Jag har tänkt lite på anledningen till varför väldigt många är deppiga och lite bittra med mer.

Är det så att många av er här lägger väldigt stort fokus på att försöka lösa era problem?
Att ni är ledsna över de svårigheter ni har?

Något som jag gör mig så glad och positiv är att jag lägger inte ner energi på att försöka lösa de problem som jag inte kan påverka i alla fall.

Även det att jag går inte och är deppig över att jag har en dödlig sjukdom, diagnos med mer.

Vad får jag ut av det?
Jag mår ju inte bättre av att jag går och tänker på allt som inte är som det ska med mig?

Grejen är den att jag är glad att jag är sjuk....det kanske låter mysko, men jag har haft tid att finna mig själv.
Det är väldigt många idag som har jobb som inte har tid att göra det för de måste jobba så mycket de kan med mer....

Om man kikar på övriga i samhället så är det ytterst få som mår bra och har bra självförtroende.

Det är väldigt ofta som folk kommer fram till mig på stan, skriver i min gästbok på min hemsida att jag sprider glädje med mer.
Varför?
Jo, för att jag är jag, jag bjuder på mig själv.

Jag har inte vett att vara blyg med mer.
Har inte fattat poängen med det..*ler*

Ha et bra allihop!!!

En omedelbar motfråga är ju då om du lider konstant eller ofta av din sjukdom? Har du t.ex. ständig värk eller andra problem som gör tillvaron svår att klara av? Den typen av problem går ofta inte att bara tänka bort. De finns där vare sig man vill eller inte och hindrar en att göra både saker man måste göra och saker man vill göra. I mitt fall är det framförallt ljudkänsligheten som är mitt stora helvete. Det är just för att min hjärna inte klarar av att tänka bort störande ljud som jag har problem. Så att tänka bort problemet går inte. Det är just det att jag inte kan tänka bort det som är själva problemet.

Det ligger förmodligen mycket nära tillhands att deppa ner sig om man som du har en dödlig sjukdom, och väldigt många gör säkert det. Men uppenbarligen gör inte alla det, vilket både du och många andra bevisar. Nu vill jag inte på något sätt förringa din sjukdom och dessa allvarlighet, och jag skulle absolut inte vilja byta mina problem mot dina, trots att du verkar gladare och bättre mående. Men jag tror det finns en viktig skillnad mellan problemen. Att ha en dödlig sjukdom i sig är visserligen ett problem man inte kan göra mycket åt, men det är ett problem som ligger i framtiden, även om det kanske är en nära förestående framtid för somliga. Dvs. om inte sjukdomen samtidig ger dig problem även här och nu i form av värk eller annat så hindrar den dig ju inte att leva just nu. Jag tänker mig snarare att problemen i så fall är att hantera vad man ska göra med den korta tid man har kvar för att utnyttja den på bästa sätt. Det är säkert nog för att få många att deppa ihop av bara blotta tanken. Andra verkar istället se det som att de får giltiga skäl att ignorera en del måsten och tvång i livet och försöker använda tiden för att må så bra själva som möjligt, och kanske hinna med saker de har drömt om. Faktum är väl att många av oss som inte har något omedelbart dödshot hängande över oss utgår från att vi kommer få ett liv av ungefär medellivslängd och så slösar vi bort större delen av det livet med att försöka komma på hur vi ska leva det för att utnyttja det. Även om min långa period av utbrändhet och sjukskrivning har varit jobbig och helvetisk många gånger så har den samtidigt gett mig en chans att stanna upp i livet och tänka efter, och fått mig att värdesätta saker i livet annorlunda och försöka prioritera mig själv och mitt mående mera, kanske lite på samma sätt som du gör, om än av lite olika skäl.

Hoppas du inte missförstår mig nu. Jag menar som sagt inte på något sätt att förringa din sjukdom och allvarligheten i den. Utan jag resonerar snarare utifrån din fascinerande förmåga att tackla situationen.

Hejsan hej på dig!!

Jag förstår mycket väl din fråga....
Ska jag rabbla upp allt jag har blir det nästan en ny bok...*ler*

Kort sagt kan jag säga att jag har kota kluven i ryggen, en saknas. Jag har nystagmus, motorikfel på ena ögat, mina nervbanor är inte som de ska.
Det är en massa olika saker...

Ska man ta allt jag har haft så är det mycket mer...

Oj, nu blev det nästan som en tävling om vem som har det sämst.
"jag har det sämst"
"Nej, jag har det värre!"
"Näe, det har du inte alls, se på mig.."

Förlåt om jag skojar med detta....

Det är väl egentligen allra härligast om man har förmågan att kunna skoja om det.

Apropå det finns det en gammal sketch, som tydligen aldrig varit med i något Monty Python-avsnitt, men väl är med i liveinspelningen "Monty Python live at the Hollywood Bowl" - där ett par rika knösar sitter och "skryter negativt" för varandra och tävlar i vem som har haft den fattigaste uppväxten.

Slutrepliken är väl typ "Vi bodde i en sjö, vi fick gå upp en timme innan vi lade oss och slicka vägen ren, och när vi var klara slog vår pappa ihjäl oss och dansade på våra gravar... - men nu för tiden är det ingen som tror på det här..."

Pemer skrev:Det är väl egentligen allra härligast om man har förmågan att kunna skoja om det.

Apropå det finns det en gammal sketch, som tydligen aldrig varit med i något Monty Python-avsnitt, men väl är med i liveinspelningen "Monty Python live at the Hollywood Bowl" - där ett par rika knösar sitter och "skryter negativt" för varandra och tävlar i vem som har haft den fattigaste uppväxten.

Slutrepliken är väl typ "Vi bodde i en sjö, vi fick gå upp en timme innan vi lade oss och slicka vägen ren, och när vi var klara slog vår pappa ihjäl oss och dansade på våra gravar... - men nu för tiden är det ingen som tror på det här..."

Four Yorkshiremen, varsågod.

"You were lucky to have a lake. We were 150 living in a shoe box on the road."

Dunderbar skrev:Jag har tänkt lite på anledningen till varför väldigt många är deppiga och lite bittra med mer.

Omvärlden ser inte ut som jag vill att den ska se ut, för mycket stress. Människor är elaka mot varandra och stressar varandra. De stressar även mig. Visst, jag är inte mobbad längre tex, men jag blir ledsen när jag får höra att sådant drabbar människor jag tycker om, det är liksom en ständig kamp där jag vill försöka göra världen bättre. Jag mår inte som jag vill må, och detta beror till stor del pga att jag förvägrats adekvat medicinering under många år.

Ofta försöker jag få folk att sluta titta på tv för att där sprids skräckpropaganda som passiviserar dem. Försöker få folk att förstå vad skolan gör med deras barn, vilket helvete det kan vara där. Finns en del barn som mår dåligt pga stress, ofta tycks de vara npf-iga.

Jag tvingar folk att börja använda bättre hudvårdsprodukter, inte låta sig luras av apoteket mfl att gnida in sig med mineraloljor som inte är hudvårdande. Har indoktrinerat min sambo helt, min mamma helt, kompisar är svårare, men jag ger mig inte förrän alla genomskådat skönhetsindustrin och lärt sig välja rätt produkter, dvs prisvärda, hudvårdande etc. Sådana här kamper för jag ständigt, det ger mig energi när jag lyckas övertyga folk om att jag har rätt.

Gnäll kan inte undvikas i sammanhangen.

Är det så att många av er här lägger väldigt stort fokus på att försöka lösa era problem?

Ja, om det är problem jag inte kan leva med. Kampen om att få utskrivet lugnande mediciner har för mig pågått sedan 1998 tex. Den håller på att lösa sig nu, äter en medicin sedan en kort tid tillbaka som verkar fungera. Alprazolam heter dödssubstansen och den är jätte-jätte-narkotikaklassad.

Att ni är ledsna över de svårigheter ni har?

Mina svårigheter består mest i att andra människor kan vara förargliga och få mig att må sämre. Har man en viss delay i sitt sätt att tänka så hinner man inte med i dagens stressiga tempo. Jag är glad att jag är så pass klarsynt att jag undan för undan monterar bort det som är fel just i mitt liv. Men jag blir ju rasande när jag stöter på bromsklossar och betongsuggor som hindrar mig från att uppnå mina mål. Tex jag behöver medicin - läkaren vägrar skriva ut. En klassisk och mycket förarglig bromskloss som sätter mig i ett läge där jag måste vänta på ett bättre liv, som jag kunde fått redan för ett decennium sedan.

Fel måste bekämpas - jag kommer aldrig att nöja mig med att rulla in mig i ett bolltäcke och låtsas att allt är bra .

Jag kör på klassikern: det blir vad man gör det till! Men det är klart, när hjärnan sätter spinn så är man så gott som fast och då blir det oerhört svårt att förändra situationen, åtminstonde på en gång.

Jag löser oavbrutet problem inombords. Jag är verkligen fast i en helt annan värld, och ärligt talat så hoppas jag att jag stannar där. Jag ger medicinering ett finger men jag antar att jag kommer få någon skit till slut ändå, typ concerta eller någon annan narkotikaklassad skitmedicin.

Kom till mig mörkret, kom till mig. Jag vill dansa en demonisk dans med dig. Jag vill hålla om din tomhet tätt intill min kropp, jag vill se dig i ögonen så jag vet vad det är jag ska förgöra. Kom till mig mörkret.

"Fel måste bekämpas - jag kommer aldrig att nöja mig med att rulla in mig i ett bolltäcke och låtsas att allt är bra" - Ja, så är det för mig med. Jag kan absolut inte släppa någonting som är fel heller, det blir även fysiskt så min hjärna fokuserar sig på det.

Om jag fick välja tre alternativ att fixa till vår värld: Tyngdlöshet, Förståelse och Fred.

Apropå det finns det en gammal sketch, som tydligen aldrig varit med i något Monty Python-avsnitt, men väl är med i liveinspelningen "Monty Python live at the Hollywood Bowl" - där ett par rika knösar sitter och "skryter negativt" för varandra och tävlar i vem som har haft den fattigaste uppväxten.

Originalsketchen är från "At Last the 1948 Show" med Tim Brooke-Taylor, John Cleese, Graham Chapman och Marty Feldman:




/Matte

Strålande... Jag tänkte vara mer specifik och nämna att den kom från "någon av de två humorserier som två var av Monty Python-gänget kom från innan alla fyra möttes". Lite googling så kunde jag t o m ha fått kläm på det...

Matte har sett Huddinge vinna i kväll... Lyllo...

Den här hyllningsversionen var en riktig pärla:



Eddie Izzard och Alan Rickman kände jag väl till. Alan Rickman är Marvins röst i en viss film från 2005, se annan tråd jag startat sista dryga dygnet.... De andra två är Harry Enfield och Vic Reeves. Jag tyckte först att någon av dem såg ut att kunna vara Ade Edmondson från The Young Ones, Bottom mm... Men där hade jag fel.

[quote="sugrövmanövern Fel måste bekämpas - jag kommer aldrig att nöja mig med att rulla in mig i ett bolltäcke och låtsas att allt är bra :) .[/quote]

Så funkar jag oxå - mår dåligt om jag inte tar tag i felen o. får jag inte den hjälp jag behöver utan stöter på bromsklossar håller jag på att bli galen. "Fel o. problem ska inte sopas under mattan -inga bulor på mattan tack! Dock vill jag prova ett bolltäcke o. behåller det gärna om det visar sig ha lugnande inverkan på mig.