Erfarenheter av MISA

Diskussioner kring allt som rör arbete och studier.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Mina erfarenheter om MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-05-02 13:50:08

Ketutar skrev:Nästa tisdag går jag till biblioteket.
Det kändes fullständigt meningslöst.
Jag gick ingenstans på torsdag. Eller nästa tisdag, eller någon annan dag.
Jag lyckades uppehålla lite av aktivitetsnivån... åkte till mina systrar för att fira Valborg, åkte till Finland... efter Finlandsresan började jag simma.
Det blev svårare och svårare att fungera. Allting i min omgivning påminde mig om MISA och den här killen jag blev kär i.


Ett tips är att hitta egna aktiviteter som du gillar som t.ex att gå till gym, promenera, målarkurs, besöka utställningar, odla växter osv. Skapa ett schema på det du vill göra och har du flera aktiviteter så gör det mindre om en bortfaller.

Ketutar skrev:Jag älskar att skriva och måla, jobba i trädgården, att baka och laga mat. Jag har jobbat som dagisfröken, bibliotekarie, kursledare, språklärare, gruppledare för Human Rights Network.

Det verkar som du kan saker då vare sig MISA fattar det eller ej. Försök hitta det som du gillar, och förkovra dig i det?

Verkar som att överallt arbetsförmedligen blir involverade går förmågan att vara konstruktiv bort.

Det är nog bra att inte säga något om att man känner sig kär i en anställd. Det är oftast en anledning till omplacering på många arbetsplatser.

Ketutar skrev:I januari-februari blev jag "sjukpensionerad" - varaktig sjukersättning, eller vad det nu heter nuförtida.

I såfall kan du ju planera din vardag helt själv utan att behöva dras med MISA?
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-14 18:47:03

Hej!

Hittade det här inlägget när jag sökte på MISA här på forumet och jag kan verkligen relatera till den situation och de känslor du beskriver. Jag har själv varit deltagare på MISA ett antal år, och tyvärr blir jag inte ett dugg förvånad över din berättelse. Tvärtom tycker jag bara att den bekräftar mina egna erfarenheter och intryck av företaget och de anställda där. Jag kan inte gå in på dessa på ett offentligt forum, eftersom det skulle vara ganska lätt att identifiera mig och jag dessutom fortfarande går hos dem, men om du är intresserad eller bara vill prata med någon som gått igenom något liknande, så får du hemskt gärna skicka mig ett PM.

Jag tycker själv att ett stort problem med MISA och deras upplägg som "individuellt baserat stöd", är att man inte vanligtvis kommer i kontakt med andra deltagare på ett naturligt sätt. Det innebär att man inte heller kan utbyta erfarenheter och upplevelser av hur det är att gå just där. Detta leder till att man känner sig ännu mer ensam och utelämnad när de på olika sätt klantar till det.

Ketutar skrev:Avdelningschefen förklarar mig - för fjärde eller femte gången - att det är så man gör i MISA, att man byter ut handledaren, när något "sånt här" händer; att de har ingen psykologisk utbildning och hon har bestämd att det är bäst att hålla mig och min före detta handledare isär, alltså - en 8 månaders samarbete, med en människa jag har lärt mig att lita på, känna mig trygg i hans sällskap, tycka om - ska avslutas med att han bara försvinner, utan ett ord.


Extremt dåligt. Visst, du borde inte ha skrivit att du var kär i honom och nu vet ju inte jag hur det mejlet var utformat, men under förutsättning att du skrev ungefär som du beskriver det här, d.v.s. ett känslomässigt mejl om hur jobbig du upplevde hela situationen, och du på något sätt fick med en bisats om att du var kär i honom och att du insåg att det handlade om överföring, ja, då måste jag för det första säga att jag tycker att det låter lite som en överreaktion från deras sida. Nej, det är inte lämpligt att skriva just det, men jag förstår verkligen att det är lätt hänt om man skriver om allt som känns jobbigt med situationen. Du kanske är som jag och har lättare att öppna dig för folk skriftligt än muntligt? Då finns det alltid en risk att man blir för öppen när man väl skriver, och inte censurerar sig själv alls. Av den anledningen brukar jag oftast låta någon annan läsa den typen av mejl först, så att man har någon som agerar bromskloss. Men sådant kan man ju tycka att de borde vara vana vid. De jobbar med folk med asperger, och för den delen alla möjliga andra sorts problem, är det någonting de inte borde förvänta sig från sina deltagare, så är det väl just det att de alltid ska bete sig på bästa lämpliga sätt i alla tänkbara sociala situationer. Det brukar ju vara ett av kriterierna för att få diagnosen!

Men när de reagerar så där, säger "den situation du försatt dig i", bara byter handledare hux flux och hänvisar till formalia, ja då ser det ju ut, i mina ögon i alla fall, som om de tycker att du har gjort ett fel, ett fel som du ska hållas precis lika ansvarig för som om det var de själva som hade gjort det. Du är ju i den här situationen den som ska ha hjälp, det är inte rimligt att ha samma förväntningar på professionalitet och social kompetens på dig som på dem själva, men det låter här nästan som att de har det. Och sedan att säga att de inte har psykiatrisk utbildning och skylla på det, det är ju bara en usel ursäkt. Nej, det är uppenbart att de inte har psykiatrisk utbildning, men de försöker ju ständigt låna av olika pseudo-psykiatriska metoder i sitt arbete, då borde det väl inte heller komma som en överraskning att de kan ställas inför samma problem som en psykoterapeut kan?

Jag har inte sagt ett ord mot att handledaren byts ut. Jag har inte protesterat på något sätt. Tvärtom, jag har sagt flera gånger, att det har jag inga problem med, att jag förstår varför de gör så, och jag tycker det är bra.
Jag bryr mig inte om de har någon psykiatrisk utbildning. Man behöver inte vara en psykiatriker eller psykolog för att ta reda på vad "överföring" är för något och hur de fungerar, och att veta att alla som jobbar som terapeut, lärare, coach etc. - alltså i en position där de ger en intryck att se en människa, lyssna på henne, bry sig - kan råka ut för överföring.
Vad jag ville var en avslutning. Jag förväntade mig någon sorts notering att det sättet de behandlade mig är verkligen ingen bra sätt att behandla aspisar. Jag trodde att de vore intresserade att lära sig hur man samarbetar med aspisar, speciellt, när den här avdelningen finns till för enbart människor med Aspergers. Jag ville ha svar på mina frågor, och en ursäkt.
Nej.


Det är faktiskt inget bra sätt att behandla någon på. Du har full rätt att få någon form av avslut, svar på dina frågor och en ursäkt. Sedan kan jag också tycka att det verkar som en överdriven åtgärd att byta handledare, med tanke på hur lite tid du hade kvar där. Visst, om du hade fortsatt hade jag också tyckt att de borde byta handledare efter detta, men du borde ändå ha fått träffa honom en sista gång, kanske i sällskap med chefen, så att ni hade kunnat prata ut om situationen och få någon sorts avslut. Men eftersom det var så kort tid kvar, ifrågasätter jag nödvändigheten i det bytet. Nu vet jag ju som sagt inte hur ditt mejl var formulerat, men såvida det inte var skrivet på ett flörtigt sätt, där du snarare stötte på honom än endast råkade säga för mycket, så tycker jag som sagt att det verkar överdrivet.

Det var då jag fattade att det var inte JAG som var kunden. Det är AF som är kunden. Jag är bara... ett papper. Ett fall. En mapp. Anvisning.


Exakt. Det är tyvärr mina erfarenheter av MISA också. Vi betyder ingenting för dem, det är endast de som beställer tjänsterna å våra vägnar som räknas. Det handlar om att de ska tjäna pengar för att sko sig själva, sedan kan de göra det under premissen att hjälpa "funktionsnedsatta", men om det var det som var det egentliga syftet, skulle de anstränga sig mer för att faktiskt hjälpa oss och framför allt lyssna på oss. Men det verkar de totalt ointresserade av.

Efter den reaktionen på att jag säger jag tycker om en man... alltså, han försvinner, utan ett ord, utan att ens säga "hejdå", efter åtta månader... Jag är 100% säker på att han kände sig äcklad, av bara tanken att en... varelse, en "thing" som jag kunde tänka att jag har ens rätten att inbilla mig jag tycker om honom...


Ja, jag skulle göra precis samma tolkning som du av den situationen.

Jag är 100% säker på att de utsatte mig för den behandlingen, för hela MISA tycker jag är äcklig.

Jag bara maler och maler och ältar och jäktar och frågar och ingen svarar...


Här känner jag igen mig väldigt mycket i mina egna erfarenheter av MISA, men jag kan som sagt var inte förklara varför på ett offentligt forum som detta, det blir alltför privat. Som sagt, du får gärna skicka PM om du vill höra mera.

På MISAs hemsida säger man att de bryr sig om användarnas åsikter, synpunkter och klagomål.
Att det ska skicka ett mail med svar om hur de tänker hantera min klagomål.
Jag fick inget brev.
Jag har telefonfobi. Jag kan inte ta emot information via telefon. Det här har jag sagt flera gånger.
Ändå bestämde MISA att RINGA till mig istället för mailet.

I telefonsamtalet sade de att "det är praxis vid MISA att byta ut handledare, att de har ingen psykiatrisk utbildning, att de har mottagit mitt klagomål och uppskattar mina synpunkter och det kommer att tas up vid nästa utvecklingsmöte."

Sure. Det tror jag, helt säkert.


Eller hur? Det är ju just det som bidrar till att man känner sig så maktlös också, man kan skicka en klagoanmälan, men hur behandlas den? Det finns ingen vettig återkoppling. Och man har inget sätt att hålla koll på vad de faktiskt gör, om de gör något överhuvudtaget.

Jättebra! Då behöver dom inte ändra något, eller göra något, de kan bara glömma det här.
Jag önskar jag kunde.


Och just det som är problemet. De behöver inte bry sig, de har ju sina jobb och sin lön oavsett. En deltagare mer eller mindre, liksom, vem bryr sig? Men för oss är det hela våra liv det handlar om!

MISA har sagt att ingenting jag kan, ingenting jag vet, ingenting jag har att ge, ingenting jag är, är värd något för någon, och de vet väl vad de pratar om.


Fast, snälla, tänk inte så! Är det någonting din post här har visat, så är det ju det att MISA inte vet vad de talar om! De är helt enkelt inte särskilt kompetenta. Eller så bryr de sig inte, för de är ett privat företag som först och främst är ute efter att sko sig själva, gå med vinst och fortsätta att locka andra, såsom staten, arbetsförmedlingen, jobbtorg och LSS att ge dem pengar. Vi deltagare får först och främst fungera som en slags fönsterskyltning, reklam. Allting i ditt inlägg tyder på att de inte tar sitt jobb på allvar, så vad du än tolkar in i deras behandling och bemötande av dig, så är det inget du ska lyssna på, för vad vet de? De är bara en mängd privilegierade människor med jobb som skor sig på oss som av olika anledningar har svårt att ta oss in på arbetsmarknaden. Och i de allra flesta fall verkar de sakna relevant utbildning.

Eller som du summerar själv:

Men de vet för lite om Aspergers och saknar villighet att lära sig mer, och smidighet att anpassa sig på sina användare. De är för nöjda med sin egen situation för att verkligen kunna hjälpa. De saknar fantasin för att kunna vara användbara.


Ja, det blev ett långt svar, men jag kände verkligen med dig i den text du skrev och jag vill att du ska veta det. Jag kan inte ge dig de förklaringar eller den ursäkt du vill ha av MISA, men jag kan åtminstone låta dig veta att din röst inte har passerat helt ohörd, även om den inte hörts av dem. Du är inte ensam och du är inte värdelös, oavsett om du känner dig så. Det är de som har gjort fel och du har full rätt att känna som du gör. Hoppas du mår bättre nu än du gjorde när du skrev inlägget.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-14 20:27:10

Oj då, jag hittar ingen redigerar-knapp på inlägget, och jag ser någonting som kanske kan misstolkas i det jag skrev. Med det här:

Ja, jag skulle göra precis samma tolkning som du av den situationen.


...menade jag att jag skulle tro precis som du om jag befann mig i den situation du beskriver, det vill säga att personen ifråga blev äcklad av att få veta att jag hade känslor för henom. Inser att min formulering skulle kunna låta som att jag tror att det var fallet med din arbetshandledare och det tror jag naturligtvis inte. Men jag förstår till hundra procent varför du tror det, för det är exakt vad jag själv hade trott i din situation.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav matterik » 2013-06-14 20:27:39

MISA låter trist.
matterik
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2085
Anslöt: 2010-01-17

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-06-14 23:19:03

Jag trodde MISA fått en nystart efter det förra pladasket. Det blir nog betyget *plonk* på detta.

Att någon blir "kär" händer men då den som råkar bli det dessutom är medveten och rationell om det och organisationen föresätter sig kunna asperger och hanterar återkoppling på detta sätt så blir det klart underbetyg. Tyvärr är den information jag kunnat ta del av att de i stort sett har "duktiga aspisar som rättstavar för skitlön". Så frågan blir, vilken nytta har de med asperger av detta företag?
(vilken nytta AF, kommun, eller anställda har är irrelevant)
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-17 18:42:53

Så frågan blir, vilken nytta har de med asperger av detta företag?


Som jag ser det, så kan både aspergare och andra målgrupper ha nytta av dem under vissa omständigheter. Men det beror lite på hur pass målmedveten och självgående man är, samt på hur alternativen ser ut. Om du är inskriven på arbetsförmedlingen och/eller jobbtorg, är du i normala fall tvungen att söka X antal jobb, även om det inte finns några som du har en chans att få, eller skulle klara av. Detta slipper du om du går på MISA istället, eftersom det stöd de erbjuder ska vara "anpassat efter individen". Det innebär också att du kan få tillåtelse att till exempel studera vidare för att höja din kompetens och göra dig mer attraktiv på arbetsmarknaden, något som normalt sett brukar vara förbjudet för dem som är inskrivna på den reguljära arbetsförmedlingen. Så på det sättet skulle jag absolut säga att aspergare kan ha nytta av MISA.

Däremot kan man nog inte räkna med att få särskilt mycket stöd därifrån, vare sig vad gäller studier eller arbetssökande. Visst, det kan hända om man har väldigt tur och får kontakt med någon som faktiskt sitter på relevant kompetens. Men hur många av de anställda gör det egentligen? Såvitt jag kan bedöma är MISA generellt sett dåliga på detta med att ha en medveten plan, medvetna strategier och på att använda sig av beprövade metoder. Jag är inte ens säker på vilka deras metoder är. När jag läser om dem på deras webbplats, är det inget jag känner igen alls. Har tyckt det mest varit flum. Mycket snack och liten verkstad.

Men som sagt var, för självgående personer som vet vad de vill göra, eller inte göra, så kan MISA vara en väg för att komma runt de rådande kraven på arbetslösa, om inte annat.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-06-17 18:58:36

malplacee skrev:få tillåtelse att till exempel studera vidare för att höja din kompetens

Är det självstudier? små AMS kurser? komvux på gymnasienivå? eller högskolestudier?
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-17 19:26:10

Det var högskolestudier och komvux jag tänkte på. Har själv kunnat avsluta mina högskolestudier just tack vare att jag gick där istället för arbetsförmedlingen, och jag vet dem som går/gått komvux också. AMS kurser tror jag kanske inte man kan få, eftersom man inte brukar kunna vara inskriven på MISA och Arbetsförmedlingen samtidigt, såvida MISA samarbetar med Arbetsförmedlingen, men jag vet inte hur det fungerar då. Däremot MISA erbjuder självt några kurser i programmering och ekonomi till just aspergare. Har inte gått någon av dem, så jag vet inte om de är bra eller inte, men man kan läsa om dem på webbplatsen:

http://misa.se/arbetsinriktade_kurser_a ... ndrom.aspx
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-06-17 21:06:06

Hur går det med pengarna för de som har olika former av bidrag t.ex förtidspension?
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-17 23:20:22

Nu vet jag inte vilka regler som gäller för just förtidspension, men eftersom det inte varit något problem med att få bibehållet försörjningsstöd, så tänker jag att det inte borde vara ett hinder, det heller. Problemet ligger väl främst hos dem som ska bevilja MISA-insatsen till att börja med. I mitt fall hängde det på socialsekreteraren och LSS handläggaren. De var tvungna att godkänna delvis att jag skulle få MISA överhuvudtaget, men också att jag skulle använda mig av MISA-insatsen till högskolestudier. Så vi hade ett möte där vi alla diskuterade saken. Men när de väl hade givit klartecken, var det bara att köra, det har inte varit något problem sedan dess.

Med andra ord, de som ger bidrag och de som beställer MISAs tjänster måste godkänna hur det används, och det är ju naturligtvis lite av ett lotteri. Men det kan vara värt att fråga, särskilt om de handläggare man har kontakt med verkar vettiga och vill ens bästa. Om de säger nej till studier, men beviljar regelrätt daglig verksamhet hos MISA, ja, då är man ju fortfarande fri att tacka nej till insatsen. (Det skulle jag nog också rekommendera, i så fall. Mycket bättre att gå där om man får göra någonting som man själv valt, som känns vettigt för en. För man kan inte lita på att de på MISA hittar något vettigt åt en.)
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-06-18 1:35:14

Det är just det jag funderat på vad MISA kan erbjuda egentligen. Nog för att de som styr företaget kan ha goda intentioner men det måste slå igenom i verkligheten också för att det ska bli effekt.

Om personalen saknar kunskaper och erfarenhet för att kognitivt vara behjälpliga eller fungera som vägledare. Så återstår i stort sett konkreta verksamheter. Kunskapsläget för psykologprofessionen verkar vara sådant att endast vissa professorer besitter användbara metoder men det saknas bra metoder att lära ut hur man tänker utanför sin tankepreferensbana kontinuerligt utan att tappa tråden. Samt att innehållet också lärs ut överhuvudtaget.

Om det som återstår är daglig verksamhet, praktik, och studier så verkar organisatinens nytta i huvudsak vara ett slags nyckelhål för att få praktik eller studier i ett annars dödfött system. Vilket förstås är mycket bra, men man bör vara tydlig med det från start.
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav AS messenger » 2013-06-18 5:06:29

Ketutar skrev:
Spoiler: visa
Jag var "användare" från sommaren 2011 till mars 2012.
Hade du frågat mig vad jag tycker om MISA innan februari, jag skulle ha lovordat dem, hur mycket som helst. Jag skulle ha rekommenderat det till alla.

När AF skickade mig dit var det pga min väldigt svåra sociala fobi. De tyckte att kanske MISA kan hjälpa mig där de inte själv kan.
I september ansökte jag MISA som daglig verksamhet från LSS/Sol.
Jag blev utförsäkrad november 2011 och då fortsatte jag att gå i MISA som... äh, kommer inte ihåg, och orkar inte ta reda på det. I alla fall, Försäkringskassan fortsatte att betala mig, dagspenning för varje vecka jag gick till MISA.
I januari-februari blev jag "sjukpensionerad" - varaktig sjukersättning, eller vad det nu heter nuförtida.
I februari fick jag beslutet från LSS/Sol om att jag kan inte får MISA, men daglig verksamhet, visst.

Under tiden när jag gick på MISA, lyckades de hjälpa mig med min sociala fobi så mycket att jag inte längre behövde en ledsagare för att åka till MISA, och vi ökade mina besök från en gång i veckan till två gånger.
Jag kommer ihåg hur jag förklarade till min syster i november att äntligen känner jag att jag är värd något, att jag duger till någonting, att det kanske finns en plats för mig i samhället...

Nå, kom februari, och min sista besök hos MISA kom närmare och närmare. Ingenting ändrades, vi pratade inte om hur jag ska kunna klara mig av att förlora en aktivitet som hade blivit en vana, och dessa människor vilka jag litade på och tyckte om. När beslutet från LSS kom, delade jag det med mina MISA handledare, och frågade vad är det som händer nu. De tittade på varandra och svarade "jag vet inte". Det var väldigt förbryllande.
Jag hade fått en vana att skriva långa mail till killarna på MISA, jag har svårt att uttrycka mig med ord. Så några dagar senare, skrev jag till en av dom, och sade att jag tycker det är väldigt svårt att hantera det att MISA tar slut. Nu råkade jag också säga att jag var kär i honom - det var jag. Helt normal överföring.

Nästa dag fick jag en kort mail från avdelningschefen, där hon informerade mig, att "Pga den situation som du försatt dig i så kommer du ha kontakt med [en annan handledare] på Misa den tid som återstår. [-] kommer att kontakta dig nästa vecka."

Ok.

På måndag väntade jag mig att hon skulle kontakta mig.
Hände inte.
Jag skulle haft tid hos MISA på tisdag morgon.
Måndag eftermiddag skickade jag en SMS till min andra handledare, och en tid senare svarar han att [-] ska ringa mig på tisdag eftermiddag och att jag ska ha nästa möte på fredag.

Jag vet inte hur ni har det, men för mig, om jag har möte på tisdagar och torsdagar, och har haft det så för flera månader, kan man inte ändra tiden bara så där.
De hade tidigare avbokat ett möte, och jag hade berättat dem att det störde väldigt mycket... jag hade ju förberett mig att ha ett möte. Så om dom ska avboka, det vore bättre, om de kan ge mig en alternativ tid att ha mötet, så jag har haft mötet... Äh. Det är svårt att förklara.

Den här gången informerade ingen mig om att mötet är avbokad. Jag som trodde att MISA VET att aspergare ändrar inte gärna eller lätt rutiner. Att det viktigaste när man jobbar med aspisar är att informera dom om vad, när, var, med vem och varför. Att vi improviserar inte och har inte mycket smidighet. Alla aspisar fungerar ju inte likadant, men det är vanligtvis så jag fungerar.
Att få veta att jag inte har ett möte på tisdag på måndagseftermiddag, och bara för att jag frågade, fick mig att få meltdown. Jag låg i sängen och skrek.

Sen fick jag till ett möte med avdelningschefen på torsdag. Jag kommer dit med mitt klagomål, börjar med att läsa det, och... Avdelningschefen förklarar mig - för fjärde eller femte gången - att det är så man gör i MISA, att man byter ut handledaren, när något "sånt här" händer; att de har ingen psykologisk utbildning och hon har bestämd att det är bäst att hålla mig och min före detta handledare isär, alltså - en 8 månaders samarbete, med en människa jag har lärt mig att lita på, känna mig trygg i hans sällskap, tycka om - ska avslutas med att han bara försvinner, utan ett ord.
Jag har inte sagt ett ord mot att handledaren byts ut. Jag har inte protesterat på något sätt. Tvärtom, jag har sagt flera gånger, att det har jag inga problem med, att jag förstår varför de gör så, och jag tycker det är bra.
Jag bryr mig inte om de har någon psykiatrisk utbildning. Man behöver inte vara en psykiatriker eller psykolog för att ta reda på vad "överföring" är för något och hur de fungerar, och att veta att alla som jobbar som terapeut, lärare, coach etc. - alltså i en position där de ger en intryck att se en människa, lyssna på henne, bry sig - kan råka ut för överföring.
Vad jag ville var en avslutning. Jag förväntade mig någon sorts notering att det sättet de behandlade mig är verkligen ingen bra sätt att behandla aspisar. Jag trodde att de vore intresserade att lära sig hur man samarbetar med aspisar, speciellt, när den här avdelningen finns till för enbart människor med Aspergers. Jag ville ha svar på mina frågor, och en ursäkt.
Nej.

Det enda MISA verkade vara intresserad av var om jag tänker klaga till Arbetsförmedlingen.
Nej... varför skulle jag det? Allting gick ju hur fint som helst, till den här incidenten. När de började göra allting fel.
Och när jag hade sagt det, var MISA nöjd.

Det var då jag fattade att det var inte JAG som var kunden. Det är AF som är kunden. Jag är bara... ett papper. Ett fall. En mapp. Anvisning.

Nästa tisdag fick jag ett möte, där jag trodde jag skulle få svar, men nej. Min handledare sade att han tyckte det var mellan mig och chefen.
Chefen vägrade att svara på mina mail.

Vi diskuterade om vad jag skulle kunna göra efter MISA. Jag hade tänkt att fortsätta åka hemifrån, för att behålla rutinen, för att inte stänga in mig, så som jag hade gjort innan MISA. Jag sade att jag skulle kolla vilka dagliga verksamheter kommunen har. Jag sade att jag hade börjat tänka att gå med på Korpen och fortsätta träna, och kanske träffa andra människor på det sättet.
Så var det hejdå, och min MISA experience var slut.

Nästa tisdag går jag till biblioteket.
Det kändes fullständigt meningslöst.
Jag gick ingenstans på torsdag. Eller nästa tisdag, eller någon annan dag.
Jag lyckades uppehålla lite av aktivitetsnivån... åkte till mina systrar för att fira Valborg, åkte till Finland... efter Finlandsresan började jag simma.
Det blev svårare och svårare att fungera. Allting i min omgivning påminde mig om MISA och den här killen jag blev kär i.

Någon frågade om man har missuppfattningar eller märkliga erfarenheter... Min handlar om BDD. Body Dysmorphic Disorder eller "inbillad fulhet". Jag var 26 när jag fick min enda "pojkvän", mannen som jag nu är gift med, och jag är helt övertygat om att han är den enda mannen i universum som kan tycka om mig, och som tycker jag är vacker. Efter den reaktionen på att jag säger jag tycker om en man... alltså, han försvinner, utan ett ord, utan att ens säga "hejdå", efter åtta månader... Jag är 100% säker på att han kände sig äcklad, av bara tanken att en... varelse, en "thing" som jag kunde tänka att jag har ens rätten att inbilla mig jag tycker om honom... Jag är 100% säker på att de utsatte mig för den behandlingen, för hela MISA tycker jag är äcklig. Jag är 100% säker på att de ignorerade mig och satte mig i informationsskugga för att...

Jag pratade med kuratorn på Habiliteringscentret om det här när det hände.
Jag har pratat med min man och en bra kompis.
Jag har nämnt det här till min psykiater. Jag sade att jag mår väldigt dåligt på grund av vad som hände i MISA. Det var en sekunds tystnad i telefonen, och sen frågar hon "Har de kränkt dig?"

Jag orkade att uppehålla "normaliteten" tills october, och där kraschade jag totalt, och berättade till min man att jag vill ta livet av mig. Det är ju det som är det bästa för alla. Hela världen, samhället, han, skulle må bättre utan mig.

Han ringde till alla han kunde tänka skulle kunna hjälpa mig, och jag började gå hos en psykolog redan nästa vecka. Och satt där och pratade hur jag mådde och grät.
Hon frågade mig saker, som "vad skulle du vilja att de sade" och "hur kan du hantera ilskan"... Jag svarade, hon skrev ner saker, men jag fick ingen feedback.
Jag bara maler och maler och ältar och jäktar och frågar och ingen svarar... utom den där förbaskade rösten inom mig... "det är för att du är ful och äcklig och ingen vill vara med dig..."

På MISAs hemsida säger man att de bryr sig om användarnas åsikter, synpunkter och klagomål.
Att det ska skicka ett mail med svar om hur de tänker hantera min klagomål.
Jag fick inget brev.
Jag har telefonfobi. Jag kan inte ta emot information via telefon. Det här har jag sagt flera gånger.
Ändå bestämde MISA att RINGA till mig istället för mailet.

I telefonsamtalet sade de att "det är praxis vid MISA att byta ut handledare, att de har ingen psykiatrisk utbildning, att de har mottagit mitt klagomål och uppskattar mina synpunkter och det kommer att tas up vid nästa utvecklingsmöte."

Sure. Det tror jag, helt säkert.

Hon frågade också om jag ville klaga hos AF. Jag vill fortfarande inte klaga hos AF. För det gick bra tills den sista veckan.
Jättebra! Då behöver dom inte ändra något, eller göra något, de kan bara glömma det här.
Jag önskar jag kunde.

Den sista gången jag var hos MISA, frågade jag om jag kunde få någon sorts sammanfattning om vad som hade gjorts och vad dom hade för synpunkter.
Jag fick löfte om att det skulle ta ett par månader.
Om ett par månader skrev jag till dem och frågade om de har glömt det där om sammanfattningen.
Ingen svar.
En månad senare skriver jag igen.
Ingen svar.
Jag skrev 4-5 mails frågande samma sak.
Till slut fick jag ett svar. "Vi har ju skickat dig sammanfattningen, länge sedan. Har du inte fått det?"
Jo, jag har fått det, jag bara skriver till er och frågar efter det för att jävlas!
NEJ, JAG HAR FÖR HELVETE INTE FÅTT NÅGON SAMMANFATTNING, ANNARS SKULLE JAG VÄL INTE FRÅGA EFTER DET!!!
Det visade sig att hon hade skickat det till fel email-address. Fick jag en ursäkt? Nej. Vad om det finns en ägare till den där email-addressen de använde, och nu har de delat privat information om mig till någon helt främmande människa?
MISA fortsatte vara tyst.

Sammanfattningen, sen... Jag tänkte att jag skulle få lite idéer och tankar om hur jag skulle kunna gå vidare. Jag var väldigt nyfiken att få veta hur de hade sett mig, och vad de hade sett i mig, jag hade ju varit väldigt öppen och ärlig, vi hade pratat om mig ett halvt år.
De hade kunnat skriva den där sammanfattningen efter två veckor, för de i princip upprepade vad jag hade skrivit i alla dom där frågeformulären.

Alltså... jag växte upp på en landsgård. Jag har en väldigt bra hantverksutbildning. Jag älskar att skriva och måla, jobba i trädgården, att baka och laga mat. Jag har jobbat som dagisfröken, bibliotekarie, kursledare, språklärare, gruppledare för Human Rights Network... Och det enda dom kunde se som användbar var det att jag är intresserad av juridik och kan läsa juridiska texter. Jo, och det att jag har inga som helst problem att prata inför människor. Nämnde de något av det här i sammmanfattningen?
Nej.

Så... vad är det för vits att ens försöka skaffa sig jobb eller plats i samhället? MISA har sagt att ingenting jag kan, ingenting jag vet, ingenting jag har att ge, ingenting jag är, är värd något för någon, och de vet väl vad de pratar om.

Jag gråter fortfarande minst en gång i veckan för det som hände.
Min sociala fobi och panikångest är värre än det har någonsin varit.
Jag känner mig ofta så ful att jag kan inte gå ut. Jag är mer instängt, isolerad från samhället än jag var innan MISA.

Så - MISA...

Idén är jättebra, intentionerna är väldigt fina och människor som jobbar där är helt säkert uppriktigt intresserade och villiga att hjälpa, och väldigt trevliga.
Men de vet för lite om Aspergers och saknar villighet att lära sig mer, och smidighet att anpassa sig på sina användare. De är för nöjda med sin egen situation för att verkligen kunna hjälpa. De saknar fantasin för att kunna vara användbara.

Om du har egna idéer, om du klarar av att ta initiativet, pusha och trycka och se till att saker händer, och kräva, då är MISA bra. Både MISA och Arbetsförmedlingen gör sitt jobb, men de bryr sig inte ett dugg om dig som en människa.

Förresten... vilken utbildning har de? MISAs hemsida säger att de har inga andra krav på människor som söker jobb hos dom än att man är intresserad av människor och vill hjälpa.



Admin: Ändrade stavningen i rubriken lite
Moderator atoms - tråden har flyttats från avdelningen, Att leva som Aspergare.
Intressant berättelse.
Mina erfarenheter är till betydande del snarlika dina (med undantag av att jag ej blev förälskad i kontaktpersonen/handledaren eller vad dito kallades där, och allt med detta).

Du gör ett stort jobb som sätter ord på det här som du har gjort.

När du beskriver det hela påminns jag om det jag upplevde hos dem (under min förvisso väldigt korta tid): att verksamheten som sådan andas och relaterar med en sorts genomsyrning av att inte ha förmågan att (kunna) förstå aspergare egentligen. Frapperande. Bristen var då påfallande vad gäller aspergerkompetens – en 'kompetens' som alltså måste finnas givetvis.

Mitt förtroende för MISA försvann rätt snabbt. Det kom ganska raskt att falla till botten som ett extremt tungt blysänke i Nybroviken. Svårt att tillgodogöra sig en verksamhet därefter. Behöver jag nämna att de körde med greppet, idén om "båtunderhållningsarbete" som livets mening för AS-personer, en nyckellösning för aspergare?! Det var/är inget som passar mig hur som helst. Chefen på min tid, som var för rätt länge sedan bör sägas, var för övrigt en interagerande (chef)malplacerad katastrof. Kontakpersonskvinnan jag hade kontakt med, hon hade egentligen inget att komma med som kunde passa mig över huvud taget och mina intressesfärer hade MISA ingen som helst kunskap, förmåga och kompetens att kunna bemöta och tillsammans med mig komma med förslag etcetera kring. Därför tog jag också följaktligen min Mats ur MISA-skolan illa kvickt.

Jag beklagar verkligen den flagranta amatörmässigheten du fallit offer för. Oacceptabelt att de handlat som de gjort i avgörande delar.
Hoppas att du med tiden kan komma över den erfarenheten du varit med om och på något sätt lyckas leva med de minnen du har från MISA-tiden.
AS messenger
 
Inlägg: 83
Anslöt: 2012-06-15

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-18 11:03:55

plåtmonster skrev:Om det som återstår är daglig verksamhet, praktik, och studier så verkar organisatinens nytta i huvudsak vara ett slags nyckelhål för att få praktik eller studier i ett annars dödfött system. Vilket förstås är mycket bra, men man bör vara tydlig med det från start.


Exakt.

Nu är det ju inte så konstigt att de inte är det officiellt sett, för det vore ju att skjuta hela verksamheten i foten. Men om de hade lite mer självinsikt och större medvetenhet om sina egna begränsningar, skulle man ju kunna tänka sig att de istället kunde vara tydliga med detta när man träffar dem individuellt. Tycker överhuvudtaget att de borde vara mycket tydligare med både vad de kan och inte kan erbjuda, så att man vet det redan från början och kan ställa krav därefter.

AS messenger skrev:Behöver jag nämna att de körde med greppet, idén om "båtunderhållningsarbete" som livets mening för AS-personer, en nyckellösning för aspergare?!


Måste bara fråga, vad ÄR det överhuvudtaget?? Försökte googla på begreppet, men fick inga träffar. Blev bara väldigt nyfiken, kan du utveckla? Fick du/ni arbeta med underhållning på en båt, eller vadå?

Moderator Alien: Lade till rätt citatägare. Det är viktigt att det framgår vilks som citeras.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav AS messenger » 2013-06-18 12:43:36

malplacee skrev:
Behöver jag nämna att de körde med greppet, idén om "båtunderhållningsarbete" som livets mening för AS-personer, en nyckellösning för aspergare?!


Måste bara fråga, vad ÄR det överhuvudtaget?? Försökte googla på begreppet, men fick inga träffar. Blev bara väldigt nyfiken, kan du utveckla? Fick du/ni arbeta med underhållning på en båt, eller vadå?
Begreppet är på sätt och vis konstruerat av mig just i stunden. Vad jag tänker på och menar är en verksamhet som handlar om en sorts fixande med, underhållande av, putsande på o.s.v. (ungefär) båtar. Det hela lät så opassande – på flera sätt, av flera skäl – att MISA:s trovärdighet, för mitt vidkommande, underminerades rätt direkt. Framför allt med tanke på deras bristande förmåga till interaktion kring detta i verbal mening, med ickeuppföljning bokstavligen. Chefen och handledaren gick efter en fastlagd manual samtidigt som de snackade över huvudet på en – på ett sätt som relativt snart bidrog till att intresset för verksamheten från min sida kom på avvägar.

För min del bestod MISA i praktisk mening egentligen bara av ett par möten i lokalen i fråga, däri mest något avskilt från de andra (de andra: som var ett par personer som satt vid något bord jag liksom inte hade tillträde till, och heller ej ville sitta vid i och för sig). Väsentligen inget mer. (Några båtar såg jag således aldrig röken av, dessbättre.)
AS messenger
 
Inlägg: 83
Anslöt: 2012-06-15

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-18 15:29:53

Haha, jag förstår. :lol: Jo, det där låter ju bekant.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav AS messenger » 2013-06-18 16:46:58

malplacee skrev:Haha, jag förstår. :lol: Jo, det där låter ju bekant.
Ja, en som har varit i kontakt med MISA (utan att jag har rättigheten att döma dem totalt, det är min subjektiva uppfattning – och det var en herrans massa år sedan jag hade kontakt med dem) vet vad både du, trådskaparen, andra här och jag nämnt, tror jag.

Jag vill också säga jättekort – tänkte återkomma till det senare idag eller imorgon mer – att du skrivit mycket bra och initierat här på tråden i dina inlägg på Ketutars inledningsinlägg. Bra skrivet av dig!
AS messenger
 
Inlägg: 83
Anslöt: 2012-06-15

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-18 18:28:02

Jag vill också säga jättekort – tänkte återkomma till det senare idag eller imorgon mer – att du skrivit mycket bra och initierat här på tråden i dina inlägg på Ketutars inledningsinlägg. Bra skrivet av dig!


Åh, tack! :oops:
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav Zima33 » 2013-06-18 19:51:39

malplacee skrev:Nu vet jag inte vilka regler som gäller för just förtidspension, men eftersom det inte varit något problem med att få bibehållet försörjningsstöd, så tänker jag att det inte borde vara ett hinder, det heller.

Man får normalt inte studera om man har sjukersättning. Kan man plugga har man ju inte nedsatt arbetsförmåga = inte rätt till sjukersättning.
Zima33
 
Inlägg: 3012
Anslöt: 2011-05-09

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav AS messenger » 2013-06-19 3:55:12

malplacee skrev:Hittade det här inlägget när jag sökte på MISA här på forumet och jag kan verkligen relatera till den situation och de känslor du beskriver. Jag har själv varit deltagare på MISA ett antal år, och tyvärr blir jag inte ett dugg förvånad över din berättelse. Tvärtom tycker jag bara att den bekräftar mina egna erfarenheter och intryck av företaget och de anställda där. Jag kan inte gå in på dessa på ett offentligt forum, eftersom det skulle vara ganska lätt att identifiera mig och jag dessutom fortfarande går hos dem [...]

Jo, jag nämnde tidigare att jag tänkte replikera lite och beskriva mina tankar på det du skrivit här på tråden – detta delvis också för att jag kände igen viss beskrivning vilket gör det lite enklare att relatera. Sedan tycker jag att du fångar trådskaparens berättelse bra i och med ditt kommenterande (om vi kan kalla det så) av dito.

Jag väljer att flika in, skriva x antal rader här och där efter vissa utvalda partier i din text.

Du är modig som skriver om detta när du samtidigt går på MISA-verksamheten nu (som du säger). Jag förstår om detta blir lite låsande för dig vad gäller frispråkigheten, kanske. Det tycker jag du fixar bra. En inte alldeles lätt balansgång.

Jag tycker själv att ett stort problem med MISA och deras upplägg som "individuellt baserat stöd", är att man inte vanligtvis kommer i kontakt med andra deltagare på ett naturligt sätt. Det innebär att man inte heller kan utbyta erfarenheter och upplevelser av hur det är att gå just där. Detta leder till att man känner sig ännu mer ensam och utelämnad när de på olika sätt klantar till det.


Precis. Så upplevde jag det också på min tid på MISA. När jag tänker på det nu var det lätt egendomligt då vill jag minnas: jag blev pratad-över-huvudet (så upplevde jag det – idag försöker jag likväl använda erfarenheten på ett gynnsamt sätt) samtidigt som man just inte fick träffa de andra "deltagarna". De andra där var som i en gisslan hos MISA-personalen med personal invid, ungefär som personliga skötare kändes det som, en vistelsezon man absolut inte fick komma i närheten av. Min handledare ledde in mig i ett rum vid sidan av där det var en dator.
Naturligt var det över huvud taget aldrig. Chefen var konstlad och handledaren spänd och småstressad för övrigt.

Extremt dåligt. Visst, du borde inte ha skrivit att du var kär i honom och nu vet ju inte jag hur det mejlet var utformat, men under förutsättning att du skrev ungefär som du beskriver det här, d.v.s. ett känslomässigt mejl om hur jobbig du upplevde hela situationen, och du på något sätt fick med en bisats om att du var kär i honom och att du insåg att det handlade om överföring, ja, då måste jag för det första säga att jag tycker att det låter lite som en överreaktion från deras sida. Nej, det är inte lämpligt att skriva just det, men jag förstår verkligen att det är lätt hänt om man skriver om allt som känns jobbigt med situationen. Du kanske är som jag och har lättare att öppna dig för folk skriftligt än muntligt? Då finns det alltid en risk att man blir för öppen när man väl skriver, och inte censurerar sig själv alls. Av den anledningen brukar jag oftast låta någon annan läsa den typen av mejl först, så att man har någon som agerar bromskloss. Men sådant kan man ju tycka att de borde vara vana vid. De jobbar med folk med asperger, och för den delen alla möjliga andra sorts problem, är det någonting de inte borde förvänta sig från sina deltagare, så är det väl just det att de alltid ska bete sig på bästa lämpliga sätt i alla tänkbara sociala situationer. Det brukar ju vara ett av kriterierna för att få diagnosen!


Håller med om detta. Just det: En verksamhet som MISA borde, kan man tycka, känna till, veta och kunna hantera sådant som inträffade, det som TS berättat om, på ett betydligt mer kompetent, smart och för TS positivt sätt än vad som skedde. En del inslag i berättelsen hur TS bemöttes/hanterades är verkligen oacceptabelt.

Men när de reagerar så där, säger "den situation du försatt dig i", bara byter handledare hux flux och hänvisar till formalia, ja då ser det ju ut, i mina ögon i alla fall, som om de tycker att du har gjort ett fel, ett fel som du ska hållas precis lika ansvarig för som om det var de själva som hade gjort det. Du är ju i den här situationen den som ska ha hjälp, det är inte rimligt att ha samma förväntningar på professionalitet och social kompetens på dig som på dem själva, men det låter här nästan som att de har det. Och sedan att säga att de inte har psykiatrisk utbildning och skylla på det, det är ju bara en usel ursäkt. Nej, det är uppenbart att de inte har psykiatrisk utbildning, men de försöker ju ständigt låna av olika pseudo-psykiatriska metoder i sitt arbete, då borde det väl inte heller komma som en överraskning att de kan ställas inför samma problem som en psykoterapeut kan?


(Det fetstilta)
Jag känner igen detta, och även från andra snarlika verksamhetsformer. Obegripligt egentligen att de manifesterar sig så. Jag minns att jag funderade åtskilligt på vad de hade för utbildning, på vilka meriter personalen var anställd. Frågan är också hur det har förändrats över tid – för x antal år sedan jämfört med idag. Har MISA uppdaterat sig kompetens- och utbildningsmässigt?

Sedan kan jag också tycka att det verkar som en överdriven åtgärd att byta handledare, med tanke på hur lite tid du hade kvar där. Visst, om du hade fortsatt hade jag också tyckt att de borde byta handledare efter detta, men du borde ändå ha fått träffa honom en sista gång, kanske i sällskap med chefen, så att ni hade kunnat prata ut om situationen och få någon sorts avslut. Men eftersom det var så kort tid kvar, ifrågasätter jag nödvändigheten i det bytet. Nu vet jag ju som sagt inte hur ditt mejl var formulerat, men såvida det inte var skrivet på ett flörtigt sätt, där du snarare stötte på honom än endast råkade säga för mycket, så tycker jag som sagt att det verkar överdrivet.


Det där ifrågasätter jag som du. Många gånger, eller generellt?, verkar det som att sådant tas till (de gör även så inom vården som regel på många platser, eller gjorde förr i vart fall) för att mer eller mindre slippa tänka och våga ta tag i det som är aktuellt och påtagligt med en gång med alla inblandade personer. Jag skulle tycka det var bättre att försöka samla alla direkt för att söka finna en lösning med de involverade och i möjligaste mån göra en ansats att avsluta projektet inom ramen för startuppställningen.

Exakt. Det är tyvärr mina erfarenheter av MISA också. Vi betyder ingenting för dem, det är endast de som beställer tjänsterna å våra vägnar som räknas. Det handlar om att de ska tjäna pengar för att sko sig själva, sedan kan de göra det under premissen att hjälpa "funktionsnedsatta", men om det var det som var det egentliga syftet, skulle de anstränga sig mer för att faktiskt hjälpa oss och framför allt lyssna på oss. Men det verkar de totalt ointresserade av.


Min känsla också. Chefen var en sådan där Saltsjöbadenglidare till utseende, manér och allmän stil (nu är jag fördomsfull) och jag kände det som krypande att han mest bara ville håva in kosing från kommunen i fråga. Jag försökte prata med honom åtminstone två gånger hyfsat ordentligt mellan fyra ögon, men han var undanglidande, hal som en sliskig ål och var för övrigt dessutom helt oanträffbar per telefon.

Eller hur? Det är ju just det som bidrar till att man känner sig så maktlös också, man kan skicka en klagoanmälan, men hur behandlas den? Det finns ingen vettig återkoppling. Och man har inget sätt att hålla koll på vad de faktiskt gör, om de gör något överhuvudtaget.


Där har du det. En återkoppling finns egentligen inte i någon riktig mening alls. Sådant kan göra mig vansinnig, eller gjorde så förr om åren i viss utsträckning. Så lite behövs egentligen. Är det något de borde kunna, förstå att agera med, så är det en sådan sak. Jag tror det är ytterst viktigt många gånger för aspergare att få "korrekt" feedback. Borde inte just verksamheter som MISA fatta en sådan banal sak?! Tydligen icke. Ansvaret ligger också hos kommuner/städer som väljer att finansiera sådana verksamheter.

[...] så är det ju det att MISA inte vet vad de talar om! De är helt enkelt inte särskilt kompetenta. Eller så bryr de sig inte, för de är ett privat företag som först och främst är ute efter att sko sig själva, gå med vinst och fortsätta att locka andra, såsom staten, arbetsförmedlingen, jobbtorg och LSS att ge dem pengar. Vi deltagare får först och främst fungera som en slags fönsterskyltning, reklam. Allting i ditt inlägg tyder på att de inte tar sitt jobb på allvar, så vad du än tolkar in i deras behandling och bemötande av dig, så är det inget du ska lyssna på, för vad vet de? De är bara en mängd privilegierade människor med jobb som skor sig på oss som av olika anledningar har svårt att ta oss in på arbetsmarknaden. Och i de allra flesta fall verkar de sakna relevant utbildning.


Som avslutningsord i mitt inlägg tycker jag det passar alldeles förträffligt att låta dina ord stå som de är. De uttrycker sakläget bra, anser jag.
AS messenger
 
Inlägg: 83
Anslöt: 2012-06-15

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav Schmetterling » 2013-06-19 11:29:01

Zima33 skrev:Man får normalt inte studera om man har sjukersättning. Kan man plugga har man ju inte nedsatt arbetsförmåga = inte rätt till sjukersättning.

Vad grundar du det på?

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... ersattning
Schmetterling
 
Inlägg: 1539
Anslöt: 2012-08-18

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav Bjäbbmonstret » 2013-06-19 12:12:40

Ja men vilande ersättning är väl inte samma sak som att läsa samtidigt som man får ersättning...
Bjäbbmonstret
 
Inlägg: 10421
Anslöt: 2007-11-15
Ort: Mälardalen

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav plåtmonster » 2013-06-19 15:06:47

Det är begränsat till 2 år dessutom.
plåtmonster
 
Inlägg: 15482
Anslöt: 2010-03-23
Ort: Nära havet

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav malplacee » 2013-06-19 18:12:32

Zima33 skrev: Man får normalt inte studera om man har sjukersättning. Kan man plugga har man ju inte nedsatt arbetsförmåga = inte rätt till sjukersättning.


Ja, som sagt var, så är ju reglerna normalt sett vad gäller försörjningsstöd också. Det är egentligen krav på att den som uppbär det ska stå hundra procent till arbetsmarknadens förfogande och inte använda något av sin tid till att studera, eller göra något annat som skulle kunna innebära att man inte kan tacka ja till vilket jobb som helst precis när som helst. Men med hjälp av MISA har jag och andra lyckats komma runt dessa regler. Därför kan jag också tänka mig att detta skulle kunna vara möjligt för den som uppbär sjukersättning eller förtidspension. Men det hänger ju bevisligen också på tur, att de enskilda handläggare som beviljar ersättningen är villiga att hjälpa och faktiskt bevilja detta undantag från de normala reglerna.

AS messenger skrev: En inte alldeles lätt balansgång.


Haha, nej det är ju inte det... Tänker redan nu att det nog finns de som skulle kunna lista ut vem jag är bara baserat på den begränsade information om mig själv jag redan delgett. Men ja... jag är väl beredd att ta den risken. Jag måste ju vara fri att delge mina åsikter i största allmänhet så här på ett offentligt forum, annars vore det nästan lite diktatur över det hela...

AS messenger skrev: jag blev pratad-över-huvudet (så upplevde jag det – idag försöker jag likväl använda erfarenheten på ett gynnsamt sätt) samtidigt som man just inte fick träffa de andra "deltagarna". De andra där var som i en gisslan hos MISA-personalen med personal invid, ungefär som personliga skötare kändes det som, en vistelsezon man absolut inte fick komma i närheten av. Min handledare ledde in mig i ett rum vid sidan av där det var en dator


Ja, det är väl lite min upplevelse också. Sedan har det naturligtvis varit olika med olika handledare, den som följt med mig längst har till exempel alltid bemött mig respektfullt istället för nedlåtande, aldrig pratat över huvudet på mig, men tyvärr upplever jag nog det som ett undantag snarare än regel. Men det här upplägget med att endast träffas i konstlade enskilda möten, det bidrar ju i sig till någon sorts känsla av att man snarast är någon slags "patient". Sedan kan det naturligtvis i alla fall hända att enskilda handledare är respektfulla, kunniga och hjälpsamma. Om man har tur.

AS messenger skrev: Har MISA uppdaterat sig kompetens- och utbildningsmässigt?


Ja... det verkar (förhoppningsvis!) som att de kanske i alla fall försöker göra det nu. Jag tipsade nämligen en kompis att söka en tjänst de utlyste för ett tag sedan, just eftersom de på själva hemsidan verkar så blasé med vilken kompetens de efterfrågar. Som TS påpekade, det står något väldigt luddigt och flummigt om att allt de begär är att man ska "ha en vilja att hjälpa, och en förmåga att se potentialen i människor" eller något sådant. Tyckte att min kompis borde kvalificera och tänkte att hon som anställd borde kunna göra ett väl så gott jobb som de jag personligen träffat, i alla fall. Men hon fick ett tack för sin ansökan, med hänvisning till att hon saknade den specifika utbildning och erfarenhet de efterfrågade, vilket väl i alla fall får sägas vara ett gott tecken.

AS messenger skrev: Det där ifrågasätter jag som du. Många gånger, eller generellt?, verkar det som att sådant tas till (de gör även så inom vården som regel på många platser, eller gjorde förr i vart fall) för att mer eller mindre slippa tänka och våga ta tag i det som är aktuellt och påtagligt med en gång med alla inblandade personer. Jag skulle tycka det var bättre att försöka samla alla direkt för att söka finna en lösning med de involverade och i möjligaste mån göra en ansats att avsluta projektet inom ramen för startuppställningen.


Ju mer jag tänker på det, desto mer sanslöst tycker jag det är. Jag menar snacka om att göra en höna av en fjäder! Formuleringar som "den situation du försatt dig i" "det är så vi brukar göra när sådant här händer". Inte skulle man tro, att döma av de orden, att det enda som har hänt är att en deltagare blivit kär i en anställd och råkat nämna det för honom på ett, av allt att döma, sakligt och rationellt sätt. Varför var det överhuvudtaget nödvändigt att göra en big deal av det?! Jag menar, det är ju verkligen en sådan bagatell. Folk blir kära titt som tätt, det betyder inte att man försöker leva ut det. Verkligen ingenting att gå upp i taket över.

Sättet de hanterat det hela på, får det att verka som om det istället skulle ha handlat om en relation mellan en deltagare och anställd. Det gör mig faktiskt nyfiken på hur de hade hanterat det om så hade varit fallet. För det hade ju varit en allvarlig förseelse, men en som rimligtvis den anställde borde hållas ansvarig för och inte deltagaren, med tanke på beroendeförhållande och den maktobalans som skulle råda i ett sådant fall. Det enda jag anser skulle rättfärdiga den behandling TS fick utstå, skulle vara ifall deltagaren försökt inleda en relation med en anställd som vetat bättre och sagt stopp.

Så då undrar jag, är det det de på MISA, och de platser inom vården som du nämner, förutsätter kommer hända, ifall en deltagare, eller patient, råkar bli kär i fel person? För det tyder ju i så fall på en fruktansvärt respektlös syn på deltagarna/patienterna i största allmänhet i så fall.
malplacee
 
Inlägg: 118
Anslöt: 2008-10-21

Mina erfarenheter av MISA

Inläggav Zima33 » 2013-06-21 0:14:34

Schmetterling skrev:
Zima33 skrev:Man får normalt inte studera om man har sjukersättning. Kan man plugga har man ju inte nedsatt arbetsförmåga = inte rätt till sjukersättning.

Vad grundar du det på?

http://www.forsakringskassan.se/privatp ... ersattning

Det är tydligen olika beroende på när man beviljats varaktig sjukersättning.
Länken blev überlång så klistrar in citat här bara:

Du som har sjukersättning enligt de regler som gällde till och med 30 juni 2008 kan arbeta eller studera med sjukersättning.


Du som har sjukersättning enligt de regler som gäller från och med 1 juli 2008 kan ansöka om att din sjukersättning blir vilande – inte betalas ut – under tiden du arbetar eller studerar. Din sjukersättning kan vara vilande i högst två år.När du studerar kan du söka studiemedel eller annat studiestöd från Centrala Studiestödsnämnden, CSN.


Orättvist ju.
Zima33
 
Inlägg: 3012
Anslöt: 2011-05-09

Återgå till Studier och arbetsliv



Logga in