Funderat kring detta med egocentrism. detta behov att i vissa lägen bara kunna tänka på sej själv, oavsett vad som händer med omvärlden eller hur den påtalar att den kommer reagera, konsekvenser osv.

Själv kan jag ibland upfattas som väldigt egocentrisk. I de situationer jag blir anklagad för att vara just inget annat än jävligt egocentrisk, så har det säkerligen nog varit väldigt sant även om jag själv inte riktigt förstår det. I dessa situationer har det alltid handlat om saker som varit småsaker, som större och ofta i de flestas ögon rent banala ting. Det värsta, eller PROBLEMET, är väll att det hos mej varit knutet till min egen känsla/möjlighet att överhuvudtaget kunna överleva, en känsla som inte går att kuva överhuvud taget.

Hur ser ni på detta.
Handlar all egocentrism om en ren överlevnads fråga ? Känns det så för alla ? Finns det möjligtvis någon egocentrism som utgår från ett mer "billigt" behov av att säg bara vilja ha, utan denna starka koppling till att det endast handlar om en rent existenciell fråga ?

Jag tog nyss fram en CD-skiva med en grupp som heter Art of noise. Hela skivan handlar om Claude Debussy (tonsättare?) och av det jag uppfattar i texterna så var han en äkta aspie ("hatade människor men älskade katter").

En av låttitlarna är speciellt talande: "The holy egoism of genius"

Jo, vet ju inte om detta tillhör nån speciell gener av aspig musik, men jag gillar mycket musik me takt & virrvarr som typ i låten "A Time For Fear (Who's Afraid) / Art Of Noise"

asmig skrev:Funderat kring detta med egocentrism. detta behov att i vissa lägen bara kunna tänka på sej själv, oavsett vad som händer med omvärlden eller hur den påtalar att den kommer reagera, konsekvenser osv.

Själv kan jag ibland upfattas som väldigt egocentrisk. I de situationer jag blir anklagad för att vara just inget annat än jävligt egocentrisk, så har det säkerligen nog varit väldigt sant även om jag själv inte riktigt förstår det. I dessa situationer har det alltid handlat om saker som varit småsaker, som större och ofta i de flestas ögon rent banala ting. Det värsta, eller PROBLEMET, är väll att det hos mej varit knutet till min egen känsla/möjlighet att överhuvudtaget kunna överleva, en känsla som inte går att kuva överhuvud taget.

Hur ser ni på detta.
Handlar all egocentrism om en ren överlevnads fråga ? Känns det så för alla ? Finns det möjligtvis någon egocentrims som utgår från ett mer "billigt" behov av att säg bara vilja ha, utan denna starka koppling till att det endast handlar om en rent existenciell fråga ?

Jag är inte egocentrisk och det är en överlevnadsfråga för mig. Låter lite kluddigt det här.
Jag mobbades svårt i skolan och för att undvika konflikter (bli slagen) så valde jag ofta att inte göra saker. Vissa saker gav jag mig inte på, och det spelade ingen roll vad de gjorde så ändrade jag mig inte, men ofta undvek jag att göra saker som andra inte ville att jag skulle göra. För att slippa bli mobbad. Så i alla konfliker viker jag mig oftast, vilket inte är bra. Men det var ett sätt att överleva.

Men att vara egocentrisk som Aspergare är mer förståligt än för Nter. Ofta har man ju mindre förståelse från andra om hur man är.
Om andra inte bryr sig om att förstå en varför skall man bry sig om andra. Och då sätter man sig själv främst.

Nu när jag tänker efter så är man nog lite ego ändå. Jag drar mig undan sådant som är jobbigt för min egen skull. Mina intressen får ofta inte andra del av, utan jag gör det för min egen skull.

asmig skrev:Jo, vet ju inte om detta tillhör nån speciell gener av aspig musik, men jag gillar mycket musik me takt & virrvarr som typ i låten "A Time For Fear (Who's Afraid) / Art Of Noise"

Jag menade att den egocentriska stilen är typisk för AS och är en av orsakerna till att vissa kan gå väldigt långt.

Om man bestämt sig för att lita på sina egna tankar och bestämt att ens egna intressen är viktigast utan att ta någon hänsyn vid vad som är PK så har man helt andra möjligheter..

Kul att du känner igen Art of noise förresten. Dom är genialiska och jag skulle vilja ha mera av vad dom gjort..

Är det inte aspigt att gilla musik som är producerad av genier framför musik som skapas av white trash och färgade knarklangare från ghettot?