rdos skrev:Den största riskfaktorn är nog trots allt auktoritetstrots. Samhället har en utomordentligt olämplig syn på hur man hanterar auktoritetstrots.

På den punkten håller jag nog med dig rdos. (Förlåt till orolig mamma om jag tar upp saker som kanske inte handlar om din situation just nu - jag resonerar i allmänhet)

Det är stor risk att en stark känsloreaktion hos ett barn eller en ung människa leder till överdriven moralisk upprördhet hos människor som själva inte vågat säga ifrån och då måste de trycka ner den som gör det.

Att trotsa auktoriteter och hävda sig själv är bra att kunna. Det innebär att man har en god förmåga att säga ifrån och hävda sin integritet i stället för att gå hem och få ont i magen eller börja prata skit om andra. Samtidigt är det en reaktion som man måste lära sig styra när man ska använda, men det gör man inte genom tvångsmedel och påtvingad passivisering.

rdos skrev:Jag argumenterar kring det jag sälv upplevt kring HVB-hem (för jag antar att det är på något liknande hon är placerad).

Det är precis det jag menar - inget vidare stöd till en orolig mamma som precis fått sitt barn placerat...

Bjäbbmonstret skrev:(Förlåt till orolig mamma om jag tar upp saker som kanske inte handlar om din situation just nu - jag resonerar i allmänhet)

Är det så enkelt att inte bry sig om en orolig mamma, som skriver och ber om råd och stöd, att man helt sonika lättvindigt börjar prata med någon annan, om något helt annat?
Så kasst...

Nej Panika jag tycker inte det jag försöker resonera om är off topic egentligen. Jag har bara förståelse om det inte är något som den här mamman kan ta till sig just i den här situationen.

Sent omsider är tråden flyttad till rätt avdelning.

Admin skrev:Sent omsider är tråden flyttad till rätt avdelning.

Bra jobbat.

Kan berätta att det var vårdpersonalen på LVU-hemmet som tog upp det här med att hon kanske har Aspbergers och ADHD. Dom ska göra en utredning på henne nu som tar 8 veckor.

Så bra.

Orolig mamma! Jag vet för lite om din dotter och din situation för att egentligen tycka att jag kan säga något. Jag har själv inte barn och jag tillhör dem på forumet som inte heller har Asperger utan kom hit av en slump för att jag lärde känna någon med dessa problem som blev viktig för mig. Jag gjorde mina kommentarer utifrån att jag är starkt skeptiskt mot tvångsåtgärder i alla former och ser risker med den men är inte dummare än att jag förstår att det ibland kan vara nödvändigt.

Efter att ha vistats på forumet sedan i mitten av hösten så tror jag att jag har fog för att säga en sak. Detta forum är dominerat av Aspergare som har accepterat sin diagnos. De som inte gör det brukar inte stanna lika länge och skriva lika mycket. Förutom de personer för vilka diagnosen blir en förklaring till problem de har upplevt i sitt liv och leder till att de får hjälp finns det också ett antal som lider mycket av stämplingen och helst hade sluppit diagnosen.

Det går inte att veta vilken grupp din dotter, i den händelse att hon faktiskt får en diagnos förr eller senare kommer att hamna i.
Dessutom så tror jag också med fog för att jag kan ha fel att det finns risk för att det ibland sker en viss överdiagnosticering.

Bara för att din dotter fungerar som hon gör så behöver det inte vara NPF. Och bara för att hon får en NPF-diagnos så är det inte säkert att man kan hjälpa henne bättre. Däremot så tycker jag oavsett utgången att ni ska passa på att vända själva utredningen till något positivt om det går. Det kan vara en chans hon har fått nu och det är något att ta vara på.

Orolig mamma skrev:Kan berätta att det var vårdpersonalen på LVU-hemmet som tog upp det här med att hon kanske har Aspbergers och ADHD. Dom ska göra en utredning på henne nu som tar 8 veckor.

Då blir iaf jag mindre orolig över denna placering..

Jag är ganska säker på att det finns åldrar och omständigheter som gör att man inte vill eller kan hantera/acceptera sin diagnos. Din dotters ålder tillhör definitivt denna period i livet, där man helst av allt vill vara som alla andra och det är inget "fel" på mig.
Men utifrån det du skriver så tror jag att ni inte har något att förlora att utreda.
OM det nu skulle visa sig att din dotter har en npf-diagnos, så är det inget som säger att hon behöver jubla över den i dagsläget eller i framtiden.
Men vetskapen för hennes omgivning (föräldrar, anhöriga, lärare...) att förstå/veta varför det ser ut som det gör, ökar iaf chansen till att hon bemöts på ett sätt som passar henne bättre.

Diagnoser har nog alltid något att tillföra, även om baksidan ibland kan kännas större.

Jag tror inte att det sker en överdiagnostisering.
Däremot är det säkert många som blir utan diagnos, för att kunskapen hos utredaren att tolka resultaten är bristfällig. Insikten om att en AS-dignos kan se väldigt olika ut, både mellan olika individer och om det är en flicka eller pojke, vuxen eller barn/ungdom är nog större än man tror.

Däremot så tycker jag att det finns en "diagnosjakt" i vårt samhälle så fort det är något som avviker det minsta lilla.
I ditt fall, "orolig mamma" så tycker jag att det är uppenbart att en utredning ska göra. Så stå på dig.

/Sam

Sam, du har alldeles rätt om "diagnosjakten". MEN, det är viktigt att identifiera problem. Och det är i praktiken omöjligt att få hjälp utan diagnos. Trots att det inte borde vara det, om man skall gå efter Skollagen. Där är ju fokus på de problem man de facto har. Och ingen formell diagnos borde behövas. Men sån är ju inte verkligheten.

Orolig mamma skrev:Kan berätta att det var vårdpersonalen på LVU-hemmet som tog upp det här med att hon kanske har Aspbergers och ADHD. Dom ska göra en utredning på henne nu som tar 8 veckor.

Jättebra!
Under tiden kan du läsa in dig allt vad du kan, så att du kan vara ett ännu bättre stöd för henne.
Som Sam skrev, är spektrat stort i detta npf och hur en diagnos tas emot och uppfattas är väldigt olika.
Jag kan tänka mig att för en tonårstjej kan det från början kännas som något påtvingat och obehagligt - egentligen skulle de ju vilja vara som alla andra och inte ställa till så mycket...Men om personalen är bra, kan det bli en väldigt positiv vändning. Låt oss hoppas på det!
För oss som blivit diagnosticerade som vuxna, är det oftast en befrielse och lättnad - vi är vuxna och har bett om hjälp länge, utan att få det, för ingen har trott på oss...Och nu kan man liksom slappna av, och ta emot hjälp.
Barndom och ungdomstiderna får en helt annan förklaring och skuldkänslor försvinner...Det var ju inte vårt fel - vi gjorde vårt bästa...