Diagnos 40+

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Diagnos 40+

Inläggav Hallådär » 2021-05-31 12:11:34

Hej, finns det någon här som har fått diagnos i vuxen ålder och skulle vilja bolla med mig en del? Hur har ditt liv sett fram till diagnos, har du fått bra stöd från hab./vården? Relationer osv.
Efter lång utredning, fick jag min. Där och då droppades jag bara så jag försöker fortfarande fatta...
Hallådär
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2020-03-09

Diagnos 40+

Inläggav Marjatta » 2021-05-31 12:44:33

Diagnos för mindre än ett år sen. Är strax över 50. Psykvården behöver man inte om man inte har vad de kallar psykiatriska pålagringar. Dvs om man inte lider av ångest eller depression, eller nåt annat som man ofta kan ha som en följd av autismen.

Har precis gjort klart en "grundkurs" på hab, som krävs för att s.a.s få gå vidare. Så hur mycket jag kommer få ut av hab får vi se.

Har då och då undrat om jag hade fått någon remiss till hab, om jag inte själv bett om det. Blir inte förvånad om svaret hade blivit "nej".
Marjatta
 
Inlägg: 2676
Anslöt: 2020-02-15

Diagnos 40+

Inläggav antonius » 2021-05-31 13:26:29

Ippar man med ett ord att man har en diagnos, så är man per automatik slängd på soptippen, min egen mor sa: om du har problem har du ordnat dem själv. Så här där jag bor får man skylla sig själv, men så är det väl på de flesta ställen, man klarar sig nog lindrigare om man är populär och väldigt social, men det blir ett stigma, var så säker... :-)004
antonius
 
Inlägg: 18207
Anslöt: 2012-12-06
Ort: In my escape pod.

Diagnos 40+

Inläggav Ignatius » 2021-05-31 19:10:08

Fick diagnos för två år sedan vid 52 års ålder. Mitt liv har varit oerhört ojämnt. Enorma akademiska framgångar kopplat till totalt socialt misslyckande.

Jag ställde mer eller mindre diagnos på mig själv innan vårdkontakt. Det som fick in mig på Aspergerspåret var att jag lärde känna en person med diagnos. Då jag tog reda på vad det var personen hade stämde allt på mig.

Jag hade stora förhoppningar då jag tog kontakt med vården. Jag föreställde mig att jag skulle få hjälp med de saker som inte fungerar och förklaring på varför mitt liv har varit så fruktansvärt annorlunda.

Diagnosen ställdes på tjugo minuter. När jag tvekade om jag ville ha diagnos lovade de att jag skulle få massor med stöd och hjälp. Därefter oerhört destruktiva kontakter med psykvård, arbetsförnedring med mera. Fick bland annat order om att byta karriär från toppakademiker till att sopa trappor på Samhall. Ingen nytta av habilitering, alldeles för basalt och inriktat på betydligt yngre kufar.

Jag uppfattar i efterhand diagnosen som en fars och är oerhört besviken. Diagnosställarna ville visa sin excellens, inte hjälpa mig. Psykvården är rakt igenom oprofessionell. Ingen mening att ha minsta kontakt såvida man inte har akuta psykiska problem. En psykiater luktade brännvin då han slentrianmässigt frågade ut mig om mina alkoholvanor.

Jag har mått oerhört dåligt av hur jag blivit behandlad. Som andra skriver blir man utdömd om man berättar att man har diagnos.

För några månader sedan började jag jävlas tillbaka och har fått diagnosen ogiltigförklarad. Två bortkastade år med mycket lidande. Inte värt det.
Ignatius
 
Inlägg: 79
Anslöt: 2019-05-05

Diagnos 40+

Inläggav Hallådär » 2021-06-10 10:00:12

Tack för era svar!
Jag har många år inom psykiatrin där de satt olika diagnoser på mig, mediciner, terapier mm.
När väl utredningen var klar, så dumpade de mig helt för nu "Har jag ju bara Asperger". Som att de diagnoser jag fått tidigare eller de saker jag kämpar med är borta nu. På Haben får jag ingen samtalskontakt för de jobbar bara med hjälpmedel och Diagnosinsikt. Jag blev också lovad massor med hjälp, "Dina rättigheter blir ju helt andra då du går med LSS". Arbetsförnedringen har varit fruktansvärda och jag skulle få gå och plocka skräp om dagarna. Handläggaren försökte med att jag skulle få bära en Cool väst och ett skräp-spett??!!Jag har inte berättat om min diagnos för någon
Tusen tack för att ni tar er tid att svara
Hallådär
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2020-03-09

Diagnos 40+

Inläggav Seiji » 2021-06-10 10:35:27

Det låter ju helt knas det ni berättar. Jag fick min Aspergerdiagnos för ca tio år sedan, men undersökte aldrig möjligheterna till assistans då jag ville göra saker på mitt sätt. Vad de gjorde var att dra lite i trådarna för att jag skulle få praktik på ett kontor relevant för mitt yrke, fick ingen lön men det gav rutin till vardagen medan jag sökte vidareutbildning.

Min nuvarande psykiatriker sm skriver ut antipsykotika till mig sa rakt ut att han inte "tror" på Asperger. "Jag ser det som en personlighet, inte en diagnos" och "även om du har den diagnosen, så finns det inga mediciner mot det så ..." *axelryckning*

Psykvården verkar ju i många fall göra en sjukare än förut ...
Seiji
 
Inlägg: 75
Anslöt: 2020-11-22
Ort: Tokyo

Diagnos 40+

Inläggav whatnow » 2021-06-12 14:07:31

Bara 30+ här men... Man står bara och stampar, särskilt nu i pandemin.
Fick Asperger och ADHD-diagnos, men fick bara gruppinfo om Asperger trots att det finns för båda. Fick efter många om och men en arbetsterapeut, hjälpte föga då jag kan klara en vardag ganska ok, odiskad disk någon dag är ju inte hela världen... Jag har svårt att komma igång, men allt, även saker jag verkligen vill göra. Jag har jättedåliga erfarenheter på arbetsmarknaden, men ska ut och arbetsträna till hösten är tanken... Men mer DV-liknande med att bara plocka in prylar på en secondhand om jag fattat rätt.

Allt tar sån himla lång tid, läkare sjukskriver sig dagen man ska ses och hör sedan inte av sig. Fått tjata för att få kuratorkontakt igen... Vet inte hur allt ska gå.
Jag spelar deras spel, men vet inte om jag tror på det. Men försöker jag reda ut allt själv börjar allt snurra och jag mår sämre direkt, jag var helt utbränd när det först blev aktuellt att jag skulle få en utredning och det har väl varken fastställts eller behandlats egentligen.

Mina enda råd är att stå på dig för det du vet ha rätt till. Ring samtal, tjata... Urjobbigt, men känns som det är det ända man kan göra.
whatnow
 
Inlägg: 34
Anslöt: 2021-01-05

Diagnos 40+

Inläggav UDFy-38135539 » 2021-06-23 18:55:11

Hallådär skrev:Tack för era svar!
Jag har många år inom psykiatrin där de satt olika diagnoser på mig, mediciner, terapier mm.
När väl utredningen var klar, så dumpade de mig helt för nu "Har jag ju bara Asperger". Som att de diagnoser jag fått tidigare eller de saker jag kämpar med är borta nu. På Haben får jag ingen samtalskontakt för de jobbar bara med hjälpmedel och Diagnosinsikt. Jag blev också lovad massor med hjälp, "Dina rättigheter blir ju helt andra då du går med LSS". Arbetsförnedringen har varit fruktansvärda och jag skulle få gå och plocka skräp om dagarna. Handläggaren försökte med att jag skulle få bära en Cool väst och ett skräp-spett??!!Jag har inte berättat om min diagnos för någon
Tusen tack för att ni tar er tid att svara


Liknande erfarenhet här...fick diagnosen vid 50, men jag har nog haft mer tur med Hab. Har fått tidvis regelbundna samtal, och på senare år, neuro ACT och rörelseterapi.
Har ingen akademisk utbildning...så jag är mer van att ha mössan i handen...men jag tror att jag haft tur med kontakten med arbetsförmedlingen också, vilka personer man möter vid alla myndighetskontakter har nog otrolig betydelse...
UDFy-38135539
 
Inlägg: 153
Anslöt: 2010-11-01
Ort: En bit ifrån den närmaste

Diagnos 40+

Inläggav Sheyen » 2021-06-23 20:31:32

Hallådär skrev:Hej, finns det någon här som har fått diagnos i vuxen ålder och skulle vilja bolla med mig en del? Hur har ditt liv sett fram till diagnos, har du fått bra stöd från hab./vården? Relationer osv.
Efter lång utredning, fick jag min. Där och då droppades jag bara så jag försöker fortfarande fatta...

Min uppväxt sög röv på alla plan. Hade en skitmorsa, ingen hjälp i skolan, hamnade hos kuratorer och psykologer för att jag var utåtagerande, blev kallad lat (jag sov nästan ingenting från spädbarn tills jag i vuxen ålder fick hjälp). Hade tydliga störningar med OCD, autism, ADHD, kronisk jävla ångest och paranoia sedan dagis. Ingen jävla hjälp. Jag var ju bara duuuuum och bråkig. Trots att jag i själva verket är den snällaste jag vet.

Fick hjälp först när jag var 19 och anledningen var att jag informerade psykologen om att jag inte tänker sluta som gatuprostituerad heroinist och istället tänker skjuta mig i huvudet, alternativt hänga mig. Vips så blev man utredd.

Sedan träffade jag på ett par vänliga aspergare här, varav den ena blev min man och ordnade med allt gällande boendestöd, aktivitetsersättning (och nu permanent sjukpension), habiliteringskontakter, psykologer, rätt mediciner etc. Han vände mitt uppochnedvända liv åt rätt håll. I början när vi träffades skötte han ALLT. Han jobbade (och förstod varför jag inte gjorde det), han tog hand om tvätt, disk, städning etc. Jag var trasig. Men med åren har vi gjort allt för att få mig att fungera och idag klarar jag betydligt mer än då.

Men att sitta och ansöka om grejer själv? Hur gör man ens?
Sheyen
 
Inlägg: 11625
Anslöt: 2010-10-24
Ort: Din Mamma

Diagnos 40+

Inläggav WilleL » 2021-06-26 3:35:12

Hej
Fick diagnos vid 50 (rätt nyligen). Funkade ok i 45år. Well, mobbad och allmänt konstig, lite trubbig, skolan o så. Har några riktigt goda vänner, men aldrig haft något förhållande. Studierna pendlade mellan katastrof till fantastiskt, beroende på miljö. Har alltid haft väldigt lätt att förstå saker (hög intelligens) men väldigt svårt att få arslet ur vagnen o få enkla saker gjorda. Därav deklarerad som lat av många lärare under uppväxten. Klarade av akademisk utbildning ganska lätt - men lyckades inte knyta ihop det ok ta ut examen. Har sedan jobbat som ingenjör i många år. Sedan som ledare (projektledare, chef).

Vid 45år ålder så kollapsade jag. Utbränd var domen. Nu efteråt så har jag förstått att jag blev mer och mer deprimerad ju äldre jag blev. Ett bra och stimulerande jobb höll mig uppe längre än vad jag borde. Det var alltså inte jobbet som knäckte mig utan depressionen som jag levt med hela livet, men som blev värre och värre. Att gå hem och vila (vad man ordinerar mot utbrändhet) gjorde således bara saker sämre (ensamt och ostimulerande). Nu är jag helt körd i skallen och inne på min tredje långtidssjukskrivningsperiod. Har försökt ”komma tillbaka” dvs jobba igen flera gånger, men det går åt helvete varje gång.

Re vård o hjälp
Fick ingen hjälp i skolan, snarare tvärt om.
Vid första symptomen så trodde de som sagt på utmattning, så jag ordinerades lyckopiller, mindfullness och vila. Jag svarar dåligt på dessa piller. Allt blir bara värre.
Hamnade på psykakuten för självmordstankar efter några år.
Fick någon slags halvhjärtat hjälp. Mer piller, eller andra olika piller. Inga funkade. Sedan fick jag bättre samtalsterapi. Vilket om inte annat har hållit mig vid liv. Vilket kanske är en bra sak.

Är jävligt vilsen och uppgiven. Har fortfarande en anställning, men tror inte jag kommer kunna komma tillbaka till den. Är rätt akademisk av mig (försökte mig på en forskarutbildning ett tag) så efter att ha fått diagnosen så läser jag hel del om AS. Verkar finnas en rätt tydlig koppling mellan AS och depression. Och ju äldre man blir och ju intelligentare man är, ju mer deprimerad tycks man bli.

Jag är inte sur på min diagnos, det är trots allt bara ett sätt att lättare beskriva hur jag är, jag är samma person med eller utan en diagnos, men den jag är, det tycks innebära en rutschkana ner i helvetet.
WilleL
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2021-05-04

Diagnos 40+

Inläggav Hallådär » 2021-06-26 11:03:31

Känner igen allt med högpresterande och sen har jag alltid varit perfekta partnern. Slagit knut på mig själv, alltid tagit extra pass, gjort andras läxor, varit bäst på att baka bullar, föräldraskap osv osv. Har så många gånger fått frågan "Du som är så smart hur kan du vara så korkad?" För jag har varit i destruktiva relationer, dragit till mig en hel del skitstövlar. Lurats ekonomiskt. Rörigt är ett milt ord.

Nu försöker jag mest fatta vem jag är, läser på om diagnosen och det sjunker in att mycket som är jag, har jag våldsamt tryckt bort för "sådär kan man ju inte vara". Insåg för många år sedan att om jag visade mitt riktiga jag så tycker ingen om en. Lärde mig läsa av rum för att se hur jag skulle bete mig. Klädde mig med avsikt fulare när jag insåg att bästisen ville vara snyggast osv. Helt jävla vilsen nu. Samtidigt som jag försöker intala mig själv att det är ok att stryka fötterna på ett visst sätt när jag skall somna..Bland annat. Ni anar inte hur mycket jag värdesätter era svar här!
Hallådär
 
Inlägg: 13
Anslöt: 2020-03-09

Diagnos 40+

Inläggav WilleL » 2021-06-28 1:12:32

Det där med att alltid ställa upp för andra, men vara dålig att ta hand om sig själv känner jag verkligen igen. Självdestruktiv har jag känt mig länge. Minns föräldrasamtal från lågstadiet där läraren noterat att jag fokuserade mer på att hjälpa mina klasskamrater än att göra mina egna uppgifter.

Nu när jag tittar tebax på livet ser jag att jag fungerat bäst (mått bra och fått mycket gjort) de gånger jag parats ihop med någon eller några. Inte så att de gör saker åt mig, jag gör alltid minst min del, men jag behöver uppenbarligen draghjälp att komma igång. Tyvärr är jag rätt dålig på att skapa dessa situationer själv. De har skapats av yttre krafter så som skola, föreningar, lag eller jobb.

Som många andra säger så har många pusselbitar fallit på plats iom diagnosen. Men allt stämmer verkligen inte in heller. Jag har tex alltid älskat att hamna i nya situationer. Mitt roligaste jobb var att resa runt i världen och lösa oväntade problem för ett globalt företag. Höll på med det i flera år. Slutade enbart för att jag vantrivdes med tillvaron när jag kom tebax hem (mitt hem var kaos och det sociala livet i den staden fungerade inte för mig). Dvs den ordnade miljön var jobbig, den föränderliga trivdes jag i. Borde varit tvärtom.

Min sämsta gren är helt klart att sitta på min kammare och försöka göra saker på egen hand. När pandemin slog till så jobbade jag 100%, men så blev det hemmakontoret… var inte enbart det som fick mig att hamna på psyket igen, men nog accelererade det processen allt.

Jag är som sagt väldigt nydiagnoserad (vi pratar några få månader), som sådan finner jag det otroligt intressant att ta del av era erfarenheter. Så tack för att ni delar med er.
WilleL
Ny medlem
 
Inlägg: 2
Anslöt: 2021-05-04

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in