alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:Vill minnas att det är i just den andra, Gillberg-boken, som avsnittet om Långtidsprognos för vuxna med AS är med, och det är nåt av det värsta jag läst om AS, så illa så jag kopierade sidorna och skrev av dem här! Är det nåt man INTE ska läsa om man är det minsta deppig över AS-misstankar eller AS-diagnos så är det det!

Den första är trevlig däremot, och lättläst. Fast särskilt mycket fakta är det inte i den, eftersom det är en samling självbiografiska stycken.

Attwoods Om Aspergers syndrom, Kari Steindal Aspergers syndrom och vad han nu heter med ryskklingande namn Autismens kultur skulle jag rekommendera om man vill ha nåt faktaspäckat.

Exakt vad tyckte du var så hemskt?

Det var ett stycke där det stod om hur olidligt jobbiga vuxna med AS var på olika sätt, oavsett om de var gränslösa och påflugna eller mer avskärmade (Lorna Wings indelning i subtyper tror jag han utgick ifrån om jag minns rätt).

Får "halsbollar" dvs ångestkänningar bara av att tänka på det textstycket, så jag kommer inte att ta fram det och skriva av det, särskilt som det redan finns nånstans här på Aspergerforum, då jag skrev av precis alltihop en gång.

För mig är det värre att en stor auktoritet på AS skriver så än att en låtsasvetenskaplig typ à la Bettelheim (som tydligen ska ha kokat ihop sina skrifter på hörsägen och från väldigt lite erfarenhet) talar om kylskåpsmammor som ursprunget till autistiskt beteende eller nån scientolog-stolle och anhang skriver som Kärfve gör... Gillberg lyssnar ju folk på på ett helt annat sätt, antar jag. Läskigt, i det här fallet.

Jag känner inte på nåt sätt igen mig eller mina vänner här i beskrivningen ifråga, och möter jag proffs som har sin bild av AS och vuxna baserad delvis på den beskrivningen kan det bara gå åt helsefyr.

Hoppas nån som har bättre minne än jag och minns tråden ifråga ser det här inlägget och länkar dit...

Jag känner igen mig i beskrivningen av att vara jobbig och gränslös och jag är medveten om det också. Så för mig är det inte jobbigt att läsa sånt.

lettan skrev:Jag känner igen mig i beskrivningen av att vara jobbig och gränslös och jag är medveten om det också. Så för mig är det inte jobbigt att läsa sånt.

Jobbig och gränslös (i vissas ögon och enligt vissa normer) är en sak, SÅ jobbig och SÅ gränslös som det beskrivs i texten är nåt annat.

Jag har själv ganska god självkännedom och är inte oemottaglig för folks reaktioner, men det som beskrivs som närmast uteslutande negativ distanslöshet, taktlöshet och rakhet hos aspisar är i mitt liv ofta nåt som ger mig uppskattning.

Många uppskattar att t ex bli ställda intressanta mer djuplodande frågor, få ett ärligt svar på en fråga (om än uttryckt med så mkt känslighet som det går), inte bli strukna medhårs jämt osv. Det hörde jag så sent som igår.

Därav MIN reaktion.

alfapetsmamma skrev:

IndividualThoughtPatterns skrev:

alfapetsmamma skrev:Vill minnas att det är i just den andra, Gillberg-boken, som avsnittet om Långtidsprognos för vuxna med AS är med, och det är nåt av det värsta jag läst om AS, så illa så jag kopierade sidorna och skrev av dem här! Är det nåt man INTE ska läsa om man är det minsta deppig över AS-misstankar eller AS-diagnos så är det det!

Den första är trevlig däremot, och lättläst. Fast särskilt mycket fakta är det inte i den, eftersom det är en samling självbiografiska stycken.

Attwoods Om Aspergers syndrom, Kari Steindal Aspergers syndrom och vad han nu heter med ryskklingande namn Autismens kultur skulle jag rekommendera om man vill ha nåt faktaspäckat.

Exakt vad tyckte du var så hemskt?

Det var ett stycke där det stod om hur olidligt jobbiga vuxna med AS var på olika sätt, oavsett om de var gränslösa och påflugna eller mer avskärmade (Lorna Wings indelning i subtyper tror jag han utgick ifrån om jag minns rätt).

Får "halsbollar" dvs ångestkänningar bara av att tänka på det textstycket, så jag kommer inte att ta fram det och skriva av det, särskilt som det redan finns nånstans här på Aspergerforum, då jag skrev av precis alltihop en gång.

För mig är det värre att en stor auktoritet på AS skriver så än att en låtsasvetenskaplig typ à la Bettelheim (som tydligen ska ha kokat ihop sina skrifter på hörsägen och från väldigt lite erfarenhet) talar om kylskåpsmammor som ursprunget till autistiskt beteende eller nån scientolog-stolle och anhang skriver som Kärfve gör... Gillberg lyssnar ju folk på på ett helt annat sätt, antar jag. Läskigt, i det här fallet.

Jag känner inte på nåt sätt igen mig eller mina vänner här i beskrivningen ifråga, och möter jag proffs som har sin bild av AS och vuxna baserad delvis på den beskrivningen kan det bara gå åt helsefyr.

Hoppas nån som har bättre minne än jag och minns tråden ifråga ser det här inlägget och länkar dit...

flickan-i-g ... tml#116049

alfapetsmamma skrev:

lettan skrev:Jag känner igen mig i beskrivningen av att vara jobbig och gränslös och jag är medveten om det också. Så för mig är det inte jobbigt att läsa sånt.

Jobbig och gränslös (i vissas ögon och enligt vissa normer) är en sak, SÅ jobbig och SÅ gränslös som det beskrivs i texten är nåt annat.

Jag har själv ganska god självkännedom och är inte oemottaglig för folks reaktioner, men det som beskrivs som närmast uteslutande negativ distanslöshet, taktlöshet och rakhet hos aspisar är i mitt liv ofta nåt som ger mig uppskattning.

Många uppskattar att t ex bli ställda intressanta mer djuplodande frågor, få ett ärligt svar på en fråga (om än uttryckt med så mkt känslighet som det går), inte bli strukna medhårs jämt osv. Det hörde jag så sent som igår.

Därav MIN reaktion.

Vet inte om man skulle "uppfatta" den där texten lite mer subjektivt än du gör egentligen. Tror inte bara för att Gillberg beskriver saker på ett sånt sätt att han bortser från att autismspektrumpersoner även trivs i sin diagnos och att det finns positiva sidor till det.

Men visst. Jag håller med dig. Låter lite hårt/negativt/grått efter att läst det du skrev i den andra tråden. Men å andra sidan tar jag inte åt mig så mycket. Diagnoser kan te sig på så olika sätt att ta alla som har Aspergers/HFA för distanlösa "idioter", om jag nu ska uttrycka mig väldigt grovt, är ju korkat det i sig.

IndividualThoughtPatterns skrev:Vet inte om man skulle "uppfatta" den där texten lite mer subjektivt än du gör egentligen. Tror inte bara för att Gillberg beskriver saker på ett sånt sätt att han bortser från att autismspektrumpersoner även trivs i sin diagnos och att det finns positiva sidor till det.

Men visst. Jag håller med dig. Låter lite hårt/negativt/grått efter att läst det du skrev i den andra tråden. Men å andra sidan tar jag inte åt mig så mycket. Diagnoser kan te sig på så olika sätt att ta alla som har Aspergers/HFA för distanlösa "idioter", om jag nu ska uttrycka mig väldigt grovt, är ju korkat det i sig.

Lite mer subjektivt?

Om han inser att vi ser saker på ett mindre neuronormativt sätt kan jag inte säga, jag kan ju bara utgå ifrån texten och inte tillskriva honom tankar och åsikter jag bara önskar han hade... Vi ska ju ha så svårt för att förstå andras tankar och känslor... desto svårare att då göra det utan att ha nåt att gå på.

Hade det varit en valfri tant nånstans, som sagt så, typ som såna jag hört på Aspergercenter (sjukt nog), det vore en sak, men Gillberg som ska vara en sån auktoritet? Det är inget annat än sorgligt tycker jag. Märkligt nog upplever jag inte honom sån alls när det gäller ADHD, och jag har ju den diagnosen också, och torde alltså kunna vara lika kinkig och lättstött vad gäller vad som sägs om folk med det.

Skitsamma. Jag ska inte älta det mer, sååå intressant är det inte.

Menade objektivt! Fan, blandar jämt ihop subjektivitet och objektivitet

Du har ju givetvis rätt att känna/tycka så och visst. Jag håller med dig, som redan sagt. Men jag känner inte att jag behöver ta åt mig så mycket som du verkar göra. Det är väl det i grund och botten jag försöker säga. Alltså att du verkar ta åt dig en del. Men sån är du...

IndividualThoughtPatterns skrev: Alltså att du verkar ta åt dig en del. Men sån är du...

Jag skulle inte säga att jag är sån överlag. Jag finner det kränkande för alla som det inte stämmer på, och jag tycker den onödigt negativa bilden är icke-stämmande på fler med AS som JAG känner än tvärsom, om du förstår. Så det handlar inte primärt om att bli stött för egen del om det var det du menade nu.

BUMPNING

Jag gillade boken när jag läste den.
Jag ser hellre att människor med AS läser den som första bok än att personer med bipolär sjukdom (som jag också har) läser Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Om man ska introducera sig själv till vad som finns skrivet om sin egna sjukdom/diagnos så är det ju bra om utgångsläget är gott. Heberlein fokuserar på sin depressivitet och självmordsbenägenhet på ett sätt som jag finner opassande och ja, osmakligt. Det är visserligen en del av bipolär sjukdom också, att vara deppig och ibland exakt så deppig men det är inte allas upplevelse. Det var inte min.

Jag väntade ett tag innan jag läste Gunilla Gerlands bok och jag läste den egentligen bara för att hon hade intervjuats i SvD.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/efterlyses-handbok-med-sociala-regler_151669.svd

Jag kände igen mig så intensivt i det mesta av hon sa i den artikeln att wow, det HÄR måste jag läsa, bl a står det i artikeln:

För mig är det inte avkopplande att träffa människor, även om jag tycker om att umgås och ha intressanta diskussioner. En bekant till mig påpekade nyligen hur olika vi är: Hon hämtar energi genom att umgås med andra för att orka vara ensam. Men hon har märkt att jag måste ha mycket tid ensam för att samla energi till att vara tillsammans med människor.

Så är det för mig också. Jag älskar egentligen att umgås med folk men det blir bara kaos och oreda till slut. Och nu är det väldigt synbart. Att umgås med någon kräver mer eller mindre uppmärksamhetsvila i en dag efteråt.

Så jag läste boken, jag gillar den, jag gillar tonfallet och jag kände igen mig. Den sociala handboken vill jag gärna ha, på vissa områden i varje fall.

Gerlands bok är mycket bra, enligt mig. Sen vet jag inte om den är skriven som en "faktabok" om Asperger, men jag tycker att man kan hitta en hel del exempel på AS-tänkande i den som kanske gör att man förstår sig på vad Asperger handlar om.

Hennes familjeproblem tror jag också att många känner igen sig i. Jag gjorde det, och tror att det kan finnas fler sådana familjer bland "diagnos-personer" - inte på grund av dennes diagnos, utan för att det är ärftligt (och att man inte nödvändigtvis har förstående föräldrar med samma form av npf som man själv har).

Jag gillade också Gunilla Gerlands bok. Men jag läste den för 10 år sedan under en utbildning. Och trots att jag måde lika dåligt då och hade samma symtom på AS som jag har idag, så förstod jag aldrig att detta var något som kunde handla om mig.

Jag har för några månader sedan läst boken igen och jag känner fortfarande inte igen mig. Jo, i vissa delar. Men jag kräver mer igenkänning än bara vissa delar här och där för att kunna acceptera att detta kan vara samma symtom/funktionsnedsättning som jag har.

Jag är en sån person som måste helt identifiera mig med en annan människas svårigheter för att förstå att det kan handla om samma diagnos. Finns det 20 diagnoskriterier så ska jag helst uppfylla dem alla för att bli överbevisad. Annars blir det inte rätt.

Så för mig sa boken inget alls om mig, det var bara en väldigt dramatisk skildring om Gunilla Gerlands liv.


Samma problem har jag idag nu när jag precis blivit utredd av psykologiskt team. Jag är faktiskt lite rädd att jag inte kommer att få någon diagnos alls eftersom jag vet att jag inte uppfyller alla diagnoskriterierna (Speciellt inte Gillberg & Gillbergs mycket snäva diagnoskriterier).

Det är inte så att jag gärna VILL ha AS, men jag bävar för att stå diagnoslös och få börja om från början igen och hitta en annan lämplig diagnos. För något står inte rätt till så att säga. Jag har varit annorlunda hela mitt liv och jag har egentligen aldrig mått riktigt bra (förutom då jag var liten och bodde i föräldrarnas skyddade verkstad).

Nåja, lite OT som vanligt.

Den enda bok jag har läst av henne är en liten bok som är avsedd för barn som just har fått AS-diagnos. Jag läste den i samband med att min partners dotter fick den på BUP. Den boken var katastrofal. Det tog ända fram till sidan 25 (eller däromkring) innan hon nämnde någonting alls som är positivt med AS, och inte blev det många fler positiva saker innan boken var slut. Jag påpekade detta för utredningspsykologen, och hon verkade förstå min kritik.

Jag känner inte igen mig alls i Gerland och gillade inte boken, kanske hönan och ägget. Förmodligen för jag inte är rent autistisk. Samma med Iris Johanssons bok "En annorlunda barndom" jag klarar inte av den, den är så... jag vet inte, jag känner inte ens igen mig i fragment.

MsTibbs skrev:Jag känner inte igen mig alls i Gerland och gillade inte boken, kanske hönan och ägget. Förmodligen för jag inte är rent autistisk. Samma med Iris Johanssons bok "En annorlunda barndom" jag klarar inte av den, den är så... jag vet inte, jag känner inte ens igen mig i fragment.

Jag tyckte också att "En annorlunda barndom" var märklig. Jag brukar nästan alltid läsa klart när jag väl börjat läsa en bok , hur tråkig den är. Men den här var helt omöjlig. Den kändes inte "äkta" , svårt att beskriva.

Kvasir skrev:Den enda bok jag har läst av henne är en liten bok som är avsedd för barn som just har fått AS-diagnos. Jag läste den i samband med att min partners dotter fick den på BUP. Den boken var katastrofal. Det tog ända fram till sidan 25 (eller däromkring) innan hon nämnde någonting alls som är positivt med AS, och inte blev det många fler positiva saker innan boken var slut. Jag påpekade detta för utredningspsykologen, och hon verkade förstå min kritik.

Den ÄR ju väldigt dramatiskt skriven för någon med AS/högfungerande autism, i sin "litterära" stil är den väldigt dramatiskt pådrivande. Om man har en utsatt barndom så är det ju svårt att veta vad som är vad. Så var det i mitt eget fall, särskilt när det gäller min bipolära sjukdom. AS har ju legat och hummat med hela tiden. Någon vidare dussinbetraktelse av AS är det ju därför inte i så att man känner igen sig från första sidan. Ändå säger den dig mer än annat jag har läst. Men nej, överdrivet positiv är den inte. Och Gunilla Gerlands upplevelser är ju tack och lov inte universella, det samma som Heberleins inte är gemensamma för alla med bipolär sjd typ 2.

Selma skrev:

MsTibbs skrev:Jag känner inte igen mig alls i Gerland och gillade inte boken, kanske hönan och ägget. Förmodligen för jag inte är rent autistisk. Samma med Iris Johanssons bok "En annorlunda barndom" jag klarar inte av den, den är så... jag vet inte, jag känner inte ens igen mig i fragment.

Jag tyckte också att "En annorlunda barndom" var märklig. Jag brukar nästan alltid läsa klart när jag väl börjat läsa en bok , hur tråkig den är. Men den här var helt omöjlig. Den kändes inte "äkta" , svårt att beskriva.

Hon upprepar sig nåt ohyggligt i den, det är jobbigt, för man vill hoppa över det som är precis detsamma, men det är svårt att landa på rätt ställe sen igen. Och så är hon tokflummig. Plus att jag ogillar det där med att BOTAS från autism, som hon talar om på slutet (fast kanske med andra ord).

alfapetsmamma skrev:

Selma skrev:

MsTibbs skrev:Jag känner inte igen mig alls i Gerland och gillade inte boken, kanske hönan och ägget. Förmodligen för jag inte är rent autistisk. Samma med Iris Johanssons bok "En annorlunda barndom" jag klarar inte av den, den är så... jag vet inte, jag känner inte ens igen mig i fragment.

Jag tyckte också att "En annorlunda barndom" var märklig. Jag brukar nästan alltid läsa klart när jag väl börjat läsa en bok , hur tråkig den är. Men den här var helt omöjlig. Den kändes inte "äkta" , svårt att beskriva.

Hon upprepar sig nåt ohyggligt i den, det är jobbigt, för man vill hoppa över det som är precis detsamma, men det är svårt att landa på rätt ställe sen igen. Och så är hon tokflummig. Plus att jag ogillar det där med att BOTAS från autism, som hon talar om på slutet (fast kanske med andra ord).

Pratar vi om Gerland eller om En annorlunda barndom?

Juddy skrev:

alfapetsmamma skrev:

Selma skrev:Jag tyckte också att "En annorlunda barndom" var märklig. Jag brukar nästan alltid läsa klart när jag väl börjat läsa en bok , hur tråkig den är. Men den här var helt omöjlig. Den kändes inte "äkta" , svårt att beskriva.

Hon upprepar sig nåt ohyggligt i den, det är jobbigt, för man vill hoppa över det som är precis detsamma, men det är svårt att landa på rätt ställe sen igen. Och så är hon tokflummig. Plus att jag ogillar det där med att BOTAS från autism, som hon talar om på slutet (fast kanske med andra ord).

Pratar vi om Gerland eller om En annorlunda barndom?

Sorry, Iris Johansson och En annorlunda barndom syftade jag på.

Gunilla Gerland gillar jag mycket.

alfapetsmamma skrev:

Juddy skrev:

alfapetsmamma skrev:
Hon upprepar sig nåt ohyggligt i den, det är jobbigt, för man vill hoppa över det som är precis detsamma, men det är svårt att landa på rätt ställe sen igen. Och så är hon tokflummig. Plus att jag ogillar det där med att BOTAS från autism, som hon talar om på slutet (fast kanske med andra ord).

Pratar vi om Gerland eller om En annorlunda barndom?

Sorry, Iris Johansson och En annorlunda barndom syftade jag på.

Gunilla Gerland gillar jag mycket.

Jag håller med, Iris Johansson gav mig ingenting.

Jag håller nu på att göra en bokrecension om "En riktig människa" av Gunilla Gerland till den hemsida, som jag arbetar på, och på det sättet hittade jag den här tråden och den här hemsidan.

Nå väl. Jag tycker mycket om den här boken. Visst är det så, att trots att jag har diagnosen AS, så känner jag inte igen mig i allt. Min familj var inte alls så dysfunktionell (jag förundrar mig faktiskt över att Gunilla och Kerstin inte hamnade hos en fosterfamilj, när de var tonåringar och pappan lämnade dem och mamman blev sjukare och sjukare). Och inte heller jag har eller har haft de flesta av de problem, som Gunilla har/har haft. Jag funderade aldrig heller själv över att jag skulle vara annorlunda, utan det började jag med först när jag var tretton år, för då började skolpsykologen prata om, att jag kanske hade Asperger, och jag kände igen mig i det. Och jag skulle absolut aldrig någonsin i livet ha börjat knarka, eftersom jag hatar alla droger och har gjort det i hela mitt liv. Hellre ingen kompis än en dålig kompis, det är min levnadsregel. Att hennes mamma var missbrukare borde också ha avskräckt henne. Och att kasta sig in i det ena hopplösa förhållandet efter det andra var också ett misstag, som jag aldrig skulle göra. För jag lever också efter regeln "hellre ingen man än en dålig man".

Fast jag måste ändå säga, att jag känner igen mig i en del. Som att vuxna hellre ser ett barn som "lat", "besvärlig", "konstig" och "bortskämd" än att tänka på, att barnet kanske är annorlunda än andra barn och har särskilda behov. Och trots att jag kunde leka med andra barn, när jag var liten, så var jag också gärna ensam, eller så lekte jag med min mamma eller med min syster. (Nu som vuxen har jag inga vänner alls, utan bara min familj och bekanta.)

Dessutom kan man läsa boken utan att behöva känna igen sig i den, utan bara för att det är ett gripande livsöde. Jag tycker också att det är mycket tragiskt, att Gunilla inte fick diagnos förrän i trettioårsåldern. Jag fick min när jag var fjorton och ett halvt år, och jag tycker att det var i senaste laget. Och tänk då på alla människor, som har dött innan de har kunnat få en diagnos. Det är en skrämmande tanke.

Och angående "En annorlunda barndom" av Iris Johansson, så har jag liknande tankar. Jag känner absolut inte igen mig i allt, eller ens i det mesta, men ändå i somliga delar. Även där finns ju oförstående vuxna, som tycker att "men det är väl bara för ungen att skärpa sig". Och även den är i sig själv en bra bok.

Gunilla Gerlands bok är rörig....

Har lyssnat på ett föredrag som Gunilla höll.....jag tycker hon är rörig hela hon.....

Jag själv har Aspergers Syndrom men jag tycker hon.....verkar på en annan planet....

Jag själv har mycket gemensamt med andra AS personer som jag träffat.....

will skrev:Gunilla Gerlands bok är rörig....

Har lyssnat på ett föredrag som Gunilla höll.....jag tycker hon är rörig hela hon.....

Jag själv har Aspergers Syndrom men jag tycker hon.....verkar på en annan planet....

Jag själv har mycket gemensamt med andra AS personer som jag träffat.....

En bok där Gunilla Gerland medverkar, På förekommen anledning, är bra.

will skrev:Gunilla Gerlands bok är rörig....

Har lyssnat på ett föredrag som Gunilla höll.....jag tycker hon är rörig hela hon.....

Jag själv har Aspergers Syndrom men jag tycker hon.....verkar på en annan planet....

Jag själv har mycket gemensamt med andra AS personer som jag träffat.....

Hur menar du, att hon verkar som om hon var på en annan planet? Och på vilket sätt är hon rörig?

Har precis börjat läsa den (ca 50 sidor), men än så länge är det inte mycket jag känner igen mig i. Hon verkar extremt autistisk och uppfyller varenda kriterium typ. Jag har dock en högfungerande form av aspergers, så det är kanske inte så konstigt. Några småsaker har jag dock känt igen mig i hittills:

*Avskyr höga ljud som t.ex från motorcyklar/mopeder och hundskall.
*När jag var liten gillade jag inte när folk skrattade, jag tog det alltid personligt och blev sur/ledsen. Har lätt för att ta saker personligt nu också.
*Intresse för insekter/kryp som liten. I hennes fall var det daggmaskar, jag gillade gråsuggor och snäckor/sniglar. (Det gör jag fortfarande iofs )

Jag fattar förresten inte hur hon kan komma ihåg så mycket från när hon var liten. Jag minns typ ingenting om hur jag tänkte eller reagerade när jag var 4 år, men hon verkar minnas hur mycket som helst.