Jag har igångsättningssvårigheter och till viss grad sociala problem, vilka bägge (oavsett vari Asperger ligger) är intimt kopplade till för mig svårkontrollerbara emotionella reaktioner:

Efter en diagnos (Asperger) och kontakt med habiliteringen som bara upprepar gammal aldrig fungerande skåpmat måste jag återigen ställa denna fråga:

Finns det någon FUNGERANDE hjälp överhuvudtaget för dessa bekymmer? Att leta efter nya metoder verkar endast relevant om det faktiskt finns några, så har någon FAKTISKT blivit hjälpt med problem av den här typen? Eller bör man helt enkelt ge upp sina ambitioner att fungera bättre, eftersom inga lösningar existerar?

Proffesionell hjälp? Nej, tror jag vi har kommit fram till här på forumet, inte annan än att gå till aktivitetscentrum. Lösningar som man orkar använda på egen hand finns däremot kanske, läs liknande trådar och leta efter folk som liknar dig och leta efter metoder som sådana personer hoppas ska fungera för dig! Fråga gärna efter tips om specifika lösningar/problem, det gör alla (nåja) här.

jonsch skrev:Proffesionell hjälp? Nej, tror jag vi har kommit fram till här på forumet, inte annan än att gå till aktivitetscentrum. Lösningar som man orkar använda på egen hand finns däremot kanske, läs liknande trådar och leta efter folk som liknar dig och leta efter metoder som sådana personer hoppas ska fungera för dig! Fråga gärna efter tips om specifika lösningar/problem, det gör alla (nåja) här.

Nja, ingen på det här forumet verkar ha lösningar som ens fungerar på sig själva, än mindre kan tänkas fungera på andra. För övrigt var det nog tio år sedan någon föreslog ett sätt att försöka minska igångsättningsproblem jag inte redan tänkt på, prövat och misslyckats med 100 gånger.

Peter skrev:Jag har igångsättningssvårigheter och till viss grad sociala problem, vilka bägge (oavsett vari Asperger ligger) är intimt kopplade till för mig svårkontrollerbara emotionella reaktioner:

Efter en diagnos (Asperger) och kontakt med habiliteringen som bara upprepar gammal aldrig fungerande skåpmat måste jag återigen ställa denna fråga:

Finns det någon FUNGERANDE hjälp överhuvudtaget för dessa bekymmer?
Att leta efter nya metoder verkar endast relevant om det faktiskt finns några, så har någon FAKTISKT blivit hjälpt med problem av den här typen? Eller bör man helt enkelt ge upp sina ambitioner att fungera bättre, eftersom inga lösningar existerar?

Hab kan vara til lhjälp men det är väldigt skiftande efter vad jag förstått här på forumet. Jag har hjälp av mitt hab såtillvida att jag går i en grupp som heter vardagssamtal där vi genom rollspel övar sociala relationer. Vi är 5 personer med diagnos As. och två ledare (psykolog + psykologkandidat) också har jag en kurator som hjälper mig med myndighetskontakter och lite vad man
bör tänka på då man söker jobb och vad som kan gälla för oss med As. i jobbsammanhang.

Jag har stödsamtal hos en psykolog men där händer inte så mycket. Hon passar nog inte riktigt mig. (Har inte riktigt kommit underfund med henne och det är nog ömsesidigt) och jag mår nu bättre och behöver inte så mycket mer stöd förutom den kuratorn och gruppen ger.

De flesta hab har någon form av grupper. Med lite tur finns där kanske något som kan hjälpa lite i alla fall.

Ok, jag kanske är lite orättvis och inte så lite otydlig (mycket på grund av en enorm trötthet och frustration över att diagnosen verkar så sanslöst meningslös) .

Jag vet att folk har fått hjälp, men i första hand var nog frågan om folk fått fungerande hjälp med igångsättningssvårigheter, och i första hand sådana som är grova och som kommer mer eller mindre utan förvarning. Jag kan inte personligen se vilken typ av "träning" som kan få dessa att bli bättre, och skulle väldigt gärna vilja veta om någon faktiskt fått hjälp med sådant genom någon typ av gruppträning (hur den nu än må se ut).

Peter skrev:Ok, jag kanske är lite orättvis och inte så lite otydlig (mycket på grund av en enorm trötthet och frustration över att diagnosen verkar så sanslöst meningslös) .

Jag vet att folk har fått hjälp, men i första hand var nog frågan om folk fått hjälp med igångsättningssvårigheter, och i första hand sådana som är grova och som kommer mer eller mindre utan förvarning. Jag kan inte personligen se vilken typ av "träning" som kan få dessa att bli bättre, och skulle väldigt gärna vilja veta om någon faktiskt fått hjälp med sådant genom någon typ av gruppträning (hur den nu än må se ut).

Vad tror du själv skulle vara det bästa?

Och vad är det för något du har svårt att sätta igång?

För att man ska kunna ge någon form av råd här behövs nog att du preciserar problemen:

vad menar du med igångsättningssvårigheter?
vad syftar du på när du skriver sociala problem?

Peter skrev:

jonsch skrev:Proffesionell hjälp? Nej, tror jag vi har kommit fram till här på forumet, inte annan än att gå till aktivitetscentrum. Lösningar som man orkar använda på egen hand finns däremot kanske, läs liknande trådar och leta efter folk som liknar dig och leta efter metoder som sådana personer hoppas ska fungera för dig! Fråga gärna efter tips om specifika lösningar/problem, det gör alla (nåja) här.

Nja, ingen på det här forumet verkar ha lösningar som ens fungerar på sig själva, än mindre kan tänkas fungera på andra. För övrigt var det nog tio år sedan någon föreslog ett sätt att försöka minska igångsättningsproblem jag inte redan tänkt på, prövat och misslyckats med 100 gånger.

Jo, du har ju rätt, goda bevisligen fungerande metoder går väl knappast att hitta här, annat än för dem som är nöjda med vad exempelvis sommar föreslår. Det bästa man kan hitta här annars är väl glödande förhoppnignar om att "med denhär metoden så ska dt nog gå, ändå, trots allt som misslyckats, om ett tag ska det nog börja fungera i.a.f.".

Läs de mest optimistiska och mest realistiska trådarna, det är mitt luddiga råd.

docfrasse

Jag lägger på ett *asg* varje gång jag ser din signatur! *LOL*

weasley skrev:Vad tror du själv skulle vara det bästa?

Jag vet inget som fungerar på en ens meningsfull nivå. Det är därför jag behöver någon typ av hjälp. Om jag visste vad som skulle fungera skulle jag kunna söka mer målinriktat, men jag har ingen aning. Om jag skall säga något så tror jag att sådant som fokuserar på att konkretisera och strukturera det som skall göras skulle fungera bäst, men jag vet inget sätt att göra detta med de väldigt allmänna och vittomspännande problem jag själv har.

Och vad är det för något du har svårt att sätta igång?

Mer eller mindre allt. Åtminstone är det oberoende av motivation eller huruvida jag tycker om det jag skall göra eller inte. Specifikt handlar det om att avsluta studier jag har hållit på med i många många år och som nu går in på saker jag har extra svårt med (uppsatser och dylikt). Det gäller dock även tidsfördriv, sociala kontakter av alla slag, mer eller mindre alla aktiviteter man kan tänka sig. Ibland går det och ibland går det inte, och jag har ingen kontroll över när det går eller inte. Sociala kontakter och sådant som på något sätt innebär någon typ av bedömning är det som är extra svårt och i många fall omöjligt att genomföra.

Peter skrev:

jonsch skrev:Proffesionell hjälp? Nej, tror jag vi har kommit fram till här på forumet, inte annan än att gå till aktivitetscentrum. Lösningar som man orkar använda på egen hand finns däremot kanske, läs liknande trådar och leta efter folk som liknar dig och leta efter metoder som sådana personer hoppas ska fungera för dig! Fråga gärna efter tips om specifika lösningar/problem, det gör alla (nåja) här.

Nja, ingen på det här forumet verkar ha lösningar som ens fungerar på sig själva, än mindre kan tänkas fungera på andra. För övrigt var det nog tio år sedan någon föreslog ett sätt att försöka minska igångsättningsproblem jag inte redan tänkt på, prövat och misslyckats med 100 gånger.

Jodå jag. Har lösning på "igångsättningen" alltså. Fast även om jag har mina metoder, så är det ju inte säkert att det funkar på andra. Det är ju så himla individuellt och jag tror att det är det som är problemet.

Peter! Kan du inte få hjälp med att hitta komma igång strategier via kontaktperson på ngn habilitering? Via diskussioner med ngn kunnig person skulle man kunna komma på lösningar som funkar just för dig. Och kan du inte eller vill inte prata, så kanske du kan skriva ner det, dina funderingar och problem, och visa för personen du pratar med.Hoppas det ordnar sig!

docfrasse skrev:För att man ska kunna ge någon form av råd här behövs nog att du preciserar problemen:

vad menar du med igångsättningssvårigheter?
vad syftar du på när du skriver sociala problem?

Du har naturligtvis rätt.

Igångsättningssvårigheter innebär egentligen bara att det tar emot för mig att göra i princip vad som helst. Följden av detta är att jag antingen aldrig ens tänker på det (det jag behöver göra "försvinner" bara, når aldrig fram i tankarna), eller att jag, då jag måste göra något, måste aktivt "tvinga mig" att göra det, . Att tvinga mig att göra något går oftast inte, utan följden är att jag tar ut mig fullständigt genom att mer eller mindre "stånga huvudet mot väggen" utan att kunna börja med vad det nu än kan handla om. Externa obrytbara "deadlines" kan fungera, men är naturligtvis sällan applicerbara annat än i rena studie/jobb-sammanhang. De förenklar dock väldigt lite, eftersom det fortfarande är lika jobbigt att stänga sig igenom spärrarna.

Sociala problem är nog ganska brett i mitt fall, men det mest tydliga är:
Jag klarar (i princip) inte av att ta någon typ av kontakter (telefon, e-post, när jag ser någon på stan osv) annat än om personen ifråga redan på förhand förväntar sig att jag skall ta den specifika kontakten. Detta leder naturligtvis också till att jag inte klarar av att upprätthålla kontaker.

Själva den sociala situationen när jag pratar med folk och kontakt redan är tagen är inte så problematisk, även om jag ofta börjar skämmas över mig själv varefter jag försöker dra mig undan kontakten ifråga.

Glimma skrev:
Peter! Kan du inte få hjälp med att hitta komma igång strategier via kontaktperson på ngn habilitering? Via diskussioner med ngn kunnig person skulle man kunna komma på lösningar som funkar just för dig. Och kan du inte eller vill inte prata, så kanske du kan skriva ner det, dina funderingar och problem, och visa för personen du pratar med.Hoppas det ordnar sig!

Det är just det: Det verkar inte finnas någon kunnig person på habiliteringen. Ingen har ens kommit med förslag till hur detta skulle gå till, som jag inte redan prövat förut.

Jag har inga som helst problem att diskutera dessa saker med psykologer/arbetsterapeuter/godtycklig person på stan (nåja), och om inte i skrift så åtminstone "face-to-face", brukar jag lyckas få folk att förstå problematiken. De verkar dock aldrig kunna komma med några strategier för att finna en lösning. Har många många års erfarenhet av detta, så jag blev lite besviken (läs otroligt frustrerad) när de på habiliteringen verkade lika okunniga som godtyckliga psykiatriker och psykologer.

Jag har också väldiga igångsättningsproblem, och enligt flera av de läkare jag har haft så är just det något som man inte vet mycket om vad man ska göra åt. Om man kan sätta igång men inte orkar genomföra så finns det behandling, men att ha svårt att sätta igång är tydligen ett mera outforskat område.

För egen del har jag dock funderat på om det handlar om ADD-drag och om det möjligen skulle kunna göra någon nytta med medicninering för det. Om jag inte minns alldeles fel tyckte docfrasse, i någon annan tråd, att det kunde finnas skäl att testa det även om det inte föreligger ADD-diagnos. Jag har funderat på att ta upp det med nästa läkare jag träffar.

Kvasir skrev:Jag har också väldiga igångsättningsproblem, och enligt flera av de läkare jag har haft så är just det något som man inte vet mycket om vad man ska göra åt. Om man kan sätta igång men inte orkar genomföra så finns det behandling, men att ha svårt att sätta igång är tydligen ett mera outforskat område.

För egen del har jag dock funderat på om det handlar om ADD-drag och om det möjligen skulle kunna göra någon nytta med medicninering för det. Om jag inte minns alldeles fel tyckte docfrasse, i någon annan tråd, att det kunde finnas skäl att testa det även om det inte föreligger ADD-diagnos. Jag har funderat på att ta upp det med nästa läkare jag träffar.

Ja, jag har funderat i de banorna också. Jag har försökt få en psykiatrikerkontakt i samarbete med habiliteringen och en psykiatriker som var med på utredningen trodde sig kunna undersöka frågan, men jag har inte kommit längre än så.

Själv uppfattade jag att den medicin jag prövade för flera år sedan, som påverkade BÅDE noradrenalin och serotonin gav viss positiv effekt (kommer inte ihåg verksamma substansen, men kan nog ta reda på det), medan vanliga SSRI endast gav negativa effekter, men jag har inte riktigt "prövat" detta. Jag misstänker att mediciner som påverkar noradrenalin och dopamin borde kunna ha vissa positiva effekter (i praktiken sådana mediciner som ges till folk med ADHD), men jag vet inte hur många läkare som är beredda/kan skriva ut de som endast skrivs ut till folk med ADHD-diagnos.

Peter skrev:Ja, jag har funderat i de banorna också. Jag har försökt få en psykiatrikerkontakt i samarbete med habiliteringen och en psykiatriker som var med på utredningen trodde sig kunna undersöka frågan, men jag har inte kommit längre än så.

Själv uppfattade jag att den medicin jag prövade för flera år sedan, som påverkade BÅDE noradrenalin och serotonin gav viss positiv effekt (kommer inte ihåg verksamma substansen, men kan nog ta reda på det), medan vanliga SSRI endast gav negativa effekter, men jag har inte riktigt "prövat" detta. Jag misstänker att mediciner som påverkar noradrenalin och dopamin borde kunna ha vissa positiva effekter (i praktiken sådana mediciner som ges till folk med ADHD), men jag vet inte hur många läkare som är beredda/kan skriva ut de som endast skrivs ut till folk med ADHD-diagnos.

Jo, jag har genom åren testat diverse preparat med effekt på såväl serotonin som noradrenlin som både och. Jag upplever nog också att de som haft effekt på noradrenalin, eller i alla fall vissa av dem, har hjälpt en del mot igånsättningssvårigheterna. Tyvärr har biverkningarna varit för stora för att det ska fungera i mitt fall.

Peter skrev:Igångsättningssvårigheter innebär egentligen bara att det tar emot för mig att göra i princip vad som helst. Följden av detta är att jag antingen aldrig ens tänker på det (det jag behöver göra "försvinner" bara, når aldrig fram i tankarna), eller att jag, då jag måste göra något, måste aktivt "tvinga mig" att göra det, . Att tvinga mig att göra något går oftast inte, utan följden är att jag tar ut mig fullständigt genom att mer eller mindre "stånga huvudet mot väggen" utan att kunna börja med vad det nu än kan handla om. Externa obrytbara "deadlines" kan fungera, men är naturligtvis sällan applicerbara annat än i rena studie/jobb-sammanhang. De förenklar dock väldigt lite, eftersom det fortfarande är lika jobbigt att stänga sig igenom spärrarna.

Sociala problem är nog ganska brett i mitt fall, men det mest tydliga är:
Jag klarar (i princip) inte av att ta någon typ av kontakter (telefon, e-post, när jag ser någon på stan osv) annat än om personen ifråga redan på förhand förväntar sig att jag skall ta den specifika kontakten. Detta leder naturligtvis också till att jag inte klarar av att upprätthålla kontaker.

Själva den sociala situationen när jag pratar med folk och kontakt redan är tagen är inte så problematisk, även om jag ofta börjar skämmas över mig själv varefter jag försöker dra mig undan kontakten ifråga.

Nu förstår jag mycket bättre. Igångsättningssvårigheterna du beskriver skulle kunna hänga samman med två olika saker - eller bägge samtidigt:

Dels är det vanligt att det bär en emot att göra det mesta när man är nedstämd; det kan här röra sig om en regelrätt depression, men även s k dystymi, ett slags lågaktivt men plågsamt och långvarigt depressivt tillstånd. Det är inte alls nödvändigt att man "vet om" att man har depression, ff a inte om man haft den länge. Din signatur kanske är en ledtråd här? Nedstämdhet av olika slag kan behandlas med kognitiv beteendeterapi eller med antidepressiva mediciner. Depression/dystymi är mycket vanligt vid AS.

Dels kan svårigheterna - som Kvasir skriver - hänga samman med AD/(H)D, vilket också är vanligt hos oss med AS. Uppemot 30% av personer med AS har även AD/HD. Detta att det krävs en nära förestående deadline/att det brinner i knutarna för att man ska komma till skott är typiskt vid AD/HD. Det finns, som sagt, bra mediciner mot symtom av AD/HD.

Du bör definitivt bedömas av psykiatriker med goda kunskaper i neuropsykiatri, för att få någon diagnos på det hela - vilket krävs för rätt behandling ska kunna ges.

Jag har definitvt igångsättningssvårigheter men det känns väldigt klart vad mina kommer sig av; brist på känsla av att lyckas. Man måste uppmuntras av framgång särskilt från det att man börjar bygga en vuxen-identitet, annars trillar man ner i apati i en ond cirkel.

Om man har någon typ av framgång så kan den hålla igång en men risken är att det till slut inte räcker. Min femöresteori är att det senare är vad som drabbat Kvasir (som haft jobb), vilket som drabbat Peter har jag ingen gissning om.

Eller kan det vara något mer biologiskt? Helt säkert finns signalsubstansmässiga, individuella skillnader och hos vissa kanske den kemin är huvuddelen av problemet medan framgångserfarenheter inte betyder något, jag vet inte. Däremot är jag väldigt säker på vad som krävs för att bryta den onda cirkeln i första stycket.

docfrasse skrev:Nu förstår jag mycket bättre. Igångsättningssvårigheterna du beskriver skulle kunna hänga samman med två olika saker - eller bägge samtidigt:

Dels är det vanligt att det bär en emot att göra det mesta när man är nedstämd; det kan här röra sig om en regelrätt depression, men även s k dystymi, ett slags lågaktivt men plågsamt och långvarigt depressivt tillstånd. Det är inte alls nödvändigt att man "vet om" att man har depression, ff a inte om man haft den länge. Din signatur kanske är en ledtråd här? Nedstämdhet av olika slag kan behandlas med kognitiv beteendeterapi eller med antidepressiva mediciner. Depression/dystymi är mycket vanligt vid AS.

Dels kan svårigheterna - som Kvasir skriver - hänga samman med AD/(H)D, vilket också är vanligt hos oss med AS. Uppemot 30% av personer med AS har även AD/HD. Detta att det krävs en nära förestående deadline/att det brinner i knutarna för att man ska komma till skott är typiskt vid AD/HD. Det finns, som sagt, bra mediciner mot symtom av AD/HD.

Du bör definitivt bedömas av psykiatriker med goda kunskaper i neuropsykiatri, för att få någon diagnos på det hela - vilket krävs för rätt behandling ska kunna ges.

Jo, du har naturligtvis rätt (i viss mån), men det leder inte så långt.

Jag skulle möjligtvis kunna diagnosticeras för dystymi, men behandlingsmetoderna är inga jag inte redan prövat, och de ger inget extra. Dessutom så blir inte igångsättningssvårigheterna mindre av att jag "mår bra", varför detta knappast är en framkomlig väg. Många jag talat med inbillar sig att kausaliteten är "må bättre->fungera bättre", när det åtminstone i mitt fall ganska klart är "fungera bättre->må bättre".

Vad gäller "ADHD", så är ju problemet uppenbarligen relaterat till exekutiva funktioner, vilket också ADHD är nära relaterat till, så sådan medicinering (som i första hand påverkar dopamin och i andra hand noradrenalin) borde rimligtvis ha en viss effekt, om än inte nödvändigtvis enbart positiv. Det är bara så att de mediciner som skrivs ut för ADHD kräver en ADHD-diagnos, så som det ser ut just nu. Jag tror det är ganska svårt att få metylfenidat eller ens strattera utskrivet med bara en Asperger-diagnos, oavsett eventuell positiv effekt. I själva verket sökte jag själv diagnos bland annat för att få pröva dessa mediciner, men det visade sig att jag endast uppfyllde diagnoskriterierna för Asperger, och då har man inte kommit någon vart på den punkten.

Rent specifikt måste ändå frågan bli: Hur hitta dessa psykiatriker med stor erfarenhet i neuropsykiatriska problem? Jag vet inte var jag skall leta, och ingen jag någonsin talat med verkar heller veta det. Så om de finns alls, var?

jonsch skrev: Däremot är jag väldigt säker på vad som krävs för att bryta den onda cirkeln i första stycket.

Vad krävs?

Om du säger "en känsla av att lyckas" är detta knappast svar på frågan, eftersom följdfrågan blir "men vad krävs för att få denna känsla?". Det räcker uppenbarligen inte med att lyckas för vissa individer för att känslan av att lyckas skall infinna sig.

Den här tråden vill jag ha koll på, men har inte tid att skrivas just nu.

Peter skrev:

jonsch skrev: Däremot är jag väldigt säker på vad som krävs för att bryta den onda cirkeln i första stycket.

Vad krävs?

Om du säger "en känsla av att lyckas" är detta knappast svar på frågan, eftersom följdfrågan blir "men vad krävs för att få denna känsla?". Det räcker uppenbarligen inte med att lyckas för vissa individer för att känslan av att lyckas skall infinna sig.

Nej inte nu, kanske men från början tror jag att det inte behövdes mer för dig heller. Före 10 års ålder, åtminstone. Om jag har rätt så finns väl hoppet att det kan komma att räcka med det igen.

Tills dess kanske det "räcker" ("räcker brukar man säga om små och sannolika saker) med att världen rör sig väldigt fort runt en så att man både har möjlighet och tvingas till handling. Nånting sånt hollywoodaktigt kanske får en att få balans på kemin igen, om det är tillräckligt långvarigt.

I brist på sånt så är det väl något medicinskåp som innehåller lösningen, kanske i kombination med ljusterapi och jag vet inte vad.

För min egen del hoppas jag att det fortfarande räcker med känsla av att lyckas och innan du skrev förra inlägget hoppades jag att det verkade gälla dig också.

/ J

Peter skrev:

Glimma skrev:
Peter! Kan du inte få hjälp med att hitta komma igång strategier via kontaktperson på ngn habilitering? Via diskussioner med ngn kunnig person skulle man kunna komma på lösningar som funkar just för dig. Och kan du inte eller vill inte prata, så kanske du kan skriva ner det, dina funderingar och problem, och visa för personen du pratar med.Hoppas det ordnar sig!

Det är just det: Det verkar inte finnas någon kunnig person på habiliteringen. Ingen har ens kommit med förslag till hur detta skulle gå till, som jag inte redan prövat förut.

Jag har inga som helst problem att diskutera dessa saker med psykologer/arbetsterapeuter/godtycklig person på stan (nåja), och om inte i skrift så åtminstone "face-to-face", brukar jag lyckas få folk att förstå problematiken. De verkar dock aldrig kunna komma med några strategier för att finna en lösning. Har många många års erfarenhet av detta, så jag blev lite besviken (läs otroligt frustrerad) när de på habiliteringen verkade lika okunniga som godtyckliga psykiatriker och psykologer.

Kanske terpeut skulle vara bättre? Jag hamnade hos en jättebra rörelseterpeut. Det finns ju olika inriktningar på detta och de kan hjälpa på flera sätt.

Peter, en del av dina svar ger en känsla av att du inte riktigt tror på dom eller att du har testat delar av dom men för att ingen kan garantera att det fungerar så vill du inte ens prova för du har ett argument emot.

Själv har jag under 12 år provat en sak i taget och kommit att må hundra gånger bättre än innan. Men det har krävt mycket arbete och framför allt uthållighet, tillit till att det olika saker hjälper även om det har behövts två års uthållighet i vissa fall och framför allt många tårar och smärta att bryta mönster. Den grundläggande depresiva känslan gav sig inte förrän efter 10 år och mycket förändringar.

De rent medicinska förslagen som docfrasse föreslår ser jag som mycket genomtänkta och vore jag dig skulle jag helt hänfört ägna mig åt detta en längre tid för jag lovar att det kommer att ge resultat.