skriver om aspergare. Kollar man runt bland internetforum så kan man hitta inlägg som folk skrivit om vänner/bekanta till dem som har asperger. Det snackas ganska mycket om aspergare som överreagear, saknar självinsikt (eller åtminstone aldrig försöker vara självkritiska) och blir oresonligt arga.

Givetvis passar såna beskrivningar inte in på alla aspergare (eller rns en majoritet), men såna trådar får mig iaf att inse hur svårt/jobbigt det kan vara för nt-människor att hantera/förhålla sig till aspergare. Iochmed att jag har liknande problem med egna familjemedlemmar/släktingar som har asperger, så kan jag relatera till det delvis.

Det jobbigaste är främst nt människor som inte förstår att asperger inte går att "komma över". Det är lite som med folk som tror att kliniska depressioner kan botas med "attitydsförändingar" och "positivt tänkande". Nt människor som knte alls förstår hur lyckligt lottade dem är, tenderar atg bli väldigt irtiterande.

Har inte dålig självkänsla. Tycker att utåt "duger jag som jag är". Jag har aldrig haft önskan om att bli normal så det har varit lätt att acceptera att jag inte är så som andra är. Så på det viset har jag haft tur.

Inåt så kan jag tycka att jag borde ha gjort mer med mina intressen och talanger. Jag ser det inte som att jag är en dåligt människa för det men jag får lite panik för att tiden går så fort och jag gjort för lite.

Folk säger att jag ska vara nöjd för att jag är en bra människa som de ser det. Vänlig, hjälpsam osv. Men för mig betyder de sakerna ingenting i det sammanhanget. Jag vill inte bli nöjd med saker andra tycker är viktiga utan det jag tycker är viktigt.

Jag hatar inte mig själv för mina tillkortakommanden. Men jag kan bli sur på dem, att jag är så rörig, att jag har så svårt att komma igång. Men känner inte att det är mig jag är sur på. Mer på samma sätt som jag är sur på min fysiska sjukdom.

Jag är faktiskt helt oförstående mot de som tycker väldigt illa om sig själva och tycker de är så dumma och så fel. Jag fattar inte hur man kan tycka så om sig själv. Jag har tyckt så om mig när det har varit riktigt uselt men det är inte en tanke som stannar kvar.

Jag skyller inte på andra när jag gör fel. Jag brukar inte ta det på jättestort allvar om det blir fel. Fast det beror ju på vad det handlar om. Jag tycker folk är jobbiga både de som tycker att jag ska pinas för att jag gjort fel, och de som vägrar se att de gjort fel och lägger det på någon annan.

Men jag tar vissa saker på allvar som om jag har lovat något eller ska utföra något arbete, något som handlar om någon form av avtal, eller ett generellt ansvar för någon annan, det tar jag på jättestort allvar.

På samma sätt håller jag andra ansvariga för sina handlingar. Jag är en sån där anklagande aspergare. Som tycker det faktiskt är för jävligt om någon t ex missbrukar sin maktposition och skadar andra.

Kategori 2 hör jag till.

Var typ 1 innan jag insåg att jag har Aspergers. Tyckte jag var bäst och alltid hade rätt. Nu är jag typ 2 och skäms som fan över mitt tidigare liv.

Verkar som flera är kat 1 innan diagnos och nedtryckta i skorna till kat 2 efter diagnos...

Typ kolla allt som blir fel är ditt fel för du har diagnååås och de har inte andra så när de gör fel så är det förlåtligt när du gör fel är det för du har ASSBÄRJER och dessutom träter du med någon är det alltid du som har fel för du har diagnås.

Kategori 2 för mej. Självhat skulle jag inte säga men väl dåligt självförtroende.

God självkänsla betyder att man vet vem man är, man står upp för sig själv, man accepterar sig själv och har självrespekt. Man vågar sätta gränser och har en egen inre kompass som man följer. Man kan säga att den goda självkänslan är som ett inre ankare som gör dig tung i botten och du känner dig trygg med vem du är - du är snäll mot dig själv. Du ser till att dina behov tillfredsställs och du sätter gränser mot andra.

Du accepterar dig själv med både dina framsidor och baksidor. Du får ha en dålig dag utan att du känner skuld. Du ställer rimliga krav på dig själv.

Personer med en i grunden god självkänsla och en positiv inställning till sig själva hanterar svårigheter, stress och motgångar lättare än om man har en mer negativ inställning till sitt värde och sin person. God självkänsla grundläggs under barndomen och uppväxten genom att man får uppleva sig älskad, accepterad och sedd för den man är av sina närstående.

Självförtroendet baserar sig på yttre bidrag . Det handlar om att jag vet (är övertygad om) att jag kan något inom ett område, är kompetent och kapabel att lösa situationer och problem. Man kan ha olika grader av självförtroende inom olika områden; man kan ha högt självförtroende på jobbet men privat har man dåligt självförtroende vad gäller tex sociala relationer, umgänge, att dansa eller laga mat.

Självförtroende är baserat i våra tankar (hjärnan) och utifrån våra erfarenheter medan självkänslan är känslomässigt/emotionellt förankrat (hjärtat). Man kan ha ett bra självförtroende och känna sig kompetent, men ändå ha en dålig basal självkänsla. För att få ett bra självförtroende behöver man skaffa sig erfarenheter genom att göra/lära nya saker i sin egen takt.

Åtminstone är det så enligt den psykolog som gjorde min utredning.

Jag har ofta dåligt självförtroende när jag gör något jag är dålig på. Jag har fått höra att det är ovanligt. Men jag fattar inte att andra bara rusar in i saker de inte kan och hur går det då? Men det är tydligen det normala.

Den lyckliga pessimisten av Mattias Lundberg och Jan Bylund. Det löser sig aldrig!

Självförtroendet med avseende på kunskaper och vad jag kan uträtta i samhället/arbetsmarknaden är på väg tillbaka och återigen ganska bra.

Dock är och har alltid mitt självförtroende när det gäller att skapa nära relationer såsom en partner, vänner etc. mindre bra..

Försöker fokusera på det som jag är bra på för att hålla självförtroendet uppe, har dock aldrig definerat mitt självförtroende utifrån relationer, utan snarare kunskap, kompetenser och olika förmågor.

Som ung kanske jag inte värderade idrottmässiga prestationer så högt, men idag är jag mer mogen och förstår vilka förmågor goda idrottprestationer kräver i form av uthållighet, målmedvetenhet men även kognitva och andra förmågor.

När jag var ung och dum beundrade jag inte dem som sprang en km på mindre än fem minuter, idag när jag ska göra mitt första minitriathlon beundrar jag alla som springer och simmar snabbare än mig mycket..'

kiddie skrev:Jag har ofta dåligt självförtroende när jag gör något jag är dålig på.

Detta känner jag igen, när jag t ex måste göra ngt jag är obekant med. Då läser jag manualer söker på nätet etc, så det ska vara omöjligt att jag missar en detalj. Naturligtvis går det åt pipan och sen kommer det en NT med jättesjälvförtroende, gör samma som mig, som lyckas på första försöket utan att blinka. När jag sen frågar hur de bar sig åt, säger dom, du tänker för mycket att det kan gå fel och då gör det så...

Jag brukar klara det om det inte är alldeles för komplicerat. Det är inte säkert att NT-människan klarar det, men hen verkar oberörd vid ett misslyckande. Ska ge ett exempel från "förr" typ. Det var en kille som skulle lära sig något på en hästklubb. Han gjorde flera fel som var livsfarliga för både människa och häst. När han blev tillsagd så gjorde han om men verkade inte ta till sig informationen. Istället för att fråga om det han inte kunde så improviserade han.

Det skulle väl räknas som gott självförtroende. Att man fixar med saker man inte kan som om man kunde dem. Eftersom inget hände (ledaren ryckte in) så blev han ju inte näpst heller. Utan kunde fortsätta med gott självförtroende.

Jag har bra koll på mina begränsningar. Vet även vad jag är bra på. Så jag går med försiktighet in i aktiviteter där jag vet att jag kommer stöta på problem. Jag fattar inte var det negativa i det ligger???