Jag har precis kommit hem från landet och jag vill bara gråta. En sådan här helg som midsommar är till för familjer. Dans kring stången och lyckliga familjer och skratt och sång. Och själv är jag ultrasingel, utan barn, och utan möjlighet att öht få barn eftersom jag inte lyckas få någon kille och tiden börjar rinna ut. Jag mår så dåligt så jag bara gråter och tänker på döden.

Mina föräldrar har ett sommarställe som vi alltid är vid på midsommar. Midsommarstång och sånt finns precis i närheten av vår lilla stuga och därför har det blivit så att vi alltid har varit med vid lövningen av stången och resningen. Och den delen gillar jag också, man känner sig betydelsefull. Men i detta måste man också ta det andra: se alla lyckliga familjer med barn...

Det är alltid lika jobbigt varje gång. Man skall dessutom tvingas hälsa på och vara artig och trevlig mot sommargrannarna som är i min ålder och har partner och barn. Man frågar hur den andra har det och dyl. "Jo, tack bra", tvingas jag ljuga och säga. Och klistra på ett falskt leende. Och svaret tillbaka "Här är det sååå bra, vi skall ha nytt barn snart och bl a bl a". Och då tvingas man åter sätta på ett falskt leende och ljuga och säga "grattis, vad roligt" när man egentligen helst av allt vill slå dem på käften och säga att jag är jätteledsen och att jag blir deprimerad och vill ta livet av mig bara jag ser dem.

Alltid dessa lögner! Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg". Men skriver jag så och är ärlig mot mig själv och andra så får man ju bara utskällningar och skit och kanske varningar.

Det känns bara så jävla jobbigt med alla dessa lögner hela tiden! Jag känner mig som en falsk människa, en bedragare. Och detta TVINGAS jag alltså vara, både i det sociala IRL-livet och på forumet.

Jag orkar inte med detta falska och tråkiga liv.

Jag känner likadant som du med allt bebistjafs och liknande, men jag har inte tagit livet av mig än och det tycker jag inte du heller ska. Du kanske kan gå på någon av aspergerträffarna här på forumet för att lära känna folk?

Du kanske skulle emigrera till England... Där är folk inte lika hycklande. De klagar över det som är jobbigt, och därigenom känner de gemenskap. Detta fick jag höra idag, av en som vuxit upp i England, och flyttade till Sverige som vuxen. Hon fick en chock över att alla verkade må så bra och inte ha några problem. Hon trodde först att hon var ensam om att tycka att livet är jobbigt. Det dröjde ett tag innan hon insåg att andra känner likadant, de bara säger det inte...

Heliora skrev:Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig.

Är det verkligen så?

Heliora skrev:Och här inne på aspergerforum är det precis likadant! Någon säger att den skall få barn eller gifta sig och förväntar sig att man skall gratulera och ha sig. När jag egentligen helst av allt vill svara att "Det gör mig deprimerad att höra. Jag vill ta livet av mig bara jag ser dina inlägg". Men skriver jag så och är ärlig mot mig själv och andra så får man ju bara utskällningar och skit och kanske varningar.

Att du skriver det i en egen tråd där du tar upp saker som bekymrar och oroar dej gör absolut ingenting. Det kommer du inte att bli straffad för på något vis.

Det är olämpligt att skriva liknande saker i trådar som handlar om andras liv däremot.

Känner lite som du Heliora, men det har varit värre för mig förut med det. Är väl inte som jag vill ha det nu heller kanske men ändå. Jag undrar lite hur man skall göra.."spela med" eller hur skall man göra.
Börjar tröttna lite. Har också blivit deprimerad och ledsen och arg över det där.
Man känner sig som en falsk människa som ingen vill veta av till slut. För att man inte kan reglerna på nåt sätt. Varken i det här eller det där livet.

Som igår ville någon titta på bio, gavs ett förslag om någon romantisk film för jag fick lite ångest att gå in i andra ställen, så vi var på ett annat, men jag väljer bort det av den anledningen (även om jag annars skulle vilja ge det en chans, kanske det inte är nån fjantig film, osv). Jag klarar inte av att se det, och själv är man i ett misslyckat skede liksom.

Inget midsommarfirande heller tyvärr. Jag känner mig inte tråkig alls *ironi*
Även om jag försöker ta det lugnt samtidigt.

Jag tycker uppriktigt synd om dig! Jag tvingade mig när ungarna var små, men det var i byn och egentligen ingen man tvingades vara trevlig emot och ungarna hade lika bråttom hem som jag.

Nu när ungarna är stora njuter jag av lugnet hemma, idag har jag tvättstugan, har till och med manglat lakan

Sanna

Jag hade också tvättid idag (kl 19-22).

I övrigt har jag inte IRL-pratat med en enda människa idag. Jag var ute och gick en promenad runt ringmuren i det fina vädret. Men jag träffade ingen jag känner och pratade inte med någon.

Jag är också ensam. Det känns inte bra. Men jag har iaf sluppit ljuga idag och det känns bra.

Midsommarfirande är till för människor som lever i familjeidyllen, vi andra har roligare på annat håll. Själv bojkottar jag hela svenssonvärlden. Det är inte min arena att sitta och vara pluttenuttig med folk och snacka väder & restskatt.
Man får välja sina miljöer.

Mycket av det som anses "trevligt" eller "roligt" spyr jag på.

Jag har provat o säga saker som, nja särskilt bra är det inte men det kan bli bättre.
Folk blir lite ställda men rätt många blir avslappnade.
Den där plastytan försvinner och en del vet inte vart de ska ta vägen, blir lite alla möjliga reaktioner.

Jag märker också att alla omkring mig har skaffat barn, hus, båt, drake, flygplan i koppel och yta.
Fast de har inte möjligheten att njuta alla gånger.
Fast de flesta kan kanske det.

De flesta gillar nog o se till att människor hittar varandra, så även jag.
Vet folk om att du är singel så blir det nog att man presenterar folk för varandra o ser om de blir intresserade av varann någon gång och gör det möjligt för dem att mötas
Tycker om att se folk bli glada, och de blir väldigt glada när de hittar kärleken.

Heliora, förstår verkligen om just såna här typiska familjehögtider är extra plågsamma för alla ofrivilligt ensamma. När jag varit ensam och inte ens haft kontakt med min familj så har jag vid några tillfällen gått på valborgs- eller midsommarfirande själv och det var verkligen inte kul! Så jag kan föreställa mig att det måste vara hundra gånger värre för dig!

Även där jag bor har jag förundrats över att det bara är barnfamiljer och par ute, aldrig några ensamma eller några man skulle kunna få kontakt med om man skulle vilja. Kanske har det i alla fall fördelen att man slipper bli presenterad för bekantas bekanta som man känner sig pressad att vara artigare mot än man orkar eller känner för.

Bäst har jag mått de gånger jag hållit mig hemma och ignorerat alla jippon. Tycker alla såna här helger är ett otyg, med undantag av pingsten som har mycket mindre av tvång och förbestämda former över sig. Man kan fira den som man vill eller låta bli, och ingen tycker vare sig det ena eller det andra är konstigt.

Wow känner igen mig i vad heliora, nano, inger, ensamflickan, krigis m fl skriver.

Den här tråden överlappar med Midsommartråden. Jag skrev där nyss :

barracuber skrev:

Ganesh skrev:

missbutterfly skrev:Jag hatar högtider...Alla j-la sorter som finns. Jul, nyår, påsk, midsommar.. -Hate it!

Välkommen i klubben.

Dito.

Åas, om inga högtider fanns, när skulle vi svenskar umgås med varandra ( om man nu ska kalla det umgås)? Tänker nu på de äldre generationerna, från 40-talister o bakåt. De brukar ju - fullt berättigat - klaga på att de aldrig kommer ut, de är ingenting värda, de är bortglömda. Tell me something I don't know.

Fast jag kan också bli less på allt som måste has hemma,måste finnas. Vi måste ha jordgubbar, vi måste ha lättöl (- inte folköl, lättöl), vi måste ha sill o nubbe, vi måste ha servetter, nystädat och välklädda barn.

Men det värsta "måstet" är ändå det att behöva umgås. Och att få höra vad dåliga vi är på att bry oss om varandra, vad konstiga min syster är som aldrig vill umgås, som inte besöker oss på 10 år.

Jag själv tillhör ju "svensson" för jag har ju fru och barn. Men jag känner mig ändå inte som en "svensson". Jag står där med mitt plastiga leende men jag tänkte exakt som heliora.

Idag (eller snarare igår) gick vi aldrig ut pga regnhotet, vilket var så sköööönt. Blev hyfsat bra dag med svärmor som tack och lov inte tillhör de där plastiga, "allt är bra" svenskarna som ensamflickan skriver om. Hon (svärmor) är visserligen åt andra hållet - allt är skit, jag är så ensam och värdelös och aldrig-händer-det-något och vad-har-jag-att-se-fram-emot-annat-än-döden. Men jag tar faktiskt hellre det.

Men jag vet många som inte orkar med det pga mindre tålamod än mitt och kallar det självömkan. De påstår att de slits ned psykiskt - till och med blir psykiskt sjuka - av att lyssna på en annan människas klagan.

Vad tror ni? Kan man bli psykiskt sjuk av att lyssna på en annan människas klagan? Det har jag fått höra många gånger.

Jag bara skakar på huvudet.

Man får inte må dåligt här.

Näääää. Man måste ju [i]bita i. Man måste ju ta i lite här i livet. Det har jag fått göra. Man kan inte bara ligga på sofflocket![/i]

Kan vi inte flytta till England allihop?

barracuber, vi kunde ju ta o prata än fast vi inte är i England

Inger, du får gärna PM:a mig vid högtider, ibland är jag nämligen inärheten av där du bor

Kan inte lova att jag blir särskilt underhållande men du, Zombie och jag kunde ju gå på promenad eller nått, kasta kottar i en hink eller något.
Den saken löser sig nog.

nano skrev:
Kan inte lova att jag blir särskilt underhållande men du, Zombie och jag kunde ju gå på promenad eller nått, kasta kottar i en hink eller något.
Den saken löser sig nog.

Hmm, ser nu att det där dår o misstolka, där jag skrivit du så betyder det att jag syftar på Inger herself så vi blir tre personer på promenaden eller vad som nu skulle företas

Jag vet inte om jag kan skriva att jag förstår TS. Fast jag känner igen mig i hennes berättelse, jättemycket.

Jag vet att jag aldrig kommer orka med relationer, än mindre så kommer jag orka med att bilda familj. Jag skäms. Inte minst inför mina morföräldrar. Deras jämnåriga bekanta får se sina barnbarn lyckas, etablera sig, skaffa hus osv... Jag då? Deras barnbarn. Sedan gymnasiet har det inte varit annat än misslyckanden. Saker som jag börjar bygga upp, som sedan rasat, sedan har jag börjar bygga igen, nytt ras. Nu börjar det mer eller mindre se kört ut då det gäller att kunna bygga upp på nytt. Jag har bara så fruktansvärt trött på att misslyckas hela tiden. Att aldrig klara av något.

Jag vill inte kapa tråden med min skit, se det som information som ni inte behöver kommentera eller ens läsa om det nu är så att ni tycker att det inte ger tråden något.

Heliora skrev: Och själv är jag ultrasingel, utan barn, och utan möjlighet att öht få barn eftersom jag inte lyckas få någon kille och tiden börjar rinna ut.

Jag vill bara lyfta ut det här lite extra, inte för att trycka på din situation, utan för att markera något vi tidigare pratat om i andra trådar, att det finns tjejjer i samma situation som många män uttalar. Att man upplever ensamhet och egentligen inte vill leva ensam.

Personligen kan jag glädjas med andra även om jag själv inte sitter i samma situation, och kan lätt få igång känslan att "va-fan- kan de så kan jag.... nu måste jag sätta igång och fixa till det här och ändra på skiten annars lär jag dö nyfiken på om jag HADE lyckats om jag hade gett mig fanken på det".

Det finns massor av män som vill detsamma som du där ute. Hur skall du få kontakt? Säg, om två midsomrar framöver är det kanske din tur att uppleva familjelyckan om det är det du verkligen vill om du ger det en möjlighet och öppnar dig för det?
Har du uttalat att du vill ha en partner i din bekantskapskrets? Kanske någon känner någon som...
har du satt ut en annons?

Jag upplever inte i ditt inlägg att du missunnar folk, utan att du saknar något för egen del, och javisst, det kan även hos mig sätta igång sådana här känslor....

Förlåt om jag upplevs okänslig, jag brukar bli anklagad för att vara det i situationer som den här, men jag menar väl.

På måndag får jag hitta på något att ljuga på fikarasten så det ser ut som om jag gjort något på midsommar.

Måste man det då?

Jag kommer att VÄGRA ljuga på fikarasten på måndag. Om nån frågar vad jag gjorde på midsommarafton kommer jag att säga precis som det är: Jag hade tvättid och utöver det hängde jag på internet.

Det är säkert inte socialt korrekt att svara så men mitt budskap är: Om ni inte vill höra svaret, låt bli att fråga!

Tycker du gör helt rätt i o säga vad du gjorde

nano skrev:Måste man det då?

Tydligen måste man det. Jag förstår din fråga. Jag vet inte varför och jag hittar inget logiskt i det jag heller. Men tydligen är det så man ska göra...

Mats skrev:Det är säkert inte socialt korrekt att svara så men mitt budskap är: Om ni inte vill höra svaret, låt bli att fråga!

Varför förutsätts det att man inte vill ha ett mänskligt svar på en sådan fråga??

Var med om det här igår på midsommareventet, träffade en gammal bekant/vän/ och vi kramade om varandra, och beklagade att tiden hade gått. På min fråga hur det är fick jag motfrågan; vill du verkligen höra det långa svaret? Ja, självklart ville jag det, annars hade jag inte frågat. Men ok, visst förstod jag att hon såg tio år äldre ut än senast och hon hade verkligen haft en kämpig tid. Självklart blev jag ledsen för hennes skull, beklagade det som hänt, men samtidigt blev jag -inte glad- men det kändes som ett privillegium (felstavat ks?) att ha fått ett äkta och ärligt svar.

Jag tänker precis tvärtom, kan jag inte få ett ärligt och äkta svar, så låt bli att svara.... jag frågar inte om jag inte verkligen ViLL veta!

Kikarn:

Är det något vi är oense om här? Jag undrar också varför det förutsätts att man inte vill ha ett mänskligt svar på en sådan fråga.