Den långvariga ensamheten

Om livet i relation till sig själv och samhällets förväntningar.

 Moderatorer: Alien, marxisten, atoms

Den långvariga ensamheten

Inläggav Dalaberger » 2021-04-02 22:04:03

Vissa med Asperger har trots det haft många vänner, gemenskaper osv. Vissa bryr sig inte alls och rätt är oberörda av att vara ensamma, jag har hört till den andra kategorin men det går liksom inte längre.

Det mest basala för en människa, som är ett flockdjur, är den sociala interaktionen. Vissa NT skulle bli tokiga att spendera en vecka ensamma, de får sån abstinens. Andra kan tvärtemot få abstinens av att inte varit tillräckligt för sig själva. Jag har i alla fall tröttnat på ensamheten men jag har också tröttnat på det liv jag levt fram till nu, så det hänger ihop. Rent objektivt har jag alltid varit ensam och sen är jag också väldigt exkluderande när det kommer till ordet vän. En vän är någon du umgås regelbundet med privat och gör aktiviteter med, om vi undantar släkt så det kanske 2 personer efter 10 års ålder, i verkligheten i alla fall. Nu har jag lärt mig känna några över nätet som jag aldrig och kommer kanske aldrig träffa i verkligheten (många bor utomlands). Men jag har alltid, i verkligheten (jobb, skola) och nätet haft svårt med att omvandla bekantskaper till vänskaper, att någon ska vilja umgås med mig mera än de redan gör. Har väl inte vågat försöka mest heller.

Jag har inte haft en verklig vän på 10 år och den personen såg mindre på vår vänskap än vad jag gjorde till han. Då han hade andra vänner men inte jag. Min isolation efter grundskolan och den sociala fobi som bara blev värre har bara förvärrat och förlängt situationen. Men som sagt jag har inte brytt mig i långa perioder men det är nu när man tagit tag i sig och inser vad man missar och vad man har missat, man känner sig så ensam. På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?

Jag tror andra människor har väldigt svårt att förstå sig på detta, jag samtalar om psykiska problem i grupp och jag får som svar "åk hem till en vän". Jag har bekanta, folk som jag träffar då och då men ingen jag känner jag kan åka hem till och vara till last. Det är bara jag här, så jag försöker hitta vänner (på mitt ängsliga sätt färgat av fobi), därför jag gick med i forumet också och tyckte jag på nätet i alla fall kanske ska sluta låtsas som jag inte har Asperger. Vill främst vräka ur mig det då jag inte bara får belasta mitt huvud med det.
Dalaberger
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Den långvariga ensamheten

Inläggav Zia1985 » 2021-04-02 22:10:04

Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.
Zia1985
 
Inlägg: 1535
Anslöt: 2019-10-20
Ort: Stockholm

Den långvariga ensamheten

Inläggav Glitchenstein » 2021-04-02 22:59:35

Zia1985 skrev:Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.


+1
Glitchenstein
Bannad
 
Inlägg: 35
Anslöt: 2021-04-02

Den långvariga ensamheten

Inläggav Dalaberger » 2021-04-02 23:17:07

Zia1985 skrev:Känner igen mig en del. Har några jag kanske skulle kalla vänner, men skulle inte ringa någon av dom om jag verkligen behövde prata. Skulle bara känna mig som en börda, så vi kanske inte är riktiga vänner då?
Känner mig ganska ensam trots att jag pratar med någon varje dag.
Ingen förstår mig riktigt.

Det känns faktiskt ingen idé att förklara sig, de flesta förstår inte. De bästa vänner skulle man kunna prata ut med. Jag är glad att min mor är väldigt förstående och går att prata med ändå men hon har sin egen skit också.
Dalaberger
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Den långvariga ensamheten

Inläggav darju » 2021-04-02 23:55:45

Detta är en av mina största rädslor. Är detta allt man kan förvänta sig? Kommer det inte bli bättre? Den enda livslånga vännen man kommer ha är ensamheten. Jag tror tragiskt nog att det kommer bli så. Även när jag hade vänner som Zia1985 skriver så kände man sig ändå ensam. På många sätt så har jag ofta känt mig mest ensam när jag är runt folk.

Nu fortiden har jag absolut ingen och roligt nog när jag försöker skapa vänskap så går ofta min ork slut och jag inte pallar. Samtidigt som jag senare spenderar tid med att försöka hitta ny vänskap bara för att det ska ske igen.

Jag tror också som du Dalaberger skriver så har många svårt att förstå sig på detta för i deras ögon så kan de inte äns tänka tanken.

På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?
Har alltid gillar citatet: "If a tree falls in a forest and no one's around to hear it does it make a sound" på grund av detta.
darju
 
Inlägg: 14
Anslöt: 2018-11-22

Den långvariga ensamheten

Inläggav Dalaberger » 2021-04-03 0:38:51

darju skrev:Detta är en av mina största rädslor. Är detta allt man kan förvänta sig? Kommer det inte bli bättre? Den enda livslånga vännen man kommer ha är ensamheten. Jag tror tragiskt nog att det kommer bli så. Även när jag hade vänner som Zia1985 skriver så kände man sig ändå ensam. På många sätt så har jag ofta känt mig mest ensam när jag är runt folk.

Nu fortiden har jag absolut ingen och roligt nog när jag försöker skapa vänskap så går ofta min ork slut och jag inte pallar. Samtidigt som jag senare spenderar tid med att försöka hitta ny vänskap bara för att det ska ske igen.

Jag tror också som du Dalaberger skriver så har många svårt att förstå sig på detta för i deras ögon så kan de inte äns tänka tanken.

På ett känslomässigt sätt, vad är liksom mitt liv om jag inte kan dela det med någon, med en vän eller mer?
Har alltid gillar citatet: "If a tree falls in a forest and no one's around to hear it does it make a sound" på grund av detta.

Jag ser verkligheten inte framemot framtiden om det bara blir mer av det här. Jo, jag är ganska ensam med andra människor också, för jag har svårt att relatera och det pratas oftast om det jag inte är intresserad/insatt i. Håller med ditt citat, kanske finner någon min dagbok intressan i alla fall. Men det gäller att öppna upp sig för någon som intresserar sig men i mitt fall så måste någon släpa med mig för att jag ska göra det, eftersom det inte kommer naturligt.
Dalaberger
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Den långvariga ensamheten

Inläggav LordNelson » 2021-04-03 6:46:29

Jag har aldrig ”sökt” efter vänner utan haft gott om dem ändå och aldrig känt mig ensam, problemet var väl när jag ville ha mer tid för mig själv. Som vuxen är det inte lika lätt att få vänner. Nu när jag tänker efter så undrar jag vad andra tänker om mig, om dom ser mig som någon som är väldigt ensam. Har iallafall två släktingar som ondgjorts sig över min ensamhet, utan att jag sagt att jag känt mig ensam eller så.

Minns på ett arbete där jag och några till jobbade natt. På dagtid var det många där men på natten behövdes bara två som höll allt rullande. Vi jobbade på varsitt håll och träffade nästan bara varandra när vi kom, gick och det var rast. Om den jag skulle jobba med var sjuk brukade jag vara själv. Det var en tjej där som höll på om ”hur klarade du vara här på natten utan att träffa någon” Då var jag helt oförstående men nu anar jag ju att mitt behov av ha folk omkring mig skiljer sig från andras.
LordNelson
Förhandsgranskad
 
Inlägg: 4087
Anslöt: 2010-06-25

Den långvariga ensamheten

Inläggav Tulson74 » 2021-04-03 11:31:43

Visst behöver jag vänner men bara när jag vill. Klarar mig i veckor i ensamhet mer än vad vad NT kan förstå. Vill träffa vänner då och då ,men har kommer människor mig för nära tar motparten över och utplånar mitt självbestämmande. Därför måste jag ha distans till människor. Likadant med kärlek jag behöver omtanke, kärlek och sex då och då med någon jag kan förstå och respektera. I en lång relation blir jag instängd och min personlighet utplånas och jag känner mig överkörd.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Den långvariga ensamheten

Inläggav Dalaberger » 2021-04-07 18:52:56

En kram skulle sitta fint, likadant att ge någon en kram, någon man älskar eller uppskattar. Vem ska trösta mig egentligen, jag ser människor som får lyckoönskningar från tiotals följare/vänner men för mig känns det svårt att få en enda en, från någon man verkligen bryr sig om vad den tycker.
Dalaberger
 
Inlägg: 176
Anslöt: 2021-02-22
Ort: Dalarna

Den långvariga ensamheten

Inläggav kuj kuj » 2021-04-08 20:57:21

jag kan ej leva med människor. men jag kan inte häller leva utan andra människor.
lite moment 22 tyvär
kuj kuj
 
Inlägg: 93
Anslöt: 2012-02-07

Den långvariga ensamheten

Inläggav Liljan » 2021-04-08 21:54:28

Nu är det en pandemi och då blir det svårt men så småningom kommer föreningsverksamheten öppna upp igen. Du kan hitta lite olika föreningar som passar dig och gå på lite träffar. Det finns garanterat de som också känner sig ensamma som är där. De som går på exakt allt föreningen anordnar brukar leta vänner.

Jag kanske är lite udda meniga tycker det är lättare att hitta vänner nu när jag är 34 år än när jag var 20.
Liljan
 
Inlägg: 1003
Anslöt: 2013-01-17
Ort: Stockholm

Den långvariga ensamheten

Inläggav Tulson74 » 2021-04-08 23:23:17

Jag är van vid ensamhet och tycker det är lättare hitta vänner numera via nätet. Det gör det enkelt att prata med en person i taget. De bästa föreningsmöten jag varit på är FA möten jag var på för cirka 15 år sedan där man satt i ring. Det låter barnsligt men väldigt enkelt prata med var och en och uppfatta vad som sägs.
Tulson74
 
Inlägg: 383
Anslöt: 2020-03-04

Återgå till Att leva som Aspergare



Logga in