Snälla, ta er tid att läsa igenom hela min text trots att det blev ganska långt. Har massor av ångest över det här och funderar massor om ifall min diagnos är rätt eller fel.

Jag har precis fått min asperger diagnos och när jag läser om den så finns det en hel del jag känner igen mig i men också massor jag inte känner igen hos mig själv. Hur är det för er andra, uppfyller ni alla kriterier och allt man läser om asperger?

Det som gör mig fundersam är det här med att man ska ha svårt att förstå att andra tänker annorlunda än man själv (1) och att man inte är intresserad av sociala relationer (2) och att man inte vet hur man ska agera socialt (3). Där känner jag inte igen mig. Förklarar vidare hur jag tänker kring de olika sakerna.

1. Jag kan aldrig känna mig helt avslappnad bland andra människor, oavsett vem det är, men utåt sett verkar jag kanske normal för jag har lärt mig hur jag ska vara och ses nog som social. Men jag är väldigt osäker på hur jag uppfattas, är alltid rädd att jag ska ha sagt eller gjort något fel och jag vet inte om den andra personen gillar mig eller inte även när det gäller mina närmsta vänner. Men jag förstår ju hur de tänker om andra saker, jag kan förstå när de är ledsna eller arga eller glada, jag kan läsa av de signalerna och jag är väldigt empatisk och bryr mig och vill alla väl. Får ofta höra att jag är "för" snäll.

2. Jag är också intresserad av att ha relationer men på mina villkor. Jag gillar att bo ensam för jag vill kunna träffa andra bara när jag själv känner för det. Jag får så mycket olika intryck hela tiden och så mycket att fokusera på när jag umgås med folk att jag bara orkar vara social kortare stunder så jag umgås mellan 40 minuter och som allra mest 2 timmar (men då är jag riktigt trött) med mina vänner och familj, det räcker för mig.Men jag skulle aldrig vilja vara utan dom. Bara det att jag inte är som andra och vill umgås hela tiden eller långa stunder eftersom det krävs så mycket av mig för att vara den sociala personen som jag anses vara.

3. Jag säger nog aldrig något som är olämpligt eftersom jag är så kontrollerad när jag umgås med andra och jag vet ju hur man ska agera så jag ses som väldigt socialt kompetent. Som barn var jag väldigt blyg och tyst och rädd för människor som pratade eller skrattade högt, var nog rädd för ganska många människor iof.

Jag är väldigt känslig för ljud, hur kläder sitter, lappar på kläder och liknande, har mycket tvång och ritualer, gör saker på ett visst sätt som måste följas, har svårt för förändringar och spontanitet, har mycket ritualer kring maten. Hemma har jag på mig samma kläder i en vecka i taget och sen tvättar jag dem och tar på dom igen, för att jag ska slippa fundera över och ta in alla känslo intryck som olika kläder ger. Det är jobbigt tycker jag. Saker som borde fungera på automatik kräver att jag gör aktiva val hela tiden, som att resa mig och gå för att borsta tänderna eller duscha.

Jag ser mycket detaljer och det kan vara väldigt jobbigt, en promenad ger så mycket intryck eftersom jag ser och reagerar på sådant som andra inte ens reflekterar över. Jag har svårt att definiera mina känslor så oftast känns det mest som att jag har ångest. Jag har ett lite svart/vitt tänkande, allt eller inget. Jag är extremt perfektionistisk och noggrann och har alltid haft olika intressen i olika perioder och när jag väl bestämt mig för något går jag in för det till 100%. Jag har lätt för att lära mig och gick ut skolan med MVG i alla ämnen, jag kan t.ex. lära mig mycket text utantill men har svårt att sortera bort detaljer så ofta kunde jag mycket mer än vad som krävdes i skolan och jag var också frustrerad över att lärarna visste för lite, för jag ville verkligen förstå allt in i minsta detalj och det kunde inte lärarna ge mig så jag fick söka fakta på egen hand.


Kan man ha diagnosen asperger om man fungerar så som jag gör? Tror ni diagnosen är rätt trots att jag vill ha sociala relationer och trots att jag kan tänka mig in i hur andra tänker och att jag ses som normal utåt? Jag får höra att jag är speciell och annorlunda ibland och när jag var yngre var jag mobbad pga det men nu för tiden är det oftast inte i negativ mening folk säger att jag är annorlunda.

Om det spelar någon roll så är jag kvinna, ung vuxen.

Hej där.

Jo, alla kriterierna behöver inte stämma in. Jag känner igen mig i det du skriver. Att man vill vara social, men man orkar inte så länge. Själv så känner jag att jag har brist på socialt umgänge och att mina vänner växer fortare än mig liksom. Känner också att det är svårt att va helt avslappnad med andra människor. Det är lättast med dom man känner väl och som står en närmast.

Men som sagt alla med asperger funkar olika. Vissa är väldigt sociala och andra inte.

Jag känner igen mig till del av det du beskriver, jag har ännu inte fått nån diagnos men det anses som stor sannolikhet att jag har AS. När jag berättar för min omgivning att jag troligen har AS är det många som "va, har du det?! Du som är så trevlig och social...". När jag börjar peka ut smågrejer för dom, att jag exempelvis har svårt att avsluta samtal, att jag är väldigt nervös i sociala sammanhäng för jag vet inte vad som förväntas av mig osv, då brukar många nicka och erkänna att det stämmer när det gäller mig.

Jag har haft flera förhållanden, jag är intresserad av närhet men på mina villkor. Det får inte bli för mycket. Rent generellt är jag rätt ointresserad av andras liv och göromål i grund och botten, och jag har svårt att leva mig in i andras känsloliv om dessa inte förklarar ansikte mot ansikte med mig utförligt. Då kan jag börja förstå, men jag kan ha svårt att förstå andras känslor när det gäller exempelvis dödsfall på det djupare planet.

Detaljtänkandet känner jag väl igen från min egna sida också. Jag reagerar på grejer ingen annan tycks se, och kommer ofta ihåg andra detaljer än vad övriga gör.

Men om du är osäker, ta upp det med den läkare som diagnosticerat dig och be denne förklara för dig varför du ansetts "passa in i mallen" som AS. Förklara själv vad det är som får dig att tvivla. Kanske det kan bringa lite klarhet i det hela, eller att det kanske egentligen är en annan diagnos som bör ställas. Utifrån det du berättar så känns det rätt uppenbart.

Hej. Orkar inte vara så detaljerad, men tror inte det är helt otroligt att du har denna diagnos bara p g a att ALLT inte stämmer. Jag känner till andra med denna diagnos som har mer och svårare problem av/med sin diagnos än jag själv har.

För att göra det lätt för mig själv:

Teagirl skrev:Det som gör mig fundersam är det här med att man ska ha svårt att förstå att andra tänker annorlunda än man själv (1) och att man inte är intresserad av sociala relationer (2) och att man inte vet hur man ska agera socialt (3). Där känner jag inte igen mig. Förklarar vidare hur jag tänker kring de olika sakerna.

T ex:

Tidigare i livet kunde jag tänka att andra inte "insett" saker jag insett, nu kan jag förstå att det ibland kan bero på att de faktiskt av någon konstig anledning inte tycker lika som jag. Jag har därmed lite lättare att acceptera andra människor fast de inte är exakt som jag är.

Jag är också intresserad av sociala relationer ( särskilt i film ), men en hel del på mina villkor tror jag. Och är inte intresserad av allt för ytliga relationer egentligen, i alla fall inte av för många sådana ytliga KORTVARIGA relationer.

Moderator: Rättade trasigt citat.

Man behöver inte uppfylla alla diagnoskriterierna för att få diagnos.

Jag känner igen mig i det du skriver och tycker att du låter som en aspie, jag skulle inte tvivla på diagnosen om jag var du.

Ingen aspergare är den andre aspergaren lik till 100%.
Vi är olika precis som alla andra.

Det är vanligt med AS och att ha social fobi .

Min psykolog var duktig, d v s professionell, o såg igenom mitt "sociala skådelspeleri".

Jag vet inte om en del av min osäkerhet kring diagnosen beror på att jag ju levt så länge med mina "problem" att de blivit en del av mig och min vardag och att det inte är något jag reflekterar över. Jag har helt enkelt tänkt att det är så här jag är och jag har hatat det men inte förstått varför det är som det är.

Jag har alltid känt att jag inte är gjord för att leva, det låter drastiskt men det är så det känns. Att det blev något fel när jag kom till, jag är inte gjord för det här livet och det här samhället. Jag klarar inte av det och orkar inte med allt jag borde klara.

Är livrädd för framtiden, jag hade planer på att läsa juridik men jag klarar knappt av mina 50% studier på distans på en enklare kurs eftersom min vardag kräver så mycket.Och jag har svårt att se mig själv i ett förhållande, jag tror att jag vill ha barn och allt det där samtidigt vill jag ju bo själv, vågar inte släppa in någon för nära mig, vet inte hur eller var jag skulle träffa någon och har inget behov av en fysisk relation. Är det det vanligt att man känner så? Jag känner ingen längtan alls efter en sexuell relation utan tycker det är jätte jobbigt.

Men alla säger emot mig när jag säger att jag är misslyckad och inte klarar av livet bara för att jag var så duktig innan jag kraschade totalt, de säger att jag lyckats med allt jag gör. Som att jag fick så bra betyg i skolan och att jag är duktig med mina specialintressen som t.ex. var hästar under ca 20 år och som nu är hundar. Haft andra intressen också men det är de här som varit tydligast och som jag snöat in mig mest på förutom andra saker som jag forskat om och läst massor om i perioder, haft särskilda böcker och författare och naturvetenskapliga ämnen och lite allt möjligt under åren som gått men det som alltid funnits där är intresset för djuren. Och då är det inte så att jag varit lite intresserad utan extremt alltså.

Jag har ju inte svårt att förstå ironi och undertoner i ett samtal, men jag har svårt att veta vad som förväntas av mig och hur jag ska bete mig och jag vet inte alls hur jag uppfattas. Jag brukar planera i förväg vad jag kan prata om med personen jag ska träffa, jag läser nyheter, bloggar och kommer på saker som hänt i mitt liv sen vi sist sågs och så förbereder jag samtalsämnen så att det inte ska bli så besvärat. Så man kanske skulle kunna säga att jag hittat strategier för att få det att fungera socialt.

Jag kan prata med främlingar och småprata men jag kan också med nya bekanta och vänner vara ganska rak på sak, jag frågar om känsliga saker för jag tycker om att prata om det som är viktigt. Ibland kanske jag går för fort fram men på något sätt verkar folk tycka om att jag är rak och vågar prata om de svåra sakerna.

Du kan uppfylla kriteriet utan att känna av det, genom att ha lärt dig att hantera det.
Att ha "svårt" kan betyda att det inte kommer naturligt, det kan ha varit svårt förr, men nu har du sett till att kompensera och lärt dig hur andra funkar, att de kan funka annorlunda.

Ett exempel, en rullstolsbunden kan kämpa sig upp för en trapp med armarna, kan säkert vänja sig vid det till den grad att det inte längre upplevs ansträngande. Men i jämförelse med en person som kan gå betraktas det som - relativt - "svårt".
Samma sak här. En person med diagnos funderar, (om de funderar alls, vissa gör det ju uppenbarligen inte) betydligt mer på hur folk tänker och känner, man "kämpar", men det upplevs inte som en kamp eftersom det är normalläget. Man kan t om blivit bättre än andra, just därför.

Myrkr- Tack för ditt svar, det hjälpte mig mycket. Jag förstår verkligen hur du menar och tror att du nog har helt rätt i allt du skriver. Det är nog så det är för mig. Jag känner igen mig och sen jag startade tråden har jag hunnit tänka mycket och haft mycket tankar fram och tillbaka och jag tror att jag befinner mig i en process nu för att acceptera diagnosen. Det hjälper mig att använda det sättet att tänka som du skriver för då förstår jag mycket mer kring hur jag fungerar

Jag tror också att det är rätt diagnos.

Jag kände mig lika vilsen som du när jag fick min, kände också att jag inte passade tillräckligt in i vad en "Aspergare" skulle vara, sedan mötte jag flera människor med samma diagnos och insåg att vi allihop var olika som snöflingor.

En av mina bästa vänner har till exempel AS och trots att hon har svårt med sociala situationer så är hon väldigt utåtriktad som person, hon längtar efter sällskap, fester och aktiviteter med andra när hon är ensam.

Själv är jag tvärt om, jag har lärt mig hur jag ska bete mig i sociala situationer väldigt bra, har också fått höra det här med att "Du kan väl inte ha asperger som är så trevlig och lugn att prata med" men till skillnad från min vän är jag inte alls intresserad av att ha människor omkring mig.
Jag saknar aldrig någon, inte för att jag inte tycker om dem men för att jag helt enkelt aldrig känner behovet av att träffa någon.

Ändå har vi båda samma diagnos

Alla är ju individer, vi är lika på olika sett

Teagirl skrev:1.Jag kan aldrig känna mig helt avslappnad bland andra människor,

Kan bero på att det omedvetet i hjärnan snurrar ett program som försöker räkna ut hur alla social signaaler skall hanteras.

Teagirl skrev:3.Jag säger nog aldrig något som är olämpligt eftersom jag är så kontrollerad

Det är nog kopplat till det du säger ovan. Men det tar helt enkelt mycket energi.

Teagirl skrev:Jag är väldigt känslig för ljud, hur kläder sitter, lappar på kläder och liknande, har mycket tvång och ritualer, gör saker på ett visst sätt som måste följas, har svårt för förändringar

Förmodligen svårighet att filtrera med automatik vilket överbelastar huvudet. Det du undviker är kognitiv belastning, speciellt påtvingad sådan.

Minan96 skrev:Själv så känner jag att jag har brist på socialt umgänge och att mina vänner växer fortare än mig liksom.

Försök sätta de mål som du själv vill uppnå. Andras mål är inte nödvändligtvis något som är bra för dig i längden. De kan vara det men det kan vara nyttigt att ifrågasätta det.

Teagirl skrev:Är livrädd för framtiden, jag hade planer på att läsa juridik men jag klarar knappt av mina 50% studier på distans på en enklare kurs eftersom min vardag kräver så mycket.

Försök att rationalisera vardagen efter dina behov och jobba längre när du väl kommit igång. Låt inget störa arbetsron.

Teagirl skrev:Jag har ju inte svårt att förstå ironi och undertoner i ett samtal

Undvik sammanhang där det finns utrymme för ironi? eller be om förtydligande.

Min bedömning är nog att du har asperger. Personer med asperger skiljer sig åt mycket mer som individer än vanliga (neurotypiska) personer. Hos tjejer är det dessutom mycket mer subtilt.

Jag tror också du har fått rätt diagnos. Jag känner igen det mest ifrån mig själv. Kvinnor med Asperger skiljer sig också en del ifrån männen. Och sen finns det ju också en hel del individuella skillnader.

Det finns ju inte så många diagnoser att välja på.

Jag har hittat ett par sidor där det står om hur kvinnor med AS fungerar och där känner jag igen mig väldigt mycket. Tog upp med min kontaktperson för ett par veckor sedan att jag var osäker på diagnosen men när jag berättade hur jag tänkte sa hon att det bara förstärkte deras säkerhet kring min diagnos. Tydligen är 2 psykologer, en psykiatriker, min förra kontaktperson och min nuvarande kontaktperson alla överens om att jag stämmer in på kriterierna och jag har känt läkaren i 3-4 år och förra kontaktpersonen i 7,5 år så förhoppningsvis vet alla de här människorna vad de gör och det skulle ju vara ett stort tjänstefel om de bara satte en diagnos på måfå.

Tror mycket på det här med att symtomen är lite annorlunda hos kvinnor och nu har jag också förstått att det skiljer sig mycket mellan olika individer.

Saker som jag tror talar för att diagnosen är rätt:
* sociala relationer är påfrestande och tar mycket energi, orkar inte så länge för att jag hela tiden måste tänka på hur jag agerar och tyda dem jag umgås med och fundera på hur och vad jag ska säga eller hur jag ska agera
*svårt att veta vad andra tänker och tycker om mig, svårt att tyda de signalerna
*väldigt svårt med förändringar
*ritualer och tvång kring det mesta i livet, livsviktiga
*känslig för ljud och intryck och beröring från t.ex.kläder
*väldigt noggrann
*detaljseende
*kan lära mig mycket utantill
*kan hyperfokusera på något
*stresskänslig
*alltid känt mig mest avslappnad med djur, mina stora intressen var först hästar i ca 20 år och nu hundar
*var lillgammal och låg alltid före rent intelligens mässigt och kunskapsmässigt i skolan
* var mycket blyg och tillbakadragen som barn, rädd för högljudda människor
*tycker det är obehagligt med stora folksamlingar och när det blir för mycket intryck så jag gillar t.ex. inte att gå ut på krogen eller gå på gatan när det är någon högtid och mycket folk är ute
*alltid känt mig utanför i alla sammanhang
* känner att jag inte passar in i livet, att jag inte är gjord för att leva
*alltid fått höra att jag är annorlunda eller konstig
*svåra sömnbesvär
* tänker alltid på vad jag säger, hur jag säger det och vad jag gör och har svårt att slappna av med andra människor
* vill bara umgås korta stunder med människor
*svart/vitt tänkande
*alltid känt mig annorlunda och känner mig ofta ensam även bland andra människor
*svårt att ta beslut, svårt att föreställa mig hur det kommer bli beroende på vad jag väljer och därför blir det svårt att välja
* svårt att veta vad jag känner för känslor så allt känns som ångest
* stort behov av struktur och rutiner
*svårt för spontana saker, vill kunna planera
*gillar inte när dagarna ser olika ut eller när jag måste rucka på mina rutiner, det ger jätte mycket ångest och jag får strukturera om hela dagen även om det bara handlar om en liten sak
*samlar på fakta
*alltid haft djupa och intensiva intressen
*läser väldigt mycket, flyr in i den världen
*får mycket sinnesintryck som gör mig trött
*stort ordförråd
*minns detaljer
*ser detaljer, väldigt jobbigt, när jag är ute så är det så mycket att ta in att det känns som att jag håller på att bli galen
* försöker hitta samband och sammanhang i allt jag ser, t.ex. nummerplåtarna på bilarna
*ses som socialt begåvad eftersom jag lärt mig hur jag ska vara men så var det inte då jag var yngre för då var jag blyg och rädd och pratade knappt något
*pratar hellre om djupa viktiga saker än småprat, kan fråga saker som kanske är lite känsliga utan att tänka mig för
* svårt för grupparbeten i skolan, hatade dem
*perfektionist
*inte intresserad av en fysisk/sexuell relation
*ses ibland som för detaljerad och svår när jag pratar eller skriver
* går oftast samma vägar för att slippa ta beslut och för att slippa nya intryck
*klär mig i samma kläder varje dag för att slippa välja och för att slippa obehaget som kläder ger och känslan av kläderna mot kroppen. Har jag bara samma kläder vänjer jag ju mig vid dom. OBS-byter oftast om när jag ska ut och träffa någon eller så även om jag lätt kan gå till kvartersaffären i mjukisbyxor eller traska runt med min hund klädd så
* bestämd i att viss mat ska ha en viss konsistens, har mycket ritualer och tvång kring maten. Särskilda bestick, skålar, kläder, platser, tider osv. Äter samma saker varje dag i månader eller år i sträck

Ja, det var några av sakerna som tillsammans med det jag skrivit innan kanske ger en bild av min problematik

Jag börjar mer och mer tro att diagnosen faktiskt stämmer.

Kolla in det här klippet, beskriver ganska väl hur lika - men samtidigt olika - andra vi är.



Från denna tråd: post1243402.html

Hej,

Först och främst så tycker jag absolut att det låter som att Asperger är rätt för dig, men jag har ingen utbildning. Däremot så hade jag en liknande situation för drygt ett år sedan när jag utreddes eftersom det var så mycket konstigheter som inte alls stämde. För mig så "lossnade det" när jag var på en föreläsning som handlade om Aspergers hos tjejer, och jag insåg att det var jättevanligt att tjejer inte uppfyllde dom symtomen som jag missade på. Jag är ytterst nyfiken på vad det beror på att Aspergers visar sig så annorlunda beroende på kön, om det är hormonstyrt eller hur det kommer sig, men som sagt, ytterst vanligt.

Det som fick mig att kommentera tråden är dock en helt annan grej; Du skriver att du har tvång och ritualer, jag blev nyfiken på det. Har du diagnos på OCD eller har du "normala Aspie-ritualer" eller har du inte nämnt detta för psykiatrin? För att har du OCD/tvångssyndrom så skall du få hjälp för det! Om du orkar såklart, men det är lite knepigt när man har både Aspergers och OCD och kräver en vettig psykolog som man kan lita på.

Tycker också det låter som att du har Aspergers, känner igen mig i allt du själv har problem med Sen kan ju vissa saker skilja sig en del från en aspergare till en annan, vi är ju alla olika individer trots allt.
Tycker inte du borde ha ångest över det hela utan bara slappna av för nu vet du ju vad som är orsaken till dina besvär. Det är värre när man går runt och vet att något är fel men inte ha någon aning om vad. Du borde vara glad att du fått en diagnos, många som fortfarande står i kö för utredning

Nisse1982 skrev:Tycker också det låter som att du har Aspergers, känner igen mig i allt du själv har problem med Sen kan ju vissa saker skilja sig en del från en aspergare till en annan, vi är ju alla olika individer trots allt.
Tycker inte du borde ha ångest över det hela utan bara slappna av för nu vet du ju vad som är orsaken till dina besvär. Det är värre när man går runt och vet att något är fel men inte ha någon aning om vad. Du borde vara glad att du fått en diagnos, många som fortfarande står i kö för utredning

Tack för ditt svar, känns skönt att höra att det finns andra som fungerar lite som mig. Jag ska försöka tänka så som du skrev att jag ska vara tacksam för att jag fått diagnosen och att det är bra att jag äntligen fått göra utredningen, jag har ju trots allt redan hunnit bli 26 år så det har tagit lång tid. Det känns lite bättre nu för jag träffade en kontaktperson som jag haft i snart 8 år och hon sa att jag inte ska tvivla på diagnosen, att psykologen som gjorde utredningen är jätte duktig och noggrann och att diagnosen satts i samverkan mellan henne, en till psykolog och min psykiatriker som känner mig väl och det känns bra att kontakpersonen som känner mig så väl också tycker jag ska lita på diagnosen.

Och så måste jag sluta haka upp mig på alla detaljer, det går inte att ha vartenda symtom, i så fall skulle jag inte fungera alls i vanliga livet.

Cellardoor skrev:Hej,

Först och främst så tycker jag absolut att det låter som att Asperger är rätt för dig, men jag har ingen utbildning. Däremot så hade jag en liknande situation för drygt ett år sedan när jag utreddes eftersom det var så mycket konstigheter som inte alls stämde. För mig så "lossnade det" när jag var på en föreläsning som handlade om Aspergers hos tjejer, och jag insåg att det var jättevanligt att tjejer inte uppfyllde dom symtomen som jag missade på. Jag är ytterst nyfiken på vad det beror på att Aspergers visar sig så annorlunda beroende på kön, om det är hormonstyrt eller hur det kommer sig, men som sagt, ytterst vanligt.

Det som fick mig att kommentera tråden är dock en helt annan grej; Du skriver att du har tvång och ritualer, jag blev nyfiken på det. Har du diagnos på OCD eller har du "normala Aspie-ritualer" eller har du inte nämnt detta för psykiatrin? För att har du OCD/tvångssyndrom så skall du få hjälp för det! Om du orkar såklart, men det är lite knepigt när man har både Aspergers och OCD och kräver en vettig psykolog som man kan lita på.

Tycker också det är intressant med att det skiljer sig så mycket mellan män och kvinnor, har läst en del om det men du får gärna skriva lite av det du lärde dig på föreläsningen så jag kan läsa det. Skulle du kunna göra det? Tråkigt att manualerna är så gammalmodiga att de fortfarande utgår från pojkar och män, det gör att många av oss tjejer missas och antingen får man ingen diagnos alls eller väldigt sent i livet.

Angående tvången vet jag inte vad som är vad, jag har anorexi också så många tvång är kopplade till det och de två diagnoserna påverkar varandra negativt, sen har jag många asperger tvång och ritualer och att allt ska vara på ett särskilt sätt och att jag har svårt att göra annorlunda och blir störd om saker ändras, vill ha rutiner och trygghet. Men andra saker som gränsar åt OCD (ej uträtt) som t.ex. att jag inte vågar köra bil för jag är så rädd att döda någon och efter att jag kört bil kan jag läsa tidningen flera veckor för att se om det står om någon smitningsolycka ifall att jag skulle ha råkat köra över någon utan att märka det. Är livrädd för att råka döda någon även om alla säger att det inte går att undvika att märka om jag skulle köra på någon.

Har så mycket tvång, får inte röra vid viss mat eller tillaga det i mitt kök, måste äta med särskilda bestick och skålar vid måltiderna (åkte hem från släkten tidigare än planerat på julafton för att jag inte kände mig trygg med att äta på deras tallrikar...), äter samma mat månader i sträck, måste ha särskilda kläder för att äta. Kan bara äta vissa tider, kan bara träffa folk vissa tider, måste promenera ett visst antal minuter per dag. Hela mitt liv styrs av ritualer och tvång, allt jag gör kan på något sätt kopplas till ett tvång och det är jätte jobbigt.

Har också svårt för förändringar, köpte en ny dator men bara själva närvaron av något nytt i min lägenhet fick mig att flippa ur, kunde inte sova eller slappna av med en ny sak här hemma så jag fick lämna tillbaka den och använda min gamla dator och först när datorn var returnerad kunde jag slappna av för då var allt som vanligt igen. Har svårt för alla förändringar, både positiva och negativa.

Vill kort uppmuntra:

Jag passade in på kriterierna när vi gick igenom listan, vid tillfället när testerna var utvärderade och diagnosen fastställdes.

Men Aspergertest på iPad, ett tag innan, gav resultat "borderline Asperger", alltså inte bombsäker.

Och då hakade jag på i en annan tråd av någon som inte kände sig smälta in i gänget här. Och skrev att jag kanske är lite annorlunda.

Jag är nämligen bl.a delvis intresserad av min känsliga sida - jag är överkänslig mot en massa otrevligt. Men sjuk humor sväljer jag många gånger raskt utan att tänka på vidden av det skämtet gäller.

Så antagligen så är det säkert Asperger i mitt fall, men inte svår.

Hoppas du ser resurserna i en diagnos, att förstå sig själv och hela livet bättre.

Jag minns tyvärr inte så mycket av föreläsningen, mest känslan av "Jaha, det är för att jag är tjej som min asperger funkar annorlunda, okej!". Men det måste ju finnas föreläsningar online om du inte känner att du har möjlighet att gå på en föreläsning (det kan ju vara ganska jobbigt).

Tycker verkligen att det låter som att du borde göra en utredning för OCD och få behandling för det. Jag har också svårt att skilja på vad som är aspergertvång och vad som är OCD, men någon beskrev det som att "Om du råkar fastna i en ritual för att du måste göra den tills det känns rätt så är det OCD, om du bara behöver göra den en gång för att det alltid känns rätt så är det antagligen Aspergers". Vilket för mig gjorde det väldigt uppenbart att mina "småtvång" är Aspergers relaterade och iaf lite lättare att skilja ur för mig vad som är Aspergers och vad som är OCD.

Själv har jag inte så mycket rituella tvång pga min OCD, vilket gör den svårare att behandla, så det är iaf en sak som kanske är "tur i oturen" för dig. Jag känner mest att jag inte kan lita på min egen hjärna, vilket också är rätt jobbigt.