Det har alltid varit detta med städning. Mitt rum hemma kunde jag inte hålla rent och snyggt. I min första lägenhet blev mamma och mormor ilskna på min städning och hjälpte mig när det enligt dem såg för smustigt och rörigt ut.

Nu är det min man som är på mig om samma sak. Min bristande förmåga att ta tag i saker och städa ordentligt sätter sina spår. Min man har mycket prylar. Han säger att om jag städar ska han gå igenom och rensa bland sina prylar och högar. Men eftersom jag inte klarar av att städa och hålla ordning kan inte maken hitta orken som behövs för att gå igenom och rensa bland sina saker.

Jag vet att det handlar om att prioritera hemmet. Att städa först, och ha roligt sedan. Rent teoretiskt sett blir man ju aldrig klar med hemmet, det finns alltid mer att göra. Men det handlar om att hitta en balans. Att ha rena golv, dammfritt, någorlunda undanplockat.

Jag ser till att katterna har mat, vatten och rena toalådor varje dag. Jag startar bänkdiskmaskinen flera gånger om dagen, handdiskar det som inte kan köras i diskmaskinen, plockar in ren disk i skåp och lådor. Men det räcker inte. Resten då?

Vi har haft kommunen och habiliteirngen inblandade i vårt fall. Arbetsterapeuter har jobbat med mig. Vi har haft personal från ett gruppboende som kom hit 1-2 gånger i veckan under hösten 2005. Men varken maken eller jag ville ha en massa personer som klampade in här och glodde på när jag städade. De fick inte lyfta ett finger och hjälpa till, utan skulle bara komma dit och fråga vad jag skulle göra för städuppgift idag och sen titta på när jag städade. Om jag behövde hjälp t.ex. att nå någonting fick jag ropa på maken för de fick inte göra ett enda dugg mer än att stå och titta på. Vi sa upp det.

I maj förra året blev vi övertalade att ha boendestöd som skulle komma och städa en gång i veckan. Kommunen talade inte om vad det kostade utan babblade på om inkomsttak. I juni lät jag boendestödet städa men tröttnade snart och började städa själv till de kom. I juli städade jag helt själv. När räkningen kom på 1200 i augusti sade vi genast upp boendestödet. Vi berättade att jag städat själv i juli och det veriferades av boendestödet så vi fick tillbaka 600 kronor. Sedan dess har vi inte haft någon hjälp.

Jag har haft Handi I 2004 eller när det var men lämnade snart tillbaka den. På hösten 2006 fick jag Handi II och har haft den som elektronisk kalender. Det var från början tänkt att jag skulle skriva in städuppgifter i den. Så blev det inte riktigt, jag har mest skrivit in läkarbesök, besök på Habiliteringen och andra tider jag har att passa. Nu missar jag ingenting, utan kommer i tid till allt.

Hur det ska bli mer ordning här hemma är en gåta. Jag brukar ibland försöka rycka upp mig och städa all tid jag är hemma, någon gång under dag två inser jag att det inte håller och återgår till vanliga vanor (d.v.s. att bara sköta katterna och disken och övrig tid sitta vid datorn, handarbeta, läsa en bok etc.)

Maken blir frustrerad när städningen inte fungerar. Jag lever, men han existerar bara. Först när JAG har förändrat mitt beteende kan han få ork att göra det han ska. Ingen kan pressa honom att han också måste städa. Jag ska sköta städningen och han ska gå igenom och plocka med sina saker. När lägenheten är välstädad och ser prydlig ut, utan en massa högar med saker, då kan han börja hjälpa till med städningen. Det är detta som är sanningen, oavsett om ni tycker det är fel eller inte.

Detta var bara lite tankar. Någon som har tips? Eller känner igen sig?

Hälsningar

Lilla Gumman

Kan du inte städa ett rum så det blir fint så kan maken börja plocka undan sina saker i det rummet? Måste kännas jobbigt för dig om du inte känner att han hjälper till någon gång.

Hej!

Vi har börjat prata om det. Ett rum i taget kanske kan vara en lösning.

Det är klart att maken hjälper till någon gång ibland. När jag inte kan eller orkar. Allt är egentligen en ond cirkel. Maken har för mycket prylar. Det gör det hela mer svårstädat. Jag som i grund och botten har svårt att se och göra saker ordentligt får det inte lättare att städa av alla prylar. Följden blir att det inte blir ordentligt städat. Makens prylar samlas i högar som gör det ännu svårare att städa och dessutom får mig att tappa lusten att städa just där. Därmed ökar högarna och så är cirkeln sluten.

Ibland när jag bestämmer mig för att nu ska jag banne mig få ordning i vardagsrummet röjer jag i en hög och lägger alla makens prylar på köksbordet i syfte att han ska gå igenom dem så fort han har tid. Då blir han störd av att prylarna flyttats från högen i vardagsrummet till hans matplats. Högen blir sedan kvar på köksbordet orörd. När jag försiktigt frågar om jag får lägga tillbaka högen där han tog dem går inte det heller, för han störs på att de flyttas tillbaka. När han stört sig på högen i köket tillräckligt länge kan han själv flytta den någon annan stans. Om vi ska dricka te i köket med min kontaktperson, eller om jag ska ha födelsedagsmiddag vid köksbordet eller något liknande, går det fortare att flytta på högen.

Hela situationen är komplex. Bägge har AS och ingen vill ha boendestöd eller liknande. Själv är jag öppen för all slags hjälp men det stjälper mer än det hjälper att boendestödjare kommer hit. Det lilla maken gör i hemmet slutar han helt med så fort det kommer främmande människor hit och ska hjälpa till. En gång blev han jättearg på Habiliteringens arbetsterapeut och gick i ilska ut och kom inte tillbaka förrän han var helt säker på att hon hade gått.

Hälsningar

Lilla Gumman

Städning? Vad är det?

Städning är en aktivitet som kan bli nödvändig när man inte längre kan ta sig runt eller över högarna...

Tror inte jag städat (på eget iniativ) en enda gång under de sammanlagt 2 år som jag bott i normal lägenhet (folkhögskolor etc borträknat). Som tur är (?) brukar folk komma och dra igång mig på den punkten med lagom intervall och detaljer fixar jag lagom ofta (diska, dammsuga halvt rum, sopor, torka diskbänk...).

Det händer nog trots allt att jag städar någon gång. Jag har för mig att jag skrev ett inlägg i höstas om att jag letade efter mina dammsugarmunstycken.

Städningen är nått som går i vågor, känner det att när jag är aktiv med nått annat, som skola och jobb så är det ofta lättare att städa med, men om jag har segnat till lite så är det ofta ofantligt svårt att städa.

Jag har fått en städinstruktion som jag kan bocka av sakerna =)
Utan den står jag som ett fån och bara tittar runt i rummet, visst ser jag att det bör städas, men jag vet inte var jag ska börja

Det är säker många som känner igen sig Lilla Gummans beskrivning om hur städningen fungerar i hemmet. Jag har alltid haft en gångstig till min säng under tonårstiden,,, Mina garderober är huller om buller.. pappershögar överallt och Jag måste ha en böshörna där allt möjligt staplas och fylls på. Hur mycket det än städas så blir det samma sak igen och igen.. lika jobbigt att påbörja städningen varje gång.

Det gör det ju inte bättre att det finns fler med samma problematik som en själv inom ens fyra väggar. Själv bor jag med fem barn till och från och två av dem har fobi för städning... själv kommer jag inte till skott,,Jo när jag vet att det ska komma någon.

Ungarna har tagit hem kompisar nån gång som sagt - Å vad ni har stökigt! Då säger jag..- Tycker du det! Då kan ju du städa eller leka i röran än då och passar inte det så kan du gå hem...

Jag förstår din frustration över att det aldrig blir någon rätsida på städningen. Allt går ju till en gräns för alla,, Du säger det blir aldrig städat ordentligt.. vad är ordentligt?? dammtorkat, allt på sin plats, osv...
Min mamma sa alltid... Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete!!!

Jag tycker att ni ska accetptera varandras egenheter och släppa tanken på att alla högar ska försvinna.. Han kanske har behov av att samla saker på hög men ni kanske kan hitta en del av lägenheten som är bara hans stapelsida/område...ex: en bokhylla.

NI kan ju försöka komma överrens om att tex vardagsrummet är en högstapelfrizon.. och allt som hamnar där av gammal vana flyttas till bokhyllan där ev. Hans högar ska vara.. Då kan ju du städa ditt vardagsrum utan att störa "ordiningen" i högen och förhoppningsvis så kan det passa er båda....

millan73 skrev:Det gör det ju inte bättre att det finns fler med samma problematik som en själv inom ens fyra väggar. Själv bor jag med fem barn till och från och två av dem har fobi för städning... själv kommer jag inte till skott,,Jo när jag vet att det ska komma någon.

Ungarna har tagit hem kompisar nån gång som sagt - Å vad ni har stökigt! Då säger jag..- Tycker du det! Då kan ju du städa eller leka i röran än då och passar inte det så kan du gå hem...

Jag har också fem barn varav tre bor hemma jämt och två är vuxna. Åtminstone två av de yngsta har npf (AS+ADHD) vilket gör att här ständigt uppstår kaos. Och jag har svårt att städa när det finns mer än en sak att börja med... alltså egentligen alltid.

Jag har valt att ta emot hjälp med städningen just för barnens skull. Jag vill att de får med sig ett annat sätt att förhålla sig till röran än vad jag har, att de vänjer sig vid att det inte är så rörigt. Än så länge innebär det mest att de får hjälp att städa men tanken är att de skall få hjälp att lära sig städa också.

Det är viktigt hur det ser ut hemma, i alla fall för barnens skull. Om det kommer kompisar med hem - för det gör det ibland - är det viktigt att det ser någorlunda hyfsat ut tycker jag. Mina barn utmärker sig på olika sätt ändå och jag vill inte göra det värre än det är. Det är bra för dem att andra barn inte går hem till sig för att det är kaos här och att de heller inte har fog för illasinnat tal om detsamma.

De är tillräckligt utsatta som det är i alla fall - både genom att de själva avviker (från NT-normen) och genom att jag gör det. Vad vi själva tycker är inte det enda som är viktigt i det här fallet. Jag önskar inte varken dem eller mig annorlunda men en del saker underlättar deras vardagsliv och kontakter med andra barn.

Ett hyfsat välstädat hem till exempel.

(fast nu är det inte det här eftersom vi lever i en ombyggnation av huset men det är en helt annan femma!)

Jag får spel om det är rörigt hemma! Måste ha ordning och reda för att trivas, men städning tillhör tyvärr inte mina aspiga intresseområden Vi har löst det så hemma att vi har bestämt att varje torsdag så måste vi
hjälpas åt att städa. Inga ursäkter eller undanflykter är accepeterade! Vi belönar oss alltid med en ordentlig städfika när vi är klara. Piska & morot är det enda som fungerar! Men när man väl har städat så kan jag ibland bara gå omkring och mysa över hur fint det är!

Självklart har jag ambitionen att ha städat.. går runt och gör inget annat än att plocka.. När jag vänder mig om så är det som om en virvelvind svept fram igen.. Jag har en tjej som släpper allt där hon står.. Samtidigt som hon får ångest över att städa detta går inte ihop.. det har ju jag insett också.. Jag är glad över att ni som har städhjälp klarar av att ta emot den, själv skulle jag bli skogstokig om någon rörde mina saker...

När jag väl städat ordentligt och då är det verkligen grundligt för jag gör inga halvdant så kan det se kliniskt ut i 2 dar men under dessa dagar så är jag miliärisk mot alla och är på dem... ta upp det där. var sak på sin plats. häng upp det där.. osv.

Jag orkar inte pressa alla till den gräns som jag själv kräver av mig själv när jag väl lyckats med att fixa till som jag vill ha det.. speciellt när ingen annan verkar ha behovet av att ha det kliniskt...

Jag säger att de inte får ta hem kompisar om det är stökigt.. som tur är så har jag bara ett barn som är extremt NT och hon väljer att vara hos sina kompisar eftersom hon tycker resten av familjen är konstig i alla fall..

Men jag kan lova att kring högtider och vår/sommar städning så är det fint hemma i några dar.. så jag är glad över att jag lyckas städa grundligt minst 6 ggr per år.. Dammsugan den står framme året runt för den måste jag ju använda varje dag fast det är lite stök här och där....

De har hotat med tv4 nya städprogram här!
Jag har blivit erbjuden små thaikvinnor som skurar.

Om ni inte redan har läst den så har dagens SVD en artikel just om problematiken med städning.
Det handlar om en 54-årig kvinna som fick sin ADHD digagnostiserad när hon var drygt 50 år.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psy ... 895533.svd

Titti skrev:Jag har valt att ta emot hjälp med städningen just för barnens skull. Jag vill att de får med sig ett annat sätt att förhålla sig till röran än vad jag har, att de vänjer sig vid att det inte är så rörigt. Än så länge innebär det mest att de får hjälp att städa men tanken är att de skall få hjälp att lära sig städa också.

Det är viktigt hur det ser ut hemma, i alla fall för barnens skull. Om det kommer kompisar med hem - för det gör det ibland - är det viktigt att det ser någorlunda hyfsat ut tycker jag. Mina barn utmärker sig på olika sätt ändå och jag vill inte göra det värre än det är. Det är bra för dem att andra barn inte går hem till sig för att det är kaos här och att de heller inte har fog för illasinnat tal om detsamma.

Titti: Vad har du för städhjälp?
Jag har fått helt vanlig hemtjänst, samma sort som gamlingar har. Det kostar 150,-/h och eftersom de är två och är nästan en timme, så blir det svinigt dyrt varje månad. Nu har jag läst nånstans att den här kostnaden borde Försäkringskassan stå för eftersom jag har fått en AS-diagnos, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma åt den ersättningen.
I varje fall så är den här städningen vår räddning. Eftersom vi är så många i familjen (6 st) så kommer de varje vecka, till pensionärer kommer de bara varannan. Nu när jag fått min AS-diagnos så blir det spännande att se ifall jag får behålla den här hjälpen. Jag hoppas det.
Nackdelar:
- golven måste vara röjda först. Det tar barnen (det är mest de som stökar till, alltså får de röja upp med bistånd av maken, jag fixar inte det där med golv)
- de städar inte ordentligt, utan använder en mopp, sån där som man bara flyttar runt skiten med. (Jag får alltid svälja min förtret med att om jag hade skullat städa hade det ju inte skett alls, alltså är detta bättre och renare.)
- de städar bara golven, allt över golvnivå är fullt med sina årsgamla högar i alla fall. Värst är det med dammet, eftersom jag är allergisk så dammar inte jag i alla fall - och ingen annan heller! När jag var ung och jobbade som hemsamarit, så dammade man också.
- de städar bara de allmänna ytorna och sovrummen. Arbetsrummet där jag tillbringar den mesta tiden av min dag städar de aldrig! Sådana är reglerna. Jag har börjat grunna på om jag med hjälp av min AS-diagnos kan få dem att städa där också. Det är ju det i särklass dammigaste stället pga det är där de flesta av mina högar finns.
Jag har ju väldigt svårt för att ta att någon annan kommer in och städar mitt hem, så jag försöker gå ut på altanen medan de städar. Nu på vintern sätter jag mig i ett annat rum än där de är.

För min mans del, eftersom han inte tar itu med sina saker heller (han har ingen AS-diagnos, men jag antar att han har vissa AS-drag, annars skulle jag väl aldrig ha gift mig med honom), så har han en hylla för sina saker och dit förpassar jag hans saker. Han går aldrig dit och rensar/städar, men om han behöver något vet han i alla fall var han ska leta. Resten av huset är det jag som har högar i (egentligen skulle jag också vilja ha det fint, rensat och välstädat, men det har jag ingen förmåga till) och jag blir vansinnig när barnen lägger sina leksaker mitt i allt detta.

Skulle vara intressant att få av er andra som får hjälp med städningen, vad ni får för hjälp, men det måste vara en annan tråd, eller hur?

millan73 skrev:Jag är glad över att ni som har städhjälp klarar av att ta emot den, själv skulle jag bli skogstokig om någon rörde mina saker...

Jag gillar inte heller att någon rör mina saker och för tio år sedan hade jag slängt ut den som försökte. Impulsen finns kvar men jag låter den inte styra mig.

Nu har jag blivit mer ödmjuk inför behovet och bestämt mig för att välja att lära mig acceptera det. Inte gilla det, men acceptera det. För barnens skull.

Hej!

Ja, det är ju så svårt att ta emot hjälp. Just nu går jag och plockar och städar efter bästa förmåga. Högarna kommer vi aldrig ifrån, känns det som.

Hälsningar

Lilla Gumman

Lilla Gumman, återigen vill jag påpeka vad både jag och flera andra sade när vi hade ungefär samma diskussion en gång tidigare. Din man verkar ha en lite konstig attityd gentemot dig och er situation, och du borde försöka få honom fundera igenom det hela och försöka se det ur ditt perspektiv.

Om han klagar på att du inte städer åt er båda två, och du inte kan städa för att han inte plockar bort sina saker, då är någonting väldigt konstigt.

Kvasir skrev:Om han klagar på att du inte städer åt er båda två, och du inte kan städa för att han inte plockar bort sina saker, då är någonting väldigt konstigt.

Ja, jag håller med.
Högarna måste bort, på ett eller annat sätt.

Förslag:
1. Kanske kan ni köpa ett gäng flyttkartonger och lägga alla högar i, stapla kartongerna på varandra och skriv på dem vad de innehåller. Tex blandat skräp/papper/femhundra videoband som herrn måste kolla igenom/rostiga kalsonger/ och så vidare.

När herrn känner sig manad kan han ta valfri kartong och börja botanisera . Detta kommer att ske nästa helgfria söndag.

2. När du städar, säg till honom:

- Ska du ha kvar den här?

Inget svar.

Upprepa frågan medans du demonstrativt viftar med prylen och säger:

- Vill du ha blåbärslasagne till middag idag???

Han: - Va?

- Ska du ha kvar den här? Annars slänger jag den för jag städar nu!

Alternativt kan ju vara då att det som ej skall slängas läggs i de där flyttkartongerna jag nämnde i början av inlägget.

När flyttkartongerna stått orörda i fem år kan ni slänga dem.

Kartongerna är ett bra förslag Sugis! Viftandet är ett klart mindre konstruktivt förslag förutsatt att man vill ha kvar förhållandet....

Kritan skrev:Titti: Vad har du för städhjälp?
Jag har fått helt vanlig hemtjänst, samma sort som gamlingar har. Det kostar 150,-/h och eftersom de är två och är nästan en timme, så blir det svinigt dyrt varje månad. Nu har jag läst nånstans att den här kostnaden borde Försäkringskassan stå för eftersom jag har fått en AS-diagnos, men jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att komma åt den ersättningen.
I varje fall så är den här städningen vår räddning. Eftersom vi är så många i familjen (6 st) så kommer de varje vecka, till pensionärer kommer de bara varannan. Nu när jag fått min AS-diagnos så blir det spännande att se ifall jag får behålla den här hjälpen. Jag hoppas det.

Jag betalar ingenting alls... Från början var det enligt LSS men nu är det enligt SoL för att det skall stämma med regelverket att hon hjälper barnen resp städar efter dem med (det går inte att särskilja mig och barnen såklart).

De erbjöd mig för ganska många år sedan extra hjälp efter att ett av barnen fötts (då hade jag ingen diagnos) men det skulle jag betala enligt någon komplicerad modell med inkomster och utgifter i en blankett som var avsedd för pensionärer eller i vart fall vuxna utan barn Inte enkelt att klämma in mig, hus, småbarn, tonåringar i eget boende på gymnasiet etc i en sådan. Det stöp i vart fall på att jag gärna uppgav mina inkomster men vägrade redovisa mina utgifter, där gick gränsen för mig.

Det är en kvinna som kommer fyra dagar i veckan, 3-4 timmar varje gång. Vi städar, röjer, organiserar och sorterar, bär ur sopor och hänger tvätt - allt tänkbart och allt jag vill att vi ska göra. Vill jag inget alls så städar hon ändå - vi känner varandra tillräckligt nu för att det ska fungera.

Möjligen kan det påverka bedömningen att ni är två vuxna - jag är ensamförälder. Men knappast vad det skall kosta utan mest att de tycker att han kan göra en del också. Jag tror förresten att alla insatser enligt SoL skall vara kostnadsfria.

Lilla Gumman

Jag når inte Sugis' höjder av dråpligt träffande språk, men jag håller med henne och Kvasir om att något verkar konstigt (av det jag kan utläsa). Mannen i huset ska inte "hjälpa till" - han ska göra sin del av arbetet i sin bostad (eller göra sin del av att söka hjälp med det). Samma sak med hans många prylar: hans prylar - hans ansvar. Svårt att städa p.g.a. dem - hans sak att fixa.

Hej!

Hmm. Ok. Kartonger.

När vi flyttade hit i slutet på augusti 2003 ägnade vi rätt lång tid åt att packa upp saker från kartongerna, omväxlande med att vi cyklade hela stan runt för att få tag i tavelkrokar, skruv och plugg och annat vi behövde. De första veckorna packade vi upp så mycket vi kunde på dagtid men efter klockan 18.00 fick vi sitta och läsa biblioteksböcker på varsin stol. När vi fått rätsida på det vi behövde för att kunna klara oss (köksutrustning, datorer, TV, kläder m.m.) fick resten vara kvar i flyttkartongerna. Vi hade våra saker i flyttkartongerna rätt länge, och när vi tröttnade på kartongerna blev det högar i stället.

Ett par släpkärror med "rämmil" (skräp) som vi kört till tippen har det blivit. Men det är mycket kvar, mest saker. En kartong med inspelade videoband (dokumentärer, filmer m.m.) som maken ska gå igenom när han får mer ork (ork får han om jag städar ordentligt). Omkring 200 kassetter ska han titta igenom och besluta vad som ska sparas. En och annan film vill jag ha kvar och han har också sina favoritfilmer och favoritprogram, men det gäller att hitta rätt kassett. De flesta kassetterna är inspelade på Long Play så det kan röra sig om ungefär 1600 timmars inspelning (min gissning). Även om man sitter hela dagarna och snabbspolar tar det nog ändå en vecka att gallra ut det som ska sparas. Och han orkar inte just nu.

Second hand-butiken där maken hjälper till ibland skulle slänga en hylla som varit till ett skåp. Maken tog hem hyllan och vi skulle göra vitrinskåp av den. Ett par gånger har jag ringt till glasmästaren men det har tutat upptaget. Sen har jag inte ringt igen (men jag ska, när vi har pengar att betala med) och hyllan står där fortfarande i vardagsrummet.

Det är en stötesten och kommer vara det länge till.

Hälsningar

Lilla Gumman