Jag HATAR de flesta förändringar. Även om något blir till det bättre så bryter jag ihop innan jag är helt säker på att det verkligen kommer bli så (även om folk säger det gång på gång; det spelar ingen roll för mig.)

Det senaste exemplet var när min dotter skulle åka på semester med sin far. Hon skulle vara borta från mig i nästan en månad (!) och jag mådde skitdåligt de första två veckorna innan jag hann "vänja mig vid att hon var borta". Nu när hon kom hem (för två veckor sedan) så har jag haft enormt svårt att vänja mig vid att hon är tillbaka. (Trots att jag är väldigt glad över det.)

Det här kanske inte låter som ett riktigt problem men det är det! Förändringar kan förstöra hela min trygghet och jag kan kollapsa mentalt i veckor när det händer något som gör att jag måste ändra mina vanor..

Känner någon igen det här? Är det typiskt AS?

Personligen litar jag sällan på folks ord när de säger att det kommer o bli på ett visst sätt, speciellt allergisk mot vissa ämnen.
De skulle lika gärna kunna säga bakterier är ofarliga eller flygresor är ofarliga.
Det bror såvitt jag vet på vilka bakterier och var de är samt mängden.
Flygresor på ifall flygplanet krashar eller inte.

Har en inbyggd detektor för när folk säger saker de egentligen bara tror men jag tar ändå deras ord som fakta och lyssnar inte riktigt till detektorn.

nano skrev:Personligen litar jag sällan på folks ord när de säger att det kommer o bli på ett visst sätt, speciellt allergisk mot vissa ämnen.
De skulle lika gärna kunna säga bakterier är ofarliga eller flygresor är ofarliga.
Det bror såvitt jag vet på vilka bakterier och var de är samt mängden.
Flygresor på ifall flygplanet krashar eller inte.

Har en inbyggd detektor för när folk säger saker de egentligen bara tror men jag tar ändå deras ord som fakta och lyssnar inte riktigt till detektorn.

Väl talat. *Mållös*
Jag hade inte kunnat beskriva mitt eget sätt att se på det hela bättre!

Jag ogillar definitivt förändringar, och jag är rätt säker på att det är typiskt för AS.

Håller med alla föregående talare. Förändringar suger.

Allt förändras, inget är konstant sägs det ju.
Jag förändras inte speciellt mycket dock.
Hatar förändringar.

Jag tror på förändringar. Att saker måste förändras för att förbättras. Och att förändring är en naturlig del av det levande.

Men personligen känns det tyvärr oftast väldigt jobbigt.

missbutterfly skrev:Jag HATAR de flesta förändringar. Även om något blir till det bättre så bryter jag ihop innan jag är helt säker på att det verkligen kommer bli så (även om folk säger det gång på gång; det spelar ingen roll för mig.)

Dito.

Jag tycker inte om konstiga förändringar. Förändringar som innebär att jag måste tvinga fram kreativitet och ett skiftande tänkande (att jag måste kontrollera, bevara, fixa, bygga etc).

missbutterfly skrev:Väl talat. *Mållös*
Jag hade inte kunnat beskriva mitt eget sätt att se på det hela bättre!

Kul att jag antagligen kunde göra dig glad eller något

Vet inte riktigt om du kommer o bli fullt lika glad av detta men antagligen inte ledssen heller.
Å andra sidan måste ju alla få ha åsikter.

Förändringar till det bättre gillar jag oftast men oftast är förändringar inte i förbättringssyfte utan förändringssyfte, ungefär som om man tycker att det behövs förändring för förändringens skull ungefär.

******** Överflödig info *********
Gillar starkt att lösa saker med noll framförhållning faktiskt, jobbade för vattenfestivalen med det som kallades "bud och artisttransporter".
Det roligaste jag visste var när något hänt, tex att någons mat hade försvunnit och vi fick åka o fixa ny mat eller någon glömt o beställa transport och vi fick lov att åka direkt utan framförhållning.
Bästa körningen var när vi fick veta att de var på väg med båttransporten från riddarholmens scen.
De var många och behövde tre vans för att ta alla till hotellet.
Vi sprang ut tre personer och rivstartade (men höll hastighetsbegränsningen) ut på skeppsbrokajen som var full med folk men vi kom igenom de kanske 100 metrarna på bara 20 sekunder ungefär, sedan var vi framme vid södermälarstrand 30 sekunder senare.
Det sades ha sett roligt ut när tre nästan identiska vans bromsar in med lätt skrikande däck och plötslligt står uppställda snett som om de skulle fotograferas under gatlyktan ungefär.
Då var det ungefär 10 meter kvar för båten tills den skulle lägga till.

Sedan körde vi lugnt till hotellet.

carl skrev:Jag tror på förändringar. Att saker måste förändras för att förbättras. Och att förändring är en naturlig del av det levande.

Men personligen känns det tyvärr oftast väldigt jobbigt.

Ungefär som jag tänker och har det.
Rent intellektuellt vet jag att livet består av förändringar och att en del förändringar leder långsiktigt till det bättre.
På det mer känslomässiga planet hatar jag dock förändringar, det blir väldigt jobbigt för mig. "Omställningsbesvär" som jag kallar dem, och anställningsprocessen är inte ett dugg roliga.
Kommer förändringar utifrån egna beslut så är de lättare att hantera (såklart), för då ser jag meningen med dem... då är det lättare att stå ut tills man hittar balansen igen.

Jag måste medge att förändringar stressar mig även om det är till det bättre. Och att flyga är bland det värsta jag vet då jag blir stressad på flygplatsen med tankar som "Tänk om jag missar planet", "Tänk om vi störtar" etc. På planet brukar det vara lite lugnare men att sova kommer aldrig på frågan - planet kan ju störta >.<

Tänker och känner liknande som carl och TheBoxSaysNo skriver. Ser förändringar som en del av livet, men de kan ändå vara jobbiga att hantera. Det går lättare om jag får tid på mig att ställa om. Inbillar mig att jag blivit något mer flexibel med åren.

missbutterfly skrev:Förändringar kan förstöra hela min trygghet och jag kan kollapsa mentalt i veckor när det händer något som gör att jag måste ändra mina vanor...

Total igenkänning!
(Även vad gäller den specifika situationen kring barn, tyvärr!)

Jag känner igen mig helt och hållet. Jag avskyr förändringar, även dem jag valt själv. Dock så brukar det nästan alltid bli bra i de sistnämna fallen, men precis när förändringen sker och de första dagarna/veckorna efter är det mest plågsamt.

Känner också igen mig... får en förhöjd ångestnivå inför alla förändringar, positiva som negativa.

Jag gillar inte heller förändringar och har svårt att anpassa mig och det tar ett tag innan jag börjat lära mig. Som på jobbet när vi fick nya apparater och jag fick panikångest över att jag glömt ett kort. Jag var redan ovillig till dessa apparater fast jag visste att det skulle bli bättre med dessa.

missbutterfly skrev:
Det senaste exemplet var när min dotter skulle åka på semester med sin far. Hon skulle vara borta från mig i nästan en månad (!) och jag mådde skitdåligt de första två veckorna innan jag hann "vänja mig vid att hon var borta". Nu när hon kom hem (för två veckor sedan) så har jag haft enormt svårt att vänja mig vid att hon är tillbaka. (Trots att jag är väldigt glad över det.)

Så känner jag varje dag när jag lämnar respektive hämtar min dotter på förskolan. Det är väldigt jobbigt.

En stor del av dagen går åt till att jag först måste vänja mig vid att det bara är jag som är hemma och sedan måste jag förbereda mig på att jag ska hämta hem min dotter igen. Den faktiska arbetstiden blir väldigt kort och ineffektiv på grund av detta.

Det sägs ju att personer med aspergers ska ha så svårt för förändringar så jag är nyfiken på hur svårt ni tycker att det är med förändringar? Själv kan jag faktiskt gilla förändringar i många situationer,bra sådana förstås

Jag tycker oftast inte om förändringar. Är särskilt skeptiskt inställd till om någon vill införa nya teknikprylar i mitt hem eller mitt liv. Jag är alltid den sista att skaffa mobil, mp3, dvd, bärbar dator m.m. Min inställning till förändringar handlar i hög grad om att jag inte drivs av tankesättet "nytt är bättre". Blir också väldigt förvirrad och nervös vid flytt, separationer, renoveringar, ombyggnader, nya möbler m.m. och har ett behov av att klamra mig fast vid det gamla. Lite larvigt kan tyckas, eftersom det nya faktiskt kan fylla en bra funktion. Men min känsla av trygghet rubbas liksom vid förändringar.

Hej Svarabhaktivokal m.fl.
Jag känner igen mig lite i det som du skriver. För att slippa upprepa mig så har jag skrivit tidigare i en annan tråd med rubriken: "Tänka utanför ramarna" länken dit är

tanka-utanf ... 12929.html

Vill bara tillägga att jag fortfarande använder freestylekasettbandspelare när jag vill lyssna på prat och musik i kassettband för jag har ännu inte skaffat mp3-spelare ännu. och så har jag fortfarande en gammal mobil och har ännu inte skaffat kameramobil ännu.

Du är inte ensam om att vara sist i tekniska utvecklingen.

Egentligen borde folk välja om de vill ha freestylekassettbandspelare med inbyggd radio eller mp3-spelare med inbyggd radio m.fl. utan att marknaden ska behöva bestämma över oss kunder på det viset tycker jag.

Marknaden borde ta mer hänsyn till oss nostalgiker och förändringsobenägna människor och inte bara förändringsbenägna människor anser jag.

mvh Noli

Mitt sätt att se på förändringar
Förändringar gillar jag inte, speciellt om de kommer plötsligt. De skapar ett kaos inom mig som håller i med varierad längd innan jag återfår balansen.
Jag avskyr t ex att möblera om. Om jag måste flytta på något kan jag stå och vända och vrida på saken en lång stund tvångsmässigt innan ångesten släpper och jag accepterar förändringen.

Jag ogillar förändringar väldigt mycket. Det känns inte bra med nya situationer där jag inte vet hur jag ska reagera..

Haha även jag ogillar nya saker. Jag har en mobil för att jag fick den i present. Men jag hatar den! Så jag använder den bara som väckarklocka. Och inte särskilt ny är den heller, den har kamera som det blir asfula bilder med, och då är jag ändå 15 år
Dom flesta i den här åldern har det allra senaste, iaf där jag bor

Baevern skrev:Haha även jag ogillar nya saker. Jag har en mobil för att jag fick den i present. Men jag hatar den! Så jag använder den bara som väckarklocka. Och inte särskilt ny är den heller, den har kamera som det blir asfula bilder med, och då är jag ändå 15 år

Hmm, hade inte dina föräldrar mobiltelefoner när du var liten? Jag fick min första när jag flyttade hemifrån för 10 år sedan, tyckte att de flesta hade mobil redan då.