Diagnos eller inte?

Här postar du övriga inlägg relaterade till Asperger.

 Moderatorer: atoms, Alien, marxisten

Diagnos eller inte?

Inläggav ditomito » 2020-02-02 21:59:36

Hej

Behöver råd av er med erfarenhet. Blev diagnosticerad med mild asperger och autism vid 27 års ålder.
Har problem med diagnoser/tillstånd av filosofiska anledningar, men det är en annan filosofisk diskussion.

Det har lett till att jag anser att jag inte har asperger. Problemet är att min omgivning och hjälpen jag ska få baserar sig på diagnoserna. Den senaste tiden har jag reviderat om och börjat öppna upp mig för att jag har det. Fast när jag gör online tester så får jag ofta resultatet att jag inte har någon diagnos.


Dels för att mina senaste arbetsplatser slutat i katastrof och utfrysning eller mobbning. Jag anser dock att det är av andra anledningar än asperger, för att jag är en stark individ med pondus som går sin egen väg (som min psykolog sagt). T.ex. satt gick jag ut på rasten för att ta luft, då arbetsledaren frågade vid flera tillfällen "Sitter du här för att du inte gillar oss?" Och jag sa upprepade gånger "Nej jag gillar er, det är bara att jag behöver frisk luft och egentid". Den arbetsplatsen slutade med mobbning och att dom skrek på mig i flera minuter. Anledningen var att jag sagt ifrån när dom förlöjligat mig, vilket dom t.o.m erkände och bad om ursäkt för.

En annan arbetsplats blev jag utfryst redan första dan bara utifrån att jag hälsat på dom med ögonkontakt och en vanlig hälsning. Jag ser normal ut och vet att jag behärskar det normala sociala. När dom skulle gå på lunchrast stod nästan alla framför datorerna, då sa ena snubben framför mig (satt i datorstol vid datorn) och frågade alla runt om mig om dom skulle med, inte mig. Sedan sa han högt och tydligt "Man vill ju inte att någon ska känna sig utanför ha ha" och tittade åt mitt håll. Jag vet att jag behärskar det sociala då jag kan upprätthålla sociala relationer med andra personer på arbetsplatserna och lyckas få telefonnummer och ha vanliga konversationer med skratt och skämt.

Problemet är att mitt liv havererar totalt vid 30 års ålder och jag kan inte upprätthålla ett jobb eller studier utan att sluta i katastrof. Orsaken är det sociala.

Ska jag anförtro mig diagnosen eller refusera den? Kan inte bestämma mig. Skulle det hjälpa mig tror ni? Är desperat vid det här laget och känner mig maktlös. Psykiatrin är förvirrad och ingen tycks kunna hjälpa mig
ditomito
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2020-02-02

Diagnos eller inte?

Inläggav Alyana » 2020-02-03 0:16:32

Du ska nog acceptera diagnosen så du kan få rätt hjälp.
Tog mig själv många år att acceptera.
Sen är det vidrigt att människor kan vara så grymma. :(
Alyana
 
Inlägg: 1981
Anslöt: 2009-08-01

Diagnos eller inte?

Inläggav Alien » 2020-02-03 0:20:28

ditomito skrev:Dels för att mina senaste arbetsplatser slutat i katastrof och utfrysning eller mobbning. Jag anser dock att det är av andra anledningar än asperger, för att jag är en stark individ med pondus som går sin egen väg (som min psykolog sagt).

Du kanske är sådan just för att du har AS. En NT anpassar sig efter flocken, en aspergare har integritet. (Ja, jag generaliserar här.)

Hur som helst tycker jag du skulle behöva prata igenom allt med en psykolog. Bara det att dina senaste jobb slutat i katastrof måste vara jättejobbigt. Det verkar iofs vara dåliga arbetsplatser som där de anställda ägnar sig åt mobbning.
Alien
Moderator
 
Inlägg: 34661
Anslöt: 2007-08-13
Ort: Mellansverige

Diagnos eller inte?

Inläggav nomemorytoday » 2020-02-03 0:25:07

ditomito skrev:Ska jag anförtro mig diagnosen eller refusera den? Kan inte bestämma mig. Skulle det hjälpa mig tror ni? Är desperat vid det här laget och känner mig maktlös. Psykiatrin är förvirrad och ingen tycks kunna hjälpa mig

Var inte rädd för att känna så, och rent filosofiskt bör du kunna ha olika perspektiv gentemot dig själv. Diagnos kan man se som en mall typ. Samt att man kan få stöd. För mig - är vissa insikter om hur jag (inte) fungerar jobbiga, fast det är lugnt. Att inte hacka på sig själv och så, är nog det viktigaste.
nomemorytoday
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 2423
Anslöt: 2018-01-13

Diagnos eller inte?

Inläggav ditomito » 2020-02-03 19:17:18

Alyana skrev:Du ska nog acceptera diagnosen så du kan få rätt hjälp.
Tog mig själv många år att acceptera.
Sen är det vidrigt att människor kan vara så grymma. :(


Jo du har nog rätt. Var det något speciellt som fick dig att acceptera?
Det är otroligt att det finns så många taskiga människor där ute. Helt otroligt.

Alien skrev:Du kanske är sådan just för att du har AS. En NT anpassar sig efter flocken, en aspergare har integritet. (Ja, jag generaliserar här.)

Hur som helst tycker jag du skulle behöva prata igenom allt med en psykolog. Bara det att dina senaste jobb slutat i katastrof måste vara jättejobbigt. Det verkar iofs vara dåliga arbetsplatser som där de anställda ägnar sig åt mobbning.


Behöver nog prata med en psykolog som du säger. Det har redan lett till att jag undviker sociala situationer.
Tyvärr har jag ingen utbildning och det leder väl till en viss typ av människor om man nu får generalisera lite grann (finns bra människor här med).

nomemorytoday skrev:Var inte rädd för att känna så, och rent filosofiskt bör du kunna ha olika perspektiv gentemot dig själv. Diagnos kan man se som en mall typ. Samt att man kan få stöd. För mig - är vissa insikter om hur jag (inte) fungerar jobbiga, fast det är lugnt. Att inte hacka på sig själv och så, är nog det viktigaste.


Ska försöka!
Tack för alla inlägg
ditomito
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2020-02-02

Diagnos eller inte?

Inläggav Jossie94 » 2020-02-03 21:37:53

Jag har haft likadana tankar, för först accepterade jag min diagnos när jag fick den men det tog såklart tid att bearbeta att jag hade fått den. Men efter några år när jag hade lärt mig leva med min diagnos, så kom jag i underfund med att jag tyckte att jag inte hade en diagnos.

Varför jag tyckte såhär, var ju att precis som du säger så klarar jag av det mesta, jag har inge problem med att träffa nya människor och sådant. Men jag har vart på praktikplatser där jag trott jag varit på rätt ställe, men det passade inte mig helt enkelt. Jag har vart utsatt för mobbing men jag hade ingen aning om att jag hade en diagnos, för enligt mig så var jag ju normal.

Jag har aldrig själv sagt att jag har en diagnos, förutom när jag fick det på papper, utan det har alltid varit andra som antagit att jag haft en diagnos. Egentligen visste de ju inte heller vad det berodde på, för de hade ingen fakta, utan de märkte ju något men kunde inte sätta ordet/fingret på det.

Enligt mig själv så är jag ju mer normal (NT) och gör normala saker som anses vara normalt i dagens samhälle, tex shoppa, fika, bor ihop med min sambo, är förlovad mm. Jag har absolut varit udda en period, men det var mest för att bearbeta diagnosen, jag hittade mig själv lite sedan har jag ju inte behövt skylta med det på samma sätt, då jag blivit så bekväm så jag har inte lika mycket behov längre att ha udda stil. Har blivit mer neutral.

För mig var det både på gott och ont att få diagnosen på papper, för jag har svårigheter inom det sociala, men för mig är det så pass små grejer, det är mer saker som vem som helst kan ha svårt med. Tex jag har svårt med matematik, det flesta tycker ju att det är svårt och tråkigt. Jag har inget minne av att någon i min klass när jag gick i gymnasiet eller innan för den delen, tyckte matematik var roligt. Eller så har jag svårt med ironi/skämt, alla fattar inte heller sådana saker, för sociala biten /sociala koder är svårt oavsett med diagnos eller inte.

Jag fattar inte heller vad som jag gör/gjort för sk fel enligt andra heller som är annorlunda jämfört med andra, för det är ju inte så att jag är jätte extrem, utan som sagt är jag mer neutral och har en vanlig klädstil mm. Jag är en helt vanlig tjej. Jag kan säga att jag ser ut som vilken tjej som helst, för de flesta blondiner/brunetter ser ju typ likadana ut. Det är på det sättet. Så jag har ju inte rosa hår eller skyltar med något som visar att jag är udda.

Så det är jobbigt att bli stämplad på det sättet när man själv inte tycker att man är annorlunda på något sätt. Och det jag tyckte var annorlunda med mig förut, är ju inte något udda längre, för det har blivit mer normalt. Tex jag tyckte dancehall var väldigt udda, men nu vet jag fler som vet om vad det är och så.

Och ha en diagnos idag är som att ha en mobiltelefon, det är så himla vanligt numera så att ha adhd, add eller asperger är ingen nyhet längre. Det är mer accepterande att ha diagnoser idag känner jag.
Jossie94
 
Inlägg: 372
Anslöt: 2019-06-25

Diagnos eller inte?

Inläggav ditomito » 2020-02-03 23:05:26

Jossie94 skrev:Jag har haft likadana tankar, för först accepterade jag min diagnos när jag fick den men det tog såklart tid att bearbeta att jag hade fått den. Men efter några år när jag hade lärt mig leva med min diagnos, så kom jag i underfund med att jag tyckte att jag inte hade en diagnos.

Varför jag tyckte såhär, var ju att precis som du säger så klarar jag av det mesta, jag har inge problem med att träffa nya människor och sådant. Men jag har vart på praktikplatser där jag trott jag varit på rätt ställe, men det passade inte mig helt enkelt. Jag har vart utsatt för mobbing men jag hade ingen aning om att jag hade en diagnos, för enligt mig så var jag ju normal.

Jag har aldrig själv sagt att jag har en diagnos, förutom när jag fick det på papper, utan det har alltid varit andra som antagit att jag haft en diagnos. Egentligen visste de ju inte heller vad det berodde på, för de hade ingen fakta, utan de märkte ju något men kunde inte sätta ordet/fingret på det.

Enligt mig själv så är jag ju mer normal (NT) och gör normala saker som anses vara normalt i dagens samhälle, tex shoppa, fika, bor ihop med min sambo, är förlovad mm. Jag har absolut varit udda en period, men det var mest för att bearbeta diagnosen, jag hittade mig själv lite sedan har jag ju inte behövt skylta med det på samma sätt, då jag blivit så bekväm så jag har inte lika mycket behov längre att ha udda stil. Har blivit mer neutral.

För mig var det både på gott och ont att få diagnosen på papper, för jag har svårigheter inom det sociala, men för mig är det så pass små grejer, det är mer saker som vem som helst kan ha svårt med. Tex jag har svårt med matematik, det flesta tycker ju att det är svårt och tråkigt. Jag har inget minne av att någon i min klass när jag gick i gymnasiet eller innan för den delen, tyckte matematik var roligt. Eller så har jag svårt med ironi/skämt, alla fattar inte heller sådana saker, för sociala biten /sociala koder är svårt oavsett med diagnos eller inte.

Jag fattar inte heller vad som jag gör/gjort för sk fel enligt andra heller som är annorlunda jämfört med andra, för det är ju inte så att jag är jätte extrem, utan som sagt är jag mer neutral och har en vanlig klädstil mm. Jag är en helt vanlig tjej. Jag kan säga att jag ser ut som vilken tjej som helst, för de flesta blondiner/brunetter ser ju typ likadana ut. Det är på det sättet. Så jag har ju inte rosa hår eller skyltar med något som visar att jag är udda.

Så det är jobbigt att bli stämplad på det sättet när man själv inte tycker att man är annorlunda på något sätt. Och det jag tyckte var annorlunda med mig förut, är ju inte något udda längre, för det har blivit mer normalt. Tex jag tyckte dancehall var väldigt udda, men nu vet jag fler som vet om vad det är och så.

Och ha en diagnos idag är som att ha en mobiltelefon, det är så himla vanligt numera så att ha adhd, add eller asperger är ingen nyhet längre. Det är mer accepterande att ha diagnoser idag känner jag.


Det är något som resonerar när du skriver. Tack för ett välformulerat svar.
Speciellt det där med att jag inte heller tycker jag är speciellt annorlunda även om jag har haft min rebelliska period rätt sent.

Jag är lite rädd för att använda diagnosen som en ursäkt också. Sen har jag redan råkat ut för läkare som säger "Dom med asperger kan uppfatta situationer lite annorlunda och det är säkert därför du UPPFATTADE det som dom betedde sig dåligt." När jag vet att det var objektivt taskiga saker.

Romantiskt är jag också rädd för diagnos. Inget man skriver på tinder direkt eller tar upp på första dejten tänker jag.

Om du fick ge ett tips eller en lärdom, vad skulle det vara?
ditomito
Ny medlem
 
Inlägg: 6
Anslöt: 2020-02-02

Diagnos eller inte?

Inläggav Jossie94 » 2020-02-03 23:54:33

Jag har fått en helt annan syn och inställning då jag har sett skillnad på personer med olika diagnoser, så man lär sig att se personen och inte diagnosen.
Jossie94
 
Inlägg: 372
Anslöt: 2019-06-25

Återgå till Övriga Aspergerfrågor



Logga in